Höga klackar på Atlas rygg

Det starkaste minnet från Atlasbergen är knutet till natten. Trots kylan var det en njutning att krypa ur sovsäcken och tältet och se den vilande halvmånen ligga på lur uppe på himlavalvet. Himlakropparna över Atlasbergen verkar lysa så mycket närmare än hemmavid. Kanske beror det på närheten till ekvatorn eller den klara luften. Det var hur som helst en mycket vacker och sällsam upplevelse att stå under den marockanska stjärnhimmel på 3300 meters höjd. Pisseflaskan fick ligga orörd.

I tältet låg även Joel och Per och vi delade nog alla denna sympati till stjärnorna. Fältlivet var i övrigt ganska enahanda. Det blev mörkt klockan sju så det uppstod vissa sysselsättningsproblem. Vi blev utlämnade till oss själva och till vår förmåga att föra intressanta samtal. Det fungerade hjälpligt. Efter två dagar hade vi sagt det som behövde sägas. Men vi hade andra höjdpunkter som förgyllde lägerlivet. Om mornarna brukade en grupp mycket morgonpigga tyskar skida förbi oss på skrå. Vi hade träffat på dem på berget vid ett par tillfällen. Lustiga typer, stod som stenar med gravallvarliga miner och svarade knappt på tilltal. Tyskarna verkade sakna all form av humor och vi beslöt oss för att försöka få dom på ett mer lättsamt humör. Metoden var att om morgonen titta ut ur tältet med huvudena på rad i höjdled ropandes: -Guten Morgen! Detta kom att första gången framkalla ett par skratt. Efter tredje dagen verkade inte sällskapet det minsta roat. Det kanske berodde på vi skrattade mer än dom.

Vi träffade även på några franska och spanska grupper uppe på berget. Fransmännen var tidigt ute med att vandra och åka skidor i Atlasbergen. Club Alpine Français förestår även ett antal bergshärbärgen (refuges) i området runt Jbel Toubkal. Det var i detta område vi befann oss. Vi valde dock, som framgått ovan, att tälta i närheten av det numera utbyggda och moderniserade Refuge Neltner.

Jbel Toubkal är det högsta berget i Nordafrika och höjer sig ansenliga 4165 m. ö. h. Ett flertal toppar i området ligger på 3700- 4100 m. ö. h. och de ger ganska bra fallhöjder då snögränsen i regel går vid ca 3000 meter. Bergen i denna del av Höga Atlas påminner i övrigt mycket om de franska alperna. Spetsiga, svartbruna toppar och kammar ramar in alltifrån metersmala colouirer till breda grytor och välvda snöfält. Skidåkningen sker på hög höjd och det känns av i kroppen. Andningen blir tyngre och benen likaså. Att ha en bra grundkondition är nödvändigt om man ska få ut någonting av åkningen. Risken för allvarligare former av höjdsjuka är mycket liten men symptom som huvudvärk och lättare yrsel kan uppträda. Att gå i lugnt och stadigt tempo och dricka rikligt med vatten är viktigt. Miljön är att karakterisera som högalpin och du bör ha erfarenhet av alpina turer vintertid om du ska bege dig till området på egen hand.

Skidåkningen är dock värd att kämpa för. Detta har jag sagt till mig själv många gånger under de långa sträckorna uppför bergen. Att gå med stighudar/snöskor/stegjärn är både plågsamt och njutbart. Det njutbara ligger i att du slipper att trängas med andra, du slipper skramlet från skidliftar och du väljer berg efter ditt eget huvud. Att tura ger dig även större frihet och relationen till naturen blir mer intim och sinnlig. Det plågsamma är upptäckten av att konditionen och styrkan inte alltid är vad man på förhand hade hoppats. Men att kämpa och plågas kan vara njutbart på något märkligt sätt. Du ser också snabbt resultat av dina ansträngningar. Höjdmeter läggs till höjdmeter och den där toppen som nyss verkade så avlägsen är faktiskt snart inom räckhåll. Sedan när du står där på toppen får du belöningen utan omsvep, inte inslagen i något irriterande papper med tejp och annat bök. Nä, rakt av vecklar högsta vinsten ut sig framför dina skidspetsar. En utsikt mot Saharas öken, Atlantens vatten eller ett milsvitt fjällandskap som drar tag i din blick och ger en sällsam lycka. Våra toppturer i Atlas var verkligen så.

De första dagarna prövade vi några kortare colouirer som snabbt mynnade ut i vida snöfält. Surfandes i slasksnö sjöng vi sånger till bergens och den ständigt skinande solens lov. Det är viktigt att ta extra hänsyn till just solen i Atlasbergen. Den skiner ofta och är mycket stark så det gäller att skydda ögon och hud. Om nätterna fryser i regel den upptinande slasksnön till på grund av kylan och föret kan vara mycket hårt och isigt långt in på förmiddagen. Vissa turer går då inte att genomföra med enbart stighudar/snöskor. (Exempelvis kräver en säker och förnuftig toppbestigningen av Jbel Toubkal oftast stegjärn och yxa.) Ibland kan man dock ha tur och pricka in de inte alltför frekventa snöfallen. Det hade vi.

I en dag och en halv natt snöade det. Vi låg i tältet och vilade och väntade andäktigt på resultatet. Molnen skyddade oss och bergen från solen och temperaturen sjönk avsevärt. Kall, torr och lätt snö rann av tältduken, vinden var stilla och lät flingorna lägga sig till rätta utan större yttre press. På morgonen efter snödagen klev vi upp tidigt. Väckarklockan visade 4:30 och det var ca 15 minusgrader utanför tältet. Molnen hade lättat och stjärnorna gnistrade på den "skyddande himlen" när vi lagade frukost*. Målet för dagen var berget, Ouanoukrim (4089 m. ö. h.), och den colouir som börjar ca. 20 meter nedanför toppen. Vi ville iväg så fort som möjligt. Ett par branta pass skulle passeras och det var säkrast att gå förbi dessa innan snön blev blöt och tung av solens värmande strålar.

Med en dags vila i benen kände vi oss starka och snökvalitén stärktes oss ytterliggare. Nu var vi först på fältet och Per drog redan från början upp ett stadigt tempo. Vi spårade växelvis och stod snart nedanför branten av det pass som Toubkaldalen mynnar ut i. På vägen hade vi grävt ett par skikt och snön tedde sig stabil. Området kan naturligtvis vara lavinfarligt och komplett lavinsäkerhetsutrustning är en nödvändighet. Det finns inga räddningspatruller i närheten och det gäller över huvud taget att minimera eventuella risker. Vi valde den flackaste linjen och gav oss iväg. Efter en stunds kämpande stod vi på passet. I gryningsljus blickade vi ned på det ockrafärgade ökenlandskapet och anande Sahara långt i söder. En märklig och mäktig skidupplevelse minst sagt.

Efter en kort vätskepaus började vi leta oss fram längs med en bergskam med skidorna fästa på ryggsäckarna. Joel banade väg och efter två ganska luftiga traverser som fick pulsen att öka stod vi åter på ett brett och flackt snöfält, Ouanoukrims östra sida. Solen hade stigit snabbt och började värma på. Vi skyndade vidare, nu med skidorna åter på fötterna, och med press från den annalkande solvärmen. För första gången kände jag mig oberörd av höjden, sista biten var tranceartad, techno tempo på höga klackar. Vi fick sedan ett drömåk i en orörd, torr afrikansk snö. Colouiren är spännande med rejält trånga partier, bra lutning och mycket fallhöjd. Lägg därtill en sol som frigjorde sig från molnen i precis rätt ögonblick. Det räckte för oss, inget fanns att tillägga. Samma dag lastade vi packningen på mulåsnorna, Atlasbergens 4-feet drives, och trampade ned mot lägre höjder. Vi var manade att resa vidare. Tillbaka till Marrakech, den rosaskimrande staden.

Välsignade vare Marrakech stadsmurar tänkte jag när vi rullade in på taxistationen vid Bab Rob efter en ångest- och fartfylld taxiresa från Asni. Staden larmade och bolmade som vanligt i bensinångor och grillståndsrök. Massor med färger längs med tyghandlarnas gata, massor med människor i och ut genom medinans gränder åkandes på skraltiga mopeder, cyklar, åsnekärror, hästkrakar och till fots. Den tusenåriga staden skrek och sorlade av liv, mänskligt liv. Vi var tillbaka till civilisationen. Väl på hotellrummet lugnade vi ned oss, drack kall cola på takterrassen och kisade på siluetterna av Koutobiamoskéns minaret och dadelpalmer som framträdde i konrast mot Atlasbergens vita toppar i söder.

Innan middagen var det dags för reningsbadet. Att duscha på hotellet under en knappt märkbar ljummen stråle kostade lika mycket som att gå till det kollektiva badhuset, Hammam. Valet var inte svårt och med rena kläder i påsen släntrade vi iväg till det hammam som låg runt nästa gatkrök. Utanför badhuset var mängder av ved travad och hela gränden doftade av vedeldad ugn. I betalningsluckan stod en pojke med massor av tänder och en man helt utan och log. Där fanns ett litet omklädningsrum, två bänkar och ett matta för skorna. Det var ytterst spartanskt och enkelt men något sånär rent. Kläderna överlämnades till två herrar bakom en disk som placerade dem i numrerade fack. Inga förvaringsskåp och nycklar i gummiband här inte. Personlig service för 10 öre. Vattenångan, det dunkla ljuset och värmen och de mörka konturerna av kroppar som satt på golvet här och där framkallade en drömlik känsla. Konturerna satt tysta, i Hammam verkade det vara tid för tigande. Vi gick in i den varmaste sektionen, satte oss på golvet och lät oss bli uppmjukade av värmen. Värk och stelhet lindrades och en slags föryngring ägde rum. När vi åter klev ut på Marrakech gator var självbilden förnyad. Vi valde att löpa hela linan ut och gick därför till vår vän barberaren för rakning. En äldre man med pliriga ögon och värdiga rörelser. Han blev glad över att se oss och bjöd på mynta te och cigaretter varefter vi rökte, drack te och väntade på vår tur. Att rakas med riktig rakkniv är helt rätt i Marrakech.

Tio dagar utan onyttigheter och hård ansträngning, badet och rakning fick mig att uppleva en sällsam yttre och inre renhet. Det var dags att börja om på något nytt. De smala gränderna tryckte på och berättade om ett annat liv. Mopedknattret, åsneskrien, tvålbärarens tuta, barnens "monsieur donne moi dirham" och trumrytmerna på Djemma el Fna skallrar ännu färskt i minnet. Men det är en annan historia.

Fakta

Marocko är ett bergigt land i Nordafrikas västra hörn som är väl lämpat för både vandring och skidåkning. Snitthöjden över havet ligger på ca 800 meter. Atlasbergen delas in i tre delar, Mellan Atlas, Höga Atlas och Anti- Atlas. Du kan i regel åka skidor i både Höga Atlas och Mellan Atlas. De bästa områden finner du dock i Höga Atlas, som sträcker sydväst- nordostlig riktning mellan (lite märkligt) Mellan Atlas och Anti-Atlas. I Höga Atlas finns flera toppar omkring 4000 meter och ett antal lämpliga skidområden. En bra utgångspunkt är staden Marrakech. Till Marrakech kan du flyga reguljärt. Annars kan man flyga charter till Agadir och ta sig upp till Marrakech landvägen.

Det finns många bra billiga hotell i Marrakech. I Atlasbergen kan man bo hemma hos berberfamiljer eller på vandrarhem. Refuge Neltner är som sagt ett boendealternativ när du väl är uppe på berget vid Jbel Toubkal. Kartor över Atlasbergen finns att köpa i Marrakech. Kartorna är av tämligen god kvalitet.

Skidsäsong i Höga Atlas sträcker sig från december till april. De bästa skidmånaderna är dock januari- februari. Vad gäller utrustning så går det bra med telemark / alpin turutrustning med stighudar eller Snowboard med snöskor. Stegjärn är att rekommendera, hårt före och branta partier begränsar valmöjligheterna om man endast går på hudar. Komplett lavinsäkerhetsutrustning med tillhörande kunskap om hur den används är ett måste.

Nicke Sundström

 * Skyddande himlen är en film av Bertolucchi som utspelar sig i Marocko.

Vill du testa skidföret i Afrika. Utsidanguiden Mikke Eriksson tar med dig  till Atlasbergen!