Östblocket-Backpacking med lagg

Planen var Kanada. Jobba och åka massor av skidor i puderparadiset. Men planen gick åt pipan och resandet glömdes bort.

Men då en trist dag framför datorn på arbetet, fortfarande bara slask ute och fyra koppar kaffe senare så dök idén upp, skidåkning i östeuropa. Billigt, spännande, en del berg, historia och Janica Kostelic så det måste funka. Jag kontaktade min kamrat Gabriel som pluggade i Lund och som hade planer på att resa. Gabriel svalde idén som en kebabpizza efter en hård natt på krogen och planerandet var i full gång.

Sen stog vi bara där med skidbagar och ryggor utanför 7-eleven klockan tre en tisdagsnatt med Stockholms galningar brevid oss och en knapp planering men med stor iver att komma iväg. Ryan-air tog oss till London och senare Trieste där vi kunde skymta alperna i horisonten.

Horisonten tog vi oss till illa kvickt och efter ett par timmars bussresa var vi i Slovenien och Bovec med The Julian Alps ovan oss. Våran knappa planering skulle dock slå oss ett spratt, vart skulle vi bo, inte på hotell. I boken läste vi att det bara var att kolla efter hus där det stog "Sobe", rum för uthyrning. Efter att ha gått omkring i en och en halv timme i denna håla så funderade vi om detta skulle bli våran första utenatt?
Efter ha frågat en av de få locals som strövade omkring i kvällskylan så fick vi tips om ett ställe, men där var ingen hemma. I vår växande desperation så kom en kille med dreadlocks i mörkret och det var Miha, sonen till hyresvärden. Han såg våra skidor och undrade om vi skulle vara med i kvaltävlingen i Red Bull Extreme. Klockrent tänkte vi och fick bo där hela veckan. Vi skulle senare även få bo hos Miha i Ljublanja där han studerade.

Nöjda med boendet och förväntansfulla inför att få se lite extremåkning så blev vi inte lika nöjda när vi upptäckte att det bara var 120 cm snö i bergen mot förra årets 5 meter. Men vad gjorde det med åkning på över 2000 m.ö.h och strålande sol. Åkningen i Julian alps var magnifik men snön uteblev och så även tävlingen.


Efter att även ha besökt Kranska Gora och Bohinj så åkte vi vidare mot Rumänien och Karpaterna.
Efter en dimmig misslyckad dag med vilseåkning i skogen i Poina Brasov, Rumäniens Åre, så bestämde vi oss för att åka lite söderut till lite mer orörd terräng, Sinaia. I Sinaia tänkte vi tura omkring lite uppe i bergen mellan de stugor som finns där och det gjorde vi. Tyvärr var det mestadels mjölkpaket sikt och snålblåst mest hela tiden och ingen drömåkning precis. Vi han dock med lite lavinträning och härdning av kroppen i hårt väder tillsammans med Marius, en meterolog och hängiven alpinist som jobbade på väderstationen och mätte radioaktivitet (Den första som märkte av Tjernobyl)
Rumänien var intressant och möjligheten till goda åk och toppturer är enorm. Men man ska ha tur med vädret också.

Efter en vecka med ihållande dimma lämnade vi Marius i sticket och åkte vidare mot Slovakien. Väl i Slovakien och Tatrasbergen möttes vi av minst sagt imponerande toppar och fin snö. Äntligen fick vi lite puderåkning. I Tatranska Lomnica var vädret åter på topp och vi pumpade pudersvängar i branterna som aldrig tidigare.


Med värkande ben men stora leenden korsade vi bergen och hamnade i Polen, Zakopane. Vi kom med snön. Fyra dagars ihållande snö och en meter puder senare så var vi äntligen i puderparadiset, Kanada kan vänta.
Även här var tanken att vi skulle vandra mellan stugor och därifrån göra toppturer men kanske kom det lite för mycket snö. Omöjligt att gå mellan stugorna och överhängande lavinfara. Vad gör det när pisterna är branta och vi nästan ensamma om snön.


Vad vi saknade på resan var lite after-ski så vi besökte Krakow på hemvägen och fick så vi teg av Krakows nattliv. Kanske vi hör hemma på kammarna ändå.

Snön kom och vi kom till Östeuropa och tur var det för framför en dator med en kopp kaffe kommer man inte långt, eller?