Tretton toppar...

Expedition 13 toppar, 13 dagar.
Per Lindberg och Robert Tellvik har bestigit Sveriges alla tretton tvåtusenmeters berg. En expedition som inte fick, ej heller tog mer än tretton dagar. Här följer en reseskildring ur Pers perspektiv.

Fredag
När det är fem minuter kvar till avgång dyker Robert upp. Jag hann bli ganska nervös. Inte skulle väl expeditionen gå i stöpet i ett så tidigt skede.
Vi delade liggvagn med ett Schweiziskt par som jag lyckades skrämma slag på. Mitt i natten skrek jag "STEN" för full hals. Kanske en synsk förvarning om vad som skulle prägla de närmsta två veckorna.

Lördag
Anlände till Nikkaluokta.
Robert hade lägligt nog skadat sin häl en vecka innan, så vi beslutade oss för att ligga still en dag och känna av läget. Han bar hemmagjorda ortopediska iläggssulor tejpade på fötterna för att avlasta det skadade området.
Ringde hem och meddelade färdbeskrivningen. Lämnade den även hos damen på Kebnekajse fjällstation.
På kvällen övade vi glaciärräddning från en liten björk. Måste ha sett roligt ut när vi hängde där och prussikerade*1 oss upp och ner för ett tre meter högt träd.

Dag ett
Första expeditionsdagen. Vi vandrar i rask takt ända till östra ledens början, där vi lämnar all mat och överflödig utrustning som vi inte skulle komma att ha användning för de närmaste två dagarna. Sedan bar det av.

Vi hade haft fint väder ända fram till Björlings glaciär. Vädret slog då om så som det bara kan göra i fjällen. Från strålande solsken till regn och mullrande åska
Tacksamma för de fasta repen halkade vi upp för den östra leden, slurpade i oss en "varm kopp" i toppstugan och slog upp tältet på glaciären strax söder om toppen. Vi hade ett väldigt sjå med att få upp tältet i blåsten på 2000 meters höjd, men förankrat med isskruv och nedspikade tältpinnar sov vi gott. Tur var dock att Robban kom ihåg att ta med öronproppar åt oss båda.

Dag två
Pigga och fräscha efter en lång natt vandrade vi upp på Sydtoppen. Vädret var inte bättre än kvällen innan, dvs. tunga moln och rytande vind.
Efter den varma sommaren hade all snö smält bort och blottade den blåaktiga isen, vackert men halt. Vi stod på sydtoppen och blickade norrut längs kammen. Den var vass som hörnet på ett bord. Man kunde inte se längre än ett tiotal meter. Det var inget lätt beslut att fatta, men vi valde att klättra ut på kammen, vidare norrut. Dimman svalde allt och känslan av att vandra in i det okända, vilda och farliga pirrade i magen.
Jag satte en skruv i isen, säkrade mig själv med ett dubbelt halvslag. Slog en HMS-knop på "the live end" och ropade "Säkring klar". Robban klättrade. Efter halva repet (ca 15m) satte Robert en skruv och upprepade proceduren. På så vis arbetade vi oss genom den mest utsatta delen, ända till kammen breddades och vi kunde resa oss upp och gå.
Halspasset var nästa parti som bjöd på motstånd. Lös* klättring på branta väggar är sällan roligt. Lyckligtvis (?) var passet helt snöfritt i år.
Efter följde bara en lös och lång nedklättring längs Kebnepaktes nordsida.

Nästa berg att bestiga denna dag var Kaskasapaktes syd- och nordtopp. Stärkta av en portion couscous och en bit choklad klättrade vi upp i dimman igen. Planen var att kringgå de svåraste passagerna genom att hålla till öster, men i dimman förirrade vi oss upp på sydostkammen. Det var inte lätt att hitta rätt, ens för två aktiva orienterare som oss själva, när molnen sveper in berget.
När man närmar sig en kam i dimma är enda förvarning om dess närvaro vinden. Vinden tilltar och ibland kan man även höra hur den river över toppen, låter som ett vattenfall långt borta. När vi hörde kammen närma sig trodde vi att det var toppkammen, alltså att vi bara var meter från att ha klarat (halva) bestigningen. Vi kunde inte ha haft mer fel. Det var bara sydostkammen. Efter att ha pressat oss för att komma upp, hela tiden med tanken i bakhuvudet att vi ändå skulle ta en annan väg ner (planen var att klättra vidare österut via Lillietoppen till Kaskasatjåkka.), kom vi upp på kammen och började vandra. Efter bara några meter tornade en gigantisk skugga upp sig i dimman. När vi kom lite närmre såg vi att det var en vägg, 20 meter hög, oövervinnelig. Att klättra ner samma väg som vi kom upp var ingen tilltalade tanke. Stupet på den andra sidan (österut) såg inte heller inbjudande ut. Ett ögonblick trodde jag att vi var fast. Robert hittade dock en väg runt och efter åtskilliga timmars tungt arbete lyckades vi ta oss upp på toppen.
Vi tog det tunga beslutet att avbryta för dagen och lämna Kaskasatjåkka tills nästa dag.
Totalt utmattade av ansträngningarna somnade vi i stugvärmen i Tarfalastugan. Att sova inne blev ett sätt att fira min födelsedag.

Dag tre
Uppe i ottan. Vädret var inget att hurra för den dagen heller, men inte hade det avskräckt oss hittills. "Fast is safe" heter det visst, så vi valde att gå så lätta som möjligt. Utöver kläderna på kroppen hade vi bara med oss stegjärn och yxa. Kameran var förstås också med, men annars ingen packning.
Bestigningen gick som smort. Efter en mycket enkel glaciärvandring var det bara att kila upp på toppen, och ner igen. Tre och en halv timme totalt.
Tillbaka i Tarfala slumrade vi en halvtimme. Sedan bar det söderut. Strax efter Kebnekaise fjällstation plockade vi upp packningen vi lämnat där två dagar tidigare.
Efter en mödosam vandring slog vi läger några kilometer söder om Singistugorna. Den kvällen avnjöt vi vår första danska kryddkorv. 250g kött var! Vilken festmåltid (500g Göl korv för varje avklarat bergsmassiv).

Dag fyra
Mådde lite illa av allt fett man fått i sig kvällen innan. Olja i makaronerna och fet korv blev lite för mycket för magen.
Det blev en färglös dag. Bara vandring. Vid Teusajaurestugan blev det till att ro. Lotten att ro föll på mig.

Efter att ha inmundigat en delikat middag bestående av couscous och texmexsås på södra stranden vandrade vi vidare i snålblåsten och regnet. Framåt niotiden kom vi fram till nattlägret.

Dag fem
Efter en djup och drömlös sömn vaknade vi till en blytung himmel, blöta kläder och tunga ryggsäckar. Efter morgon-rutinen, som vi lyckades stöka undan på två timmar, var vi på väg.
För första gången skådade vi Akka, Sareks drottning, samernas heliga berg. Toppen låg mystiskt insvept i moln, nästan som om hon inte vill blända oss med sin glans och storhet. Kanske för att inte låta oss avskräckas.
Efter många kilometers vandring ner och över sjöfallet och sedan upp på kalfjället med siktet inställt på toppen, slog vi läger norr om Unna Átjek*2 i skydd för de sydliga vindarna.

Dag sex
Miltals vandring i tröstlöst landskap. Synen av Akka i fjärran hägrade och lockade, men tycktes aldrig komma närmre. Klockan fem kom vi fram till det planerade baslägret, strax söder om en sjö. Vi åt och rackade upp.

Alla som bestigit Akka vet att hon vilar på en tron av sten, flera hundra meter hög, som måste klättras innan man närmar sig självaste berget. Vi hade valt att göra toppattacken från nordost. Upp och runt en glaciärsjö. Kamvandringen började när vi klättrat första kruxet, en brant skrambling*3 mellan två glaciärer på en smal och lös ås. Nästa parti som bjöd på motstånd var passagen mellan Nordosttoppen och Stortoppen. Kammen smalnade till och blev vass som eggen på en kniv. Bästa sättet att klättra denna passage var att sätta sig över kammen och åla sig fram, försöka hålla balansen med benen och utgöra ett så litet vindfång som möjligt för att inte stormbyarna skulle riva ner oss från berget. Båda kom vi över välbehållna. Toppen erövrades utan jubel, nervägen hotade fortfarande.
Det hade börjat skymma när vi närmade oss tältet. Trötta och slitna kröp vi till kojs för ännu en välbehövlig natts vila.

Dag sju
Nästa morgon bjöd på sol, så vi passade på att torka lite kläder. Efter en timmes vandring kom vi till det första lite kluriga vadet. Vi slapp ta av oss om fötterna genom att hoppa på stenar, Robban plurrade dock ena foten.

Routesvagge förde oss till Mikkastugan där vi inrättade nästa basläger. Dalen var molnfri men bergen låg alla höljda i dimmornas dunkel. Skulle det måntro lätta tills nästa dag? Vi hade på känn att Sarektjåcka skulle bjuda på störst motstånd av alla berg. En många kilometer lång kamvandring på spjutspetsvassa berg, omgivna av sönderspruckna glaciärer som effektivt hindrar en från att fly labyrinten när man väl gett sig in.

Dag åtta
Molnen låg kvar som kvällen innan och vi var inte ett dugg sugna på att ge oss upp på berget. Vi satte kurs mot Svarta spetsen, ett berg som gör skäl för sitt namn. Efter några timmar stod vi på dess topp. Men vart skulle vi sen? Berget tycktes slutta lika brant åt alla håll. En titt på kompassen och vi klättrade ner för stupet på den nordöstra sidan. Mycket riktigt kunde vi efter några meters klättring skymta en kam, och lite efter det en glaciär, vi var på rätt väg. Vandrade upp på nästa topp, men nu då, var var kammen? Där vi hade tänkt vandra tycktes berget bara sluta. Vi gick tvärs över den flacka höjden och plötsligt i en lucka i molnen såg vi ett berg, kantigt som en kungakrona, stå i vår väg. Ett sådant berg kunde vi inte klättra.

Vi måste ha kommit fel. En titt på kartan och vi förstod att berget måste vara "Spijkka", ett berg på kammen bredvid. Vandrade upp på toppen igen, tittade på kompassen, byggede ett litet röse för att hitta tillbaka senare och därefter gick vi ut i dimman, mot stupet. Det visade sig att kammen låg där den skulle, blott ett krux bort.

Många höjdmeter senare kom vi upp på Bucht-toppen. En topp med ett skräckinjagande stup på norra sidan. Vinden rev sig på den sylvassa kammen och skrek av smärta. Jag tittade på Robert, var han rädd? Det syntes i varje fall inte.
Sydtoppen skulle säkerligen ha bjudit på magnifik utsikt om vädret tillåtit. Allt vi såg var vadd. Vid det här laget hade jackan frusit till ett pansar och stenarna hade täckts av frost. Snö hade börjat samlas i skrevorna och haglet piskade kinden hårt genom luvan. Kammen vi vandrade på blev smalare och brantare ända tills den bara lämnade luft på sidorna. Plötsligt, utan förvarning, slutade berget. Vi omgavs av brant, kallt berg på tre sidor. Skulle vi inte komma längre? Vi såg oss omkring för att hitta en väg, men utan framgång. Jag stirrade ner längs den lodräta ostsidan, i brist på annat hopp. Vi hade inte ens tänkt tanken på att klättra den väggen. Den var ju lodrät! Men där skulle det kanske gå att ta sig ner! En spricka att sätta kängan i och ett solitt stenblock att greppa runt. Allt som krävs för att komma ner! Tröstade av tanken att det är lättare att klättra upp och tillbaka, än ner, klättrade vi längs bergssidan och ut på kammen igen. En spännande passage!
Väl uppe på stortoppen började vi nästan våga hoppas på att det här skulle gå vägen. Efter Stortoppen klättrade vi ett kruxparti, men besegrades av nästa. Ett hack i berget utan vägar runt. Det sprack upp för en stund så att vi kunde se den resterande biten av kammen. Nordtoppen tycktes vara så nära att man nästan kunde ta på den, men trötta av sju timmar på berget och avskräckta av hacket i kammen vände vi om.

Det blev en lång och bister färd tillbaka till Mikkastugan.
Klockan hade hunnit bli tio innan vi kom tillbaka. De som såg oss lämna lägret på morgonen hade hunnit bli en smula oroliga.

Dag nio
Upp i ottan. Här fanns ingen tid att spilla. Idag skulle vi vandra runt Sarektjåckas bergsmassiv för att bestiga Nordtoppen från nordsidan. En 25 km lång vandring. Vi gick hela sträckan i ett svep. Vilade bara en gång för att äta en bit choklad. Kom fram klockan 16:00. Efter moget övervägande och Robbans kommentar "det här är ingen karamell jag vill suga på" beslutade vi oss för att klättra Nordtoppen på en gång.
Med upp till toppen följde en extra fleece, mössan, vantar, två chokladkakor, pannlampa och kamera.
Äntligen en lätt bestigning var min tanke när jag insåg att det skulle kunna gå vägen. Inga partier med oövervinneliga branter och stup. Bara en jättestor stenhög att knalla uppför. Under hela vandringen från Mikkastugan hade jag inga andra ord i huvudet än "det går inte". Den tycktes allt för brant på kartan. När det är mer bruna höjdkurvor än vitt mellan, då går det inte, men vi hade hittat nordtoppens akilleshäl! Till och med den till synes luftiga kamvandringen visade sig vara en cake walk*4.

Under hela klättringen upp hade solen skinit, men väl uppe på toppen mulnade det på. Snön började falla och byggde på drivorna från snöfallet dagen innan. Snön nådde oss nu upp till knäna på sina ställen.

Vandringen ner blev dock odramatisk bortsett från en jokk som vuxit sig stor under vår frånvaro. Det var dock inte värre än att vi kunde vada den lite högre upp. Vad vi då inte förstod var att valet av vadställe kanske var en faktor som senare skulle bidra till att vi aldrig återfann tältet den natten.
Det hade hunnit mörkna när vi åter var i dalen. Efter en stund var det så mörkt att vi tvingades tända pannlamporna för att se något. Hur i hela fridens namn skulle vi hitta tältet i beckmörker? Efter att ha sökt i sluttningen upp och ner flera gånger beslöt vi oss för att stanna vid en klippskreva, som skulle kunna ge oss temporärt skydd under nattens mörka timmar. Det blev inte vandringens mysigaste natt, vill jag lova, men tacksam för vattentäta kläder och den extra chokladbiten vi tagit med oss sov vi i tjugominuterspass. Ljuskäglan från lampan var nu det enda ljus i hela Guhkesvágge, en sorglig syn i det strida regnet.
Framåt femtiden nästa morgon återvände ljuset och vi vågade oss iväg. Bara femtio meter från vårt natthärbärge låg tältet och undrade vart vi hade tagit vägen. Vilken underbar syn. Nästa morgon fick bli en sovmorgon.

Dag tio
Regnet tycktes aldrig vilja lämna oss. Det hade även fått sällskap av vinden, som nådde orkanstyrka på flera ställen i Sarek den dagen. I byarna kunde man inte göra annat än streta emot. Nästa etappmål och orosmoment var Tielmavadet.
Under vår vandring hade vi träffat flera som inte vågat vada, men omvägen var för lång. Vid kvällning var vi framme.
En hög sandbank delade huvudfåran i två större och flera små rännor. Det bästa stället att vada var här, förstod vi. Vi greppade varsin stadig stav, tog några djupa andetag och klev i. Vattnet var inte så fruktat kallt som vi hade befarat. Berodde nog mycket på att vi vadade med kängor och byxor på. Första fåran var inte så farlig. Så länge man koncentrerade blicken på något fast på andra sidan verkade det gå vägen. Sista vadet höll på att gå illa för mig. Jag började glida på bottnen, halkade till, tappade staven, doppade ena armen, men lyckades behålla balansen. Lite skakade och lite kalla slog vi läger på strandbanken, lyckliga över att ha klarat det fruktade vadet.

Dag elva

Onsdag blev en av de tråkigare dagarna. Snårskog, branta skråvandringar, hala stenar och allmänt otrevligt väder gjorde vandringen upp i Gaskasvagge lång och utmattande.

Efter att ha vadat över glaciärälven vid Bårddejiegna slog vi läger på ändmoränen och väntade på morgondagen, dagen då allt skulle bära eller brista. Den sista dagen med klättring.

Dag tolv
Klockan sex ringde klockan. Det var nu det gällde. Vi visste att Bårddetjåhkkå inte skulle vara allt för svår, men vägen till Balgattjåhkkå var mer osäker. Kvällen innan hade bjudit på fint väder så vi hade en bra bild av hur kammen såg ut. Efter Bårddetjåhkkå skulle vi behöva klättra över två mindre ganska branta toppar, för att komma upp på Balgattjåhkkås toppkam. Topparna avgränsades med distinkta pass. Även för oss icke synliga hack i kammen skulle kunna sätta käppar i hjulen på expeditionens allra sista alpina dag.
Tanken var att lämna packningen vid observatoriet söder om Bårddetjåhkkå och sedan vandra hela kammen ända till Balgattjåhkkå och tillbaks.

Det var först efter Bårddetjåhkkå som det började bli svårt. För att vara på den säkra sidan hade vi tagit med all klätterutrustning, men för säkring i klippa hade vi inget. Första kruxpartiet var ingen match. Det handlade bara om en brant skrambeling genom ett pass, följt av ännu mera skrambeling upp på nästa topp. Det var först innan sista passet det började bli svårt. Berget sluttade mycket brant tio meter ner till botten på passet, för brant och för svårt för att sola*4. Vi valde vägen bredvid, som inte var helt enkel den heller. En mycket lös kamin*5 ledde oss ca sju meter ner till en lös travers. Klättringen var av karaktären "lita lika mycket på händer som fötter". Ett litet, knappt centimetern djupt, crimpgrepp*7 möjliggjorde den mest utsatta delen av klättringen som i övrigt inte var särskilt svår, bara psykiskt krävande. I efterhand uppskattade vi svårigheten till en fyra.

På väg uppför sista kammen mot toppen böjade tankarna snurra i huvudet. Är det kanske möjligt att vi ska klara det hela? Medvetenheten om att ett litet hack i kammen kunde sätta stopp för framgångarna dämpade dock den eufori vi började känna.
Lika väl som att när man väl står på en topp är man bara halvvägs, ta aldrig ut segern för än du är nere. En bister sanning vi fått lära oss "the hard way" (Sarektjåckas Nordtopp).
Men när vi väl nått toppen bröt glädjen fram. "Vi klarade det" skrek vi i sprudlande glädje. Oavsett om vi så dör på nervägen så klarade vi det. Vi besteg Sveriges tretton 2000m toppar på inte mer än tretton dagar.

Vägen tillbaka till observatoriet och ryggsäckarna blev odramatisk så när som på att vädret slog om. Från strålande solsken hade det sakteliga mulnat på och på toppen av Balgattjåhkkå började det regna och snöa.
Regnet följde oss hela vägen ner från Pårte och slutade inte förrän kvällen när vi fått sällskap av ett par som slagit läger vid Pårek. De hade själva varit ute i närmare två veckor och de upplyste oss om att det på tisdagen hade blåst 38m/s i Sarek.

Dag tretton
På fredag morgon sov vi ut. Lyckliga över att bara ha upploppet kvar till mål. I maklig takt vandrade vi fram till Kvickjokk, noga med att hinna fram för klockan sex, då affären kunde förväntas stänga.
Framme i Kvickjokk fyllde vi krävan med godis och vetebullar. Lyckliga över att slippa använda kängorna. Och givetvis lyckliga över att ha klarat det. Att bli torr och att få äta godis och dricka läsk hägrade. Men än skulle det dröja två dagar innan civilisationen åter fått grepp om en.

320 km vanding och totalt 12000m stigning. Det går förvånansvärt fort att glömma det tuffa. Redan på tåget hem hinner man glömma hur jobbigt det var att kliva upp på morgonen, ta på sig blöta strumpor och skor, gå ut och diska i en iskall fjällbäck medan regnet rinner längs nacken. Ganska snart går man och funderar på vad man ska hitta på härnäst! Och vad ska man svara när ens vänner frågar: Varför gör du det? Man kanske finner svaret under nästa strapats!

prusikera, klätterterm för repklättring.
*1Med "lös" menar vi mycket lösa stenar och risk att starta ras.
*2 Unna Átjek, ett berg
*3 skrambling är relativt brant vandring där man tvingas använda "alla fyra".
*4Att sola betyder i klättersammanhang att klättra osäkrad
*5En lodrät spricka djup nog att rymma en människa kallas för kamin i klättersammanhang.
*6Ett grepp som inte är större än att fingertopparna får plats på kallas ibland "crimp grepp"