Expeditionsredogörelse: Aconcagua

Morgonsmak
Väckarklockans ursinniga ringande sliter loss expedition Nordic Furys medlemmar från den sköna och varma tillvaron i sovsäckarna…

-”It’s time to kick ass and chew bubblegum, and I’m all outta gum…”

Martin, som trots sitt hetsätande av blodtryckssänkande medicin, har legat vaken hela natten med bultande huvud, försöker ruska liv i oss andra med ett lite peptalk. Klockan är två på morgonen, det är becksvart, svinkallt och vinden ryter och sliter i tältduken. Vi befinner oss på 6000 meters höjd i Argentinas Ander och har väntat i ett och ett halvt dygn på att den storm som drev in över bergsmassivet samtidigt som vi kom upp till High Camp skulle bedarra. Olof sliter upp tältduken och tittar upp mot en gnistrande klar och stjärnspäckad himmel. Det är dags för en toppattack. Han tittar ner och ser omgivningarna inbäddade i ett halvmetertjockt lager ny snö som ligger i stora vinddrivor. Ovädret var tydligen produktivt. Han drar slutsatsen att det kommer bli en jobbig dag. Ännu vet han inte hur obehagligt rätt han har i det.

Petra njuter i tältet av nattens sista tre sekunders sömn, sliten som vi andra efter förflyttningen upp hit och efter att ha spenderat de senaste timmarna med att i skift smälta vatten. Olof rullar över och riktar en halogenbestyckad pannlampa i ansiktet på henne.

-”Can you hear me?!”
-”Vaaaa…?”
-“Can you see me?!”
-“Försvinn…”
-“Ok for work!”

Ett filmcitat vi ironiskt använt de senaste veckorna för att bedöma varandras klättringsförmåga. Det gäller att inte ställa upp för höga kriterier. Vi är snabbt på fötter, våra sovsäckar är graderade till sju minus, ute är det kanske tre, fyra gånger så kallt, varför vi ligger i säckarna med kläder och dunjackor påtagna, redo att klättra. Detta har för övrigt ytterligare en positiv bieffekt. Gore-Texlagret håller den privata odörsfären, efter veckor av begränsade hygienmöjligheter och få ombyten, just privat. Efter en stärkande frukost, vald av Olof och ”bejublad” av de andra, speciellt den gastronomiska konnässören Petra och serial-whinern Martin, bestående av 100 gram havregrynsmüsli utblandat i iskallt vatten, en energigel och en trött blick på en burk med det ”smaklösa” oerhört söta kolhydratpulver, fullständigt olösligt i kallt vatten, vi burit upp för att förstärka provianten med, ger vi oss av uppåt i natten.

Tomas tar täten och för stegen upp mot Bottle Neck på den Polska Glaciären.
Fallgropar
Den polska glaciären tornar upp sig i vit ensam majestät framför oss i mörkret. För tre dagar sedan, när vi bar upp hälften av utrustningen hit upp från läger ett, var Olof så trött att han inte såg glaciären överhuvudtaget men misstänkte att den låg bakom den lilla snökullen han tyckte sig se framför sig. En imponerande bedrift då kullen reser sig tusen höjdmeter över våra huvuden och är en kilometer bred. Nu är dock navigeringen inga problem, Tomas tar täten och pulsar uppåt i lössnön över glaciären med siktet inställt på Bottle Neck, en 55 grader brant isränna på höger sida av glaciären. Det går långsamt, snön är knädjup men vad som är värre är att den effektivt döljer de penitentes som kännetecknar de lägre delarna av glaciären, varför vi faller i dem som furor. Penitentes är ett fenomen vi aldrig sett förut. Sand som blåser från de söndervittrade bergen i omgivningen lägger sig på snön och när solen, som vid den här tiden på året står perfekt i zenit på dagen, värmer de små gruskornen smälter de sig ner i snön och bildar med tiden ett landskap av manshöga, spetsiga isstalagmiter. Oerhört svårforcerat även när man ser dem, nu i mörkret och nysnön bildar de en myriad av meterdjupa fallgropar som i synnerhet Martin utvecklat en talang i att oupphörligen falla ner i. Frustrationen är hög och skeletthållfastheten testas. När solens första bleka energifattiga strålar smeker berget vid sextiden på morgonen har vi bara nått upp till 6300 meters höjd, och Petra bestämmer sig för att det är dags att vända. Vi har kommit till the point of no return där det börjar bli brant och rep är nödvändigt för säkerheten. Petra känner att under rådande förhållanden är det inte värt att försöka nå toppen och vänder medan vi följer henne med blicken nedåt till tältet i High Camp. Det kommer visa sig vara dagens utan konkurrens bästa beslut.

Fotfäste
Vi andra fortsätter trötta uppåt. Snön är bitvis midjedjup och lavinfaran bedöms som stor. Vägvalet begränsas därför och vi går längs stora men smala glaciärsprickor, följer en enorm isvägg åt vänster på glaciären, kommer in på den led som kallas ”Polish Variation” och letar efter is som är så brant att snön inte fått fäste, till skillnad från oss med våra isskruvar, stegjärn och isyxor. När klockan är tre visar vår GPS att vi befinner oss på 6600 meters höjd, vi hoppas dum-naivt att den visar för lite.

Plötsligt börjar moln hastigt bildas och stiga från dalarna runt Aconcagua, vi befinner oss stundvis mitt i dimbankar som kraftigt begränsar sikten. Vi är sent ute och tempot går dessutom stadigt ner från riktigt långsamt till barockt långsamt. Höjden, snön och tyngden av packningen, samt de breda friåkningsskidorna vi bär med oss på ryggen är utmattande. Då vi inte sett några glaciärsprickor stora nog att falla ner i lämnar vi repet för att spara vikt och Martin lägger av sig skidorna för att orka upp. Molnbildningen ökar och vinden friskar i men vi bestämmer oss trots det för att göra ett ryck upp till den kam som leder till toppen några kilometer bort, vi räknar med att vinden på kammen ska ha blåst bort snön, annars har vi inte en chans att komma upp innan det blir mörkt. Att ”göra ett ryck” i det tillstånd och på den plats vi befinner oss är dock inte vad man kanske normalt föreställer sig. Olof och Tomas turas om att spåra i täten medan Martin som lider svårt av elevationen på såväl sin fysiska position som sitt blodtryck kämpar på efter. I snitt spårar vi kanske tio steg innan vi faller ihop som hösäckar och låter den bakomvarande passera för att upprepa förflyttningen. Vi är så utmattade att enda anledningen till att vi inte kastar upp är att vi inte ätit eller druckit något substantiellt sen vi började gå, de energikakor vi har med oss i överflöd har vi förätit oss på så till den grad att det sannolikt snabbt skulle få oönskade konsekvenser om vi försökte. Fem på eftermiddagen når vi efter att ha klättrat över något som liknar en bergschrund upp till kammen och finner att den som beräknat är hård, vilket kommer att mångdubbla vår hastighet. Vädret har dock försämrats ytterligare och klockan är naturligtvis åt skogen för mycket. Martin inser detta och föreslår att vi vänder ner men det är allt för lockande att fortsätta nu när målet känns nära. Olof argumenterar för att gå vidare, hans lufttunna analys går ut på att vädret den senaste veckan alltid förbättrats på kvällen, att det skulle vara mer riskfyllt att gå ner för att sedan gå upp igen efter några dagar i High Camp samt att vi borde stå på toppen senast halv sju och därmed hinna ner på skidorna innan det blir mörkt. ”Ner kommer man alltid...” argumenterar han säkert. Vi fortsätter.

Det dåliga vädret hinner ikapp Martin och Tomas på runt 6400m.
Den istäckta bergsryggen är mycket smal och stupar på båda sidor hundratals meter ner. Vi får anstränga våra sega skallar för att behålla koncentrationen och förmå våra trötta kroppar att inte förlora fotfästet i den alltmer tilltagande vinden, trots att det inte är någon speciellt komplicerat terräng att forcera. Efter någon timme övergår isen till berg och vi inser att vi är mycket nära målet; toppen av världens högsta berg utanför Himalaya. Vädret är dock nu mycket dåligt och det går inte längre att ignorera att en storm, tvärtemot förutsägningarna, kopplat ett grepp om massivet. Vi befinner oss mitt i ett moln vilket begränsar sikten till några meter och ger kraftiga kastvindar. Dessutom börjar det plötsligt åter snöa och hagla kraftigt och våra spår, som vi tänkt följa på nedvägen sopas snabbt igen. Vi tackar vårt bättre vetande för att vi ej låtit Olof övertala oss att lämna GPSen hemma, i dennes tvångsmässiga gramjakt gällande den redan minimalistiska utrustningen. Martin måste hålla sina handskar som skydd över huvudet, som redan betäcks av dubbla mössor och hans Gore-Tex huva, för att skydda det från de isprojektiler som vädergudarna nu har valt att låta falla ned över oss. Olof går i täten och känner plötsligt en mycket kraftig smärta i ryggen, som om han blivit bränd av en manet. Han kan inte komma på någon vettig förklaring utan tar ytterligare några stapplande steg framåt och utbrister ett kort vrål av smärta och irritation. Då skriker tvärt Tomas som går bakom att det slår gnistor och går en ljusbåge mellan skidorna som Olof bär på ryggen. Den statiska elektriciteten i åskmolnet är enorm och Olof med sina långa skidor på ryggen är inte många meter från att vara det högsta objektet på flera tusen mil. Han duckar och sliter febrilt av sig ryggsäcken när blixten plötsligt med ett öronbedövande dån slår ner och allt, trots stormen, blir kusligt stilla.

Förklaringar
Varför klättrar man? En del bestiger kanske berg för att bekräfta sig själv, andra för att kunna berätta om något spännande när man kommer hem och ytterligare några söker en fjäder i hatten, en merit, beundran och uppmärksamhet.

Det borde dock rimligen finnas enklare och betydligt billigare sätt att uppnå självbekräftelse. Det finns gott om aktiviteter som på ett säkert sätt simultant ger sannolikt mer intressanta historier att berätta än vad klättring kan erbjuda, är betydligt mindre fysiskt och psykiskt utmattande och som inte tar månader av fritid i anspråk. Dessutom är uppmärksamheten man normalt får av att klättra i berg av den arten att folk räknar ut att man inte har alla hästarna i stallet.

Klättring är snarare en kombination av ett inre och yttre resande. Utåt upptäcker man, långt från ställen dit utomstående normalt tar sig, platser, djur, kulturer och människor på ett sätt man aldrig skulle göra på något annat sätt. Man ser ansikten av naturen man inte trodde fanns; rasande, förödande, majestätiskt, dramatiskt, skrämmande, stilla, hjälpsamt och obeskrivligt ohyggligt vackert. Inåt utforskar man sina egna landskap, att fortsätta när allt verkar hopplöst, med viljan gå vidare när kroppen sedan länge inte orkar mer, tänja gränserna för sin fysiska och psykiska kapacitet, inse hur otroligt liten och oskyddad människan är där ute och uppleva rädslan och glädjen av att bemästra elementen tillräckligt för att kort tid av naturen beviljas tillträde till platser där få eller ingen tidigare varit, där man inte är skapad att vistas. Att uppleva den totala ödmjukheten och inre friden.

Tomas på en bergskamm med Aconcagua i bakgrunden.
Man skaffar sig perspektiv på livet. När ”problem” inte är att man kokt potatisen för länge utan att man inte vet om tältet man sover i kommer klara natten utan att blåsa av berget eller inte, när ”trött” inte är att man har föreläsning klockan åtta utan att man inte sovit på dygn, när ”fattig” inte är att man får tanka bilen med tjugor och köpa dagens öl istället för Guinness på krogen utan att följa människor som försörjer en familj med medel som motsvarar vad som blir kvar när vi öresutjämnar, då är det svårt att komma hem och bli upprörd över att det bara finns femhundralappar kvar i bankomaten när man ska ta ut pengar.

Av ovanstående skäl, och möjligen för att Olof lurat i vissa expeditionsdeltagare att det är kanontrevligt att semestra i bergen, beslöt sig expedition ”Nordic Fury” för att försöka bestiga Aconcagua med skidor i januari.

Upptakt
Vi tog oss till Mendoza, en charmig stad i Argentina via den lilla omvägen München, New York, San Jose, Lima och Santiago. Någonstans där på vägen försvann eller gick inte att få tag på sju av åtta väskor, delar av klätterutrustningen, våra klättertillstånd, våra pengar, Tomas skidor och Martin, eftersom han felaktigt trodde sig ha tappat bort sitt pass och valde att spendera en dag med att söka efter det. Med hjälp av mutor, hot om våld, våld och en viss retorisk förmåga lyckades vi dock efter att med lika delar kraft och charm ha tvingat till oss utrymme på den enda bussen sammanstråla med all utrustning i Los Penitentes på gränsen till Chile. Byn ligger inklämd på 3000 meters höjd mellan de enorma berg som utgör Anderna och är ett ganska sömnigt ställe längs serpentinvägen som korsar Sydamerikas största bergskedja. Vi spenderade några dagar i byn med att gå acklimatiseringsturer i bergen, ordna bärdjur och hästar samt komplettera med det sista livsnödvändiga på proviantfronten, till exempel en back öl. När det sista av vår försvunna utrustning kom med ”specialtransport” bestående av en rostig minibuss framförd av en halvnaken liten man ackompanjerad av sin familj ordnad av Taca (flyg aldrig med dem, aldrig, vi menar det, ta buss eller cykla eller stanna hemma, nej förresten, stanna inte hemma, lifta...) begav vi oss av mot baslägret.

Bakvärk
Ridkonst, ”ryttarens förmåga att behärska hästen med tyglar samt hästens inridning och dressyr i avsikt att göra den lydig och användbar med fria, avbalanserade rörelser i olika gångarter”. (Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB)

Tomas fattade genast galoppen med ”avbalanserade rörelser” då han innan vi egentligen hunnit börja medelst en tjusig kastparabel i riktning mot nordost flög av hästryggen och landade med en duns och en svordom i den röda jorden, framkallande förutom ett rejält dammoln stor munterhet hos gruppen, både på grund av den akrobatiska exercisen och det inbördes kontradiktionen i att svära på det glada språket norska. Vi kom under resan för övrigt många gånger i kontakt med ordkombinationer på just temat ”motsatsförhållande”, exempelvis ”serviceinriktad sydamerikan”, ”billig klättring”, ”tysk flygvärdinna” och ”vettig miljöpartist”.

Petra hade dock fuskat och tränat på den ädla konsten att bemästra en häst tidigare varför hon tog täten på ledarhästen och galopperade iväg medan vi andra gjorde vad vi kunde för att hänga på. De tappra försöken att styra, mana på, rida i lätt sits och välja väg gavs dock successivt upp när parallellerna med att sitta i en barnvagn med ratt blev mer och mer uppenbara för oss. Hur man än drog i tyglarna gick hästen som den ville efter ledarhästen i en fullständigt odefinierbar gångart. Det var å andra sidan kanske lika bra då stigen som slingrade sig längs floden i Relinchos valley var mycket smal, brant och dramatisk. Den söndervittrade marken var extremt rasbenägen och stupade stundvis närmast vertikalt ner i floden tiotals meter under oss, hur hästarna lyckades hålla koll på sina fyra ben och sin tyngdpunkt, dessutom lastade, övergick ibland vårt förstånd. En av våra packåsnor snubblade, föll och började rasa ned men lyckades med en hårsmån klara sig från att falla ner i floden under med vår packning. Mr. Murphy måste ha tittat någon annanstans just då. Han kom dock tillbaka med besked i andra halvlek.

Efter två dagar på hästryggen sammanfattade Martin vad vi alla tänkte: "My ass will never be the same".
Landskapet vi färdades i var mycket vackert, ju högre vi kom desto mindre av den mjuka men spartanska grönskan som inbäddade de lägre dalarna visade sig visserligen men istället tog bergets färger över. Mineraler i guld, rött, svart och grönt samsades på de höga lodräta bergssidorna, himlen var klar och atmosfärens vid havsytan ljusblå nyans gick gradvis över till den kornblå, kungsblå och till sist blåsvarta färg som markerar att man närmar sig de riktigt höga höjderna. Plötsligt korsades vår väg av en enorm dalgång till höger i vars mitt en mäktig vit aggressiv skapelse tornade upp sig. Aconcagua, den vita väktaren, stod i ensamt majestät och vakade över inkräktarna med den polska glaciären vänd mot oss. Vår inställning att Aconcagua är ett lätt berg att bestiga även via glaciären försvann abrupt och det var med respekt i rösten vi diskuterade tänkbara vägar till toppen. Vi hoppades innerligt att massivet skulle tillåta ett besök på sitt huvud några veckor senare.

Efter två dagar på hästryggen nådde vi fram till La Leña hyttan, en liten stenskapelse som markerade slutet på vår ritt, härifrån blev det brantare och vi planerade att fullfölja inmarschen till fots medan de modiga små mulorna fortsatte sin exponerade vandring mot baslägret med vår tunga utrustning. Först slog vi dock läger och förberedde oss mot att byta ut våra skavsår i baken mot dito på fötterna i gryningen. Martin sammanfattade vad vi alla utom möjligen Petra kände med frasen; ”My ass will never be the same”, medan Tomas gick ett steg längre med; ”Ingen hästjevel rör noensin rompe min igjen!”.

Tunga basgångar
Vandringen upp till baslägret gav oss svarta bälten i forsövergångar. På en dag steg vi över tusen höjdmeter och följde den branta delvis raserade stig som gick längst nere i en djup ravin och som drev med oss stackars vandrare genom att oupphörligt byta sida över forsen, vilket tvingade oss till längdhopp i sm-klass, klättringar och vadningar. Vi gjorde bra ifrån oss: Petra höll skorna torra hela vägen upp tills den sista övergången då hon valde att hoppa rätt ner i vattnet, Tomas planterade sin skidstav med full kroppstyngd på Olofs bara fot vid en överkorsning och Martin fastnade med handen i en rem då han skulle kasta över en ryggsäck och hamnade med ett graciöst svanhopp mitt ute i strömmen. Bra för oss andra dock då han sedan hjältemodigt kunde bära oss över vattnet då man inte kan bli mycket mer än genomblöt. Humöret sjönk drastiskt hos delar av expeditionen, förstärkt av att det vid matrasterna gick upp för oss att maten de närmsta veckorna skulle bestå av nudlar ackompanjerad av oätlig klumpig ostsoppa. Till slut brast det för Petra som, när Olof optimistiskt men felaktigt framlade sina teorier om att stigen säkert skulle bli bättre längre fram, utbrast ”stig?! Vilken j-vla stig?!” och klampade iväg. Ingen vågade gå nära henne på flera timmar, väl medvetna om hennes gedigna utbildning i vissa andra bältrelaterade asiatiska sporter som går ut på att på ett stilfullt och graciöst sätt bryta nacken av folk.

Lunchpaus under solskyddet, under sista dagen av inmarchen till baslägret.
Sent på kvällen såg vi för första gången baslägret på 4200 meters höjd. Slitna av höjden men nöjda med att ha klarat inmarschen utan fysiska men. Vi slog upp vårt tält och somnade ovaggade.

Baslägret var betydligt större än väntat, bortåt 50 tält och flera hundra människor samsades på den platå lägret utgjorde. Åsnor bar upp det mesta mot betalning och för det facila priset av 30 dollar kunde man få både öl och nygräddade pannkakor. Mer intressant för oss var att en läkare i lägret kunde undersöka anpassningen till höjden och vi fick genast ett formbesked: Petra hade en rejäl bakterieinfektion i halsen och Martins blodtryck var högre än berget vi var i stånd att bestiga. Vi beslutade att stanna några dagar i baslägret för att vila upp oss.

Alla i lägret pratade om hur svårt det var att rena vattnet. Det fluidium som bäckarna runt basen innehöll var mörkbrunt till färgen av sediment och hade en viskositet en bra bit över noll. Några läger försökte filtrera, andra samlade det i stora tankar för att låta partiklarna långsamt sjunka till botten men resultatet blev oavsett behandling en närmast odrickbar smörja. Andra expeditioner (läs: vår) gick 500 meter upp i en dalgång och hittade en källa som kom direkt ur en flera tusen meter stor rullstensås. Vi hade aldrig sett så rent vatten, i närmast komisk kontrast till vad de andra expeditionerna inmundigade, den rening som vi dittills utfört med några droppar klorin (vattenreningstabletter var svårt att hitta i Sydamerika) på allt vatten föreföll helt onödigt. Vattentäkten döptes genast till ungdomens källa och gjorde oss rejält populära i lägret bland dem vi avslöjade upptäckten för. Vår status höjdes ytterligare av att vi var klart yngst bland klättrarna och när sedan våra skidor dök upp på en eftersläntrande åsna kände vi imponatoreffekten starkt. Det var kanske tur att vi hade lite respekt att ta av när vi senare orsakade en rejäl gasbrasa och höll på att elda upp halva lägret efter ett missöde med ett läckande kök... Och inte helt oansenliga mängder konsumerad öl... Det beslöts senare till den nykteristbenägne Martins stora lycka att allt vidare firande skulle förläggas tills EFTER berget hade bestigits.

Expeditionens medlemmar uppställda för ett obligatoriskt "Hero Shot", med den Polska Glaciären i bakgrunden.
Livet i baslägret förflöt annars stilla och trivsamt. När solen stod i zenit var det relativt varmt trots höjden och vi spenderade acklimatiseringstiden med att bära utrustning till nästa läger och bouldra på ett stort klippblock med mängder av fina leder på i närheten av basen, samt i en viss expeditionsmedlems fall, långa stilla samtal med den söta och snälla baslägerflickan Natalia.

Den behagliga konvalescenstiden blev dock kort och efter fyra dagar steg vi upp i gryningen för att flytta oss till läger ett på 5100 meters höjd.

Doping
Nackdelen med att ta sig upp på Aconcagua från ”fel håll” är att lägren ligger altitudmässigt väldigt långt ifrån varandra, standard är dryga tusen höjdmeter vilket är tre gånger så långt som man rekommenderas att öka sin sovhöjd med per dygn. Därför åtföljs varje lägerförflyttning, förutom av ett evigt flåsande, ansträngda miner och en smärre huvudverk, av flera dagars acklimatisering och vila innan man kan gå vidare. Fördelen med att gå på baksidan av berget är dock att det, förutom mindre folk, är en sanslöst vacker dal att vandra i så väntan åtnjuts med en bakgrund värdig ansträngningen. Det är dock förvånansvärt svårt att vila på höjder över 5000 meter, vilket är nära gränsen för hur högt kroppen överhuvudtaget kan återhämta sig på innan varje timme, i vila eller inte, höjden bryter ner kroppen. En promenad på 50 meter för att uträtta sina behov kan lätt ta en kvart, inklusive fem minuters flåsande efter förflyttningen, speciellt som hjärnan har svårt att acceptera att varje rörelse måste gå i ultrarapid. Stillasittandet gav gott om tid till reflektioner över livet. Olof fick svårt mothugg till sina teorier om att moral är något man kan anpassa efter förhållandena enligt teorin att ändamålet helgar medlen, och Martin och Olof lyckades föga förvånade inte enas om människans fria vilja kontra determinismen. På det mindre abstrakta planet vann Petra tävlingen om mest onödiga uppburna pryl. Hon ledde tidigt då hon gick i örhängen till dryga 6000 meter, men Olof kontrade med att hitta sin cykelnyckel (till sin sedan 6 månader stulna cykel) i ryggsäcken på samma höjd. Kampen avgjordes dock med god marginal då en spegel och mascara föll ur topplocket på Petras väska.

Tomas, Petra och Martin inför förflyttningen upp mot High Camp på 6000m.
Trots vilan slits kropparna av höjden och vi lider med dem, särskilt när vi några dagar senare tog oss upp till läger två, High Camp, på 6000 meter. Huvudvärk, lätt illamående, bristande aptit (vilket i och för sig inte var så svårt att provocera fram med vår mindre lyckade diet), sömnsvårigheter och andnöd kännetecknar att vi ligger på gränsen för vår anpassningsförmåga till den tunna luften. Olof och Petra fick vid ett tillfälle vända och gå ner igen för att de fick för kraftiga känningar av höjdsjuka och Martin fick vid den inledande materialtransporten till läger två vända bara några hundra meter under platån av samma anledning, det gäller att vara observant för att undvika allvarliga komplikationer, ignorans av de ovanstående första symptomen kan snabbt leda till värre tillstånd, vilket både en man i Base Camp, samt en kvinna i höglägret fick uppleva då de drabbades av lungödem och fick bäras ned till ett okänt öde.

Vår expeditions ackumulerade intag av droger är imponerade. För att tackla höjdproblem, skenande blodtryck, blodförtjockning orsakad av det ökade antalet röda blodkroppar, inflammationer och för att uppnå allmän njutningsfull intoxination inmundigar vi diamox, nifidrin, paracet, acetylsalicylsyra och kåvepenin i ett tempo som andra människor äter lösgodis. Dexadronet sparar vi dock till festen efteråt. Tomas, vår sjukvårdsansvariga, får hursomhelst allt mindre att bära på... Själv är han den enda som inte tar något otillåtet, men vi misstänker att han knaprar något kraftigt vi inte känner till ur sjukvårdslådan på nätterna.

Efter en dygnslång storm som lämnat rejält med snö på berget la vi oss för att få några oroliga timmars vila i High Camp för att tidigt på morgonen göra en attack mot toppen.

Baksmälla
Den trevliga inledningen av bestigningen förefaller dock avlägsen nu strax under toppen i stormen. Efter blixturladdningen försvann den sprakande statiska elektriciteten och Olof reser sig upp i stormen och tackar makterna inte så värst mycket högre upp för att nedslaget missade honom med några meter.

Vi står kanske 50 meter från toppen och överväger att vända men bedömer att risken att få en direktträff av blixten trots allt är ganska liten. De sista meterna avverkas på en flack stenkam och tjugo minuter i sju på kvällen når vi det lilla krokiga aluminiumkors som markerar toppen på södra hemisfärens högsta punkt, knappt 7000 meter över det hav man i gynnsamt väder kan se i väster. Vädret är dock allt annat än vänligt och vi spenderar kanske 30 sekunder på toppen för den obligatoriska bilden innan vi skyndar nedåt, medvetna om att tiden arbetar emot oss genom mörkrets annalkande.

Martin och Olof på 6962m, Tomas står bakom kameran.

Olof på toppen!

Martin börjar starkt med att gå ner från toppen åt fel håll och Olof, som just spänt på sig skidorna, åker efter för att påpeka misstaget. Några hundra meter ner kommer han ikapp och de båda viker av mot kammen som leder ner till vår rutt på glaciären. Försöken att runda eggen försvåras dock av att det blir allt brantare på sidan där vi befinner oss och efter en stund, när vi bara är några meter under kanten, är det så brant att vi tvingas stanna, minsta rörelse skulle orsaka ett fall. Tomas dyker upp på kanten, lägger en säkring och kastar ner en slinga till Olof som står ovanför Martin, som med stegjärnen inborrade i isväggen försöker utöva tryck inåt på Olofs skidor, för att hålla denne från att rasa. Att isklättra med skidor påtagna övergår dock hans kompetens varför han ber Martin, under sig, att ta av dem innan han tar sig upp. När sedan Martin ska klättra upp till kammen tar en kastvind tag i skidorna och den ena försvinner nedåt i molnet innan de hinner överlämnas till ägaren. Erbjudandet om att klättra ner för att lokalisera skidan avböjs vänligt men bestämt vilket visade sig vara tur när molnen strax efteråt för en sekund lättar och avslöjar det 500 meter höga South Face under oss. Skidan är förlorad för gott och Olof fortsätter åka nedåt på ett ben.

Vi är trötta till den gräns där tankeförmågan sedan länge försvunnit och man knappt svarar på tilltal, allt går ofattbart långsamt. När vi kommer ner till den plats där vi nådde toppkammen meddelar Tomas att GPSen lagt av. Ingen orkar reagera nämnvärt men faktum är att det är ganska allvarligt. A-planen var att skida fritt ner över glaciären i närheten av våra spår, vilket naturligtvis rådande väderförhållanden omöjliggör, den obefintliga sikten gör att vi måste följa våra spår noggrant tillbaka för att inte gå vilse; vår plan B. Tyvärr har den oväntade och mycket kraftiga vinden effektivt sopat igen våra spår varför det är omöjligt att följa dem. Plan C var därför att gå efter GPS spåret vi lämnat efter oss, vilket med några meters marginal skulle tillåta oss att gå tillbaka samma väg som vi kom upp. När nu även denna plan fallerar med tekniken återstår bara den mindre lyckade plan D; att försöka komma ihåg hur vi gick upp och ta oss tillbaka denna memorerade väg. Inte särdeles enkelt då den enda informationen vi uppfattar om omgivningen är lutningen på berget, men plan E; att inte komma ner alls, förkastas med tre röster mot noll.

Mot all rimlig förmodan går vi trots detta några minuter senare rakt på den plats där Martin lämnat ryggsäcken med rep och sina skidor. Nu står vi alla på lagg och borde kunna ta oss ner snabbare men avsaknaden av sikt, speciellt som mörkret nu börjar falla, osäkerheten om vår position, rädslan för att åka ut för ett stup eller ner för en isspricka samt det faktum att det inte går speciellt fort för Olof att åka på en telemarksskida gör att timmarna snabbt adderas och flyter ihop till ett gråsvart utmattat töcken. Det är mycket brant och lavinfaran är sannolikt överhängande då det ligger metervis med snö på glaciären, men vi bedömer det som ännu farligare att stanna och vänta, det tar dygn innan snö stabiliseras och så länge klarar vi oss inte med den utrustning vi har med oss.

Olof, fortfaraned på 2 skidor, på väg ned från Sydamerikas högsta topp.
Vi kommer ut till vad vi tror är högerkanten av glaciären, strax under Bottle Neck, och börjar åka rakt nedåt i fallinjen i hopp om att det inte borde vara många hundra höjdmeter kvar innan glaciären planar ut där det hägrande lägret ligger. Vi lyser med pannlamporna i den nu fullständigt becksvarta natten men ser inget annat än snön som piskar oss i ansiktet. Vinden och kylan gör sig påmind, en lavin hörs dundra förbi i en inte allt för avlägsen närhet, vätskebristen börjar ta ut sin rätt och ytterligare flera timmar går av kamp mot den inbjudande tanken på att lägga sig raklång i snön. Det känns som om vi åkt flera tusen fallhöjdsmeter ner och en surrealistisk känsla infinner sig, förstärkt av att vi inte ser handen framför oss och utan någon bekräftelse på att vi är där vi tror. Tomas tvivlar på att det han upplever verkligen händer, blir irriterad, framkastar först den något ologiska teorin att vi missat lägret och åkt ner i en annan dal men blir sen snabbt tystare och tystare, till slut svarar han inte alls. Olof, som tror sig veta att vi är strax ovanför slutet på glaciären och misstänker att den ljuspunkt han såg för en stund sedan kan ha varit en lampa i lägret märker först inget men när Tomas efter ytterligare en stund har svårt att hålla kursen blir han lite fundersam.

Plötsligt flackar lutningen ut och Martin faller strax därefter sin vana trogen med en duns ner i ett penitenteshål, hoppet ökar hos oss, penitentes finns bara relativt nära lägret. Vi sliter oss fram med krafter vi inte visste vi hade men förflyttningen går otroligt långsamt och efter en stund blir vi varse om att vi gått i cirklar. Lättnaden av att ha kommit ner från de brantare partierna av berget övergår åter i bekymran. Tomas står och hänger med huvudet i en kvart innan han förmår sig att kliva över en penitentesspricka och när Martin strax därefter på grund av olikhet i kroppskonfiguration och utan understöd av pannlampa ska hoppa över samma gap tar han ett kliv ut i natten och landar efter en halv skruv på rygg två meter ner och förblir liggande, trots att han mirakulöst nog är oskadad. Krafterna sviker och tiden går. Det är en samling slagna hjältar som försöker hålla gnistan uppe. Temperaturen sjunker långsamt ytterligare och Olof ber Tomas ta på sig dunjackan. Inget svar. Inte en reaktion. Olof vrålar till och ruskar om honom, även detta utan nämnvärd effekt. Detta är allvarligt, när man är så utmattad som vi är går det fort utför och Olof ger Tomas en rak höger för att få honom att kvickna till. Detta resulterar i ögonkontakt men inte mer och Olof och Martin som till slut klättrat upp ur hålet får tvinga på Tomas värmekläder. Vi inser att tider har runnit ut och försöker göra en sista förflyttning med kompass i den riktning vi tror att lägret befinner sig. Tomas har dock komat ut totalt, han har gett allt, gått längre över gränsen än de flesta människor ens kan föreställa sig, han är inte kontaktbar och ingen av oss andra är i stånd att bära honom någon längre sträcka i den kuperade terrängen. Vi är nere för räkning, har förstånd nog kvar för att inse detta och bestämmer oss för att gräva ned oss, försöka vänta ut stormen och mörkret och hålla Tomas och oss själva på rätt sida evigheten.

Änglavakt
Martin börjar gräva ett skydd och Olof rotar fram nödraketer och knäcker några cyalumestavar för att märka ut bivacken. Han planerar att göra ett sista försök att hitta lägret och komma tillbaka med hjälp. Tar fram kompassen och försöker hopplöst överrösta stormen med ett: ”Heeeey, can anybody hear us?!” ut i mörkret.

Då inträffar det som är för bra för att vara sant. En ljus stämma svarar i natten och sekunden senare syns Petras pannlampa ett stycke längre fram. Vår räddande ängel har trotsat vädret och är ute och hör oss. Hon hade sett oss sista gången på 6600 meters höjd vid femtiden på eftermiddagen och beräknat att vi i sämsta fall borde vara nere vid tiotiden. Det var fem timmar sedan och hon har inte heller haft det så roligt på sitt håll.

Vi har gjort en bivack hundra meter från lägret. Det tar ett tag att fatta att vi inte hallucinerar men sedan tar vi oss mycket långsamt fram med Tomas till tältet, värmen och tryggheten. Petra ordnar snabbt fram en läkare från en annan expedition, lite varm dryck och masserar igång Tomas som dock repar sig snabbt i tältet. Vi är nere.

Klättringen kommer att efterföljas av mycket reflekterande i vilken mån vi brutit mot vårt credo: ”Att komma hem, att komma hem som vänner och att ta toppen. I den ordningen.”, och hur detta kan undvikas i framtiden. Den sista tanke som kommer genom huvudet innan en drömlös sömn tar vid är dock orden av en sliten amerikan på väg ner för några dagar sedan: ”We´re getting off this rock…”

Tomas "Koma" Ryberg, hårt sliten under toppdagen.

Läs mer om Fångadagenteamet på www.fangadagen.com