Om kartor och data från Lantmäteriet, del 2

FastighetskartanLäste i en tråd på forumet för Navigering att en användare av Fastighetskartan med hjälp av GPS hittat fel i läget för gränser. Jag minns inte om det vållade användaren några särskilda bekymmer, men en alltför stark tro på innehållet i en karta kan ge en del överraskningar. Jag gör därför ett försök att förklara hur bl.a. fastighetsgränser hanteras under kartproduktionen.

Tidigare kartor med fastighetsgränserJag skulle kunna göra en återblick ända till 1628 då Anders Bure fick uppdraget att bygga upp det svenska lantmäteriet. Den nya organisationens mål var att "mäta in och upprätta kartor över Sveriges alla gårdar och byar, städer, bruk, hamnar och gruvor, liksom översiktskartor över socknar, härader och landskap". 1) Se fotnot längst ned.

Men då ämnet för denna betraktelse är dagens Fastighetskarta, så ska jag hålla mig till någorlunda modern tid. Jag ska försöka att inte bli alltför långrandig kring produktionsteknik, även om det är svårt att låta bli att grotta ner sig i detaljer; är man nörd så är man.

Ekonomiska kartan, fotomosaikFlygfototekniken gjorde sitt intåg (inflyg?) vid Lantmäteriet (dåvarande Rikets Allmänna Kartverk = RAK) under 1930-talet. Efter en del inledande försök med att integrera flygbild och topografisk information i kartor, så kom arbetet med produktion av den Ekonomiska kartan igång 1937 i samband med att RAK blev en civil myndighet.

Ekonomisk kartläggning har visserligen en tidigare historia också, men den hoppar vi över för tillfället.

Varför Ekonomisk karta?En målsättning (bland flera) med kartläggningen var att åstadkomma ett någorlunda rikstäckande kartverk som skulle underlätta arbetet att hitta rätt dokument i Lantmäteriets förrättningsarkiv.

Under sekler och årtionden har Lantmäteriets verksamhet inom fastighetssidan resulterat i en omfattande dokumentation samlad i länsvisa arkiv.

I förrättningsakter, skapade och sorterade i kronologisk ordning, sparades de handlingar som krävdes för en juridiskt hållbar dokumentation över fastigheter avseende ägarskap, servitut, mm.

Till varje akt hör i regel också en förrättningskarta (eller kanske flera), som är en grafisk dokumentation av den inmätning som gjordes då fastigheten bildades, t.ex. genom avstyckning från en stamfastighet.

Begreppet "lantmäterikartor" förekommer också ibland, och avser då oftast kartmaterial som inte har någon fastighetsreglerande funktion, dvs. de är inte resultatet av något beslut gällande en fastighets utformning eller användning.

Den första generationen av den "moderna" Ekonomiska kartan framställdes i rutor om 5x5 kilometer, och med i princip i samma bladindelning som dagens Fastighetskarta. Jag skriver "i princip", för om man ska vara riktigt petig så ändrades bladindelningen knappt märkbart i och med att Lantmäteriet bytte koordinatsystem från RT38 till RT90. Skillnaden i koordinater mellan de båda systemen var i sämsta fall kring 5 meter, vilket för de flesta kartanvändare saknade praktisk betydelse.

Ur kartproduktionen "trillade" det också fram ett original med enbart fastighetsinformation som kom att kallas registerkarta, och som därefter uppdaterades vid länets lantmäterienhet. Registerkartan gjorde det bland annat enklare att hitta arkivhandlingar för fastigheter som gränsade till varandra.

Något om produktionsteknikEn obearbetad flygbild (centralprojektion) har ju en känd skala endast i bildens centrum. Ju längre ut från bildcentrum man kommer, desto större blir felen i skala och läge.

Jag lekte litet med ungarnas Lego-klossar för att få till en så pedagogisk bild av fenomenet som möjligt:


(Bilden ska illustrera fyra hus, varav tre är omgärdade med staket eller mur)
Beroende på kameraobjektivets kvalitet får man större eller mindre felteckning utåt kanterna i bilden, samtidigt som objekt förskjuts i förhållande till sitt verkliga läge.

Ni upptäcker säkert att knopparna på plattan i botten inte ligger rätlinjigt i bilden, utan mer åt det kuddformade hållet.

Taken på husen är förskjutna i förhållande till husgrunden, vi ser mer av framsidan på de gubbar som står i utkanten av bilden än de som står mitt i, mm.

Samma fenomen gäller alltså för berg ("tak") och dalar ("husgrund") i en flygbild, och på något vis måste vi korrigera bilden för att minska felen. Vi vill ju att alla terrängföremål i bilden ska ligga på rätt plats (som om vi sett dem exakt rakt ovanifrån) innan vi börjar göra en karta.

(Tänka sig att jag själv skulle få nytta av ungarnas Lego, som vanligen ligger och dräller litet överallt. Annars har de mest orsakat tysta svordomar när jag trampat på en vass bit i nattmörkret.)
Stommen i den Ekonomiska kartan var till en början därför en fotomosaik, dvs. flygbilder på papper klipptes i mindre bitar, blöttes och sträcktes så att bitarna passade någorlunda mellan vissa kända stödpunkter. Den geometriska kvaliteten i en fotomosaik uppskattades till 7-9 meter, men lokalt kunde felen vara större än så.

På fotomosaiken passade kartografen sedan in kopior i manuskriptskala av förrättningskartorna, vilket i realiteten blev ett riktigt pussel med ibland frimärksstora bitar.

Den geometriska kvaliteten hos förrättningskartorna varierar beroende på när de framställts, och många gånger saknas för äldre kartor anslutning till ett känt koordinatsystem. Mått och vinklar för en fastighetsgräns kan i stället vara angivna relativt befintliga föremål i terrängen (gränsrösen, hushörn, etc).

Skogsbruket bedrevs också på ett annorlunda sätt under första halvan av 1900-talet jämfört med idag, och andelen naturskog var också högre då än nuförtiden. De allra tidigaste flygbilderna saknade därför tydliga gränser mellan skogsskiften, vilket gjorde det ännu svårare att passa in förrättningskartorna.

Att få in alla förrättningskartor på rätt plats inom ett kartblad krävde alltså en hel del erfarenhet och kreativitet för att det skulle gå att få ihop alla fastigheter till en komplett ekonomisk karta.

Givet att underlaget från början (fotomosaiken) hade en ojämn geometrisk kvalitet, och att förrättningskartorna också varierade starkt i ålder och kvalitet, så är det inte svårt att lista ut att fastighetsgränser i den slutliga kartan ibland kunde ha betydande lägesfel.

FältarbeteEtt viktigt moment i framställningen av den Ekonomiska kartan var fältarbetet, men det tänkte jag eventuellt återkomma till i en separat artikel.

Ekonomiska kartan, ortofotoJag är litet osäker på exakt när i tiden fotomosaiken definitivt övergavs till förmån för ortofotot, men det bör ha varit någon gång i slutet av 1960-talet som tekniken vid Lantmäteriet var anpassad för massproduktion av ortofoton.

Vad är ett ortofoto?Vanliga flygbilder innehåller som jag visat tidigare, fel i skala och läge som ökar ju längre ut från bildcentrum man kommer.

Ett ortofoto är i stället en "platt" flygbild utan projektionsfel, tillverkad genom att de geometriska felen är korrigerade i betydligt mindre bitar än för en fotomosaik.

Hur gjordes de?Ett ortofoto är förvisso också ett slags fotomosaik, men med mycket små delbilder. Principen (förenklat) för framställning av ett ortofoto är att dela in flygbilden i kvadratiska utsnitt, t.ex. 50x50 m. Utifrån aktuell höjd i mitten av varje utsnitt och dess läge i flygbilden i förhållande till projektionscentrum är det möjligt att beräkna utsnittets verkliga läge och skala. Därefter kan man i lämplig utrustning exponera utsnittet i sitt rätta läge på en fotografisk film.

Vid Lantmäteriet användes till en början särskilda projektorer vid framställningen av ortofoton. Även om de två modeller som användes styrdes på olika sätt, så var de optiska och mekaniska principerna de byggde på i grunden desamma.

Den första ortoprojektorn som inköptes till dåvarande RAK styrdes av glasplåtar med ingraverade höjdprofiler, som framställts på fotogrammetrisk väg.

Nästa generation av projektorer kom till Lantmäteriet 1978, och kunde matas med digitala höjdvärden från magnetband.

Den som händelsevis kommit i kontakt med Lantmäteriets höjddatabas kanske anar kopplingen till produktionen av ortofoton, då höjdgittrets täthet är 50 meter, eller detsamma som avståndet mellan exponeringspunkterna i ett ortofoto.

Sedan 1994 sker framställning av ortofoton i en helt digital process, där geometrin i en digital flygbild, med hjälp av höjddata och transformationer för små delar av bilden, kan korrigeras till att ge ett ortofoto. Kvaliteten har därmed höjts ytterligare ett steg.

LägesnoggrannhetDen geometriska kvaliteten i ett ortofoto är högre, omkring 3-5 meter, men framför allt betydligt jämnare än i en fotomosaik. Men även i ortofoton kan lokala fel uppstå, framför allt i starkt kuperad och sönderbruten terräng.

Från och med att ortofotot bildade den geometriska grunden för den Ekonomiska kartan, så reviderades efter hand de gamla fotomosaikkartorna. Fastighetsredovisningen i Registerkartan passades på manuell väg in mot det nya ortofotot i ett moment som kallades gränsöverföring. Som stödpunkter användes diken, beståndsgränser, och andra synliga föremål i bilden som vanligtvis förekommer i gränsen mellan två fastigheter. Endast i undantagsfall plockades originaldokument ur förrättningsakterna fram igen.

I obrukad skogsmark utan synliga gränser var det ju naturligtvis svårt att "hänga upp" en gräns på detaljer i ortofotot, och ibland blev kartografen tvungen att gissa.


Jag letade i litet i grunddata över hemmaskogarna, och hittade ovanstående exempel på att det kunde bli fel ibland.

Fastighetsgränserna är hämtade ur databasen och redovisas med violetta linjer ovanpå ett ortofoto. Utsnittet råkar ligga i skarven mellan fyra kartblad. Norr och öster om bildens mittpunkt syns ganska tydligt att träden lutar åt olika håll.

Kanske på grund av bladskarvarna har kartografen inte lyckats så väl med att passa in Registerkartan mot ortofotot. Felet kan också ha uppstått redan då Registerkartan skapades på en fotomosaik för 40-50 år sedan, eller vid senare uppdatering.

Hygget som syns mitt i bilden och som tillkommit efter det att kartan gjordes, är uttaget efter de "hävder" som kan återfinnas i terrängen, och inte efter vad kartan visar. Jag gjorde ett terrängbesök i påskhelgen och hittade efter litet snöpulsande ett gammalt gränsröse i den norra spetsen av hygget. Slutsatsen blir att hyggeskanten i NO sannolikt är fastighetsgränsens riktiga läge. Lägesfelet för gränsen är ungefär 20 meter i både X-led och Y-led.

Felet i exemplet ovan är ovanligt stort. I regel lyckades kartografen placera gränser med en noggrannhet av 4-5 meter eller bättre.

De manuskript som blev resultatet efter all redigering renritades till en början på manuell väg till tryckoriginal. Från slutet av 1980-talet och framåt ersattes de manuella momenten alltmer med digitala metoder.

Gula kartanDenna kartserie är en ren skrivbordsprodukt och ett montage av fyra eller sex ekonomiska kartblad. Orsaken till kartseriens tillkomst på 1980-talet var en allt sämre förlagsekonomi för den tryckta Ekonomiska kartan i rutor om 5x5 km. Genom att reducera skalan till 1:20 000 och trycka fler blad på samma ark kunde Lantmäteriet minska kostnaderna för tryckning och lagerhållning.

Den kraftiga skalförändringen av original avsedda för tryckning i 1:10000 gjorde bitvis kartan svårläst, åtminstone för den som inte har perfekt syn.

Forcerad Databas Uppbyggnad (FDU)Den Gula Kartan blev aldrig rikstäckande. Lantmäteriet fick omkring 1992 i stället regeringens tillåtelse att satsa alla resurser (anslag + intressentfinansiering) på att göra färdigt en rikstäckande (nåja) databas motsvarande innehållet i den Ekonomiska kartan.

Kvarvarande blad baserade på fotomosaik gjordes om från grunden med modern produktionsteknik, i huvudsak fotogrammetrisk mätning.

I de delar av landet där det fanns analoga blad av den Ekonomiska kartan baserade på ortofoton, digitaliserades kartorna med en blandning av metoder.

- ytor (sjöar, myrar, åkrar) skannades och automatvektoriserades
- fastighetsgränser, symboler och text digitaliserades manuellt
- övrig topografisk information (vägar, byggnader, mm) digitaliserades med fotogrammetriska metoder.

I sökandet efter så optimala produktionsmetoder som möjligt testades skanning och vektorisering med både GeoRec (SysScan/SysDeco) och VTRAK (Laser-Scan). Dessa system var i början av 1990-talet ledande för automatisk vektorisering av rasterdata. Slutsatsen då var att tekniken gav ett resultat med alltför många fel, och att den endast lämpade sig för enklare förlagor.

FastighetskartanDetta är den senaste generationen av den allmänna kartserie som på 1930-talet började som den fotomosaik-baserade Ekonomiska kartan. Kartserien bygger på samma princip som föregångarna, dvs. topografisk information och fastighetsinformation presenteras tillsammans med ett ortofoto.


Kartserien började produceras i januari 2000 då uppbyggnaden av databasen var slutförd.

Fastighetskartan är den första av de allmänna kartserierna som i sin helhet produceras med full automatik, från databas till tryck (eller rasterbild). Produktionen sker helt enligt principen "on-demand", dvs. en karta produceras först då den beställts av kund.

Registerkartan är numera digital, och utgör ett skikt i Lantmäteriets databas för grunddata. Från denna databas hämtas data vid framställning av Fastighetskartan. I och med att Registerkartan uppdateras kontinuerligt vid fastighetsförrättningar, är Fastighetskartan också i princip dagsaktuell vad gäller fastighetsinformationen i kartan.

Det är delvis för att markera skiftet i produktionsteknik som kartan fått sitt nya namn, även om innehållet i vissa delar är ett arv från äldre generationer av kartor.

Sammanfattning av kartunderlagets kvalitetSå, efter en något omständlig bakgrundsbeskrivning av kvalitetsfaktorer för gränser i Fastighetskartan, är vi så framme vid något slags avrundning. Tabellen bör ge en litet bättre överblick över källmaterialets kvalitet för de olika generationerna av kartan.


Kort sagt: Vi får ett allt bättre bildmaterial, men större delen av fastighetsgränserna utanför tätorter baseras i princip på samma underlag som 1937.

Kartans juridiska status
GränserEn vanlig missuppfattning är att gränser i Fastighetskartan har något slags juridiskt bevisvärde, dvs. att man genom mätning i kartan kan säga exakt var en gräns mellan två fastigheter ska dras i terrängen.

Av texten och exempel i tidigare avsnitt framgår nog att underlagsmaterialet för fastighetsgränserna i kartan har ett så varierande ursprung och kvalitet att det inte är möjligt att upphöja kartan till något slags sanning i juridisk mening.

Den dag gränserna till samtliga 3.2 miljoner fastigheter i landet är inmätta med totalstation eller DGPS är det kanske möjligt att utgå från kartan (databasen) och markera fastigheter i terrängen. Själv lär jag vara död och bortglömd långt innan det blir verklighet.

Fram till dess är det Lantmäteriets arkivmaterial som gäller, tillsammans med bevisen i terrängen; gamla förmultnade gärdesgårdar och mossiga stenmurar, övervuxna gränsrösen, igenslammade diken, mm.

Vägar, mmI början av 1990-talet var jag arbetsledare för ett 20-tal medarbetare vid Lantmäteriet som vid den tiden producerade den Ekonomiska kartan i bl.a. Värmland. I den rollen fick jag ta emot en hel del frågor kring kartan från både privatpersoner och media.

Än har jag tydligen inte blivit alltför gammal och glömsk, för jag minns ett samtal med en man som oroade sig för hur en körväg var ritad på kartan. Enligt kartan korsade vägen på kartan hans gårdsplan för att sedan fortsätta mot ett par sommarstugetomter något hundratal meter längre bort. Några år tidigare hade vägen dragits om, förbi mannens mark, men den nya sträckningen gick i tät granskog och hade inte upptäckts vid Lantmäteriets flygbildstolkning.

Frågeställarens oro var nu att sommarstugeägarna med stöd av kartan skulle hävda sin rätt att fortsätta köra över hans gårdsplan. Varför de skulle vilja göra det minns jag inte.

Jag kommer heller inte ihåg exakt vad jag svarade då, men budskapet var i alla fall att kartan inte visar var det är tillåtet att köra bil eller inte.

Med anledning av att jag skrev denna artikel så kollade jag vid fikabordet för säkerhets skull upp frågan med ett par av Lantmäteriets jurister. Om jag förstod deras svar så ligger det till så här:
Nyttjandet av en annan fastighet kan regleras i antingen servitut eller rättighet.

Servitut är ett reglerat förhållande mellan två fastigheter, och dokumenteras alltid i Fastighetsregistret. Ett servitut följer därför med fastigheten vid ägarbyte.

En rättighet är en muntlig eller skriftlig överenskommelse mellan två markägare att den ene kan utnyttja den andres fastighet för visst ändamål, t.ex. biltrafik. En rättighet följer inte med automatik med vid ägarbyte, utan får förhandlas på nytt vid ett sådant tillfälle. Även rättigheter kan vara dokumenterade i Fastighetsregistret, men behöver inte alltid vara det.

Hoppas det här blev rätt nu.

FornlämningarRiksantikvarieämbetet (RAÄ) är den organisation som inventerar fornlämningar, och som uppdaterar detta informationsskikt i Lantmäteriets grunddatabaser.

Fastighetskartans redovisning av fornlämningar är kanske den information i kartan som har störst ”tyngd” vid planering av avverkningar, projektering, mm. Fornlämningar är lagskyddade och t.ex. måste skogsbruket ta hänsyn till dem vid skogsavverkning och markberedning så att kulturlämningar av olika slag inte skadas.

I och med att kända fornlämningar publiceras i Fastighetskartan, kan en markägare inte hävda att en sådan fornlämning varit okänd, t.ex. om den skadats under en avverkning.

Till sist…Använd kartor som hjälpmedel vid navigering till sjöss och lands, men lita inte blint på dem.

torbjorn.djuvfeldt@lm.se

LästipsLars Ottoson, Carl-Olof Ternryd, Kennert Torlegård (2004)
Svensk fotogrammetri och fjärranalys under 1990-taletISBN 91-631-5026-3

Ulf Sporrong, Hans-Fredrik Wennström (1998):
Svensk nationalatlas del 1, Sveriges kartorISBN 91-87760-45-2

Nämnden för skoglig fjärranalys (1993)
Flygbildsteknik och FjärranalysISBN 91-884-6204-8

Fotnoter1) Citatet är hämtat från http://www.lantmateriet.se/templates/LMV_Page.aspx?id=2696, men är egentligen en ”översättning” av Bures ursprungliga instruktion skriven på gammalsvenska. Jag kunde inte hitta originaltexten.