Rookie i Kajak!
Av: undersidan
Jag är lite av en mångsysslare när det gäller idrott.
De jag fastnar för är oftast solo sporter dvs, sporter där framgång eller misslyckande helt beror på mig själv och ingen annan. Lagsporter suger fett i mina ögon men det är bara min högst personliga åsikt.
Jag har varit aktiv klippklättrare i många år utan att för den skull vara något proffs. "Hellre än bättre" är mitt motto och med det ringande i huvudet finner jag mig ofta i osannolika och ibland även farliga situationer.
Min klätterkomps Magnus, jag och en polare till Magnus som heter Per fick för oss att vi skulle ut och paddla kajak i skärgården under en helg. Ingen av oss hade ens suttit i en kajak tidigare men det skulle nog funka resonerade vi snusfönuftigt. Hur svårt kan det vá? Paddla och styra, låter som en barnlek.
Mot Ingarö
Sagt och gjort vi hyrde varsin havskajak och fick dessa levererade till Björkviksbrygga ute på Ingarö en fredagseftermiddag i mitten på sommaren. Efter lite pyssel hade vi packat kajakerna med allt som hör utelivet till. Som den gamle FN soldat Magnus är tog han raskt kommandot och knep åt sig sjökortet, pekade med hela handen och utbrast myndigt "Mot Sherwoodskogen!". Vi ålade oss ner i kajakerna och satte av efter strandkanten. Nämndöfjärden visade sin bästa sida och på ett litet nafs tog vi oss över till några små öar som vi paddlade runt.
Nu hade det gått några timmar och paddel-ovana händer började nu visa klara tecken på blåsbildning. Men ingen ko på isen tyckte vi som faktiskt hade med oss både sårtvätt och tejp. Tiden rullade på medans vi paddlade omkring längs stränderna och när man började ana skymmningsdags kommenderade Magnus in oss till en liten vik. "Anlägg bivack!" gastade han och slängde fram en pressening som tydligen skulle ersätta det tremannatält han lovat att ta med sig på färden. Vi lyckades få till ett ganska vettigt vind och regnskydd av den gröna "pressen" och när lägerelden falnat sov vi som små bäbisar... ett tag, plötsligt började presseningen fladdra betänkligt i vinden som nu började ta fart. "Det blåser upp" muttrade Per "äsch det mojjnar nog till i morgon" Tyckte Mange och jag tyckte att "Det skulle vara rätt kul om vi fick medvind i morgon"...
Plan B
Det fick vi inte, det mojjande inte heller för den delen. Någon morrade något om att man kanske skulle kollat upp det här med sjöväderrapporten innan vi drog i väg. Nåja det var så dags nu. "Plan B" hojtade Magnus "lika bra att vi tar oss över fjärden medans vi är fräscha i armarna" och det höll alla med om. Vi rev lägret och hällde litervis med vatten på elden, hoppade ner i kajakerna och började paddla hemåt.
Saken är bara den att när man paddlar i vindstilla förhållanden, går allt som en dans och man kan lägga stora avstånd bakom sig utan större ansträngning.
Har man däremot kraftig motvind blir livet genast besvärligare, bortsett från att det är betydligt jobbigare med både motvind och vågor kan man inte vila. för då åker man bakåt. Det här var inget stort problem för varken Per eller Magnus som är stora starka killar. Själv är jag mest en tanig spigg i jämförelse och jag hamnade snart på efterkälken.
Talesättet "När fan blir gammal blir han religiös" syftar väl på att man blir klokare av åren så när jag satt där ensam i motvinden tyckte jag att det vore en bra idé att vara nära land i fall olyckan skulle vara framme vilket den också var, men inte för mig.
Vi paddlade med Magnus långt där framme, Per i mitten och jag långt där bak. Planen var att i rak motvind gå igenom det långa sundet, runda en udde till vänster för att sedan kunna paddla ett stycke medvind och till slut komma i lä bakom en liten kobbe där vi bestämt att ta en fikapaus.
Besök hos abborrarna
Per hade sannolikt kommit på samma tankar som jag; gällande klokheten i nära-stranden-paddling och när han kom till udden blev han en smula övermodig och tog sig an bränningarna som, enligt egen utsago, värsta forsrännaren. Pers lycka med att vara ett med elementen och surfa på vågorna fick ett abrubt slut när han satt upp och ner i kajaken. Öga mot öga med ett stim nyfikna abborrar insåg han snabbt att eskimåvänding väl kanske inte var hans starka sida. Med en Drag-Rakt-Ut-Och-Upp-Över-Kapsylen manöver fick han loss kapellet, kom upp til ytan och kunde lättad ta ett djup andetag.. av vad som det visade sig skulle bli en till lika delar blandning luft och vatten.
Frustande och fnysande tog han sig upp på land med den nu halvt vattenfyllda kajaken på släp.
Ovetande om dramatiken som utspelade sig kämpade jag på som en furie i motblåset när jag plötsligt får se en blöt Per komma älgande genom skogen. "Ola, jag har kapsejsat och behöver hjälp, Kanothelvetet sjunker!" skrek han och sprang helt sonika tillbaka för att rädda vad som räddas kunde. Jag paddlade snabbt in till land, drog upp kajaken så långt det gick och sprang, på stela ben, efter Per som nu försvunnit. Efter en stunds letande visade det sig att Magnus kommit till hjälp och båda två satt nu av mot vår lilla "fika kobbe". Per satt i en halvt vattenfylld kajak och klamrade sig fast i Magnus sittbrunn, och Magnus fick försöka paddla bäst han kunde.
Högervriden paddling
Jag kunde inte göra så mycket utan gick tillbaka till min kajak för att följa efter. Väl ute i vågorna upptäcker jag att rodret plötsligt bara går att göra högersvängar med.. (Det visade sig att det inte fällts ner helt utan fastnat halvvägs). I stället för att åka iland och styra upp problemet nötte jag vidare tills jag var i höjd med udden. i säkert 15 minuter kämpade jag att för kajakaset att svänga till vänster. Paddla på höger och bromsa på vänster hjälpte obetydligt. Till slut gjorde jag någon slag kombination av bromsa-luta-ta-hjälp-av-vågorna-manöver och kunde nu börja åka medvind. Det var tidvis rätt skoj att kunna surfa med vågorna som nu i det närmaste var meterhöga. Till slut kom jag i kapp vännerna och vi lagade i ordning både fika och mat.
Sträckan vi avverkat på kanske en timme i går hade i dag tagit runt tre, fyra timmar. Per såg mest ut som en dränkt katt och hade inget ombyte med sig, så jag och Mange rotade igenom vår packning och fick fram både byxor och fleecetröja. Efter maten var vi alla vid gott mod men insåg att vi hade det värsta framför oss. Nämndöfjärden som i går varit spegelblank var nu ett rasande inferno av stora vågor och vitt skum.
Skammens väg
Istället för att ens försöka ta oss över, satte vi oss i lä med planen att vänta ut stormen. När den några timmar senare inte visade minsta tecken på att bedarra började vi bli lite oroade och det slutade med att jag för första gången i mitt liv ringde 112 och bad att få tala med sjöräddningen. Jag talade om att ingen var skadad men att vi behövde hjälp att komma hem. En minst sagt road tjänsteman på sjöräddningen informerade oss om att de inte kunde skicka någon då det inte gällde personskada, men att han istället skulle försöka skicka en taxibåt. Jag tackade så mycket för hjälpen och efter en halvtimme kom en båt som hjälpte oss över fjärden... "skammens väg"
Vår räddare var en butter finsk herre som med illa dolt förakt sneglade på oss sorgliga landkrabbor och efter ett försök till småprat visade sig att det här inte var en taxibåt utan en sopbåt men att "det här jo vaar cirka samma sak" som han uttryckte saken. Efter den nedtagningen satt vi mest tysta tills vi steg i land trötta, glada men en erfarenhet rikare!
Så kan det gå om man inte vet vad man sysslar med :-)
/Ola
De jag fastnar för är oftast solo sporter dvs, sporter där framgång eller misslyckande helt beror på mig själv och ingen annan. Lagsporter suger fett i mina ögon men det är bara min högst personliga åsikt.
Jag har varit aktiv klippklättrare i många år utan att för den skull vara något proffs. "Hellre än bättre" är mitt motto och med det ringande i huvudet finner jag mig ofta i osannolika och ibland även farliga situationer.
Min klätterkomps Magnus, jag och en polare till Magnus som heter Per fick för oss att vi skulle ut och paddla kajak i skärgården under en helg. Ingen av oss hade ens suttit i en kajak tidigare men det skulle nog funka resonerade vi snusfönuftigt. Hur svårt kan det vá? Paddla och styra, låter som en barnlek.
Mot Ingarö
Sagt och gjort vi hyrde varsin havskajak och fick dessa levererade till Björkviksbrygga ute på Ingarö en fredagseftermiddag i mitten på sommaren. Efter lite pyssel hade vi packat kajakerna med allt som hör utelivet till. Som den gamle FN soldat Magnus är tog han raskt kommandot och knep åt sig sjökortet, pekade med hela handen och utbrast myndigt "Mot Sherwoodskogen!". Vi ålade oss ner i kajakerna och satte av efter strandkanten. Nämndöfjärden visade sin bästa sida och på ett litet nafs tog vi oss över till några små öar som vi paddlade runt.
Nu hade det gått några timmar och paddel-ovana händer började nu visa klara tecken på blåsbildning. Men ingen ko på isen tyckte vi som faktiskt hade med oss både sårtvätt och tejp. Tiden rullade på medans vi paddlade omkring längs stränderna och när man började ana skymmningsdags kommenderade Magnus in oss till en liten vik. "Anlägg bivack!" gastade han och slängde fram en pressening som tydligen skulle ersätta det tremannatält han lovat att ta med sig på färden. Vi lyckades få till ett ganska vettigt vind och regnskydd av den gröna "pressen" och när lägerelden falnat sov vi som små bäbisar... ett tag, plötsligt började presseningen fladdra betänkligt i vinden som nu började ta fart. "Det blåser upp" muttrade Per "äsch det mojjnar nog till i morgon" Tyckte Mange och jag tyckte att "Det skulle vara rätt kul om vi fick medvind i morgon"...
Plan B
Det fick vi inte, det mojjande inte heller för den delen. Någon morrade något om att man kanske skulle kollat upp det här med sjöväderrapporten innan vi drog i väg. Nåja det var så dags nu. "Plan B" hojtade Magnus "lika bra att vi tar oss över fjärden medans vi är fräscha i armarna" och det höll alla med om. Vi rev lägret och hällde litervis med vatten på elden, hoppade ner i kajakerna och började paddla hemåt.
Saken är bara den att när man paddlar i vindstilla förhållanden, går allt som en dans och man kan lägga stora avstånd bakom sig utan större ansträngning.
Har man däremot kraftig motvind blir livet genast besvärligare, bortsett från att det är betydligt jobbigare med både motvind och vågor kan man inte vila. för då åker man bakåt. Det här var inget stort problem för varken Per eller Magnus som är stora starka killar. Själv är jag mest en tanig spigg i jämförelse och jag hamnade snart på efterkälken.
Talesättet "När fan blir gammal blir han religiös" syftar väl på att man blir klokare av åren så när jag satt där ensam i motvinden tyckte jag att det vore en bra idé att vara nära land i fall olyckan skulle vara framme vilket den också var, men inte för mig.
Vi paddlade med Magnus långt där framme, Per i mitten och jag långt där bak. Planen var att i rak motvind gå igenom det långa sundet, runda en udde till vänster för att sedan kunna paddla ett stycke medvind och till slut komma i lä bakom en liten kobbe där vi bestämt att ta en fikapaus.
Besök hos abborrarna
Per hade sannolikt kommit på samma tankar som jag; gällande klokheten i nära-stranden-paddling och när han kom till udden blev han en smula övermodig och tog sig an bränningarna som, enligt egen utsago, värsta forsrännaren. Pers lycka med att vara ett med elementen och surfa på vågorna fick ett abrubt slut när han satt upp och ner i kajaken. Öga mot öga med ett stim nyfikna abborrar insåg han snabbt att eskimåvänding väl kanske inte var hans starka sida. Med en Drag-Rakt-Ut-Och-Upp-Över-Kapsylen manöver fick han loss kapellet, kom upp til ytan och kunde lättad ta ett djup andetag.. av vad som det visade sig skulle bli en till lika delar blandning luft och vatten.
Frustande och fnysande tog han sig upp på land med den nu halvt vattenfyllda kajaken på släp.
Ovetande om dramatiken som utspelade sig kämpade jag på som en furie i motblåset när jag plötsligt får se en blöt Per komma älgande genom skogen. "Ola, jag har kapsejsat och behöver hjälp, Kanothelvetet sjunker!" skrek han och sprang helt sonika tillbaka för att rädda vad som räddas kunde. Jag paddlade snabbt in till land, drog upp kajaken så långt det gick och sprang, på stela ben, efter Per som nu försvunnit. Efter en stunds letande visade det sig att Magnus kommit till hjälp och båda två satt nu av mot vår lilla "fika kobbe". Per satt i en halvt vattenfylld kajak och klamrade sig fast i Magnus sittbrunn, och Magnus fick försöka paddla bäst han kunde.
Högervriden paddling
Jag kunde inte göra så mycket utan gick tillbaka till min kajak för att följa efter. Väl ute i vågorna upptäcker jag att rodret plötsligt bara går att göra högersvängar med.. (Det visade sig att det inte fällts ner helt utan fastnat halvvägs). I stället för att åka iland och styra upp problemet nötte jag vidare tills jag var i höjd med udden. i säkert 15 minuter kämpade jag att för kajakaset att svänga till vänster. Paddla på höger och bromsa på vänster hjälpte obetydligt. Till slut gjorde jag någon slag kombination av bromsa-luta-ta-hjälp-av-vågorna-manöver och kunde nu börja åka medvind. Det var tidvis rätt skoj att kunna surfa med vågorna som nu i det närmaste var meterhöga. Till slut kom jag i kapp vännerna och vi lagade i ordning både fika och mat.
Sträckan vi avverkat på kanske en timme i går hade i dag tagit runt tre, fyra timmar. Per såg mest ut som en dränkt katt och hade inget ombyte med sig, så jag och Mange rotade igenom vår packning och fick fram både byxor och fleecetröja. Efter maten var vi alla vid gott mod men insåg att vi hade det värsta framför oss. Nämndöfjärden som i går varit spegelblank var nu ett rasande inferno av stora vågor och vitt skum.
Skammens väg
Istället för att ens försöka ta oss över, satte vi oss i lä med planen att vänta ut stormen. När den några timmar senare inte visade minsta tecken på att bedarra började vi bli lite oroade och det slutade med att jag för första gången i mitt liv ringde 112 och bad att få tala med sjöräddningen. Jag talade om att ingen var skadad men att vi behövde hjälp att komma hem. En minst sagt road tjänsteman på sjöräddningen informerade oss om att de inte kunde skicka någon då det inte gällde personskada, men att han istället skulle försöka skicka en taxibåt. Jag tackade så mycket för hjälpen och efter en halvtimme kom en båt som hjälpte oss över fjärden... "skammens väg"
Vår räddare var en butter finsk herre som med illa dolt förakt sneglade på oss sorgliga landkrabbor och efter ett försök till småprat visade sig att det här inte var en taxibåt utan en sopbåt men att "det här jo vaar cirka samma sak" som han uttryckte saken. Efter den nedtagningen satt vi mest tysta tills vi steg i land trötta, glada men en erfarenhet rikare!
Så kan det gå om man inte vet vad man sysslar med :-)
/Ola
Läs mer
Forumdiskussioner
- Paddling allmänt Hjälp mig att sköta min torrdräkt effektivare
- Paddling allmänt Vita fingrar efter paddling...
- Paddling allmänt Nödig i kajaken??
- Paddling allmänt Fransig kant på neoprenhalsmuff
- Paddling allmänt Öland runt
- Paddling allmänt Extra paddel, hur viktigt?
- Paddling allmänt Canadensare i aluminium från Jofa?
- Paddling allmänt Paddla luleälv med packraft
Bra Story :D Avskräcker dock inte mig att göra ett försök i sommar, ska väll ta och träna på hur man tömmer en kajak ute på sjön innan kanske.....
roligt med en ödmjuk historia i den annars ganska karga miljön på utsidan
Tänk om livet alltd vore lätt, vad ska man då prata om efteråt?
Handen på hjärtat,,,
E de inte å här rätt ofta för oss alla?
Det gäller att dela med sig av dom hemliga historierna.
Å ja kan bara hålla me förgående utlåtanden.
På nått sätt är det blir det roligare efteråt ju mer fel man gör...
Det sägs att det finns ett rätt sätt och ett fel sätt att göra detta, detta verkade kul i alla fall.
Till andra nybörjare som läser rekomenderar jag att ni har åtminstone en med er som har en halv aning om vad det är ni gör.
Bra o tänkvärd historia.
Suveränt skrivet! Såna här historier är guld värda.
Jag vill inte verka feg men jag planerar att avverka jungfrufärden i en å eller en kanal!
Mycket underhållande.
Hur många har inte gett sig i på något ma kanske ite helt och hållet berhäskar och gått på en nit... Det blir i alla fall något att berätta för barnbarnen... :)
Rolig. Fniss. Gillar att läsa om hur det eg går till... inte bara sagor om allt fantastiskt och välorganiserat och superlyckat. Men röta hade ni nog. Och tur det så att man fick smågarva lite mitt i natten.
Kanonrolig läsning, tur att det gick bra för er ändå.
Kul läsning, tur att det inte bara är jag som misslyckas då och då...
Erfarenhet är att känna igen misstagen när man gör dem nästa gång...
Kul. Kanske tur att jag håller till i Smålands insjöar än så länge.
Haha, rolig läsning!
Himmla bra !!
Haha härlig ironi det krävs ett visst mod för att berätta en sån här historia
Riktigt rolig läsning tycker jag som precis börjat paddla kajak
Härligt med friska viljor, då kunskapen ibland är otillräcklig!!! "Det du inte dör av stärker dig"
Kör hårt grabbar!!!