Expedition Mongoliet - I Sven Hedins fotspår

Den här berättelsen handlar om tre killar som planerade en expedition i Sven Hedins fotspår, ett vandringsäventyr genom en av världens mest otillgängliga platser, Gobiöknen. Förberedelserna tog över sex månader och det som skulle bli en hyllning till en av vår tids störste upptäcktsresande blev en kamp mot sjukdom, vattenbrist, hetta och banditer.

Expeditionen
"Nej, jag har inga cigaretter." säger jag till mannen som kommer emot mig på vingliga ben. Han går tillbaka och sätter sig i ena hörnet och skålar med sina kompisar. Stämningen är spänd. Tio minuter tidigare tvingades jag slänga honom på golvet för att få bort honom från min satellittelefon och resten av utrustningen. Att han är polischef här gör inte min situation tryggare. Jag befinner mig i en gudsförgäten håla som heter Orgon 415 km från Ulan Bator och 250 km från gränsstaden Zamyn Uud. Min packning har intresserat polischefen sedan igår, när regn och hagelstorm tvingade mig att ta skydd i den här byn, som byggdes av ryssarna på 60-talet och som består numera av ruiner av det som en gång hade varit en utpost mot Kina.

På väg
Allt började för mer än tre veckor sedan, när vi startade vår vandring från utkanten av Ulan Bator. Jonas, Jan och jag har äntligen kommit ut från huvudstaden och vandrar i kvällsljuset söderut på den gröna stäppen. Solens sista strålar kastar långa skuggor över det platta landskapet och jurtarnas vita dukar bort till höger avtecknar sig skarpa mot horisonten.

En gammal man samlar torkad hästspillning från fältet när vi går förbi. Han lyfter på huvudet och tittar långt efter dragkärran som Jan drar. Den är säkert en ovan syn med alla dekaler från Polarica, SAPA, Hägglunds, Klättermusen och Thorn på. Vi har gått fyra km och har redan rättat ut ekrarna två gånger. Det ojämna underlaget ger spänningar i hjulen som är inte byggda för den här typen av terräng.

Kärran kollapsar
Det är mörkt när vi sätter upp tältet och tillagar en enkel måltid. Det är en solig morgon 5  juni 2001 när vi går upp och packar kärra och ryggsäckar. Hjulen kollapsar efter 20 meter och det är bara att inse: vi får bära allt i ryggsäckarna. Vi lämnar kärran i utbyte mot lite torkad ost till familjen vi sett kvällen innan och det är synd att de inte vet vad det kostar att bygga en sådan och hur långt den fått åka för att komma dit. Då hade de kunnat skratta gott åt det.

Ryggsäckarna är överfulla och väger ungefär 50 kg. Det hänger prylar längs sidorna som slår rytmiskt mot skuldrorna medan vi går. Det är inte varmt idag, bara 26 grader i skuggan. Jonas kämpar på men efter att ha legat sjuk med högt feber i två veckor före resan är hans chanser små trots att vi avlastar honom så mycket vi kan. Vi gör läger tidigt för att diskutera situationen och optionerna är få. Jonas måste vända tillbaka efter två dagar.

Låg stämning
Under natten regnar och blåser kraftigt. Det är svårt att sova för allt oväsen från tältduken som slits i vinden som jag mäter till 21 - 23 m/s. Jag och Jan turas under natten om att gå ut och fästa tältpinnarna. Regnet lämnar röda spår som av piskrapp över ansiktet och det känns inte kul. Men om vi inte går ut blir det ännu mindre roligt. Vi har sovit dåligt och stämningen är låg. Det blåser kallt och vi skall snart skiljas.

Det tar emot att ringa in beskedet från satellittelefon, men det finns inget  alternativ. Jonas ringer först hem och sedan till Utsidan. Det blir en del jobb att packa ner all gemensam material som han har burit och sen tar vi adjö. Jonas vänder tillbaka med lättare packning och vi fortsätter.

Flitiga besökare
De första dagarna får vi mycket uppmärksamhet och ofta besök på kvällarna när vi slår läger. Höjdpunkten är det obligatoriska Chicagopartiet varje kväll. Annars går allt ut på att vandra så långt som möjligt på dagarna, dricka tillräckligt med vatten, se efter fötterna och hitta en skyddad plats på kvällen för att undvika ovälkommen besök.

Femte dagen får vi ändå besök på morgonen av några knivbeväpnade ryttare. Deras intresse för satellittelefonen och annan elektroniskt utrusning är nästintill okristlig. De vill veta om vi har eldvapen och vi skrattar menande vilket ger dem bråttom därifrån. Vi tar det säkra före och ser till att packa fort och lägga så mycket avstånd vi kan mellan oss och dem.

Värmen stiger
Temperaturen har gått upp mycket på bara några dagar och vi mäter 42 grader på eftermiddagen. Terrängen är också kargare och vi ser färre jurtas numera. Vi når byn Bayan klockan 14 och kan fylla våra vattensäckar från en sliten brunn. Vattnet är iskall och vi kan knappt vänta en minut för att Xin! ix, vattenreningen, skall få sin effekt. Vi är uttittade här av alla trots att vi försöker att hålla lågt profil.

Solen står högt och fötterna, som numera är ett enda stort skavsår, har inte hunnit torka från svett men vi måste dra vidare. Vi ser våra första kameler på kvällen. De är lika nyfikna på oss som vi på dem. Det måste vara de stora ryggsäckarna och Tegsnässtavarna som får oss att se ut som avlägsna släktingar.

Hetta och kyla
Vi går till långt efter att solen gått ner och lägger oss i mörker i sovsäckarna utan att slå upp tältet. Två Maxim energibars var får tjäna som kvällsmat. Hettan från dagen byts ut till bitande kyla under natten. Det går inte att vara morgontrött här. Solen ligger på från sjutiden och steker från åtta.

Vad är värst? Att plågas av hetta i sovsäcken eller att trampa på alla blåsor när jag går upp... Jag vet inte men smärtan i fötterna piggar upp i alla fall. Det som är positivt är att hjärnan tål smärta till en viss gräns. Sen kopplar den av signalen från nervernas synapser. Alltid något.

Matförhandling
En av kvällarna kommer vi till en järnvägsanhalt, som på mongoliska heter "tochk". Här bor järnvägsarbetare som reparerar och sköter tågtrafiken på monorälsen som förbinder Mongoliet och Kina. Det börjar skymma när vi hjälper av varandra ryggsäckarna på baksidan av en kulle som ligger en kilometer från stationen.

Vi spanar med kikare - det ser ofarligt ut. Sex, sju barn spelar basket på en improviserad plan bakom husen, ett par gummor lutar mot ett staket och männen vi ser verkar nyktra. De ser ut att vara fem, sex familjer. Vi behöver färsk mat så jag går ner för att förhandla. För att inte visa var vårt läger är får jag ta en omväg. Täckt av damm, med kamouflagekläder och veckolångt skägg är min entré inte överdrivet diskret.

En av kvinnorna vågar prata med mig och jag förklarar vad jag vill ha på hjälplig mongoliska. Hon springer i huset och kommer ut med nybakat bröd och sötad te som jag häller i min vattenflaska. Det finns ingen riktig väg ut hit och de är misstänksamma. De förväntar sig förmodligen att fler kamouflagekillar skall dyka upp från ingenstans. De skulle knappt tro om jag berättar vad jag gör här ute så jag skippar eftersnacket och tackar för mig.

Hot och vänlighet
Jag hinner inte långt förrän en man med militärmössa på huvudet och bar överkropp ropar och kommer efter. Han har röddruckna ögon men hinner fort ikapp mig. Trots en buk som är minst lika kraftig som axlarna och nacken är han snabb. Två killar till kommer på en rysk sjuttiotalsmotorcykel. De pratar fort och enda ordet jag förstår är "passport". Jag ler vänligt, nickar och försöker gå förbi. Gruffet är ett faktum och snart ser det låst ut. De vill inte låta mig gå men är samtidigt osäkra på vad jag kan göra. "Militärmössan" pekar på sig själv och ropar gång på gång "kommendant".

Det är nästan mörkt nu och Jan ser säkert det här genom kikaren. Måste bryta dödläget så, ok, visa mig dina papper så får du ser mitt pass. Vi två går hem till mannen och blir bjuden på te av äldsta dottern. Min vän, Arkhi, lyckas inte hitta några papper och snart är golvet full av kläder och böcker som han letar genom. Det här är löjligt så jag kommer med ett förslag: vi hämtar min kompis och våra ryggsäckar så kan vi övernatta hos er och lösa alla missförstånd. Han går med på det men vi kommer inte mer än femtio meter från husen innan han stannar upp och tecknar att han inte vill fortsätta, pekar på sin hals och gör en skärrörelse. Han tror att jag skall döda honom.

Jag fortsätter upp på kullen och vi tar på ryggsäckarna snabbt och går ner till husen där alla, stora som små väntar på oss. När alla presentationer är avklarade och vårt syfte är framlagt blir det festmåltid. Alla är där med nyfikna frågor och skratt. Alla utom kommendanten som förmodligen förlorat ansiktet framför sina egna och nu trycker någonstans. Vi ser honom inte igen. Vi stannar två dagar hos Baltor och Meindr som våra nya vänner heter och hinner tvätta kläder och ta igen oss. Avskedet är hjärtligare än första mötet och vi lämnar många nya vänner när vi fortsätter.

Ensam i sanden
En dag senare trampar Jan snett och får en ledbandsskada. Packningen är för tung för att han ska kunna fortsätta så här. Vi måste få medicinsk hjälp och har tur. Ett gäng elektriker från Choyr, provinsens huvudstad, plockar oss på vägen hjälper Jan med läkare i Choyr. Men Jan kan inte fortsätta gå med packning på några dagar och får åka tåg ner till Sainshand där vi skall träffas om 8 dagar. Det är en sträcka på 225km som jag nu måste genomlida ensam.

Vägen från Choyr är jobbig. Sanden är mjuk och jag plus packningen väger sammanlagt 135 kg som sjunker igenom det lösa underlaget för varje steg. Till och med de små grästuvorna som gav lite fotstöd i början är nu helt borta. Sanddynerna är till synes utan ände och bakom varje ny kulle döljer sig bara en annan flera kilometer bort. Känner mig fruktansvärt trött här jag går i motvind på ca. 19 m/s med 40 km kvar att tillryggalägga till nästa vattenhål.

Himlen täcks av regnmoln och kylan piskas av vinden in genom mina svettiga kläder. Är helt utan skydd, Jan tog tälten för att minska min packning under den här veckan. Om jag stannar för natten i det kommande regnet med redan genomblöta kläder är allt över. Måste gå på tills jag hittar tak över huvudet.

Skydd och gästfrihet
Halv nio syns en gammal jurta några kilometer bort till vänster. Det är tungt och jag måste klättra uppför en hög kulle för att komma dit men genom att behålla ögonkontakten med jurtan får trötta muskler nya krafter. Hundarna som möter upp några hundra meter ifrån är inte särskilt aggressiva.

När jag kommer närmare ser jag en gammal man med fårat ansikte som synar mig med outgrundlig min. Han sitter orörlig lutad mot jurtan med benen i kors och reser sig hastigt när jag kommer så pass nära för att göra mig hörd genom den brusande vinden. Vi hälsar på varandra och går sedan in. Det känns skönt att få av ryggsäcken och dricka en kopp het smörte. Idag har jag gått 34 km utan att vila sista timmarna.

Mannens fru och en liten pojke som är deras barnbarn kommer in med torkat fårkött som hon ställer framför mig och visar hur jag ska doppa den i teet. De är 71 och 68 år gamla. Vi sitter långt in på kvällen och pratar om allt, från mina nu blodiga fötter till deras barn och barnbarn. Jag lär mig nya mongoliska ord och jag berättar i gengäld vad det heter på engelska. Så småningom fäller jag ut min sovsäck på jordgolvet och Sergi blåser ut oljelampan. Det är härligt att ligga här inne medan vinden sliter i jurtans tyg på utsidan. Alla upprepar "Good night!" minst tio gånger var innan det blir tyst och vi har kopiöst roligt åt det. Morgondagens pinor glöms bort i sömndimman.

Ovälkommet besök
Jag är två dagar från Sainshand när det händer. Det har gått fem dagar sedan jag lämnade Sergi och hans familj. Min position är 45*09.65N/109*57.23E och höjden 965 m.ö.h. På kvällen hittar jag en bra plats att göra läger på. Det är en stenig kulle med bra sikt över omgivningen. Jag sätter mig för att skåda solen skifta färg medan den går ner långt bort i väst. Som i ett desperat försök att hålla sig kvar på himlen färgar den hela horisonten i en regnbåge av färger som sakta dör ut för att lämna mörker bakom sig.

Vaknar av att en häst gnäggar orolig i närheten. Det är inte mycket att uppmärksamma eftersom det finns gott om halvvilda hästar i Gobi. Men någonting är fel. Vilda hästar är skygga och kommer aldrig så nära. Jag reser mig försiktigt på ena armbågen i sovsäcken och fryser av det jag ser. Fyra eller fem gestalter kommer uppför kullen med fyra hästar i släpp. Det känns overkligt, ändå är de bara ett tiotal meter ifrån. Jag hinner greppa Morakniven som ligger under sovsäckspåsen innan en bättre tanke slår mig. De hinner komma så pass nära att jag ser detaljer i klädseln innan jag drar ut sprinten till ljudlarmet som dånar med 130 Db i mörkret. Hästarna sliter sig loss och skenar iväg av rädsla medan killarna springer efter. Stänger av larmet och lägger ner huvudet. Då kommer rysningarna och jag går upp för att dricka något och andas djupt. Det blir inte mera sömn den här natten.

Fortfarande ensam
Vandringen är händelselös fram till Sainshand. Jag rapporterar till SVT och TV4 som bevakar resan när jag är framme. Jan är inte här och ingen verkar ha sett honom. Jag är orolig för honom men måste fortsätta vidare. Han kan ha åkt till en bättre läkarstation på andra sidan gränsen. Jag hoppas det!

Redigerat Sainshand har inte mycket att visa upp för besökaren. Den enda asfalterade gatan i staden leder från Järnvägsstationen till några officiella byggnader i mitten av samhället som omges av fallfärdiga kåkar och jurtas. 50 km härifrån finns rörliga sanddyner som är en turistattraktion och Teater - Drama Museet i stan ger en inblick i modern mongolisk kulturs uppkomst.

Jag går upp klockan åtta för att se efter ett infekterad sår och några nya skavsår. Tar det lugnt i värmen och passar på att skriva i dagboken till 12.00. Vattnet är inte alltför ljummet och jag dricker mig otörstig. Allt är bra och ingenting stör utom flugorna som dras till mig som till skit. Kan bero på mina otvättade och svettiga kläder.

Kort, hett och blött
Dagens etapp till Orgon är kort, bara 14 km. Det är lika hett varje dag och hela utrustningen är nu full av vitt saltpulver som har börjat fräta på fibrerna. Jag mår psykiskt mycket bra, känner mig taggad nu när nästan halva vandringen är avklarad. Fysiskt har jag en del skador, mest på fötter och höfter, men har undvikit uttorkning och muskelinflammationer hittills.

Bärsystemet på min Klättermusensäck har fungerat mycket bra och trots den stora vikten har jag lyckats göra en ganska behaglig fördelning mellan axelremmar och höftbältet. Enda problemet är vattnet som räcker halva den tid jag hade räknat med. Varje dag går det åt sju till nio liter vatten och det betyder att jag har räckvidd på två dagar från vattenhål till vattenhål. Klockan hinner bli 18.10 när jag kryper under taggtrådsstängslet och ser Orgon nere i dalen, två km bort.

Jag står på vägen med värkande fötter och vänder mig om. Ovanför kullarna varifrån jag kom, ca. tio km bort, reser sig en mindre tornado som kommer mot mig. Himlen är lila-svart och det åskar utan att dåna. Ovädret kommer mycket snabbt mot Orgon och jag hinner få en del sand i ögonen innan jag tar skydd bakom ryggsäcken med liggunderlaget rullad som tak. Regnet trummar på liggunderlaget och piskar hårt i skinnet. Det blir en kort paus efter en kvart. Jag tar mig ner till Orgon så fort det går och lyckas undvika nästa salva som krossar fönster i flera lägenheter.

Nyfikenhet och hot
Jag tränger mig in hos en familj som har två lägenheter och betalar utan tjafs vad de begär. För det får jag vara ensam. Trodde jag. För det dröjer inte länge innan det börjar komma nyfikna bybor som vill veta vem jag är och bjuda på sprit. De flesta är trevliga och det är hjärtlig stämning i huset trots att de kan inte förstå varför jag vanärar dem genom att inte dricka alkohol. Snart dyker byapolisen upp och han verkar inte tycka om främlingar. Jag behärskar mig och låtsas inte om hans dåliga skämt på min bekostnad, men hans försök att undersöka utrustningen möts med blanka nej. Han lämnar rummet förbannad och kommer inte tillbaka förrän dagen efter. Jag drar från Orgon klockan tre på natten efter hotelser om förföljelse från lokalpolisen.

Resa på flera plan
Orgon är sista byn jag passerar före gränsen. Vandringen går ner till Zamyn Uud, gränsen mellan Mongoliet och Kina, och sedan, efter ett avbrott för vård av utrustning ner till Hohhot, Inre Mongoliets provinshuvudstad och resans mål. Jag kommer till Hohhot efter 50 dagars slit, utmattad och öm i kroppen, men nöjd.

Vandringen har varit en resa på flera plan. Den yttre har kantats av smärta men också av lyckliga ögonblick och genuina möten med en ny kultur och människor med en helt annan livssyn än min. De har lärt mig mycket och förhoppningsvis lärt någonting utav mig. Jag har ifrågasatt mig själv och mina motiv för att utföra en sådan krävande expedition under dessa två månader, även efter att ha kommit hem. Är det adrenalinkicken, längtan bort, eller något annat? När alla dessa tankar fick fäste hände det någonting speciellt som jag kan inte dela med mig, det måste upplevas individuellt. Den inre resan startade, en resa i sig själv som slutar inte i Hohhot eller hemma på Arlanda. Den följer mina steg här i Tornedalen och kommer att finnas med på nästa resa eller expedition

Valentin Filiche

Fakta Mongoliet

Geografi och biologi
Mongoliet ligger på Centralasiatiska platån, mellan Ryssland och Kina. Landets area är 1 566 500 kvkm, vilket är ungefär lika mycket som hela Västeuropa. Den sträcker sig 2400 km från ost till väst och 1260 km från norr till syd. Medelhöjden på 1580 m.ö.h. gör den till en av de högsta länderna i världen. Högsta berget är Huiten (4,374m) i Altai Massiven.

Landet har en stor geografisk mångfald, med barrskogar och taiga i norr, stäpp, halvöknen och öknen (30 procent av ytan) i södra delarna. Mongoliets klimat är mycket torrt, med extrema kontinentala temperaturer. Vintertid kan temperaturen falla ner till -50 grader i norra delarna, medan somrar är angenäma, förutom i Gobiöknen där temperaturer över +45 grader inte är ovanliga. Medeltemperaturen i landet faller under noll sju till åtta månader om året. Vintern kommer i mitten av oktober och varar till april, med kallaste period mellan mitten av december till mitten av mars.

Floran och faunan följer de geografiska förutsättningarna och det finns en bred mångfald även här. Det finns 136 arter mamiferer, mer än 400 olika fågelarter, 76 arter fisk, 8 amfibier och 22 reptiler. Här kan du finna från norr till söder sibirisk iber, varg, snöleopard, björn, vildsvin, älg, ren, murmeldjur, räv, lo, gasell, kamel och antilop.

Folk och historia
Trots den stora ytan bor endast 2 373 500 människor i Mongoliet, varav 45 procent lever som nomader. Mongoliet har en rik historia som sträcker sig över 5.000 år tillbaka. Den första mongoliska staten bildades 209 f.k. av hunner. Efter deras kollaps bildades andra stater som föll allt eftersom starkare stammar migrerade över territoriet.

I Esuguistammen föddes 1162 Temujin, mer känd som Djingis Khan. Han bildade Stora Mongoliska Staten 1189, som genom att ena 81 olika stammar blev Mongoliska Imperiet år 1206. Imperiet sträckte sig över en enorm area som hölls ihop av beridna arméer som kunde täcka stora områden från hästryggen.

Mongoliska Staten hade en framgångsrikperiod fram till 1368 när den började kollapsa pga. inbördesstrider mellan olika klanledare. Manchurerna invaderade Mongoliet 1691 och deras välde varade i 220 år till början av 1900-talet.

Mongoliet blev självständig 1911 efter en blodig revolt som leddes av Bogd Khan, mongolernas religiöse ledare. Från 1921 har Mongoliet varit en socialistisk stat fram till början av 90-talet, när demokratiska förändringar började äga rum. Första flerpartivalet skedde 1990 och den första demokratiska konstitutionen antogs 1992. Numera går Mongoliet mot marknadsekonomi och social-politiska förändringar.

Shamanism var den mest framträdande religionen fram till 1300-talet, när tibetansk buddhism introducerades. Buddhism var mer eller mindre förbjuden under den socialistiska epoken men har kommit starkt tillbaka under senaste två decennierna. Shamanism praktiseras fortfarande av flera minoriteter i norra och västra Mongoliet.