Trekking Kreta

Foto: Mats Ljungberg och Camilla Wikström

Våren, maj månad, är en fantastisk tid att besöka Kreta från våra breddgrader om man är beredd att lämna denna ljuva årstid här hemma.
Det är lågsäsong i turistbranschen, det finns hur mycket hotellrum som helst, och resorna är överkomligt billiga. Efter att ha gjort två höstsemesterresor till Kreta i oktober-november ville vi återvända till Kreta när allt står i full blom och landskapet känns fräscht. Vi ville också vandra i bergen och jag vill dela med mig av mina erfarenheter från detta. Vi köpte oss en flygstol till Chania och hyrde bil där.

Det finns många olika vandringsleder på Kreta. En lång uppmärkt led (inte alldeles tydlig dock) den s.k. E4 går längs större delen av Kreta på längden. Den gör avstickare till flera intressanta mål, och har en del s.k. varianter, dvs alternativa vägar. Vi hittade en karta i skala 1:50 000 med flera av våra tänkta mål i olika kartdelar på samma uppslag. Den heter Kreta Hiking Map (Freytag&Berndt) och har också en liten beskrivningsbok som medföljer. Den andra kartan vi använde heter Kreta Touring Map (Harms IC Verlag)Western Part ISBN 3-927468-16-9, skala 1:100 000. Där finns en massa vandringsleder inritade. Se även Cretetravel

Samariaravinen

Vi hade gått Samariaravinen förut, så vi lämnade den därhän. Tyvärr går man ofta Samariaravinen under tidspress för att hinna till någon båt som tar en tillbaka till Hora Sfakion och någon väntande buss. Man går ravinen lätt på den utmätta tiden som resebyråerna har, men för mig är vandringen så mycket mer, botaniserande, fotografering etc. Då blir det svårt att hinna. Ett förslag är att man tar en av resebyråernas bussar upp till Omalos för att komma upp i rimlig tid och sedan tar sig hem på egen hand, kanske efter övernattning i Agia Roumeli, slutstationen på Samaria ravinen. I så fall kan man ta chansen och stanna till i Loutro, en liten väglös blåvit by, där båten lägger till på väg till Hora Sfakion.

Loutro

Byn består mest av hotell, små och gemytliga och den har ett kristallklart, turkos medelhavsvatten. I maj höll hotellen priser på svensk vandrarhemsnivå. Vi gjorde en extra utflykt till byn detta år och bodde på hotell Sifis, som ägdes av en grek, som var gift med en australiensisk tjej. Det var lätt att få kontakt och vi fick oss mycket till livs om byn. Det går också en vandringsled längs stranden från Agia Roumeli via Loutro till Hora Sfakion. Nära till badet!

Kallergi

Vi åkte i alla fall upp till Omalos, högplatån uppe i Lefka Ori (de vita bergen). Där finns en liten jordbruksby, med en otrolig massa får och getter, som strövade omkring i bergen. Där bodde vi på Hotel Neos Omalos, snyggt och prydligt utan någon lyx (dom flesta hotell vi bodde på kostade vid den här årstiden som svenska vandrarhem). Dom hade också restaurang med middag och frukost. Ätbart men knappast mer. Lågsäsongen gjorde också att det inte fanns så mycket att välja på.
Från Xsyloskalo, där Samariaravinen börjar och går nedåt, följde vi en led (E4 variant) uppåt mot Kallergihyttan, en fjällstuga med övernattningsmöjligheter och stugvärd.

Kallergi

Det fanns ganska många bäddplatser. Stugvärden kokade enkel mat, som man kunde köpa. Det fanns också vatten. Man hade nyligen byggt en väg hit upp, som kan befaras av 4-hjulsdrivna fordon. Stugan ägs av – EOS (Ellinikós Orivatikós S´yndesmos) (Grekiska alpinistföreningen) Filadelfías 126, 13671 Acharnés, Attica. Tel. 210 246 1528. För att få använda deras stugor måste man kontakta dem i förväg. Här är adressen till klubben på Kreta Grekiska alpinistföreningen på Kreta
Uppe vid Kallergihyttan hade man fin utsikt över Samariaravinen och kringliggande toppar bl.a. Pachnes, 2453 m ö.h. och Kretas nästhögsta efter Psiloritis.

Pachnes

Det finns flera toppar över 2000 m och hundratalet över 1500 m i detta område. Här uppe låg det fortfarande snö på sina ställen, runt varje snöfält fanns ett band av krokus och en liten blå hyacint.

Krokus

Det fanns också en hel del andra blommor, men tyvärr är det så nästan överallt på Kreta, att det som inte är ingärdat är uppätet av getter och får. Inne i de taggigaste buskarna kan man finna ett och annat. Lefka Ori innehåller kalk, och har säkert en intressant flora. En del kan man se i Samariaravinen, som är instängslad. Från Kallergi kan man fortsätta österut till nästa hytta, men vi gjorde inte det utan återvände till Omalos. Ett populärt mål i området är toppen Gingilos 2080 m, rakt ovanför Samariaravinen på västra sidan. Den är också lätt att nå från Xylokalos.

Gingilos

Psiloritis (Berget Ida)

Psiloritis är Kretas högsta topp. Det finns vandringsleder dit upp både från norr och söder. Vi valde att angripa berget från norr. Vi körde bort till Anogia, en liten by med krigiskt förflutet. Bl.a. dödades en stor del av den manliga befolkningen under andra världskriget. Det sägs, att den tradition av vävning och handarbete som finns i byn, är ett resultat av att kvinnorna måste försörja sig på något sätt, sedan männen dödats. Här finns i alla fall massor av traditionellt grekiskt handarbete att köpa. Vi tog in på ett hotell som låg nästan högst upp i byn. Hotell Aristea hette det. Trevligt, rent, snyggt, byggt i en brant sluttning. Rummet hade balkong mot en vacker dal. Värdinnan serverade välkomstkaffe och var mycket trevlig, men kunde inte ett ord annat än grekiska. Det serverades också en enkel frukost. Från Anogia körde vi tidig morgon en svindlande bilväg till Nidas platån, en stor högplatå med massor av får. Här har man byggt en "turiststation", med uthyrningsrum och restaurang. Tyvärr verkade det vara ett totalt misslyckande både byggnadstekniskt, och affärsmässigt. Då vi besökte stället var endast restaurangen öppen, men eftersom elströmmen var avstängd just idag (och kanske dom flesta andra dagar), så fanns bara lite kaffe att få. Bilvägen verkade att användas endast av fårskötande bönder, åtminstone vid denna tid på året. En kort vandring härifrån leder till Idagrottan, en stor grotta där Zeus enligt sägnen vuxit upp.
Det kan inte ha varit så lätt för honom, för vid vårt besök var grottan snöfylld och det var väl inte så mycket bättre på Zeus' tid. Grottan är f.ö. stängd för besökare.

Idasno

Från restaurangen går en märkt stig mot Psiloritis (del av E4). Den var inte lätt att hitta och följa så här års i alla fall. Vi valde att gå längs dom vidsträckta snöfält som fortfarande fanns kvar. Dom var hårda med en lagom lös yta som gjorde promenaden bekväm. Annars är det mest sten och taggiga buskar, högre upp blockmark.
Vi hade ingen ambition att ta oss upp på Psiloritis topp, utan vi ville bara se utsikten. Vi kom upp till en sadel ungefär på 2000 m nivån, där vi vände. Då var det ännu någon timmes vandring kvar till toppen. Utsikten var magnifik.

Snöfält

Psiloritis

Man kan också gå upp från Kamares, en mycket brant uppstigning eller från Fourfouras. Men man vinner många höjdmeter på att starta i Anogia. Vi undrade mycket på vilket sätt man utnyttjade alla dessa får som fanns överallt på sluttningarna ända uppe i snön på 2000 m nivån. På väg ner hade vi turen att få se några män som mjölkade fåren. Med hjälp av hund hade man samlat dem i en fålla och med en beundransvärd hastighet slussades de till mjölkningen. Tre man skötte det jobbet.

Fårmjölk

Mejeri

I Anogia kunde man på lördagskvällen studera byns nöjesliv. Man körde runt runt i sina fyrhjulsdrivna japanska pickupbilar tillsammans med flickvännen. På flaket stod mjölkflaskorna för fårmjölken. Tidigare bodde fårbönderna upp i bergen i primitiva stenhyddor, där mjölken förädlades till yoghurt och ost, nu, när det finns väg, kör man pickup istället. Det var i stort sett de enda bilarna som fanns.
Efter vandringen på Psiloritis, tog vi oss ned till Matala en liten badort på sydkusten. En smal bukt omgiven av berg. På ena sidan fanns det grottor i berget. Detta hade varit ett tillhåll för hippies på 60 talet, men numera var grottorna avstängda, men kunde besökas mot betalning.

Imbros

Imbrosravinen är Samarias mindre kända kusin. Den är mer lättgången och också mer lättåtkomlig. Den är 8 km lång och har även den ett smalaste ställe på endast 2 m bredd. Om man går neråt startar man i byn Imbros. Imbros är mer jämnt sluttande än Samaria med sin mycket branta inledning.
Växtligheten på ravinens sidor är enorm och stod i sin fagraste blomning just vid denna tid (mitten av maj).

Imbros

Dracungulus

Ebenus

Phlomis

Cistros

Imbrosravinen slutar i byn Komatides, som verkligen tog vara på turisternas behov. Här bjöd man ut taxi tillbaka till Imbros eller till Hora Sfakion. Ju fler personer dess billigare per person. Taxin visade sig vara en pickup med bänkar på flaket och plats för en eller två i hytten. Det kändes vanskligt att ta sig uppför de smala bergsvägarna på ett sådant flak. Vi valde en pickup för oss själva och hade fullt upp att hålla i oss i kurvorna (säkerhetsbältena fungerade inte).

Flora

Vi var på Kreta vid den här tiden framförallt för växtlighetens skull. Kreta har en rik flora med många endemiska arter (d.v.s. dom finns bara här på hela jordklotet). Det är inte lätt för en amatör att försöka bestämma vilka arter man har att göra med. Det är ju inte heller nödvändigt, dom är fantastiska bara att titta på. Sedan tidigare hade jag en flora som heter Medelhavets växter av Lippert & Podlech (Bonniers). Den har fördelen att vara skriven på svenska med fotografier av växterna ordnade efter blommornas färg.Den omfattar ju hela medelhavet och är därför inte så detaljerad. Eftersom jag är yrkesbotanist valde jag en annan bok: Georg Sfikas: Wild flowers of Crete (Efstathiadis group, ISBN 960 226 052 1). Den är på engelska och är mycket detaljerad, och den har också fotografier av en stor del av växterna. Tyvärr är det ju bara vetenskapliga namn som gäller. Boken fanns att köpa på flera språk.
Vegetationen är oerhört rik överallt, den var fantastisk i Imbros ravinen, med hängande blomsterhav på ravinens branta sidor. Lika fantastiska var vägkanterna, som var som anlagda rabatter.

Vägkant