Nedströms på Rio Paraguay

Vägen skär som ett rakt streck genom Pantanals vildmark, från Campo Grande i öster till Corumba, på gränsen till Bolivia, i väster. Dessa vidsträckta våtmarker på gränsen mellan Brasilien, Bolivia och Paraguay är världens största och upptar en yta stor som halva Sverige. De årliga översvämningarna har effektivt begränsat mänsklig bebyggelse och stora delar av året nås Pantanals inre endast med båt.

Sent på kvällen släpps jag av vid ett ensligt vägskäl. Trots att solen gick ner för flera timmar sedan är värmen tryckande och jag börjar fundera på om det var klokt att åka hit ensam då de andra valde att vänta ut det förestående ovädret. Men ovädret missar oss med en hårsmån och medan ett fyrverkeri av blixtar lyser upp horisonten i väster tar min guide Paolo, som uppenbarligen kört ökenrally i ett tidigare liv, oss fyra timmar rakt ut i ingenstans. Efter mer än tio timmars resande från Campo Grande somnar jag i hängmattan i en enkel camp under Pantanals himmel.
Tidigt nästa morgon väcks jag av rop och ett vilt plaskande från floden. Paolos åttaåriga son har knutit fast en colaburk i änden av ett långt rep och drar och sliter nu av alla krafter för att vinna kampen om colaburken med en två meter lång Kajman, den sydamerikanska krokodilen. Jag minns inte vad vi lekte när jag var åtta år men hade vi fiskat krokodil med colaburkar hjade jag kommit ihåg det.
Våra dagsturer tar oss om möjligt ännu djupare in i Pantanals vildmark. Djurlivet är artrikare än i Amazonas och, tack vare det öppna landskapet, lättare att se. Trädklättrande myrslokar, krabbätande tvättbjörnar, sömniga tapirer och fridfulla vattensvin tävlar alla om titeln Pantanals lustigaste invånare medan skräniga tukaner endast bryr sig om att störa vår middagsslummer.
“-Here be crocodiles!” säger Paolo på sin korthuggna engelska när vi sent en eftermiddag når fram till en av Rio Negros bifloder och jag tar två snabba steg tillbaka när två par ögon uppenbarar sig i vattenytan. Inte förrän Paolo lägger ryggsäcken på huvudet och vadar ut i vattnet inser jag att han har för avsikt att korsa floden. Paolo säger att krokodilerna gillar sandaler. Jag vet inte om han driver med mig, men finner ingen anledning att diskutera utan skyndar mig barfota ut i floden, ju fler vi är i vattnet samtidigt desto bättre borde mina egna odds vara. Maniskt fäster jag blicken på motsatta strandkanten och tittar inte bakåt förrän jag åter står med fast mark under fötterna, på behörigt avstånd från vattenbrynet.

Efter en vecka i Pantanal är det så dags att fortsatta söderut. Tillsammans med två tyskar, Wolfgang och Sonja, lämnar jag Jardim i Pantanals utkant och ger mig in i det okända. Vi förstår inte vad lastbilschauffören säger men det finns ingen risk att komma fel, det finns bara en väg. Flera timmar senare når vi Porto Murtinho vid floden Rio Paraguay på gränsen till Paraguay. En känsla av att befinna sig på civilisationens rand vilar över den bortglömda byn. Ett ensamt betongfundament vittnar om att vägen en gång fortsatte till Paraguay. Idag finns en bilfärja vars förtöjningvajer rostat fast i kajen. Transporter till det om möjligt ännu sömnigare samhället Isla Margaritha på andra sedan floden sker med roddbåt.
I Porto Murtinho träffar vi Andres, en äldre man märkt av många års hårt arbete men med ett vänligt ansikte. Ombord på Andres fiskebåt, och tillsammans med hans son och sonson, börjar vi vår långa resa nedströms. Inte går det fort och inte är det särskilt bekvämt, men framåt kommer vi och med dieselmotorn trivsamt dunkande i bakgrunden blir vi ett med floden.
Vårt första försök att ta oss till Paraguays huvudstad Asuncion slutar dock i Puerto Vallemi åtta timmar nedströms. En avlägsen gruvstad vars huvudsakliga kontakt med omvärlden utgörs av floden och där kärror dragna av åsnor fortfarande dominerar gatubilden. Besvikna tvingas vi inse att vi missat båten söderut med ett dygn vilket i svenska mått torde kunna jämföras med att se tunnelbanans gröna linje stänga dörrarna just som du kommer upp på perrongen. Nedslagna och inte utan viss möda återvänder vi till Porto Murtinho. Där väljer Wolfgang och Sonja att fortsätta till Paraguay med buss, ett snabbare men inte för den skull enkelt alternativ.
När nästa båt går är oklart. Tidtabellen säger tisdag och hamnkontoret onsdag medan ryktet i byn säger att motorn skurit och att båten ligger för ankar nio timmar uppströms i väntan på reservdelar. Jag väntar med andra ord. Efter tre dagar i Porto Murtinho, där det för övrigt är lika livat som i Barsebäck en södagkväll, börjar mina pengar tryta och just som jag förbereder mig på att lifta tillbaka till civilisationen kommer båten. Ombord på lastbåten Guarani förhandlar jag till mig en plats att spänna upp min hängmatta och så är jag återigen, om än ännu långsammare än sist, på väg nedströms. I dess norra ände är floden fortfarande smal och det är långt mellan stoppen. Från min hängmatta på däck ser jag den lustiga Jabirustorken spatsera i strandkanten på styltlika ben medan röda, blå och gröna papegojor flyger lågt över mitt huvud. På eftermiddagarna fiskar besättningen. Om fiskelyckan är god blir det Piraja till frukost, lunch och middag och kycklingarna som springer om benen på oss, och bajsar på min ryggsäck, får leva ytterligare en dag.
Längre söderut är bilden en annan. Floden är bredare och högljudda fiskare i rangliga båtar gör sitt bästa för att överrösta varandra i sina försök att övertyga oss om att just deras fisk är färskast, bäst och billigast. I delar av Paraguay talas Guarani vilket gör det än svårare att kommunicera. Trött på fisk gör jag ett, av besättningen bejublat, försök att härma en ananas men mina försök att göra mig förstådd förblir frukt(!)lösa.

Efter nästan en veckas liftande upp och nerför floden når jag så Paraguays huvudstad Asuncion. Paraguay skulle kunna vara berömt för sin subtropiska regnskog, sin vilda gräns mot Bolivia och sina gästvänliga och ständigt iste-drickande människor. Tyvärr är det istället för denguefeberbärande myggor, kontraband och det faktum att landet, om man bortser från Afrika, toppar listan över världens mest korrumperade länder som Paraguay gjort sig känt. Turister är ovanliga och fortfarande är chansen större att stöta på den sällsynta jaguaren än andra backpackers. Paraguay är med andra ord inget land i vilket man vill hamna i onåd hos någon, allra minst myndigheterna. Då Rio Paraguay saknar såväl brasiliansk som paraguayansk gränspostering blir mitt första mål att hitta en myndighet som vill sätta en inresestämpel i mitt pass, helst innan samma myndighet hittar mig...
Något säger mig att det blir ett äventyr väl så stort som att ta sig hit.


Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006