Vintervandring.
Av: andy69
Med bara ett par dagars varsel bestämde jag mig för att följa med min vän Daniel Stafström på hans vintervandring mellan Hemavan och Abisko på snöskor!
Pga. av tidsbrist och att jag knäckte mina skidor dagarna innan så bestämde vi att jag skulle möta upp honom vid Jäkkvikk, för att där tillsammans fortsätta mot Abisko. Och det är där denna reseberättelse börjar…
Torsdag den 8 mars. Vi lämnar ett snöigt och grått Jäkkvikk och följer vinterleden mot Vuonatjviken som var dagen etappmål.
En bra startdag för mig som ännu var ovan vid att gå med snöskor, mestadels platt när vi går över Hornavan och Ribnes och bara en timmes lätt stigning däremellan. Ganska snart inser vi att vinterleden inte går där den är markerad på kartan, utan oftast ofta blir det omvägar på ett par km, och det visar sig snarare vara en regel än ett undantag under hela turen. Det tråkiga vädret gör att sikten bara är ett par tusen meter och molnbasen ligger ganska lågt.
Fredag. Lämnar stugan i Vuonatjviken där vi sovit, sikten är nu nere på ett par hundra meter -dimma! Att gå med snöskor, dragandes pulka gör vandringen mera osocial. Snabbt kommer man in i en lunk där timmarna går och där vi turas om att gå först och ”dra”. Det är nästan bara vid rasterna vi pratar med varandra eller när vi ser något intressant, som riporna som plötsligt lättar ett par meter framför oss och får oss att rycka till, pekandes med stavarna deras flyktväg…
På väg nedför Tjålme ser jag plötslig spår komma in från höger och ut på skoterspåret där vi går, granskar dom närmare och utesluter snabbt järv, lo och räv… Kan det vara en stor hund eller varg?, tänker jag för mig själv. Ett tjugotal meter ner svänger spåren vänster, ut i skogen igen och då jag ser stegmarkeringarna finns det ingen tvekan, det är varg. Söker med blicken runtom utan att se något. Vet att spåren max är 30 min gamla då skotrar passerat oss för en stund sedan... Tänk att få se en varg i vilt tillstånd! Mörkret börjar snabbt falla och jag får nöja mig med att ha sett spår.
När vi kommer ner på Tjeggelvas slår vi upp tältet, smälter snö och som omväxling till Real Meal steker vi upp lite nyrökt lamm som vi njuter av i tältets absid.
Lördag. Orutinen att inte ha tältat tillsammans förut vintertid samt smälta/koka upp nytt vatten gör att det tar oss ca 2 timmar innan vi till sist börjar gå mot Västerfjäll.
På vägen över Tjeggelvas börjar molntäcket spricka upp bakom oss. Lagom till lunchtid når vi Västerfjäll och sätter oss i den varma vårsolen vid kapellet, äter våran lunch och passar på att ringa hem, nu när vi har lite täckning. Knallblå himmel, sol och vita toppar gör underverk med humöret. Går runt i min egen lilla värld, hör bara knarrandet från stavarna som sätts i snön steg efter steg.. Kan inte låta bli att le, det är bara så otroligt vackert.
Vid Parka sameviste äter vi middag och samlar krafter inför stigningen uppför fjället. Ett par skotrar kör förbi där vi sitter. På skoj klockar jag den ena som gasar på uppför. Strax över minuten så är han försvunnen över toppen. Solens sista strålar gör oss sällskap mot toppen och 56 minuter utan rast står vi där. Nu har vi bara 4-5 lätta km kvar till Tsielekjåkkstugan. Solnedgången får nästan snön att bli mörkblåare än himlen, en ensam stjärna syns västerut och i pannlampans sken når vi stugan.
Söndag. Vaknar, kryper ur sovsäcken, tar på skoöverdragen och går ut…och går rakt in i soluppgången, ser topparna bli nästan rosa-lila ett par minuter innan solen sakta stiger upp. Känner mig helt tagen av stunden…när man står i ett så storslaget landskap så känner man sig så otroligt liten men ändå så nära naturen.
Efter frukost packar vi pulkorna och går iväg mot Kvikkjokk, där Daniels mormor och morfar väntar vid Stf:s fjällstation med mera proviant och godis! Fastän det såg så platt ut på kartan känns varenda höjdmeter, ska det aldrig bli nedförsbacke, frågar jag mig? Väl uppe på höjden så öppnar sig dalen framför oss och Pårtemasivet tornar upp sig i fjärran.
Spontant känner jag bara att jag vill lämna leden och gå ut i det stora vita, men Pårte får vänta till sommaren!
Väl nedför ”mördarbacken” kommer vi in i ett långsträckt skogsparti. Stora, gamla, vildvuxna träd kantar våran väg…
Väl nere i Kvikkjokk äter vi en rejäl och uppskattad lunch på stationen, får proviant, duschar och tvättar kläder. På kvällen sitter vi och pratar och tar del av värdparets idéer och erfarenheter om fjällen, djurlivet och stationslivet. En trevlig och uppskattad kväll.
Måndag. Ett par cm nysnö har fallit under natten och frånvaron av skotrar är total! Vi har nu lämnat tältet bakom oss och räknar med att ha stugor inom lämpligt avstånd varje natt.
Väl ute på Sjöarna Stuor Dáhtá och Sjáottakjávarre känns det som att vi går och går men inte kommer någonstans. Men vi når Pårtestugan efter drygt 4 timmar och vi tar ett snabbt beslut att gå vidare mot Aktse, då vi vill kunna gå upp mot toppen av Skierffe samt nå Sitojaure stugorna under morgondagen. När vi passerar en öppen bäck passar jag på plocka mina sedvanliga stenar, en sten för varje dag jag är ute och vandrar som när jag kommer hem bildar små stenrösen runt om i lägenheten.
Den här sträckan blir den mest monotona, vi bara går och går för att äta kilometrar. När vi går över Tjakjajaure är det som att gå över ett månlandskap.
Märkligare syn har jag inte varit med om.. Isen har skjutit upp som berg runt stenar och klippor. Vattnet i sig kan inte finnas kvar då vi går ca 6-10 meter Under vattennivån! Väl över på andra sidan tar vi fika vid skogskanten, söker fram våra pannlampor Iom att mörkret börjar falla. Ca 19:30-20:00 når vi stugan vid Laitaure där vi bestämmer oss att stanna för natten.
Tisdag. Efter en kopp te och att ha stretchat bort den värsta benvärken kliver vi ut till ännu en underbar morgon. Efter att ha packar pulkorna, lämnar vi stugan och går mot Aktse. Det är absolut vindstilla, snön gnistrar på fjället och dimman upplöses sakta på Laitaure i solens värmande strålar. Om det fanns ögonblick man kunde frysa så vore det här ett sådant!
Väl framme i Aktse äter vi brunch, provianterar lite och efter att ha pratat en stund med stugvärden Emma, så beslutar hon sig att följa med oss upp på Skierffe. Backen från Aktse är tung, det går otroligt sakta och pulkans 20-25kg känns ännu tyngre i motlutet. Väl uppe på höjd fikar vi lite snabbt och lämnar pulkorna vid leden. Det ser ut att bli lite sämre väder och vi vill kunna röra oss lite snabbare om det blir riktigt busväder.
3 timmar senare står vi på toppen.
En härlig känsla att vara där, då jag missade toppen pga. dimma en gång för några år sedan på väg in i Sarek. Utsikten är enorm, trots att vädret börjar bli sämre. Deltat, Rapadalen, Nammásj, ingången till Sarek breder ut sig framför oss… På väg ner känner jag plötsligt hur det hugger till i vänster knä och jag får alltmer stödja mig på stavarna.
Vi säger hejdå till Emma när hon tar sommarleden tillbaka till Aktse.
Mitt knä fortsätter att göra ont och både uppför och nedför och Daniel får ta en del av min packning. Väl nere på Gåbddåjavrre börjar det snöa i takt med att det börjar mörkna.
Vi följer leden över sjön, blir något frustrerade över att den gång på gång delar upp sig och att den vissa sträckor saknar ruskor. Vi börjar tro att vi är fel när vi ser ljus från stugorna höger om oss och spåret fortsätter gå rakt fram. Vi stannar upp, resonerar i lampornas sken och beslutar följa ruskorna varthän de leder istället för att chansa och gå över osäkra isar i mörkret. Det visar sig vara ett bra val och vi når stugorna runt 20:30 på kvällen.
Onsdag. Precis när vi ska ge oss iväg så kommer stugvärden in och varnar för att det ska blåsa Hårda vindar, över 18m/s på kalfjället.
På hans inrådan inväntar vi en senare prognos för att se om något ändrats. 09:30 inget nytt, så vi beslutar oss att gå iväg mot Saltoloukta.
Väl när vi lämnar trädgränsen börjar vinden ta tag i oss. Det stormar hårt, och givetvis kommer vinden snett framifrån. Känns som att gå i sirap! Sikten varierar mellan ett par meter och ett par hundra.. Samtidigt som vinden sliter i oss skiner solen från en nästan blå himmel, och gör den här sträckan till en av dom vackraste och mest kontrastrika under turen.
Bara 2km från Autsutjvaggestugan hugger det till i mitt knä igen och det tar bara stopp. Kan inte gå en meter längre. Efter en ofrivillig paus senare så haltar jag mig fram till stugan där vi söker skydd och lä för vädret. Befarar att det är antingen korsbanden som fått stryk eller så är det hälseneinflammation. Känner mig inte motiverad att gå vidare då det skulle ta minst 6 timmar ned till Salto, om det ens skulle gå.
Vi sitter och dividerar om hur vi ska göra när en man dyker upp på skoter från Naturvårdsverket. Efter att ha förklarat problemet för honom så skjutsar han ned mig till Salto och Daniel kommer gåendes efter med pulkan. Väl nere får jag höra att dom har haft vindbyar på över 30m/s nere vid stationen.
Kvällen blir mest vikt till vila, mat och att sitta och prata med Johan, en av guiderna som arbetar där.
Han berättar lite om sin seglats med Ostindiefararen "Göteborg",otroligt intressant och vi delar med oss av våra äventyr runtom i världen.
Torsdag. Provar knäet lite grann i backarna men känner rätt snabbt att i nedförsbackarna så kommer det inte att hålla och jag tvingas ta det tunga beslutet att avbryta vandringen för min del. Vill inte sinka Daniel då jag inte kan hålla samma fart eller längd på dagsetapperna och jag vill inte heller förvärra min knäskada. Vi säger hejdå till varandra i Vakkotavare och jag sätter mig på bussen som ska ta mig till Gällivare för vidare transport hem. Intalar mig att fjällen säkerligen kommer att stå kvar även nästa år, och nästa, men det kändes som en klen tröst just då…
Epilog. Skadan visade sig vara en hälseneinflammation och nu först efter tre veckor har den gett med sig. Men redan nu i mitten av april ger jag mig ut igen, denna gång på skidor för att ta delen jag missade!
Måndag den 19mars anlände Daniel till Abisko och hans 50 mil på snöskor var till ända. Mer om resan finns att läsa på http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=54552&arkiv=False
Det här var min första längre vintertur men defenitivt inte den sista!
Hoppas att ni har uppskattat läsningen!
//Anders
Läs mer
Forumdiskussioner
- Allmänt om friluftsliv Har nån annan den här känslan?
- Allmänt om friluftsliv Hur viktigt är tältet?
- Fjällvandring Gissa position
- Fjällvandring Söker input Sarekvandring 13-20/9. Suorva-Álgajávrre-Kvikkjokk eller Kvikkjokk-Njoatsevagge-Sarvesvagge-Lullihavágge-Kvikkjokk
- Allmänt om friluftsliv MSB översvämningskarta
- Fjällvandring Det gamla Sarek
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
Läsningen uppskattades!
Jättebra berättelse!
Intressant och trevlig läsning!
Det går att högerklicka, "egenskaper" för att se vad det står på respektive bild.
Tackar! Intressant.
Intressand och olik att har snöskor och inte skidor det går lite sakta ner men bra för alla icke skid fantaster att kan komma på tur kan uppskattas.
Zeibrant
Vi använde två liggunderlag, ett vanligt i cellplast och sedan ett uppblåsbart. Jag ett insulmat och daniel ett exped downmat.
det ser riktigt gôtt ut...
Oj va ja börja längta ut...
tja anders underhållande läsning, hade vart kul med lite fler bilder,dom som fanns var dock vackra. hoppas knät är bättre !! M.V.H // Jimmy
Rolig läsning helt klart värd en 4:a.