Varför sitta på en stol vid ett bord med vit duk och levande ljus och äta ägg med räkor och kaviar, då man kan ligga i tält och lyssna på en fladdrande tältduk och äta snabbmakaroner och fundera på hur man snabbast ska klara av kvällspinken i snöyran?

Påsk i Lunndörren

Det tar alltid emot att stiga ur en varm och go bil ut i vinden och kylan. Om man sedan som jag har planerat dåligt, så ligger turkläderna i skuffen och är otrevlig kalla också, men man får tänka på hur roligt det blir bara man kommer iväg.

Vi har parkerat efter vägen vid Tossåsen och det är nog närmaste vägen upp i Lunndörrspasset. Framför oss har vi cirka 12 kilometer upp på fjället. Vi har med oss en pulka och var sin ryggsäck. Lasse, min följeslagare både på den här turen och den lite längre genom livet, får ta pulkan upp till passet och jag inbillar mig en stund att jag får en nöjestripp i dag. Jag bedrar mig. Det är någon månad sedan jag släpade runt med ryggsäck så mina ovana axlar börjar bara efter någon kilometer att värka, men vad gör det? Vinden blåser friskt mot mina kinder och fjället hägrar.

Påskmiddag
Väl uppe i dalgången är det si och så med snötillgången. Snön blåser helt enkelt bort. Det tycks mig som att det ALLTID blåser i Lunndörrspasset. Mer eller mindre. Att påstå att vi hittar en något vindskyddad plats att slå upp vårat tält på vore inte riktigt sant, men vi gräver ner oss en bit in i en snödriva så vi slipper den värsta vinden i alla fall.

Sedan består kvällens bestyr i att smälta snö för mat och dryck. Jag tänker på resten av familjen som sitter hemma och äter fin påskmiddag med ägg och jag vet inte vad, men nog är det väl mysigare att sitta i tältet inlindad i dunjacka och sovsäck och lyssna på vindens ylande och stormkökets susande och mumsa på snabbmakaroner och korv?

Det är morgon. Tältduken slår fortfarande hård i vinden. Utrustningen i absiden är täckt av ett tjockt lager finpudrad yrsnö. Jag kravlar mig ur sovsäcken för att väderspana. Dunvärmen från säcken är både praktiskt och bildlikt borta med vinden i ett nafs då jag klättrar ut över snökanten som bildats i tältöppningen under natten. Det är klart på himlen men det blåser KALLT och över marken och fjällen yr snön högt. Jag kan bara konstatera att det definitivt inte är något klätterväder, så jag kan med gott samvete slinka ner i värmen igen.

Uppåt i yrsnön
Vi kommer dock överens om att kika närmare på Stora Rännan. Föraren beskriver den som 350 meter "50 grader med några branta hammare som kan kringgås" och efter frukost beger vi oss i full klättermundering till insteget. Snön yr om möjligt ännu värre uppe i rännan. Det är med en viss modstulenhet men också med en viss lättnad jag vänder ansiktet mot dalen igen.
Jag är här för att klättra, men det lär ju inte bli här och nu i det här vädret och jag tröstar mig med att jag i alla fall inte gillar att frysa och alla som stått på en kall standplats om vintern och väntat vet att man garanterat kommer att skälva av köld förr eller senare. Men Lasse han pekar med handen i riktning uppåt och säger oförskrämt att vi lätt tar oss upp ett stycke till utan att knyta in oss. Så vi klättrar - uppåt!

Snöblästrad standplats
Har du någon gång suttit i en sandbläster så vet du hur det kändes att sitta på standplats i Stora Rännan den här dagen. Lasse är snett ovanför mig, kanske 10 meter och jag ser att han rör på munnen men jag hör ingenting utom vindens ylande. -VA! Jag ser att han skriker igen men ingenting. Efteråt berättar han att han hörde mig. Men jag gillar klättringen. Lättare snöpartier där jag trivs bra varvat med lite svårare och brantare ispartier där Lasse gottar sig.
Det är en fin klättertur, jag rekommenderar den varmt, trots vädret och när vi når slutet på rännan och kommer upp på Gruvfjället och möter vinden i dess fulla styrka känns det lite trist att klättringen inte var längre. Jag går några meter och kikar sedan ut ur huvan för att kolla att jag är på rätt väg, går några meter och kikar igen och så vidare ändå tills vi når ner i Mittpasset som är den säkraste nedstigningen till dalgången. Här hittar vi lä och avslutar turen med en välförtjänt mugg choklad och några mackor.

Med vinden mot låglandet
Dagen efter låter vi vindarna föra oss söderut mot låglandet igen, men vi hinner med en lite avstickare då vi gör en rekognoseringstur in i Lillådörrens dalgång. Fjällen och dalgångarna runt Lunndörrspasset är otroligt vilda och vackra även för dem som inte vill klättra utan bara åka på tur. På väg ner från fjället åker Lasse i vida fina telemarkssvängar medan jag och min kamera däremot tar en närmare titt på underlaget. Som tur är finns ju inte så många att se mitt misslyckande. Jag föredrar att ta mig uppåt! När jag sedan selar på mig pulkan och styr kosan mot bilen finns inte mycket annat att göra än att drömma om nya klätterturer.

Text och foto: Laila Öjefelt