Med cykel till Peking
Under 2005 cyklade bröderna Mats och Magnus Nilsson de drygt 1500 milen från Ljungby till Peking. Färden gick genom Östeuropa, Turkiet, Iran, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kina. Ett längre uppehåll gjordes i Kirgizistan för bergsklättring. Inklusive tågresan hem på transsibiriska järnvägen tog resan 7,5 månad och gick genom 15 länder.
Av: matsn
Medförfattare Magnus Nilsson
Under julen 2003 började våra år av lösa funderingar på nya cykelprojekt att omformas till konkreta planer. Vi bestämde oss för att korsa den eurasiska kontinenten och ta oss till havet utanför Peking. Närmsta väg över Ryssland uteslöts på grund av den enformiga sträckningen. Vi valde att ta oss ner till Istanbul och därifrån fortsätta österut mot Peking via Iran, Centralasien och Kina. Vårt vägval föll sig naturligt då det mestadels höll sig till storslagna bergstrakter och många intressanta länder.
Innan avfärd hade vi ordnat med visum för Iran samt inbjudningar till Uzbekistan och Tadzjikistan. Dessutom hade vi ordnat med ett tillstånd som krävs för att komma in i Gorno-Badakhshans autonoma provins i Tadzjikistan samt en kontakt för att få inbjudning till Kina (krävs när man söker visum i de kinesiska ambassaderna i Centralasien).
Vår färd började den 2 mars 2005 i ett vintrigt Småland. Vi utgick från vår pappas föräldragård strax utanför Ljungby. Under natten hade det fallit ytterligare fem cm nysnö på de två dm som redan låg. En faster till oss följde våra cykelspår i snön senare under dagen och såg hur de krumbuktades och avbröts flera gånger. Hon tvivlade starkt på att vi skulle nå Peking, som var vårt huvudmål.
Starten från vår pappas föräldragård utanför Ljungby-2 mars
Vår första och enda natt i Sverige var den kallaste under hela resan, –15 °C. Vi tog oss över till kontinenten med färja från Karlskrona till Gdynia. Kylan och snön följde oss genom halva Polen.
Det var delvis mycket snö i hela Polen-9 mars
Den polska snöröjning var under all kritik-12 mars
Den femte dagen började med att Mats vevlager satt löst. I snålblåsten kom misstanken om att gängorna i ramen hade gått sönder vid det tidigare vevlagerbytet. Det bekräftades dagen efter av en polsk cykelreparatör. Vår far har lärt oss att det mesta går att laga med antingen lim eller ståltråd. Vi valde att limma dit vevlagret med två-komponents epoxylim, trots cykelreparatörens varningar. Lagningen håller fortfarande efter 1500 mil.
Riktig vår lät vänta ända till Slovakien, söder om Tatrabergen. I Slovakien sov vi endast en natt och i Ungern sov vi två nätter. Efter två och en halv vecka nådde vi Rumänien och lämnade därmed den europeiska unionens trygga modersfamn.
I Rumänien blev det genast mycket fattigare. Häst med vagn var ett vanligt fordon men till och med oxkärror förekom. Vi blev ständigt varnade för den romiska befolkningen. Misstroendet mellan romer och övrig befolkning var det tråkigaste inslaget i landet. Desto roligare var det bergiga landskapet och vi hade planerat för flera höga passpunkter. Emellertid stötte vi på problem när vi försökte oss på en högt belägen väg i västra Karpaterna.
Vägen över en del av Karpaterna blev allt sämre-19 mars
När vägen på över 1000 meters höjd blev riktigt svårframkomlig på grund av snö frågade vi en gammal tant om det var rätt väg till Albace. Hon pekade på snön och höll handen vid brösthöjd samtidigt som hon skakade på huvudet. Hon fick oss att förstå att vägen var oframkomlig längre fram. När vi med hennes hjälp hittade traktens enda engelsktalande man fick vi det bekräftat. Det var alltså bara att vända tillbaka. Men det var sent på kvällen och när en bybo erbjöd oss logi tackade vi ja. Kvällen och morgonen hos denna familj var en höjdpunkt på resan. Vi blev rikligt försedda med traditionell rumänsk mat och fick en inblick hur det dagliga livet i en rumänsk bergsby kan te sig.
Men dagen slutade bra hos Ioan med familj i byn Poiana Hordea-19 mars
Vi hade tänkt passera den sydligaste delen av Karpaterna genom ett pass i Fagarasbergen på 2000 meter över havet. På grund av våra tidigare erfarenheter ansåg vi det ogörligt utan valde floden Olts dramatiska dalgång genom Karpaterna.
Floden Olts dalgång genom södra Karpaterna-23 mars
Den gränsövergång mellan Rumänien och Bulgarien som vi tänkt passera fanns inte i verkligheten. Därmed fick vi ta en omväg via en östligare gränspassage. Väl i den bulgariska staden Ruse fick vi se det svenska fotbollslandslaget spöa bulgarerna med 3-0 i VM-kvalet. Där fick Mats sin första släng av turistdiarré. På grund av vårt högmod sedan gårdagens fotbollsmatch straffade den högste oss genom att ge Mats en okontrollerad diarré i byxan. Annars var Bulgarien väldigt trevligt att cykla i, gott om lågtrafikerade vägar av god kvalitet samt väldigt vacker natur. I efterhand visade det sig att Bulgarien var det land vi passerade där vi hade näst mest stigning per km. Endast Tadzjikistan var backigare.
Efter en månad nådde vi Istanbul. Där stannade vi tre nätter för att hämta andan innan vi tog oss över till Asien. Det är en väldigt intressant stad, men fullt med lurendrejare som försöker blåsa naiva svenskar. Visumet till Uzbekistan fick vi på en timme efter att vi hittat det mycket svårfunna konsulatet. I Istanbul bodde vi i ett av de snuskigaste hotellen under hela resan. Det verkade främst vara avsett för prostitutionsverksamhet. Städpersonalen lyste med sin frånvaro men hallickarna var desto fler.
För att slippa den kaotiska trafiken i Istanbul tog vi en färja över Marmarasjön till Yalova. I Turkiet ökade gästfriheten markant jämfört med Europa. Vi blev inbjudna titt som tätt och varhelst vi stannade samlades en klunga med nyfikna människor. Några dagar efter Istanbul blev det ohyggligt varmt och vi gjorde oss beredda på att det skulle bli så resten av resan. Det var nog bara en tillfällig och tidig värmebölja. Det skulle dröja ända till gränsen mot Turkmenistan innan hettan blev ett riktigt problem.
En normalstor folksamling utanför en turkisk affär-23 april
I Ankara fick vi det Tadzjikiska visumet på en timme och fick prata om svenska ishockeyspelare med konsuln själv. Där träffade vi även den första långfärdscyklisten. Genom honom fick vi reda på att ett par tyskar respektive schweizare skulle cykla ungefär samma väg som vi.
I en avlägsen dal efter Ankara blev vi offer för några sysslolösa militärer. Mitt i natten väcktes vi av att en bil hade stannat nära vår tältplats. Snart hörde vi människoröster komma närmare. De började skrika något som liknade order åt oss. Vi kom fram till att det bästa var att gå ut och säga till dem att vi var turister från Sverige. Vid det här laget antog vi att vi skulle bli rånade av ett skurkgäng. När vi kom ut från tältet kunde vi skymta minst två man med automatvapen riktade mot oss. De lät obehagligt nervösa. Vi hörde hur de osäkrade vapnen och trodde att de skulle skjuta oss på fläcken. Vi sträckte upp händerna över huvudet. När vi blev beordrade att komma närmare såg vi att det var militären. Då kunde man pusta ut. Sedan blev vi bortförda till deras anläggning som tornade upp sig ovanför en by, olycksbådande som en Draculaborg. Vi blev förhörda under några timmar och blev kontrollerade mot Interpols register. De hade utgått från att vi var irakiska terrorister. Lite konstigt eftersom det inte fanns några mer strategiska terrormål än fårhus i trakten. Att vi skulle vara turister var inte sannolikt eftersom det enligt militären aldrig någonsin förekommit på platsen. Efter förhöret dumpades vi på ett ställe 17 km tillbaka på samma väg vi kommit. Tydligen hade Magnus förolämpat polischefen han pratat i telefon med genom att inte förstå hans dåliga engelska. Innan var det nämligen meningen att vi skulle sova hos militärerna och känna oss som gäster och delta i deras frukost. Eftersom vi visste när de käkade frukost passade vi på att smygcykla förbi deras anläggning då.
Även Turkiet är ett väldigt bra land att cykla i. Det är bergigt, med bra vägar och ett gästvänligt folk. En stor nackdel är alla hemska hundar som vaktar fårhjordar. Vi fick cykla gatlopp ett flertal gånger och vid det värsta tillfället hade Magnus sju vargstora morrande hundar omkring sig. Den bästa lösningen verkar vara att bara cykla på och försöka se oberörd ut. Aggressiva beteenden skrämmer i bästa fall en liten byracka men de riktiga bestarna eggas istället upp.
I östra Turkiet gjorde Kurdkonflikten sig påmind. Den militära närvaron blev märkbart stor och det rådde en spänd stämning mellan militär och befolkning. När vi blev bjudna på tehus viskade de om Öcalan och Organisationen (troligen PKK) och tittade nervöst om det var några militärer i närheten
Asienkänslan förstärktes avsevärt när vi cyklade över Eufrat med utlopp i Persiska viken. Vid den salta Vansjön fick vi se vårt första 4000-metersberg. Süphan Dag tornade upp på andra sidan den turkosblåa sjön.
Den stora saltvattensjön Van i östra Turkiet-24 april
I bergen runt Vansjön fick vi under natten hälsa på en åsnekaravan med ljusskygga transporter. Vi hade tältat i en sidodal med förbindelse till en annan dal. I huvuddalen, där vägen gick, fanns det en stor militärkontroll som man kunde undvika genom att passera vår tältplats. Kvällen började med en berguvs spöklika hoande. Under natten kom det totalt tre åsnekaravaner, varav Mats yrvaket skakade hand med alla deltagare i en av dem. En av karavanerna fick kalla fötter och vände om när de såg vårt tält. På morgonen stod det militärer ute vid vägen. Turkiet hälsade oss farväl genom att en ung man i en militärtransport siktade på Mats med vapen.
På gränsen mot Iran förekom berg över 4000 m-27 april
Vår första tältplats i Iran med gränsbergen till Irak i bakgrunden-29 april
Vi tog oss över till Iran vid gränsövergången Yüksekova. När vi kom över till Iran förlorade vi kontakten med havet. Det skulle dröja ända till Gula floden i Kina, drygt 800 mil, innan vi nådde ett vattendrag som tar sig ända fram till havet. I staden Oshnoviyeh var vi bara två mil från gränsen till Irak och vi hade tänkt cykla ännu närmare. En dryg polischef i staden såg dock till att vi fick poliseskort bort från Irakgränsen. De kurdiska delarna av Iran var väldigt vackra med mycket berg. I backarna ner mot Zanjan fick vi vårt hastighetsrekord på 83 km/h. Öster om Zanjan blev det plattare och det fortsatte så ända till Karaj utanför Teheran. Där cyklade vi upp i Elburzbergen längs en osannolikt lummig dalgång med ett kristallklart vattendrag i botten. I dessa berg fick vi njuta av vårt hittills högsta pass på 3000 meter över havet utanför byn Baladeh.
Vägen på det 3000 m höga passet skar genom en 7 m hög snödriva-9 maj
Efter detta pass fick vi rulla ned 2600 höjdmeter. Sen började vi cykla upp på småvägar och skulle därmed komma till en större väg. Väl på passpunkten, en by på 2000 meter över havet, fick vi reda på att det inte gick att komma till den planerade vägen. Det var bara att vända.
Byn vid vägs ände låg ovanför molnen, där fick vända tillbaka -11 maj
Magnus kontrollerar naven på cykeln-10 maj
Vägen upp var väldigt vacker med rena regnskogen. Luften var så fuktig att det droppade från träden. Där passade vi på att kontrollera naven på cyklarna. Vid Kaspiska havet var luften mycket fuktig och det var fullt med risodlingar. I staden Sari fick vi veta av hotellets receptionist att ett schweiziskt par på cykel hade passerat för någon dag sedan.
Därefter cyklade vi över Elburzbergen en gång till. På nordsidan var det grönt och frodigt men så fort vi kom över passet blev det knastertorrt. Utanför Damghan frågade vi en ung man på motorcykel var man kunde få tag i bröd. Han åkte utan minsta betänklighet fem km fram och tillbaka för att fixa bröd åt oss.
Den vänstra motorcyklisten åkte 10 km för att fixa bröd åt oss-14 maj
Mätta och belåtna efter att iranska ungdomar har bjudit oss på mat-15 maj
Dagen efter i Shahrud bjöd ett gäng ungdomar oss på ett intressant samtal och den traditionella maträtten Dizi. I Shahrud faxade vi i väg ansökan för det turkmenska visumet till konsulatet i Mashhad. Vi hade fått uppgifter om att de skulle påbörja den 14 dagar långa ansökningsprocessen ifall man gjorde så. I industristaden Jajarm blev vi inbjudna till ett ungt par. Det blev en väldigt trevlig kväll och eftersom det blev sent fick vi sova i deras äktenskapliga säng. Våra värdar lämnade oss ensamma och sov hos mannens föräldrar. För att vi skulle känna oss hemma satte de på en insmugglad musikvideo med lättklädda dansande kvinnor. Till vår förvåning fick vi se att videon var inspelad i Göteborg. När vi såg Danmarksfärjan skrek vi glatt igenkännande att det var hemifrån.
Hemma hos ett ungt par i industristaden Jajarm-17 maj
Två iranska herdar som bjuder oss på te-21 maj
Den iranska gästfriheten var enorm. Varhelst vi stannade blev vi bjudna på te och de frågade nyfiket var vi kom ifrån. Det är säkert en anledning till att persiska var det språk som vi lärde oss flest ord av under resan.
I tremiljoners-staden Mashhad fick vi vänta en vecka på att få det turkmenska visumet. Under tiden blev vi mycket väl omhändertagna av en iransk cyklist. Han hjälpte oss med den måttligt serviceinriktade mannen på det turkmenska konsulatet. Dessutom ordnade han ett par fester samt en vandring uppe i bergen. En god vän till vår beskyddare hade följe med oss mot den turkmenska gränsen. I Mashhad träffade vi hastigt på ett tyskt par med ett två år gammalt barn som var på väg till Mongoliet med cykel.
Vi och våra beskyddare i Mashhad på Binaludbergen-27 maj
Jalal följde med oss från Mashhad mot gränsen till Turkmenistan-30 maj
Att komma till Turkmenistan kändes som att befinna sig på en ny planet. Det var skönt att se lite kvinnoansikten igen, men att bli kär i en turkmensk kvinna var inte att tänka på. Skall en utlänning gifta sig med en turkmenska ska presidenten ha 20 000 $. I skymningen den första dagen kom vi till den stora Karakum-kanalen, som stulit Aralsjön på sitt vatten. När vi började leta efter en tältplats kom en polis fram som gubben i lådan och vi anade bekymmer. Han ordade länge innan vi förstod att han ville prova våra cyklar. Efter att han cyklat några rundor och blivit fotograferad fick Mats en lektion i hur man hanterar en visselpipa och batong. Glad i hågen tog han sedan farväl av oss.
Turkmensk polis som lärt Mats hur man hanterar batong-31 maj
Ett turkmenskt par som bjudit oss på bröd och aprikoser-1 juni
Morgonen efter, hann vi knappt komma ut på vägen förrän ett äldre turkmenskt par stoppade oss och bjöd på aprikoser och stenhårt turkmenskt bröd. Till staden Mary kom vi in sent. Eftersom vi inte skulle hinna ut förrän efter mörkrets inträde tog vi in på ett gammalt sovjethotell. På morgonen kunde vi införskaffa lite mat på basaren, fixa pengar på svarta marknaden samt titta på lite ståtliga monument över den store presidenten. Nästan varje byggnad är försedd med en hyllning till presidenten genom orden: Nationen, folket och den stora Turkmenhärskaren.
Ett normalt monument på den turkmenska presidenten i staden Mary-2 juni
Mats i Karakumöknen med en temperatur på runt 40ºC -3 juni
Framför oss hade vi två dygn i Karakumöknen. Här uppmätte vi resans högsta temperatur, 42ºC i skuggan. På morgonen innan solen hade gått upp var det bara 29ºC. Eftersom vi bara hade ett femdagars transitvisum och att vi missbedömt den 55 mil långa sträckan fick vi det ganska bråttom. Att vi dessutom dragit på oss magproblem och att vi utsattes för ett trettiotal poliskontroller gjorde inte saken bättre. Det löpte dock väl och vi kunde lämna Turkmenistan en timme innan gränsen stängdes.
Att komma in i Uzbekistan kändes som att komma in i ett mycket modernt och frihetligt land med ymnigt förekommande skugga. Så uppfattas landet i alla fall om man kommer från Turkmenistan. Första natten hittade vi en paradisisk tältplats, väl dold och med tät skugga. I staden Bukhara stannade vi två nätter på hotell. Dock kunde vi inte njuta av den uråldriga staden till fullo eftersom våra magar krånglade. På ett internet-cafe träffade vi på ett cyklande schweiziskt par som vi hört talas om i Iran. När vi under kvällen åt mat tillsammans träffade vi på ett schweiziskt/tyskt par som skulle cykla Karakoram-higway mellan Kina och Pakistan.
Det ståtliga Registan i Samarkand-9 juni
I den vackra staden Samarkand förstod vi att vi dragit på oss en Giardiainfektion. Våra krånglande magar hade inte blivit bättre på över en vecka. Det visade sig bli en envis infektion. Vi fick tillbaka symtomen cirka två veckor efter avslutad medicinering. Antingen är Giardia-parasiten väldigt vanlig eller också blev vi återinfekterade. Tältlivet ger inte de bästa förutsättningarna för god hygien. Symtomen var olika på oss. Mats blev bara magsjuk medan Magnus dessutom fick feber och blev kraftlös. Fördelar med sjukdomen var att de värsta symtomen försvann inom 12 timmar efter medicinering samt att medicinen var lätt att få tag i.
Gränsen till Tadzjikistan innebar inga problem förutom att tullaren lurade av oss 10 $. Detta var en avgift för att ta in fordon i landet. Tullaren såg mycket nöjd ut då han stoppade ner sedeln i byxfickan. Det var dock enda gången vi blev lurade vid en gräns, penningväxlare borträknat.
För att komma till den tadzjikiska huvudstaden Dusjanbe var vi tvungna att ta oss över ett 3373 meter högt pass. Detta var det vackraste passet och den längsta kontinuerliga stigningen under resan. Vägen som går mellan Tadzjikistans två största städer var som en dålig svensk skogsbilväg under tjällossningen. Vägen är avstängd under vinterhalvåret och man får då åka genom Uzbekistan för att ta sig mellan städerna.
Resans hittills högsta pass 3373 meter och ett av de vackraste-13 juni
I Dusjanbe, som är en vacker och lummig huvudstad, stannade vi fyra nätter. Där ordnade vi med visum till Kina och Kirgizistan och träffade åter det cyklande schweiziska paret. Vi skulle träffa på dem till och från ända till Osh i Kirgizistan. Vattnet i staden var uruselt och man kände sig inte ren efter att ha tvättat sig i det. Tvätta sig behövdes eftersom hettan var tryckande.
Utsikt från vårt hotell i Dusjanbe-15 juni
Vattnet i huvudstaden var väldigt smutsigt-15 juni
När vi lämnade huvudstaden lyckades Mats med något han aldrig klarat tidigare. Vid en korsning skulle Mats fråga en ung man efter vägen. Döm om vår förvåning när mannen vettskrämd sprang iväg från oss som om det gällde livet. Han var den första människan någonsin som blivit skrämd av Mats fåraktiga utseende. Efter Dusjanbe kom vi in i Gorno-Badakhshans autonoma provins och åkte över ett pass på 3252 meter. Sedan rullade vi ner i Panj-flodens dalgång. Denna flod utgör gräns mellan Tadzjikistan och Afghanistan och vi följde den i 24 mil. Det var en väldigt vacker dal med höga berg på båda sidor. Värmen var tryckande på grund av den svaga vinden och den relativt låga höjden. På flera ställen var det minerat utmed vägen så man fick se efter vad man satte upp tältet. Magnus hade lärt sig det kyrilliska alfabetet och kunde därmed hjälpligt läsa varningsskyltarna. Eftersom det bara var en flodsbredd till Afghanistan kunde man ofta studera det hårda livet i detta fattiga land.
Tältplats vid floden Panj. På andra sidan vägen var det minerat-23 juni
Afghansk bosättning på andra sidan gränsfloden-23 juni
Efter provinshuvudstaden Khorog tog vi oss sakta upp på Pamirplatån. På vägen upp blev vi inbjudna till en fest för att fira freden. Efter några timmar blev vi tvungna att ge oss därifrån. En jättelik kille som bråkat hela kvällen hade nu börjat mucka med oss. Senare under samma fredsdag kastade folk stenar på oss från en förbipasserande lastbil. Det var enda gången som vuxet folk kastade sten på oss. Under festen fick vi sällskap av det schweiziska paret och vi hade följe med dem ett par dagar. Pamela och Peter hade börjat cykla i Turkiet och skulle ta sig till Indien via Tibet.
Vårt sällskap på fredsfesten i en by på väg upp mot Pamirplatån-26 juni
Schweizarna Pamela och Peter blev vårt sällskap till och från-27 juni
På 3600 meter över havet började Magnus att känna av höjden. Vi tog paus en dag och efter det var det bara att cykla över det första passet på över 4000 meter. Svalkan uppe på platån var underbar efter att ha cyklat i en trång dalgång med tryckande hetta. Där var mycket torrt med flera saltsjöar men eftersom våren var sen var det inga problem att hitta vatten. Efter att ha passerat Jelandy, där vi med visst besvär lyckades ordna bröd, fanns det bara tre ställen på platån där man med lätthet kunde skaffa mat.
Uppe på Pamirplatån fanns flera saltsjöar-29 juni
Jakar i samhället Alichur, ett av de få ställen man kunde proviantera-30 juni
I staden Murgab som ligger på 3900 meter över havet stannade vi en natt som inneboende. Det finns tre vägar att sig till staden med en lägsta passpunkt på 4200 meter över havet. Hur det är att leva där under vintern är svårt att föreställa sig. Innan vi tog oss in i staden var vi tvungna att passera en vägspärr. En av vakterna ville prova cykeln och det kunde vi förstås inte neka honom till. Eftersom vi glömt att informera honom om hur handbromsar fungerar åkte han okontrollerat ned för en sluttning. Hans kolleger blev väldigt muntra efter incidenten. I Tadzjikistan ska man registrera sitt visum i flera städer. Vad som gäller är svårt och tidsödande att ta reda på. Vi struntade för det mesta i registreringarna och fick inga problem. I Murgab ordnade vi boendet genom en turistorganisation och de skickade med oss en guide för att ordna med det formella. Det tog två timmar i anspråk och kostade två dollar per person. En gick till guiden och en till en ”ekologisk skatt”. Förutom skattekontoret fick vi gå till poliskontoret och KGB-kontoret. Med värk i benen var det sedan bara att njuta av vår värdinnas goda mat. Från dörren i vårt boende såg vi det 7546 meter höga Muztag Ata, beläget i Kina. I Murgab fanns en basar där man kunde proviantera så det räckte till Kirgizistan. Med nytvättade kläder tog vi oss mot resans högsta passpunkt.
Tältplatsen på det 4655 m höga Akbaital-passet-3 juli
På det 4655 meter höga Akbaital-passet sov vi två nätter för att acklimatisera oss till höjden. När vi kom upp till passet och fyllde på våra vattenflaskor kom plötsligt en ålderdomlig Kirgisgubbe på åsna. Vår prestation kändes genast liten. Dagen efter fick vi besök av en annan man som var på väg till fots mot det sex mil avlägsna Karakul. Vi gav honom några Mars och kexpaket till färdkost. Vårt multibränslekök fungerade endast hjälpligt på denna höjd men vi lyckades få lite varmt te. Det berodde delvis på dåligt bränsle men köket fungerade dåligt på över 4500 meter över havet. När vi var uppe på passet hade vi tänkt spräcka 5000-metersgränsen genom att gå upp till någon närbelägen topp. Vi kom dock inte högre än 4920 meter. Väl på väg ner såg Mats att tältet var på väg att blåsa bort i de tilltagande vindbyarna. Mats sprang ner och kunde konstatera att tältet låg i en hög men inget hade blåst bort eller gått sönder. Det är lagom begåvat att inte fästa några stormlinor på denna höjd. Vädret uppe på Pamirplatån påminde mycket om svenskt aprilväder, friska vindar samt regn- och hagelskurar blandat med solsken.
Regnväder på Pamirplatån- 4 juli
Magnus uppe i bergen runt Karakulsjön-4 juli
Mellan oss och Kirgizistan fanns nu bara Karakulsjön samt två ytterligare mindre pass. Karakulsjön är en stor saltsjö på 3900 meter över havet. Runt den turkosblåa sjön ser det ut som en stenöken men längre bort tornar snöklädda berg upp. Eftersom det var rätt flackt utmed vägen och man inte vill synas, tältade vi i en vägtrumma. I Kina skulle detta bli en vanlig metod då vår favorittältplats schaktgropar inte stod att finna.
Den stora saltsjön Karakul-5 juli
Tältplats i vägtrumma vid Karakulsjön-5 juli
Sista passet innan Kirgizistan blev rätt jobbigt då det var motvind och dålig väg. Dessutom blommade Magnus Giardiainfektion upp. Det var som vanligt sista dagen på vårt visum så det blev rätt stressigt. På andra sidan gränsen blev vägen ännu sämre men då gick det åtminstone nerför. Vid den Kirgiziska gränsposten träffade vi åter Pamela och Peter. I Kirgizistan blev det genast grönare. I den breda Alaj-dalen fanns det fullt med jakar och jurtor. Det såg väldigt muntert ut som kontrast till Pamirs karga skönhet. Från dalen såg man många berg över 6000 meter.
Vägen ned till Alay-dalen i Kirgizistan-5 juli
Det 6613 m höga Kurumdy på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan-6 juli
I och runt Kirgizistans näst största stad Osh stannade vi ett par veckor. Efter det skulle vi göra ett toppförsök på Peak Lenin. Eftersom vi hade mycket tid över i Osh lämnade vi gladeligen oss i händerna på en alkoholiserad och skrytsam ryss. Han och hans bror drev en turistfirma som har sett sina dagars glans. Äventyret slutade mot alla odds bra. En nykter chaufför stod för det praktiska och stället vi togs till var väldigt vackert. Sista natten fick ryssen delirium och yrade hela natten inklusive resan tillbaka till Osh.
Vår värdfamilj i en dal utanför Osh-15 juli
När vi kom tillbaka till Osh var det presidentval i Kirgizistan. Det hade gått vilt till i Osh vid förra presidentvalet. Vi höll oss mestadels hemma den dagen men allt gick lugnt.
Den 22 juli åkte vi buss till baslägret vid Peak Lenin. Redan hemma i Sverige hade vi planerat att göra en bergsbestigning. Allt var redan klart för att pröva på den 7134 meter höga toppen. Utrustning hade vi hyrt från firman som ordnade vistelsen. Eftersom vår alpina erfarenhet är ringa hade vi som mål att nå Razdelnaya-toppen på 6150 meter över havet. Magnus drabbades av magproblem så vi blev kvar länge i läger ett. När han var tillräckligt frisk gick vi upp till läger två i sällskap med två tjecker. Dagen efter gick vi upp på Razdelnayatoppen. Nöjda med bedriften ägnade vi resten av tiden i baslägret till att göra så lite som möjligt.
Mats på väg upp till läger två vid Peak Lenin-29 juli
Mats uppe på Razdelnaya-toppen med Tadzjikistan i bakgrunden-30 juli
Innan vi kom över gränsen till Kina, råkade Mats framfart att skrämma en häst med en gammal Kirgis på. Hästen skenade iväg och den gamla mannen trillade av hästen och slog huvudet i asfalten. När Mats kom fram till mannen låg han helt still. Gissa om vi blev glada när han till slut kravlade sig upp och visade sig vara relativt oskadd men omtumlad. Vi fick stopp på en bybo i bil, som tog hand om mannen.
Den 8 augusti kom vi in i Kina. Då kändes det nästan som man var hemma, två månader kvar och 500 mil på fin kinesisk asfalt. I staden Kashgar träffade vi på några cyklister som skulle till Tibet. När vi skulle ta ut lite kinesisk valuta på visakortet fick vi nej av banken. ”Det är bara möjligt att göra i stora kinesiska städer” fick vi till svar. Staden var ju förvisso bara på några hundratusen invånare. Efter tips från en resebyrå fick vi veta att det går bara man bönar och ber samt har tålamod. Från samma bank gick vi sedan ut med 5000 i fickan. Typiskt i Kina är att sådant som är omöjligt visar sig gå alldeles utmärkt ifall man tröttar ut dem genom att böna och be.
De första 140 milen gick mellan bergskedjan Tian Shan och Takla Makanöknen. Sträckan rekommenderas inte ifall man har svårt med enformiga landskap, torra berg till vänster och torr slätt till höger. De stora avstånden och de oavbrutna horisonterna passar faktiskt bra till två vemodiga nordiska själar.
Kraftig vind med yrsand som kommer ner från bergen i Xinjiang-13 augusti
För det mesta är det inga problem att få tag i mat eller vatten. Ibland blir man dock lurad då utmarkerade platser på kartan i själva verket inte är mer än en skylt. Då kan man stå där med 10 mil tomhet framför sig. Det brukar för det mesta lösa sig men ibland kan man bli tvungen att stoppa någon medtrafikant för att få vatten. Det hände oss vid ett tillfälle då det kom ett oväder med kraftig motvind och yrande sand. Vi kom därmed bara 4 mil mot mer normala 13 och fick därför slå läger utan att ha ordnat vatten. Vi fick stopp på en lastbilschaufför som gav oss 4 liter vatten.
Innan staden Turpan hade vi en nedförsbacke på 6 mil från 1800 meter över havet till 100. Då hade vi kommit ned i Turpansänkan som är –154 meter över havet i dess lägsta punkt. Där skickade vi iväg våra pass till en resebyrå i Hong Kong för att ordna med visa till Mongoliet och Ryssland. Det var lite nervöst att cykla i Kina utan pass men det var det värt för att slippa sätta foten i en rysk ambassad. Det gick bra att vara utan pass förutom problem att få tag i hotell ibland.
Två dygn efter Turpan vaknade vi klockan halv tre på natten av ficklampskäglor och röster. Vi anade problem med det visade sig vara tre kineser som ville bjuda på melon och vindruvor. Att bjuda på meloner var ett vanligt sätt för kineser att visa gästfrihet. En gång blev vi till och med beordrade av en polis att äta melon. En lastbil hade precis kört av vägen och drivor med meloner låg i öknen.
Mats lyder polisorder och äter vattenmelon-25 augusti
Kilometerstolpe-avstånden i Kina är väldigt stora-26 augusti
Det är inte konstigt att lastbilarna åker av vägen då de körs fram och tillbaka genom enformiga ökenlandskap. Vid ett tillfälle såg man så långt att man samtidigt kunde se tre godståg som körde i samma färdriktning. Ett annat trafikproblem är nyfikna kinesbarn på väg från skolan. Precis som svenska barn tror de att de är snabbast i världen och vill gärna tävla. Det är svårt för dem att hålla vårt tempo och med tilltagande trötthet i benen kommer olyckor som ett brev på posten. Innan vi till fullo hade insett dessa problem råkade vi ut för en liten olycka. Tröttkörd efter en omkörning slant en cyklande pojke på pedalen och trillade framför oss. Pojken klarade sig från större skador men det värsta var nog skammen att tabba sig framför sina skolkamrater. När kinesbarnen skockas runt om en ska man därmed ta det väldigt lugnt.
Variationen i landskapet ökade ju längre österut i Kina vi kom. Innan Wuwei fick vi se kinesiska muren för första gången. Det var dock ingen välbevarad mur utan en långsträckt upphöjning ur marken. I samma trakter fick man äntligen se lite snöklädda berg igen. Söder om vår färdväg reste sig de 5400 meter höga Quilian Shan-bergen.
Quilan Shan-bergen med odling av snittblommor i förgrunden-5 september
Innan vi nådde Gula floden fick vi se de mäktiga sanddynerna i Tenger-öknen. Efter att ha cyklat ett tag längs Gula floden kom vi ut på grässtäpperna i Inre Mongoliet. Bitvis blev stäppen väldigt kuperad med djupt nedskurna raviner och långsträckta ryggar på vilka vägen var dragen. Eftersom det bara var en vecka kvar till Peking var det dags för dragkedjan till innertältet att gå sönder på riktigt. Som riktiga snåljåpar hade vi börjat resan med ett redan slitet tält, dragkedjorna var struliga redan innan avfärd. Med nål och tråd sydde vi igen den felande dragkedjan med följd att vi fick åla in i tältet. Även däcken hade slitits. Trots att vi hade med oss två extradäck och hade fått tag i två däck av undermålig kvalitet började vi få gott om punkteringar.
Reparation av tältet i Inre Mongoliet-17 september
Framme vid Den himmelska fridens torg i Peking-24 september
Till Peking anlände vi den 24 september och kunde lyckligt återförena oss med våra pass, nu med visum för Mongoliet och Ryssland. Efter att ha vilat i två dagar fortsatte vi färden mot havet. Mycket packning lämnade vi kvar på hotellet. En regnig dag den 29 september tog vi det högtidliga badet på ”Den gyllene stranden” i Bo Hai-bukten.
Framme vid havet och dags att ta ett dopp i havet öster om Asien-29 september
Samma dag tog vi in på ett hotell i Tangshan. Eftersom vi var mycket nöjda med hotellvistelsen lämnade vi 200 $ i dricks till lokalvårdaren. Sanningen är den att vi hade tagit upp pengarna till tork då de blev blöta efter gårdagens regnväder. Pengarna hade troligen ramlat ner bakom nattduksbordet. Eftersom de var avsedda till resan hem var vi tvungna att skaffa nya. Eftersom det var den nationella semesterveckan befattade sig bankerna inte med uttag på visakort i utländsk valuta. Som tur var hjälpte vår resebyrå oss med valutaväxling utan sedvanligt böneprocedur. Det var härligt med lite västerländsk serviceanda.
I Tangshan slängde vi cyklarna på en bekväm Volvobuss som på två timmar tog oss till Peking på en bra motorväg. Under de resterande fyra dagarna i Peking tittade vi bland annat på kinesiska muren och monterade ner cyklarna. Den femte oktober hoppade vi på tåget till Moskva via Mongoliet. Tillsammans med en engelsman, en amerikan och de två konduktörerna delade vi på en hel vagn. Den tionde oktober hoppade vi av i Moskva och blev utskällda av hotellreceptionisten och representanten från vår resebyrå. Men det är väl så det ska vara i Ryssland. Dagen efter tog vi nattåget till Helsingfors. Det kändes skönt med lite hämnd när de finska gränsvakterna skärskådade våra ryska kupékamraters resedokument. Våra pass kontrollerades på fem sekunder. Skönt att ryssarna utsätts för samma byråkrati som vi har drabbats av i de gamla sovjetstaterna. Morgonen den tolfte oktober tog vi äntligen vårt första kliv på nordisk mark i Helsingfors. Samma dag tog vi färjan till Stockholm och dagen efter överraskades vi på färjeterminalen i Stockholm av vår morbror med fru. Senare samma dag var vi hemma hos våra föräldrar.
Total sträcka: 15048 km
Antal dagar på cykel: 163
Antal dagar totalt: 236
Kortaste dagsetappen: 41 km
Längsta dagsetappen: 171 km
Medelvärde av alla dagsetapper: 92 km
Maxhastighet (V Zanjan Iran): 83 km/h
Sammanlagd höjd på alla uppförsbackar: 112 000 m
Ca kostnad per person inklusive allt som köptes innan resan: 65 000 kronor
Antal punkteringar (den första efter 500 mil): 21
Lägsta temp (första natten i Sverige): -15 grader Celsius
Högst temp (Karakumöknen Turkmenistan): 42 grader Celsius
Lägst höjd (Turpansänkan i Kina): 80 meter under havet
Högsta höjd med cykel (Akbaitalpasset, Tadzjikistan): 4660 meter över havet
Högsta höjd utan cykel (Razdelnayatoppen, Kirgizistan): 6150 meter över havet
Mesta stigning per km under en dagsetapp (Anzobpasset N om Dusjanbe, Tadzjikistan): 30,5 m/km
När det gäller utrustning hade vi problem med nedsmutsande fällning från aluminiumgrytorna. Aluminium fungerar bra med Sveriges sura vatten men vi fick stora problem med nedsmutsning av kläder. Eftersom Mats stod för det mesta av kokkonsten var han ständigt smutsig. Med facit i handen hade vi istället valt titangrytor. Multibränsleköket fungerade dåligt på hög höjd. När vi var över 4000-4500 meter över havet fungerade det endast hjälpligt. Ett återkommande bekymmer var tältet men det berodde ingalunda på kvalitén. Vårt 10 år gamla och välanvända Hilleberg Nammatj 3 GT har vi varit mycket nöjda med men det hade kanske förtjänat en något tidigare pensionering. Under resans gång fick vi allt större problem med dragkedjorna. Till slut fick vi sy igen den övre dragkedjan till innertältet och åla in genom den nedre. Eftersom marken ofta var väldigt hård var tältpinnar för hårt underlag en stor hjälp. Dessa tål att bankas ner i marken med en sten.
Vi hade väldigt sparsamt med medicinsk utrustning. Med från Sverige hade vi ett antibiotikum mot bakteriediarré som vi aldrig behövde använda. Något som vi använde desto flitigare var Tinidazole mot Giardia. Vi hade med oss Flagyl hemifrån men vi föredrog det tidigare nämnda preparatet som går att köpa överallt utanför Västvärlden. Vatten renade vi med ett keramiskt filter.
Vi hade med oss kartor över Europa, Turkiet, Iran, Centralasien och Kina. Kartorna över Iran och Kina var väldigt översiktliga så vi köpte lokala kartor i respektive land. Kartor med text på kinesiska respektive persiska är väldigt bra när man ska läsa vägskyltar.
När det gäller cyklarna tycker vi att de viktigaste delarna för en långtur i främmande länder är hjulen, väskorna och pakethållarna. Bra väskor och pakethållare är guld värda och inte särskilt svåra att hitta om man är beredd att betala för en uppsättning Ortliebväskor och Tubuspakethållare. Därmed inte sagt att det inte går att hitta bra grejer betydligt billigare. Enda nackdelen med Tubus pakethållare är att infästningen av deras ”lowriders” ofta kräver distanser vilket gör att skruvarna utsätts för stora påfrestningar. Vi löste detta genom att använda långa skruvar så att gängan stack ut lite på insidan av fästörat. När skruven gick av, vilket den gjorde några gånger, kunde vi vrida ut den rest som fanns kvar i fästörat från insidan med en vanlig plattång. Man får bara tänka på att ta med några långa skruvar i reserv. Bra hjul är betydligt svårare att få även om man har pengar. Bra komponenter kan köpas men själva hantverket med hjulbyggande kan vara svårt att få riktigt gjort. Läs mer om hur vi gjorde under nedanstående rubrik.
Magnus fick ansvaret för att anpassa cyklarna till tuffare förhållanden än de svenska vägar som vi tidigare färdats på. Eftersom packningen skulle vara relativt lätt beslöt vi att använda oss av de brittiska långfärdscyklar med 622 mm fälgar som vi redan hade. Med tyngre packning hade vi antagligen känt oss tvungna att använda oss av nya ramar för 559 mm fälgar. Dels blir det hållbarare hjul av denna storlek men framförallt blir det lättare att få tag i ersättningshjul och däck av den storleken när man kommer utanför Europa och Nordamerika. Vid avresan från Sverige hade vi 18-19 kg packning per person inklusive väskor. Cyklarna vägde 13-14 kg och vi själva 66-73 kg. Total ekipagevikt blev därför förhållandevis lätta 100 kg per person.
Magnus ägnade väldigt mycket energi och tid på att få så starka hjul som möjligt. Speciellt bakhjulen prioriterades. Eftersom vi skulle utgöra lätta ekipage lade vi tonvikten på att hjulen skulle bli långlivade och pålitliga. Absolut styrka för att klara tillfälligt höga belastningar prioriterades inte vilket hade krävts om vi haft mer packning. Vi använde därför tunnare ekrar med lägre ekerspänning än vad som hade varit fallet vid tyngre belastning. Den viktigaste komponenten om man vill bygga starka hjul är fälgen. Den ska vara styv och ha hållbara ekerhål. Vi valde varsin Sun Rhyno-fälg till bakhjulen. Denna fälg väger mer än 8 hekto men har det bästa ryktet för pålitlighet bland långfärdscyklister. Under turen var vi ofta glada över denna prioritering av hållbarhet framför vikt. Den enda bristen på fälgen är att ekerhålen saknar ekerhylsor. Dubbelbottnade ekerhylsor hade gjort fälgen perfekt för ändamålet.
Ekrarna vi valde var DT Alpine III (2,34-1,8-2,0 mm) till kranssidan och DT revolution (2,0-1,5-2,0 mm) med mässingsbrickor över ekerhuvudet i navflänsen till vänstersidan. Magnus brukar välja ekrar efter hur hårt han avser spänna dem enligt följande: Ekrar med 1,5 mm ekerarm (t ex DT Revolution) används vid ekerspänning under 1000 N. Eventuellt med aluminiumnipplar för att spara vikt på lätta racerhjul. Ekrar med 1,8 mm ekerarm (t ex DT Competition och Alpine III) används vid ekerspänning på mellan 1000 och 1400 N. Ekrar med 2,0 mm (t ex Sapim Strong 2,3-2,0 mm) ekerarm används vid ekerspänning på över 1400 N. Eftersom vi är lätta både vad gäller kropp och packning har vi inte behövt använda oss av högre ekerspänningar än 1400 N. När det gäller hjulbyggen för tyngre långfärdsekipage är det antagligen så att folk inte vågar vara tillräckligt radikala. Då gäller det att leta upp den kraftigaste fälgen man kan hitta och spänna ekrarna på bakhjulets kranssida mer än vad de flesta professionella hjulbyggare är villiga att göra. Man behöver också speciella ekernipplar och tillhörande ekernyckel. Betänk att professionella hjulbyggare nästan alltid bygger hjul för helt andra behov.
Vid byggandet av hjulen har stor möda lagts ner på att undvika inneboende spänningar och glapp där ekerhuvudet sitter i navflänsen. För att undvika inneboende spänningar har hjulet masserats regelbundet under byggandets gång, oftare och noggrannare mot slutet. Metoden som använts har varit att pressa ihop ekrarna i grupper om fyra som beskrivs i boken ”The bicycle wheel” av Jobst Brandt. Glapp där ekerhuvudet sitter i navflänsen har undvikits genom att vi valt ekrar som fyllt ut ekerhålen ordentligt, det vill säga med 2,34 mm tjocklek vid ekerhuvudet. Till de ekrar som var 2,0 mm vid ekerhuvudet har vi använt DT mässingsbrickor för att fylla ut glappet. Precis när man har börjat få lite spänning i ekrarna har vi slagit in ekerhuvudena i navflänsen med en lätt hammare och mellanlägg. Hur och varför man ska minska ekerglapp i navflänsen beskrivs i boken ”The art of Wheelbuilding” av Gerd Schraner. Hjulen byggdes med den klassiska beprövat hållbara 36-ekrade trekorsmodellen. Ekerspänningen på bakhjulet uppgick till mellan 1300 och 1400 N på kranssidan och mellan 750 och 850 N på vänstersidan. Till framhjulet användes DT Alpine III med en ekerspänning på mellan 1100 och 1200 N. Helt otvetydigt har kvaliteten på Magnus hjulbyggen blivit mycket bättre sedan han började använda en ekerspänningsmätare. En sådan kan varmt rekommenderas för den som har lite ambitioner med hjulbyggandet.
Navet var ett vanligt Shimano XT där klacken på låsmuttern hade filats ned för att passa den medhavda skiftnyckeln. Annars hade man blivit tvungen att kånka på två konnycklar för att kunna serva baknavens lager. Billigare Shimano mtb-nav som Deore och LX hade antagligen fungerat lika bra. Beroende på årsmodell har tätningarna på kranssidan sett olika ut på LX-naven jag tidigare haft. Shimano XT verkar alltid ha bra tätningar på kranssidan vilket vi tycker är viktigt. Däremot har vi inte märkt någon skillnad i kvaliteten på frihjulet. Att frihjulet är en svag punkt fick Mats erfara efter drygt 1000 mil då det började kärva.
Bästa möjliga drivdelar det vill säga kuggar och kedjor ville vi ha för att slippa ha med oss för mycket slitdelar. De två minsta framdreven byttes till Stronglight på våra LX-vevpartier. Dessa drev har det bästa ryktet när det gäller hållbarhet. Kassetten var en vanlig XT med 11-34 kuggar. Vi hade med oss tre SRAM PC-99 kedjor var. Dessa kördes växelvis 80 mil per gång och byttes i samband med rengöring och smörjning. När vi hade kört 80 mil på den första kedjan torkade vi av den ordentligt med en trasa. Sedan monterade vi av den och bytte till den andra som smörjdes när den satt på cykeln. Efter ytterligare 80 mil bytte vi till den tredje. Sedan började vi om på den första osv. Kedjorna och kuggarna har nu gått 1700 mil. De fungerar fortfarande bra. En ordentlig skvättlapp på framskärmen rekommenderas också varmt för att minska nedsmutsningen och därmed slitaget. Drivdelarna höll hela resan med god marginal men vi hade lämnat ett paket med kassetter och kedjor hemma hos vår syster. Vid behov skulle hon kunna skicka grejorna till någon anvisad adress.
Bekväm sittposition och rätt grejer i kroppens kontaktpunkter med cykeln är väldigt viktigt. Rätt sittposition har vi provat ut genom några tusen mil i sadeln. Viktigt är att man, vid behov, har möjligheter att göra små förändringar åt alla håll. Man bör kunna höja och sänka sadeln ett par centimeter, skjuta sadeln fram och tillbaka samt höja och sänka styret. Får man ont någonstans kan man då göra de små förändringar som gör hela skillnaden. Lädersadel är det enda som fungerar för Magnus vid långfärdscykling som varar flera månader. Han har länge vägrat inse att det inte finns några modernare alternativ som passar. Det hann bli mycket sveda och värk innan han slutligen gav upp utprovandet av moderna sadeltyper. Numera tycker Magnus det är värt att bli kallad för bakåtsträvande träbock om man slipper bakskav. För Mats faller sig däremot träbocksrollen naturligt. Han har alltid kört med lädersadel.
Efter tidigare problem med domnande händer provade vi att stoppa dämpande material under styrlindan. Vi använde MarSas Audax tape som beställts från SJS cycles i England. Detta ska vara något rymdmaterial med fantastiska vibrationsdämpande egenskaper. Det ser ut att vara misstänkt likt vanligt skumgummi. Men det kanske fungerade. Vi hade faktiskt inga allvarliga domningsproblem under resan. Detta kan dock mer ha varit en effekt av sittställningen än något annat.
De pedaler vi använt, Time Atac, är kända för att vara skonsamma mot knäna. Våra erfarenheter är i överensstämmelse med detta. Men det kan också vara att knäna blivit mer slittåliga efter mycket cyklande eller att ändringar gjorts i sittställningen. Att dessa pedaler fungerar bättre än andra för de som känt av problem med knäna kan möjligen ha att göra med att de ger lagom rörlighet i kloss/sko-infästningen.
Ramar: Thorn Club Tour och Dawes Super Galaxy i Reynolds 531ST
Framgafflar: Specialbeställda efter våra egna specifikationer från Bob Jackson i England, Reynolds 531 ST för entums Ahead
Styrlager: Stronglight A9, entums, nållager
Däck: Schwalbe Marathon XR, 37-622 mm, vikbara
Framhjul: Mavic A719 622 mm fälg, DT Alpine III, Shimano LX M571 nav
Bakhjul: Sun Rhyno 622 mm fälg, DT Alpine III+ Revolution, Shimano XT M752 nav
Vevparti: Shimano LX M572 octalink, 170 mm, med vevlager ES51 121mm, den lilla och mellersta klingan utbytt till Stronglight Inox respektive Zicral
Kedjor: SRAM PC-99
Kassett: Shimano M760, 11-34
Bakväxel: Shimano XT M760
Framväxel: Shimano LX M570
Växelreglage: Shimano Dura-Ace styrändsreglage för 9-delat
Bromsar: Cantilever LX och STX RC med utbytbara gummin
Pedaler: Time Atac XS
Skor: Shimano M071 och M120
Styre: 3T Morphe, 46 cm
Bakpakethållare: Tubus Cargo för 28 tum
Lowrider: Tubus Tara och Ergo
Väskor: Ortlieb Classic med rullförslutning
Sadel: Brooks Swift och Ideale lädersadlar
Tält: Hilleberg Nammatj 3GT, 10 år gammalt och välanvänt
Sovsäck: Vaude Ice Peak Light och Mountain equipment Glacier dunsäck komfort –5 grader C samt varsin fleecesäck att komplettera med.
Liggunderlag: Thermarest Ridgerest 183x51x1,5cm
Kök: Optimus Nova och aluminiumgrytor
Vattenrenare: MSR Waterworks EX
Under julen 2003 började våra år av lösa funderingar på nya cykelprojekt att omformas till konkreta planer. Vi bestämde oss för att korsa den eurasiska kontinenten och ta oss till havet utanför Peking. Närmsta väg över Ryssland uteslöts på grund av den enformiga sträckningen. Vi valde att ta oss ner till Istanbul och därifrån fortsätta österut mot Peking via Iran, Centralasien och Kina. Vårt vägval föll sig naturligt då det mestadels höll sig till storslagna bergstrakter och många intressanta länder.
Innan avfärd hade vi ordnat med visum för Iran samt inbjudningar till Uzbekistan och Tadzjikistan. Dessutom hade vi ordnat med ett tillstånd som krävs för att komma in i Gorno-Badakhshans autonoma provins i Tadzjikistan samt en kontakt för att få inbjudning till Kina (krävs när man söker visum i de kinesiska ambassaderna i Centralasien).
Europa
Vår färd började den 2 mars 2005 i ett vintrigt Småland. Vi utgick från vår pappas föräldragård strax utanför Ljungby. Under natten hade det fallit ytterligare fem cm nysnö på de två dm som redan låg. En faster till oss följde våra cykelspår i snön senare under dagen och såg hur de krumbuktades och avbröts flera gånger. Hon tvivlade starkt på att vi skulle nå Peking, som var vårt huvudmål.
Starten från vår pappas föräldragård utanför Ljungby-2 mars
Vår första och enda natt i Sverige var den kallaste under hela resan, –15 °C. Vi tog oss över till kontinenten med färja från Karlskrona till Gdynia. Kylan och snön följde oss genom halva Polen.
Det var delvis mycket snö i hela Polen-9 mars
Den polska snöröjning var under all kritik-12 mars
Den femte dagen började med att Mats vevlager satt löst. I snålblåsten kom misstanken om att gängorna i ramen hade gått sönder vid det tidigare vevlagerbytet. Det bekräftades dagen efter av en polsk cykelreparatör. Vår far har lärt oss att det mesta går att laga med antingen lim eller ståltråd. Vi valde att limma dit vevlagret med två-komponents epoxylim, trots cykelreparatörens varningar. Lagningen håller fortfarande efter 1500 mil.
Riktig vår lät vänta ända till Slovakien, söder om Tatrabergen. I Slovakien sov vi endast en natt och i Ungern sov vi två nätter. Efter två och en halv vecka nådde vi Rumänien och lämnade därmed den europeiska unionens trygga modersfamn.
I Rumänien blev det genast mycket fattigare. Häst med vagn var ett vanligt fordon men till och med oxkärror förekom. Vi blev ständigt varnade för den romiska befolkningen. Misstroendet mellan romer och övrig befolkning var det tråkigaste inslaget i landet. Desto roligare var det bergiga landskapet och vi hade planerat för flera höga passpunkter. Emellertid stötte vi på problem när vi försökte oss på en högt belägen väg i västra Karpaterna.
Vägen över en del av Karpaterna blev allt sämre-19 mars
När vägen på över 1000 meters höjd blev riktigt svårframkomlig på grund av snö frågade vi en gammal tant om det var rätt väg till Albace. Hon pekade på snön och höll handen vid brösthöjd samtidigt som hon skakade på huvudet. Hon fick oss att förstå att vägen var oframkomlig längre fram. När vi med hennes hjälp hittade traktens enda engelsktalande man fick vi det bekräftat. Det var alltså bara att vända tillbaka. Men det var sent på kvällen och när en bybo erbjöd oss logi tackade vi ja. Kvällen och morgonen hos denna familj var en höjdpunkt på resan. Vi blev rikligt försedda med traditionell rumänsk mat och fick en inblick hur det dagliga livet i en rumänsk bergsby kan te sig.
Men dagen slutade bra hos Ioan med familj i byn Poiana Hordea-19 mars
Vi hade tänkt passera den sydligaste delen av Karpaterna genom ett pass i Fagarasbergen på 2000 meter över havet. På grund av våra tidigare erfarenheter ansåg vi det ogörligt utan valde floden Olts dramatiska dalgång genom Karpaterna.
Floden Olts dalgång genom södra Karpaterna-23 mars
Den gränsövergång mellan Rumänien och Bulgarien som vi tänkt passera fanns inte i verkligheten. Därmed fick vi ta en omväg via en östligare gränspassage. Väl i den bulgariska staden Ruse fick vi se det svenska fotbollslandslaget spöa bulgarerna med 3-0 i VM-kvalet. Där fick Mats sin första släng av turistdiarré. På grund av vårt högmod sedan gårdagens fotbollsmatch straffade den högste oss genom att ge Mats en okontrollerad diarré i byxan. Annars var Bulgarien väldigt trevligt att cykla i, gott om lågtrafikerade vägar av god kvalitet samt väldigt vacker natur. I efterhand visade det sig att Bulgarien var det land vi passerade där vi hade näst mest stigning per km. Endast Tadzjikistan var backigare.
Turkiet
Efter en månad nådde vi Istanbul. Där stannade vi tre nätter för att hämta andan innan vi tog oss över till Asien. Det är en väldigt intressant stad, men fullt med lurendrejare som försöker blåsa naiva svenskar. Visumet till Uzbekistan fick vi på en timme efter att vi hittat det mycket svårfunna konsulatet. I Istanbul bodde vi i ett av de snuskigaste hotellen under hela resan. Det verkade främst vara avsett för prostitutionsverksamhet. Städpersonalen lyste med sin frånvaro men hallickarna var desto fler.
För att slippa den kaotiska trafiken i Istanbul tog vi en färja över Marmarasjön till Yalova. I Turkiet ökade gästfriheten markant jämfört med Europa. Vi blev inbjudna titt som tätt och varhelst vi stannade samlades en klunga med nyfikna människor. Några dagar efter Istanbul blev det ohyggligt varmt och vi gjorde oss beredda på att det skulle bli så resten av resan. Det var nog bara en tillfällig och tidig värmebölja. Det skulle dröja ända till gränsen mot Turkmenistan innan hettan blev ett riktigt problem.
En normalstor folksamling utanför en turkisk affär-23 april
I Ankara fick vi det Tadzjikiska visumet på en timme och fick prata om svenska ishockeyspelare med konsuln själv. Där träffade vi även den första långfärdscyklisten. Genom honom fick vi reda på att ett par tyskar respektive schweizare skulle cykla ungefär samma väg som vi.
I en avlägsen dal efter Ankara blev vi offer för några sysslolösa militärer. Mitt i natten väcktes vi av att en bil hade stannat nära vår tältplats. Snart hörde vi människoröster komma närmare. De började skrika något som liknade order åt oss. Vi kom fram till att det bästa var att gå ut och säga till dem att vi var turister från Sverige. Vid det här laget antog vi att vi skulle bli rånade av ett skurkgäng. När vi kom ut från tältet kunde vi skymta minst två man med automatvapen riktade mot oss. De lät obehagligt nervösa. Vi hörde hur de osäkrade vapnen och trodde att de skulle skjuta oss på fläcken. Vi sträckte upp händerna över huvudet. När vi blev beordrade att komma närmare såg vi att det var militären. Då kunde man pusta ut. Sedan blev vi bortförda till deras anläggning som tornade upp sig ovanför en by, olycksbådande som en Draculaborg. Vi blev förhörda under några timmar och blev kontrollerade mot Interpols register. De hade utgått från att vi var irakiska terrorister. Lite konstigt eftersom det inte fanns några mer strategiska terrormål än fårhus i trakten. Att vi skulle vara turister var inte sannolikt eftersom det enligt militären aldrig någonsin förekommit på platsen. Efter förhöret dumpades vi på ett ställe 17 km tillbaka på samma väg vi kommit. Tydligen hade Magnus förolämpat polischefen han pratat i telefon med genom att inte förstå hans dåliga engelska. Innan var det nämligen meningen att vi skulle sova hos militärerna och känna oss som gäster och delta i deras frukost. Eftersom vi visste när de käkade frukost passade vi på att smygcykla förbi deras anläggning då.
Även Turkiet är ett väldigt bra land att cykla i. Det är bergigt, med bra vägar och ett gästvänligt folk. En stor nackdel är alla hemska hundar som vaktar fårhjordar. Vi fick cykla gatlopp ett flertal gånger och vid det värsta tillfället hade Magnus sju vargstora morrande hundar omkring sig. Den bästa lösningen verkar vara att bara cykla på och försöka se oberörd ut. Aggressiva beteenden skrämmer i bästa fall en liten byracka men de riktiga bestarna eggas istället upp.
I östra Turkiet gjorde Kurdkonflikten sig påmind. Den militära närvaron blev märkbart stor och det rådde en spänd stämning mellan militär och befolkning. När vi blev bjudna på tehus viskade de om Öcalan och Organisationen (troligen PKK) och tittade nervöst om det var några militärer i närheten
Asienkänslan förstärktes avsevärt när vi cyklade över Eufrat med utlopp i Persiska viken. Vid den salta Vansjön fick vi se vårt första 4000-metersberg. Süphan Dag tornade upp på andra sidan den turkosblåa sjön.
Den stora saltvattensjön Van i östra Turkiet-24 april
I bergen runt Vansjön fick vi under natten hälsa på en åsnekaravan med ljusskygga transporter. Vi hade tältat i en sidodal med förbindelse till en annan dal. I huvuddalen, där vägen gick, fanns det en stor militärkontroll som man kunde undvika genom att passera vår tältplats. Kvällen började med en berguvs spöklika hoande. Under natten kom det totalt tre åsnekaravaner, varav Mats yrvaket skakade hand med alla deltagare i en av dem. En av karavanerna fick kalla fötter och vände om när de såg vårt tält. På morgonen stod det militärer ute vid vägen. Turkiet hälsade oss farväl genom att en ung man i en militärtransport siktade på Mats med vapen.
På gränsen mot Iran förekom berg över 4000 m-27 april
Vår första tältplats i Iran med gränsbergen till Irak i bakgrunden-29 april
Iran
Vi tog oss över till Iran vid gränsövergången Yüksekova. När vi kom över till Iran förlorade vi kontakten med havet. Det skulle dröja ända till Gula floden i Kina, drygt 800 mil, innan vi nådde ett vattendrag som tar sig ända fram till havet. I staden Oshnoviyeh var vi bara två mil från gränsen till Irak och vi hade tänkt cykla ännu närmare. En dryg polischef i staden såg dock till att vi fick poliseskort bort från Irakgränsen. De kurdiska delarna av Iran var väldigt vackra med mycket berg. I backarna ner mot Zanjan fick vi vårt hastighetsrekord på 83 km/h. Öster om Zanjan blev det plattare och det fortsatte så ända till Karaj utanför Teheran. Där cyklade vi upp i Elburzbergen längs en osannolikt lummig dalgång med ett kristallklart vattendrag i botten. I dessa berg fick vi njuta av vårt hittills högsta pass på 3000 meter över havet utanför byn Baladeh.
Vägen på det 3000 m höga passet skar genom en 7 m hög snödriva-9 maj
Efter detta pass fick vi rulla ned 2600 höjdmeter. Sen började vi cykla upp på småvägar och skulle därmed komma till en större väg. Väl på passpunkten, en by på 2000 meter över havet, fick vi reda på att det inte gick att komma till den planerade vägen. Det var bara att vända.
Byn vid vägs ände låg ovanför molnen, där fick vända tillbaka -11 maj
Magnus kontrollerar naven på cykeln-10 maj
Vägen upp var väldigt vacker med rena regnskogen. Luften var så fuktig att det droppade från träden. Där passade vi på att kontrollera naven på cyklarna. Vid Kaspiska havet var luften mycket fuktig och det var fullt med risodlingar. I staden Sari fick vi veta av hotellets receptionist att ett schweiziskt par på cykel hade passerat för någon dag sedan.
Därefter cyklade vi över Elburzbergen en gång till. På nordsidan var det grönt och frodigt men så fort vi kom över passet blev det knastertorrt. Utanför Damghan frågade vi en ung man på motorcykel var man kunde få tag i bröd. Han åkte utan minsta betänklighet fem km fram och tillbaka för att fixa bröd åt oss.
Den vänstra motorcyklisten åkte 10 km för att fixa bröd åt oss-14 maj
Mätta och belåtna efter att iranska ungdomar har bjudit oss på mat-15 maj
Dagen efter i Shahrud bjöd ett gäng ungdomar oss på ett intressant samtal och den traditionella maträtten Dizi. I Shahrud faxade vi i väg ansökan för det turkmenska visumet till konsulatet i Mashhad. Vi hade fått uppgifter om att de skulle påbörja den 14 dagar långa ansökningsprocessen ifall man gjorde så. I industristaden Jajarm blev vi inbjudna till ett ungt par. Det blev en väldigt trevlig kväll och eftersom det blev sent fick vi sova i deras äktenskapliga säng. Våra värdar lämnade oss ensamma och sov hos mannens föräldrar. För att vi skulle känna oss hemma satte de på en insmugglad musikvideo med lättklädda dansande kvinnor. Till vår förvåning fick vi se att videon var inspelad i Göteborg. När vi såg Danmarksfärjan skrek vi glatt igenkännande att det var hemifrån.
Hemma hos ett ungt par i industristaden Jajarm-17 maj
Två iranska herdar som bjuder oss på te-21 maj
Den iranska gästfriheten var enorm. Varhelst vi stannade blev vi bjudna på te och de frågade nyfiket var vi kom ifrån. Det är säkert en anledning till att persiska var det språk som vi lärde oss flest ord av under resan.
I tremiljoners-staden Mashhad fick vi vänta en vecka på att få det turkmenska visumet. Under tiden blev vi mycket väl omhändertagna av en iransk cyklist. Han hjälpte oss med den måttligt serviceinriktade mannen på det turkmenska konsulatet. Dessutom ordnade han ett par fester samt en vandring uppe i bergen. En god vän till vår beskyddare hade följe med oss mot den turkmenska gränsen. I Mashhad träffade vi hastigt på ett tyskt par med ett två år gammalt barn som var på väg till Mongoliet med cykel.
Vi och våra beskyddare i Mashhad på Binaludbergen-27 maj
Jalal följde med oss från Mashhad mot gränsen till Turkmenistan-30 maj
Turkmenistan
Att komma till Turkmenistan kändes som att befinna sig på en ny planet. Det var skönt att se lite kvinnoansikten igen, men att bli kär i en turkmensk kvinna var inte att tänka på. Skall en utlänning gifta sig med en turkmenska ska presidenten ha 20 000 $. I skymningen den första dagen kom vi till den stora Karakum-kanalen, som stulit Aralsjön på sitt vatten. När vi började leta efter en tältplats kom en polis fram som gubben i lådan och vi anade bekymmer. Han ordade länge innan vi förstod att han ville prova våra cyklar. Efter att han cyklat några rundor och blivit fotograferad fick Mats en lektion i hur man hanterar en visselpipa och batong. Glad i hågen tog han sedan farväl av oss.
Turkmensk polis som lärt Mats hur man hanterar batong-31 maj
Ett turkmenskt par som bjudit oss på bröd och aprikoser-1 juni
Morgonen efter, hann vi knappt komma ut på vägen förrän ett äldre turkmenskt par stoppade oss och bjöd på aprikoser och stenhårt turkmenskt bröd. Till staden Mary kom vi in sent. Eftersom vi inte skulle hinna ut förrän efter mörkrets inträde tog vi in på ett gammalt sovjethotell. På morgonen kunde vi införskaffa lite mat på basaren, fixa pengar på svarta marknaden samt titta på lite ståtliga monument över den store presidenten. Nästan varje byggnad är försedd med en hyllning till presidenten genom orden: Nationen, folket och den stora Turkmenhärskaren.
Ett normalt monument på den turkmenska presidenten i staden Mary-2 juni
Mats i Karakumöknen med en temperatur på runt 40ºC -3 juni
Framför oss hade vi två dygn i Karakumöknen. Här uppmätte vi resans högsta temperatur, 42ºC i skuggan. På morgonen innan solen hade gått upp var det bara 29ºC. Eftersom vi bara hade ett femdagars transitvisum och att vi missbedömt den 55 mil långa sträckan fick vi det ganska bråttom. Att vi dessutom dragit på oss magproblem och att vi utsattes för ett trettiotal poliskontroller gjorde inte saken bättre. Det löpte dock väl och vi kunde lämna Turkmenistan en timme innan gränsen stängdes.
Uzbekistan
Att komma in i Uzbekistan kändes som att komma in i ett mycket modernt och frihetligt land med ymnigt förekommande skugga. Så uppfattas landet i alla fall om man kommer från Turkmenistan. Första natten hittade vi en paradisisk tältplats, väl dold och med tät skugga. I staden Bukhara stannade vi två nätter på hotell. Dock kunde vi inte njuta av den uråldriga staden till fullo eftersom våra magar krånglade. På ett internet-cafe träffade vi på ett cyklande schweiziskt par som vi hört talas om i Iran. När vi under kvällen åt mat tillsammans träffade vi på ett schweiziskt/tyskt par som skulle cykla Karakoram-higway mellan Kina och Pakistan.
Det ståtliga Registan i Samarkand-9 juni
I den vackra staden Samarkand förstod vi att vi dragit på oss en Giardiainfektion. Våra krånglande magar hade inte blivit bättre på över en vecka. Det visade sig bli en envis infektion. Vi fick tillbaka symtomen cirka två veckor efter avslutad medicinering. Antingen är Giardia-parasiten väldigt vanlig eller också blev vi återinfekterade. Tältlivet ger inte de bästa förutsättningarna för god hygien. Symtomen var olika på oss. Mats blev bara magsjuk medan Magnus dessutom fick feber och blev kraftlös. Fördelar med sjukdomen var att de värsta symtomen försvann inom 12 timmar efter medicinering samt att medicinen var lätt att få tag i.
Tadzjikistan
Gränsen till Tadzjikistan innebar inga problem förutom att tullaren lurade av oss 10 $. Detta var en avgift för att ta in fordon i landet. Tullaren såg mycket nöjd ut då han stoppade ner sedeln i byxfickan. Det var dock enda gången vi blev lurade vid en gräns, penningväxlare borträknat.
För att komma till den tadzjikiska huvudstaden Dusjanbe var vi tvungna att ta oss över ett 3373 meter högt pass. Detta var det vackraste passet och den längsta kontinuerliga stigningen under resan. Vägen som går mellan Tadzjikistans två största städer var som en dålig svensk skogsbilväg under tjällossningen. Vägen är avstängd under vinterhalvåret och man får då åka genom Uzbekistan för att ta sig mellan städerna.
Resans hittills högsta pass 3373 meter och ett av de vackraste-13 juni
I Dusjanbe, som är en vacker och lummig huvudstad, stannade vi fyra nätter. Där ordnade vi med visum till Kina och Kirgizistan och träffade åter det cyklande schweiziska paret. Vi skulle träffa på dem till och från ända till Osh i Kirgizistan. Vattnet i staden var uruselt och man kände sig inte ren efter att ha tvättat sig i det. Tvätta sig behövdes eftersom hettan var tryckande.
Utsikt från vårt hotell i Dusjanbe-15 juni
Vattnet i huvudstaden var väldigt smutsigt-15 juni
När vi lämnade huvudstaden lyckades Mats med något han aldrig klarat tidigare. Vid en korsning skulle Mats fråga en ung man efter vägen. Döm om vår förvåning när mannen vettskrämd sprang iväg från oss som om det gällde livet. Han var den första människan någonsin som blivit skrämd av Mats fåraktiga utseende. Efter Dusjanbe kom vi in i Gorno-Badakhshans autonoma provins och åkte över ett pass på 3252 meter. Sedan rullade vi ner i Panj-flodens dalgång. Denna flod utgör gräns mellan Tadzjikistan och Afghanistan och vi följde den i 24 mil. Det var en väldigt vacker dal med höga berg på båda sidor. Värmen var tryckande på grund av den svaga vinden och den relativt låga höjden. På flera ställen var det minerat utmed vägen så man fick se efter vad man satte upp tältet. Magnus hade lärt sig det kyrilliska alfabetet och kunde därmed hjälpligt läsa varningsskyltarna. Eftersom det bara var en flodsbredd till Afghanistan kunde man ofta studera det hårda livet i detta fattiga land.
Tältplats vid floden Panj. På andra sidan vägen var det minerat-23 juni
Afghansk bosättning på andra sidan gränsfloden-23 juni
Efter provinshuvudstaden Khorog tog vi oss sakta upp på Pamirplatån. På vägen upp blev vi inbjudna till en fest för att fira freden. Efter några timmar blev vi tvungna att ge oss därifrån. En jättelik kille som bråkat hela kvällen hade nu börjat mucka med oss. Senare under samma fredsdag kastade folk stenar på oss från en förbipasserande lastbil. Det var enda gången som vuxet folk kastade sten på oss. Under festen fick vi sällskap av det schweiziska paret och vi hade följe med dem ett par dagar. Pamela och Peter hade börjat cykla i Turkiet och skulle ta sig till Indien via Tibet.
Vårt sällskap på fredsfesten i en by på väg upp mot Pamirplatån-26 juni
Schweizarna Pamela och Peter blev vårt sällskap till och från-27 juni
På 3600 meter över havet började Magnus att känna av höjden. Vi tog paus en dag och efter det var det bara att cykla över det första passet på över 4000 meter. Svalkan uppe på platån var underbar efter att ha cyklat i en trång dalgång med tryckande hetta. Där var mycket torrt med flera saltsjöar men eftersom våren var sen var det inga problem att hitta vatten. Efter att ha passerat Jelandy, där vi med visst besvär lyckades ordna bröd, fanns det bara tre ställen på platån där man med lätthet kunde skaffa mat.
Uppe på Pamirplatån fanns flera saltsjöar-29 juni
Jakar i samhället Alichur, ett av de få ställen man kunde proviantera-30 juni
I staden Murgab som ligger på 3900 meter över havet stannade vi en natt som inneboende. Det finns tre vägar att sig till staden med en lägsta passpunkt på 4200 meter över havet. Hur det är att leva där under vintern är svårt att föreställa sig. Innan vi tog oss in i staden var vi tvungna att passera en vägspärr. En av vakterna ville prova cykeln och det kunde vi förstås inte neka honom till. Eftersom vi glömt att informera honom om hur handbromsar fungerar åkte han okontrollerat ned för en sluttning. Hans kolleger blev väldigt muntra efter incidenten. I Tadzjikistan ska man registrera sitt visum i flera städer. Vad som gäller är svårt och tidsödande att ta reda på. Vi struntade för det mesta i registreringarna och fick inga problem. I Murgab ordnade vi boendet genom en turistorganisation och de skickade med oss en guide för att ordna med det formella. Det tog två timmar i anspråk och kostade två dollar per person. En gick till guiden och en till en ”ekologisk skatt”. Förutom skattekontoret fick vi gå till poliskontoret och KGB-kontoret. Med värk i benen var det sedan bara att njuta av vår värdinnas goda mat. Från dörren i vårt boende såg vi det 7546 meter höga Muztag Ata, beläget i Kina. I Murgab fanns en basar där man kunde proviantera så det räckte till Kirgizistan. Med nytvättade kläder tog vi oss mot resans högsta passpunkt.
Tältplatsen på det 4655 m höga Akbaital-passet-3 juli
På det 4655 meter höga Akbaital-passet sov vi två nätter för att acklimatisera oss till höjden. När vi kom upp till passet och fyllde på våra vattenflaskor kom plötsligt en ålderdomlig Kirgisgubbe på åsna. Vår prestation kändes genast liten. Dagen efter fick vi besök av en annan man som var på väg till fots mot det sex mil avlägsna Karakul. Vi gav honom några Mars och kexpaket till färdkost. Vårt multibränslekök fungerade endast hjälpligt på denna höjd men vi lyckades få lite varmt te. Det berodde delvis på dåligt bränsle men köket fungerade dåligt på över 4500 meter över havet. När vi var uppe på passet hade vi tänkt spräcka 5000-metersgränsen genom att gå upp till någon närbelägen topp. Vi kom dock inte högre än 4920 meter. Väl på väg ner såg Mats att tältet var på väg att blåsa bort i de tilltagande vindbyarna. Mats sprang ner och kunde konstatera att tältet låg i en hög men inget hade blåst bort eller gått sönder. Det är lagom begåvat att inte fästa några stormlinor på denna höjd. Vädret uppe på Pamirplatån påminde mycket om svenskt aprilväder, friska vindar samt regn- och hagelskurar blandat med solsken.
Regnväder på Pamirplatån- 4 juli
Magnus uppe i bergen runt Karakulsjön-4 juli
Mellan oss och Kirgizistan fanns nu bara Karakulsjön samt två ytterligare mindre pass. Karakulsjön är en stor saltsjö på 3900 meter över havet. Runt den turkosblåa sjön ser det ut som en stenöken men längre bort tornar snöklädda berg upp. Eftersom det var rätt flackt utmed vägen och man inte vill synas, tältade vi i en vägtrumma. I Kina skulle detta bli en vanlig metod då vår favorittältplats schaktgropar inte stod att finna.
Den stora saltsjön Karakul-5 juli
Tältplats i vägtrumma vid Karakulsjön-5 juli
Kirgizistan
Sista passet innan Kirgizistan blev rätt jobbigt då det var motvind och dålig väg. Dessutom blommade Magnus Giardiainfektion upp. Det var som vanligt sista dagen på vårt visum så det blev rätt stressigt. På andra sidan gränsen blev vägen ännu sämre men då gick det åtminstone nerför. Vid den Kirgiziska gränsposten träffade vi åter Pamela och Peter. I Kirgizistan blev det genast grönare. I den breda Alaj-dalen fanns det fullt med jakar och jurtor. Det såg väldigt muntert ut som kontrast till Pamirs karga skönhet. Från dalen såg man många berg över 6000 meter.
Vägen ned till Alay-dalen i Kirgizistan-5 juli
Det 6613 m höga Kurumdy på gränsen mellan Kirgizistan och Tadzjikistan-6 juli
I och runt Kirgizistans näst största stad Osh stannade vi ett par veckor. Efter det skulle vi göra ett toppförsök på Peak Lenin. Eftersom vi hade mycket tid över i Osh lämnade vi gladeligen oss i händerna på en alkoholiserad och skrytsam ryss. Han och hans bror drev en turistfirma som har sett sina dagars glans. Äventyret slutade mot alla odds bra. En nykter chaufför stod för det praktiska och stället vi togs till var väldigt vackert. Sista natten fick ryssen delirium och yrade hela natten inklusive resan tillbaka till Osh.
Vår värdfamilj i en dal utanför Osh-15 juli
När vi kom tillbaka till Osh var det presidentval i Kirgizistan. Det hade gått vilt till i Osh vid förra presidentvalet. Vi höll oss mestadels hemma den dagen men allt gick lugnt.
Den 22 juli åkte vi buss till baslägret vid Peak Lenin. Redan hemma i Sverige hade vi planerat att göra en bergsbestigning. Allt var redan klart för att pröva på den 7134 meter höga toppen. Utrustning hade vi hyrt från firman som ordnade vistelsen. Eftersom vår alpina erfarenhet är ringa hade vi som mål att nå Razdelnaya-toppen på 6150 meter över havet. Magnus drabbades av magproblem så vi blev kvar länge i läger ett. När han var tillräckligt frisk gick vi upp till läger två i sällskap med två tjecker. Dagen efter gick vi upp på Razdelnayatoppen. Nöjda med bedriften ägnade vi resten av tiden i baslägret till att göra så lite som möjligt.
Mats på väg upp till läger två vid Peak Lenin-29 juli
Mats uppe på Razdelnaya-toppen med Tadzjikistan i bakgrunden-30 juli
Innan vi kom över gränsen till Kina, råkade Mats framfart att skrämma en häst med en gammal Kirgis på. Hästen skenade iväg och den gamla mannen trillade av hästen och slog huvudet i asfalten. När Mats kom fram till mannen låg han helt still. Gissa om vi blev glada när han till slut kravlade sig upp och visade sig vara relativt oskadd men omtumlad. Vi fick stopp på en bybo i bil, som tog hand om mannen.
Kina och vägen hem
Den 8 augusti kom vi in i Kina. Då kändes det nästan som man var hemma, två månader kvar och 500 mil på fin kinesisk asfalt. I staden Kashgar träffade vi på några cyklister som skulle till Tibet. När vi skulle ta ut lite kinesisk valuta på visakortet fick vi nej av banken. ”Det är bara möjligt att göra i stora kinesiska städer” fick vi till svar. Staden var ju förvisso bara på några hundratusen invånare. Efter tips från en resebyrå fick vi veta att det går bara man bönar och ber samt har tålamod. Från samma bank gick vi sedan ut med 5000 i fickan. Typiskt i Kina är att sådant som är omöjligt visar sig gå alldeles utmärkt ifall man tröttar ut dem genom att böna och be.
De första 140 milen gick mellan bergskedjan Tian Shan och Takla Makanöknen. Sträckan rekommenderas inte ifall man har svårt med enformiga landskap, torra berg till vänster och torr slätt till höger. De stora avstånden och de oavbrutna horisonterna passar faktiskt bra till två vemodiga nordiska själar.
Kraftig vind med yrsand som kommer ner från bergen i Xinjiang-13 augusti
För det mesta är det inga problem att få tag i mat eller vatten. Ibland blir man dock lurad då utmarkerade platser på kartan i själva verket inte är mer än en skylt. Då kan man stå där med 10 mil tomhet framför sig. Det brukar för det mesta lösa sig men ibland kan man bli tvungen att stoppa någon medtrafikant för att få vatten. Det hände oss vid ett tillfälle då det kom ett oväder med kraftig motvind och yrande sand. Vi kom därmed bara 4 mil mot mer normala 13 och fick därför slå läger utan att ha ordnat vatten. Vi fick stopp på en lastbilschaufför som gav oss 4 liter vatten.
Innan staden Turpan hade vi en nedförsbacke på 6 mil från 1800 meter över havet till 100. Då hade vi kommit ned i Turpansänkan som är –154 meter över havet i dess lägsta punkt. Där skickade vi iväg våra pass till en resebyrå i Hong Kong för att ordna med visa till Mongoliet och Ryssland. Det var lite nervöst att cykla i Kina utan pass men det var det värt för att slippa sätta foten i en rysk ambassad. Det gick bra att vara utan pass förutom problem att få tag i hotell ibland.
Två dygn efter Turpan vaknade vi klockan halv tre på natten av ficklampskäglor och röster. Vi anade problem med det visade sig vara tre kineser som ville bjuda på melon och vindruvor. Att bjuda på meloner var ett vanligt sätt för kineser att visa gästfrihet. En gång blev vi till och med beordrade av en polis att äta melon. En lastbil hade precis kört av vägen och drivor med meloner låg i öknen.
Mats lyder polisorder och äter vattenmelon-25 augusti
Kilometerstolpe-avstånden i Kina är väldigt stora-26 augusti
Det är inte konstigt att lastbilarna åker av vägen då de körs fram och tillbaka genom enformiga ökenlandskap. Vid ett tillfälle såg man så långt att man samtidigt kunde se tre godståg som körde i samma färdriktning. Ett annat trafikproblem är nyfikna kinesbarn på väg från skolan. Precis som svenska barn tror de att de är snabbast i världen och vill gärna tävla. Det är svårt för dem att hålla vårt tempo och med tilltagande trötthet i benen kommer olyckor som ett brev på posten. Innan vi till fullo hade insett dessa problem råkade vi ut för en liten olycka. Tröttkörd efter en omkörning slant en cyklande pojke på pedalen och trillade framför oss. Pojken klarade sig från större skador men det värsta var nog skammen att tabba sig framför sina skolkamrater. När kinesbarnen skockas runt om en ska man därmed ta det väldigt lugnt.
Variationen i landskapet ökade ju längre österut i Kina vi kom. Innan Wuwei fick vi se kinesiska muren för första gången. Det var dock ingen välbevarad mur utan en långsträckt upphöjning ur marken. I samma trakter fick man äntligen se lite snöklädda berg igen. Söder om vår färdväg reste sig de 5400 meter höga Quilian Shan-bergen.
Quilan Shan-bergen med odling av snittblommor i förgrunden-5 september
Innan vi nådde Gula floden fick vi se de mäktiga sanddynerna i Tenger-öknen. Efter att ha cyklat ett tag längs Gula floden kom vi ut på grässtäpperna i Inre Mongoliet. Bitvis blev stäppen väldigt kuperad med djupt nedskurna raviner och långsträckta ryggar på vilka vägen var dragen. Eftersom det bara var en vecka kvar till Peking var det dags för dragkedjan till innertältet att gå sönder på riktigt. Som riktiga snåljåpar hade vi börjat resan med ett redan slitet tält, dragkedjorna var struliga redan innan avfärd. Med nål och tråd sydde vi igen den felande dragkedjan med följd att vi fick åla in i tältet. Även däcken hade slitits. Trots att vi hade med oss två extradäck och hade fått tag i två däck av undermålig kvalitet började vi få gott om punkteringar.
Reparation av tältet i Inre Mongoliet-17 september
Framme vid Den himmelska fridens torg i Peking-24 september
Till Peking anlände vi den 24 september och kunde lyckligt återförena oss med våra pass, nu med visum för Mongoliet och Ryssland. Efter att ha vilat i två dagar fortsatte vi färden mot havet. Mycket packning lämnade vi kvar på hotellet. En regnig dag den 29 september tog vi det högtidliga badet på ”Den gyllene stranden” i Bo Hai-bukten.
Framme vid havet och dags att ta ett dopp i havet öster om Asien-29 september
Samma dag tog vi in på ett hotell i Tangshan. Eftersom vi var mycket nöjda med hotellvistelsen lämnade vi 200 $ i dricks till lokalvårdaren. Sanningen är den att vi hade tagit upp pengarna till tork då de blev blöta efter gårdagens regnväder. Pengarna hade troligen ramlat ner bakom nattduksbordet. Eftersom de var avsedda till resan hem var vi tvungna att skaffa nya. Eftersom det var den nationella semesterveckan befattade sig bankerna inte med uttag på visakort i utländsk valuta. Som tur var hjälpte vår resebyrå oss med valutaväxling utan sedvanligt böneprocedur. Det var härligt med lite västerländsk serviceanda.
I Tangshan slängde vi cyklarna på en bekväm Volvobuss som på två timmar tog oss till Peking på en bra motorväg. Under de resterande fyra dagarna i Peking tittade vi bland annat på kinesiska muren och monterade ner cyklarna. Den femte oktober hoppade vi på tåget till Moskva via Mongoliet. Tillsammans med en engelsman, en amerikan och de två konduktörerna delade vi på en hel vagn. Den tionde oktober hoppade vi av i Moskva och blev utskällda av hotellreceptionisten och representanten från vår resebyrå. Men det är väl så det ska vara i Ryssland. Dagen efter tog vi nattåget till Helsingfors. Det kändes skönt med lite hämnd när de finska gränsvakterna skärskådade våra ryska kupékamraters resedokument. Våra pass kontrollerades på fem sekunder. Skönt att ryssarna utsätts för samma byråkrati som vi har drabbats av i de gamla sovjetstaterna. Morgonen den tolfte oktober tog vi äntligen vårt första kliv på nordisk mark i Helsingfors. Samma dag tog vi färjan till Stockholm och dagen efter överraskades vi på färjeterminalen i Stockholm av vår morbror med fru. Senare samma dag var vi hemma hos våra föräldrar.
Cykelturen i siffror
Total sträcka: 15048 km
Antal dagar på cykel: 163
Antal dagar totalt: 236
Kortaste dagsetappen: 41 km
Längsta dagsetappen: 171 km
Medelvärde av alla dagsetapper: 92 km
Maxhastighet (V Zanjan Iran): 83 km/h
Sammanlagd höjd på alla uppförsbackar: 112 000 m
Ca kostnad per person inklusive allt som köptes innan resan: 65 000 kronor
Antal punkteringar (den första efter 500 mil): 21
Lägsta temp (första natten i Sverige): -15 grader Celsius
Högst temp (Karakumöknen Turkmenistan): 42 grader Celsius
Lägst höjd (Turpansänkan i Kina): 80 meter under havet
Högsta höjd med cykel (Akbaitalpasset, Tadzjikistan): 4660 meter över havet
Högsta höjd utan cykel (Razdelnayatoppen, Kirgizistan): 6150 meter över havet
Mesta stigning per km under en dagsetapp (Anzobpasset N om Dusjanbe, Tadzjikistan): 30,5 m/km
Utrustning
När det gäller utrustning hade vi problem med nedsmutsande fällning från aluminiumgrytorna. Aluminium fungerar bra med Sveriges sura vatten men vi fick stora problem med nedsmutsning av kläder. Eftersom Mats stod för det mesta av kokkonsten var han ständigt smutsig. Med facit i handen hade vi istället valt titangrytor. Multibränsleköket fungerade dåligt på hög höjd. När vi var över 4000-4500 meter över havet fungerade det endast hjälpligt. Ett återkommande bekymmer var tältet men det berodde ingalunda på kvalitén. Vårt 10 år gamla och välanvända Hilleberg Nammatj 3 GT har vi varit mycket nöjda med men det hade kanske förtjänat en något tidigare pensionering. Under resans gång fick vi allt större problem med dragkedjorna. Till slut fick vi sy igen den övre dragkedjan till innertältet och åla in genom den nedre. Eftersom marken ofta var väldigt hård var tältpinnar för hårt underlag en stor hjälp. Dessa tål att bankas ner i marken med en sten.
Vi hade väldigt sparsamt med medicinsk utrustning. Med från Sverige hade vi ett antibiotikum mot bakteriediarré som vi aldrig behövde använda. Något som vi använde desto flitigare var Tinidazole mot Giardia. Vi hade med oss Flagyl hemifrån men vi föredrog det tidigare nämnda preparatet som går att köpa överallt utanför Västvärlden. Vatten renade vi med ett keramiskt filter.
Vi hade med oss kartor över Europa, Turkiet, Iran, Centralasien och Kina. Kartorna över Iran och Kina var väldigt översiktliga så vi köpte lokala kartor i respektive land. Kartor med text på kinesiska respektive persiska är väldigt bra när man ska läsa vägskyltar.
När det gäller cyklarna tycker vi att de viktigaste delarna för en långtur i främmande länder är hjulen, väskorna och pakethållarna. Bra väskor och pakethållare är guld värda och inte särskilt svåra att hitta om man är beredd att betala för en uppsättning Ortliebväskor och Tubuspakethållare. Därmed inte sagt att det inte går att hitta bra grejer betydligt billigare. Enda nackdelen med Tubus pakethållare är att infästningen av deras ”lowriders” ofta kräver distanser vilket gör att skruvarna utsätts för stora påfrestningar. Vi löste detta genom att använda långa skruvar så att gängan stack ut lite på insidan av fästörat. När skruven gick av, vilket den gjorde några gånger, kunde vi vrida ut den rest som fanns kvar i fästörat från insidan med en vanlig plattång. Man får bara tänka på att ta med några långa skruvar i reserv. Bra hjul är betydligt svårare att få även om man har pengar. Bra komponenter kan köpas men själva hantverket med hjulbyggande kan vara svårt att få riktigt gjort. Läs mer om hur vi gjorde under nedanstående rubrik.
Cykelanpassning
Magnus fick ansvaret för att anpassa cyklarna till tuffare förhållanden än de svenska vägar som vi tidigare färdats på. Eftersom packningen skulle vara relativt lätt beslöt vi att använda oss av de brittiska långfärdscyklar med 622 mm fälgar som vi redan hade. Med tyngre packning hade vi antagligen känt oss tvungna att använda oss av nya ramar för 559 mm fälgar. Dels blir det hållbarare hjul av denna storlek men framförallt blir det lättare att få tag i ersättningshjul och däck av den storleken när man kommer utanför Europa och Nordamerika. Vid avresan från Sverige hade vi 18-19 kg packning per person inklusive väskor. Cyklarna vägde 13-14 kg och vi själva 66-73 kg. Total ekipagevikt blev därför förhållandevis lätta 100 kg per person.
Magnus ägnade väldigt mycket energi och tid på att få så starka hjul som möjligt. Speciellt bakhjulen prioriterades. Eftersom vi skulle utgöra lätta ekipage lade vi tonvikten på att hjulen skulle bli långlivade och pålitliga. Absolut styrka för att klara tillfälligt höga belastningar prioriterades inte vilket hade krävts om vi haft mer packning. Vi använde därför tunnare ekrar med lägre ekerspänning än vad som hade varit fallet vid tyngre belastning. Den viktigaste komponenten om man vill bygga starka hjul är fälgen. Den ska vara styv och ha hållbara ekerhål. Vi valde varsin Sun Rhyno-fälg till bakhjulen. Denna fälg väger mer än 8 hekto men har det bästa ryktet för pålitlighet bland långfärdscyklister. Under turen var vi ofta glada över denna prioritering av hållbarhet framför vikt. Den enda bristen på fälgen är att ekerhålen saknar ekerhylsor. Dubbelbottnade ekerhylsor hade gjort fälgen perfekt för ändamålet.
Ekrarna vi valde var DT Alpine III (2,34-1,8-2,0 mm) till kranssidan och DT revolution (2,0-1,5-2,0 mm) med mässingsbrickor över ekerhuvudet i navflänsen till vänstersidan. Magnus brukar välja ekrar efter hur hårt han avser spänna dem enligt följande: Ekrar med 1,5 mm ekerarm (t ex DT Revolution) används vid ekerspänning under 1000 N. Eventuellt med aluminiumnipplar för att spara vikt på lätta racerhjul. Ekrar med 1,8 mm ekerarm (t ex DT Competition och Alpine III) används vid ekerspänning på mellan 1000 och 1400 N. Ekrar med 2,0 mm (t ex Sapim Strong 2,3-2,0 mm) ekerarm används vid ekerspänning på över 1400 N. Eftersom vi är lätta både vad gäller kropp och packning har vi inte behövt använda oss av högre ekerspänningar än 1400 N. När det gäller hjulbyggen för tyngre långfärdsekipage är det antagligen så att folk inte vågar vara tillräckligt radikala. Då gäller det att leta upp den kraftigaste fälgen man kan hitta och spänna ekrarna på bakhjulets kranssida mer än vad de flesta professionella hjulbyggare är villiga att göra. Man behöver också speciella ekernipplar och tillhörande ekernyckel. Betänk att professionella hjulbyggare nästan alltid bygger hjul för helt andra behov.
Vid byggandet av hjulen har stor möda lagts ner på att undvika inneboende spänningar och glapp där ekerhuvudet sitter i navflänsen. För att undvika inneboende spänningar har hjulet masserats regelbundet under byggandets gång, oftare och noggrannare mot slutet. Metoden som använts har varit att pressa ihop ekrarna i grupper om fyra som beskrivs i boken ”The bicycle wheel” av Jobst Brandt. Glapp där ekerhuvudet sitter i navflänsen har undvikits genom att vi valt ekrar som fyllt ut ekerhålen ordentligt, det vill säga med 2,34 mm tjocklek vid ekerhuvudet. Till de ekrar som var 2,0 mm vid ekerhuvudet har vi använt DT mässingsbrickor för att fylla ut glappet. Precis när man har börjat få lite spänning i ekrarna har vi slagit in ekerhuvudena i navflänsen med en lätt hammare och mellanlägg. Hur och varför man ska minska ekerglapp i navflänsen beskrivs i boken ”The art of Wheelbuilding” av Gerd Schraner. Hjulen byggdes med den klassiska beprövat hållbara 36-ekrade trekorsmodellen. Ekerspänningen på bakhjulet uppgick till mellan 1300 och 1400 N på kranssidan och mellan 750 och 850 N på vänstersidan. Till framhjulet användes DT Alpine III med en ekerspänning på mellan 1100 och 1200 N. Helt otvetydigt har kvaliteten på Magnus hjulbyggen blivit mycket bättre sedan han började använda en ekerspänningsmätare. En sådan kan varmt rekommenderas för den som har lite ambitioner med hjulbyggandet.
Navet var ett vanligt Shimano XT där klacken på låsmuttern hade filats ned för att passa den medhavda skiftnyckeln. Annars hade man blivit tvungen att kånka på två konnycklar för att kunna serva baknavens lager. Billigare Shimano mtb-nav som Deore och LX hade antagligen fungerat lika bra. Beroende på årsmodell har tätningarna på kranssidan sett olika ut på LX-naven jag tidigare haft. Shimano XT verkar alltid ha bra tätningar på kranssidan vilket vi tycker är viktigt. Däremot har vi inte märkt någon skillnad i kvaliteten på frihjulet. Att frihjulet är en svag punkt fick Mats erfara efter drygt 1000 mil då det började kärva.
Bästa möjliga drivdelar det vill säga kuggar och kedjor ville vi ha för att slippa ha med oss för mycket slitdelar. De två minsta framdreven byttes till Stronglight på våra LX-vevpartier. Dessa drev har det bästa ryktet när det gäller hållbarhet. Kassetten var en vanlig XT med 11-34 kuggar. Vi hade med oss tre SRAM PC-99 kedjor var. Dessa kördes växelvis 80 mil per gång och byttes i samband med rengöring och smörjning. När vi hade kört 80 mil på den första kedjan torkade vi av den ordentligt med en trasa. Sedan monterade vi av den och bytte till den andra som smörjdes när den satt på cykeln. Efter ytterligare 80 mil bytte vi till den tredje. Sedan började vi om på den första osv. Kedjorna och kuggarna har nu gått 1700 mil. De fungerar fortfarande bra. En ordentlig skvättlapp på framskärmen rekommenderas också varmt för att minska nedsmutsningen och därmed slitaget. Drivdelarna höll hela resan med god marginal men vi hade lämnat ett paket med kassetter och kedjor hemma hos vår syster. Vid behov skulle hon kunna skicka grejorna till någon anvisad adress.
Bekväm sittposition och rätt grejer i kroppens kontaktpunkter med cykeln är väldigt viktigt. Rätt sittposition har vi provat ut genom några tusen mil i sadeln. Viktigt är att man, vid behov, har möjligheter att göra små förändringar åt alla håll. Man bör kunna höja och sänka sadeln ett par centimeter, skjuta sadeln fram och tillbaka samt höja och sänka styret. Får man ont någonstans kan man då göra de små förändringar som gör hela skillnaden. Lädersadel är det enda som fungerar för Magnus vid långfärdscykling som varar flera månader. Han har länge vägrat inse att det inte finns några modernare alternativ som passar. Det hann bli mycket sveda och värk innan han slutligen gav upp utprovandet av moderna sadeltyper. Numera tycker Magnus det är värt att bli kallad för bakåtsträvande träbock om man slipper bakskav. För Mats faller sig däremot träbocksrollen naturligt. Han har alltid kört med lädersadel.
Efter tidigare problem med domnande händer provade vi att stoppa dämpande material under styrlindan. Vi använde MarSas Audax tape som beställts från SJS cycles i England. Detta ska vara något rymdmaterial med fantastiska vibrationsdämpande egenskaper. Det ser ut att vara misstänkt likt vanligt skumgummi. Men det kanske fungerade. Vi hade faktiskt inga allvarliga domningsproblem under resan. Detta kan dock mer ha varit en effekt av sittställningen än något annat.
De pedaler vi använt, Time Atac, är kända för att vara skonsamma mot knäna. Våra erfarenheter är i överensstämmelse med detta. Men det kan också vara att knäna blivit mer slittåliga efter mycket cyklande eller att ändringar gjorts i sittställningen. Att dessa pedaler fungerar bättre än andra för de som känt av problem med knäna kan möjligen ha att göra med att de ger lagom rörlighet i kloss/sko-infästningen.
Utrustningslista
Ramar: Thorn Club Tour och Dawes Super Galaxy i Reynolds 531ST
Framgafflar: Specialbeställda efter våra egna specifikationer från Bob Jackson i England, Reynolds 531 ST för entums Ahead
Styrlager: Stronglight A9, entums, nållager
Däck: Schwalbe Marathon XR, 37-622 mm, vikbara
Framhjul: Mavic A719 622 mm fälg, DT Alpine III, Shimano LX M571 nav
Bakhjul: Sun Rhyno 622 mm fälg, DT Alpine III+ Revolution, Shimano XT M752 nav
Vevparti: Shimano LX M572 octalink, 170 mm, med vevlager ES51 121mm, den lilla och mellersta klingan utbytt till Stronglight Inox respektive Zicral
Kedjor: SRAM PC-99
Kassett: Shimano M760, 11-34
Bakväxel: Shimano XT M760
Framväxel: Shimano LX M570
Växelreglage: Shimano Dura-Ace styrändsreglage för 9-delat
Bromsar: Cantilever LX och STX RC med utbytbara gummin
Pedaler: Time Atac XS
Skor: Shimano M071 och M120
Styre: 3T Morphe, 46 cm
Bakpakethållare: Tubus Cargo för 28 tum
Lowrider: Tubus Tara och Ergo
Väskor: Ortlieb Classic med rullförslutning
Sadel: Brooks Swift och Ideale lädersadlar
Tält: Hilleberg Nammatj 3GT, 10 år gammalt och välanvänt
Sovsäck: Vaude Ice Peak Light och Mountain equipment Glacier dunsäck komfort –5 grader C samt varsin fleecesäck att komplettera med.
Liggunderlag: Thermarest Ridgerest 183x51x1,5cm
Kök: Optimus Nova och aluminiumgrytor
Vattenrenare: MSR Waterworks EX
Läs mer
Forumdiskussioner
- Landsvägscykling Cykelslangar i termoplastisk polyuretan (TPU)
- Långcykling Väskor och hållare fram?
- Långcykling Väldigt billig Kona Sutra. Vad är det som inte stämmer?
- Expeditioner Vandra från Örnsköldsvik till Norrköping
- Långcykling neopren
- Mountainbike White cykel från XXL?
- Mountainbike hela sträckan
- Långcykling Ram till Kindernay-navet
Kul att läsa! Vilken otrolig resa. Grattis och tack för inspirationen och tipsen. / Paul
Grym resa och bra berättat.
Suveränt!
Bra blandning av story, bilder och info.
Mycket intressant att jämföra era erfarenheter med mina från samma rutt.
Härlig läsning. Och skön stil. Utrustningstipsen också, de känns ju så att säga mycket gedigna och svåra att ha invändningar emot. Sen blir jag nyfiken på hur ni håller sams förstås....
Haha! Otroligt att ni lyckas se glada ut på var enda bild. Fantastisk prestation. Imponerande.
Mycket underhållande! Hoppas kunna göra något liknande en vacker dag :)
Vilken fantastisk resa ni verkar ha fått avra med om!
Fantastisk, kunde inte sluta läsa! Mycket fin blandning av info och tips. Visst är det fint att få uppleva sådan gästfrihet hos främmande ibland mycket fatttiga människor.
Tack! Det var gôr intressant!!
Zeibrant
Man blir riktigt sugen på att ut och cykla, ute är det snö och kallt! Tack för en inspirerande skrivning med bra info om cyklar etc i slutänden/Kjell
Mycket kul att "följa med på resan" i snabbform. Bra skrivit även för oss som bara sitter framför skärmen och kanske inte kan förstå alla vedermödor :)
En synnerligen trevlig artikel av två okomplicerade och ödmjuka äventyrare!
Jag är Grymt imponerad och Inspirerad av eran resa på två hjul... Välskriven, bra bilder....
Väldigt bra artikel : )
/Gustav
Underbart :)
Fantastiskt inspirerande berättelse. Drömmer om att någon gång kunna cykla samma väg.
Väldigt intressant läsning!
Jag funderar också på en liknande resa. Men jag är lite latare så tar flyget till Kina och cyklar runt där i några månader!