Matterhorn: En lång dag
I juni 2006 klättrade jag och min vän, Magnus, nordostkammen på Matterhorn. Det här är min berättelse.
Av: Bollvik
Zermatt
Efter en dryg veckas snöklättring i Chamonix stod Zermatt med Matterhorn på programmet. Spända av förväntan sprintade vi fram på Zermatts gator för att få se henne. Matterhorn. Jag hade en gnagande känsla i huvudet att det inte skulle gå denna gång heller. Jag var rädd att det skulle vara för mycket snö. Det hade snöat rikligt i Alperna under den gångna vintern. Men där var hon, i sin fullständigt perfekta majestät. En skön känsla tryckte bort oron. Inte alls så mycket snö. Det här ska gå bra, tänkte jag.
Hörnlihyttan
Vi hoppade på liften upp till Schwarzee för att sedan knalla de sista två timmarna upp till Hörnlihyttan. Anmarschen spädde på min optimism. Det var mindre snö än sist och då hade vi ändå bra förhållanden. Framme vid hyttan fixade vi till lite mat och gjorde i ordning allt för morgondagens toppförsök. Ett mess till en kompis i Sverige som meddelade den sista väderleksrapporten. Det skulle snöa. Ja ja, vi provar, det går ju alltid att vända, det har jag gjort förr på detta berget, funderade jag. Klockan fyra skulle vi gå upp. Jag fipplade med min klocka. Att det ska vara så svårt att ställa alarmet. Vi kröp till kojs och somnade snart in.
Toppdag!
Klockan ringde. Det verkade ju funka! Under frukosten säger Magnus:
-Min klocka är bara lite över tre. Omöjligt, det stod fyra på min när larmet gick. Bäst att kolla mobilen. Ojdå, klockan var bara lite över tre. Jag hade lyckats med bravaden att ställa tillbaka min klocka en timme utan att ens veta hur man gör. Inga problem det innebar ju bara att vi hade en timme till på oss.
Problem med routefindingen...
Vid fyrasnåret var vi iväg. Jag gick först. För två år sedan gick vi fel vid insteget. Då var vi tvungna att börja fira och tappade en herrans massa tid. Det går ju inte att gå tillbaka och försöka en ny väg. Hinder är till för att forceras inte gå runt typ. I en guidebok vi hade läst att man skulle hålla till vänster i början. Vänster var det! Lite för mycket visade det sig för efter en halvtimme eller två så hade jag lett in oss i ett inferno av lös skifferliknande terräng som sluttande oroväckande mycket nedåt. Perfekt om man vill glida en tre-fyra meter för att sedan göra ett mindre skutt ner i avgrunden. Hej va det går! Mitt förnuft ville övertala mig att det var lugnt men någon annan mörk del av mig ville annorlunda. Det jag absolut inte ville skulle hända kom obönhörligen krypande över mig. Mitt psyke spelade mig ett djävulskt spratt. Magnus fick ta över routefindingen och på ett imponerande sätt flög han fram över snöfält och lösa klippsluttningar. Jag önskade att jag klättrat lite mer klippa innan för att förbereda mig lite bättre mentalt men all träning med ryggsäck och löpning i spåret inför min bestigning av Denali hade gjort att tiden inte räckt till.
Problemen skulle dock komma tillbaka. En vägg med klättring av grad fyra uppenbarade sig framför oss. Magnus balanserade ut på en travers. Bökar lite med en placering.
-Vi kanske skulle tagit med oss hela kilsetet, vänder han sig om och säger. Inget bra tecken. Har bara varit med om att Magnus tvekat en gång tidigare och det var på Trappfossen i Rjukan, det var beckmörkt och pannlampan låg i topplocket på ryggsäcken. Det visade sig dock tämligen fort att det inte var några större problem ändå. Standplats med en placering är väl standard?
Tjeckerna som startat en timme efter oss stormade förbi uppe på kammen. Ajdå, var första tanken men det var kanske inte så dumt ändå. Kommer vi bara ur detta så har vi ju några att följa. Det visade sig vara helt fel. När vi var back on track tog det inte lång tid innan vi trodde vi var först igen men långt däruppe såg vi ytterligare tre klättrare. Bra glöd under sulorna de boysen hade.
Solvayhyttan
Nu var det inga problem, klättringen var busenkel och vi rörde oss snabbt. Vi passerade gendarmen som vi vänt vid två år tidigare. Snön som skulle komma såg vi inte röken av. Vädret var dock långt ifrån perfekt men alla dagar kan ju inte vara som på Aiguille Verte. Strålande sol och vindstilla. Så länge det inte snöar är jag nöjd, tänkte jag. Vi klättrade lower Mosley slabs. Hur något så intetsägande kan få så mycket utrymme i alla guideböcker är för mig en gåta. Solvayhyttan precis ovanför slabsen nådde vi på fem timmar. Jag hade för mig att man skulle nå den på högst fyra timmar enligt någon guidebok. Spelade i och för sig ingen roll. Vända var inget alternativ, klockan var bara nio.
Toppen!
Vi fortsatte uppåt i vår strävan efter toppen. Upp till skuldran och förbi de fasta repen där snön låg i drivor. Hade varit en delikat passage om man låtit bli att sjunka ner till en simpel rephävare. Jobbigt är det dessutom att dra sig upp i rep, betydligt jobbigare än att faktiskt göra som man borde, det vill säga klättra. Nu var det bara den sista sluttningen innan toppen kvar. Här var det också en del snö men vi brydde oss inte om att ta på stegjärnen. Det var inte så brant och så använde vi de permanenta metallringarna för löpande säkring.
-Det står någon däruppe som stirrar på oss, sa Magnus.
-Ja, jag har sett det, det är väl någon av dem vi såg innan, svarade jag. Det visade sig bara vara toppstatyn och inget annat. Hur kunde jag glömma att den fanns där? Vi gick den sista biten på toppkammen upp till toppen. Äntligen! Vi stod på toppen av det berg vi så många gånger drömt om att bestiga. Magnus och jag.
Vi spanade ner för den imponerande nordväggen. En dag så kanske... De obligatoriska hero shotsen och ett par Nuts senare var vi på väg ner. Klockan var lite över ett och vi hade varit igång i över nio timmar.
The descent
Nervägen skulle inte vara några problem om vi bara var försiktiga. Klyschan om att de flesta olyckor händer på nervägen fanns i mina tankar. Vi firade oss ner för några branta partier och klättrade löpande resten. En bit nedanför Solvayhyttan var det uppenbart. Detta skulle ta tid. Berget hade blivit blött och att klättra ner kändes långt ifrån säkert på många ställen. Fira 30 meter i taget på en 1 200 meter hög och 1 700 meter lång led känns tröstlöst.
Vi fortsatte nedåt utan att komma någon vart. Mörkret började falla och med det kom tröttheten. Sverige spelade mot England i fotbolls-VM och jag slog på mobilen under en kort paus vi tog. ”Allbäck!” stod det i messet. Schysst Sverige hade gjort mål men hur f-n gick det? Orkade inte bry mig om att messa och fråga. Vi skulle ner men när vi fortfarande hade 300 höjdmeter kvar till hyttan föreslog jag att vi skulle bivackera på berget och gå resten morgonen därpå. Jag var innerligt trött på att inte komma någonstans. Det märkliga är att jag är betydligt starkare fysiskt än Magnus men det är alltid jag som gnäller, svär och blir förbannad. Ibland önskar jag att det var hans lugna, timida och stillsamma blod som rann i mina ådror och inte mitt vilda, arga och aggressiva. Men vem vet det kanske finns en fördel med det också? Vi drog på oss förstärkningsplaggen och försökte sova men det visade sig vara omöjligt, det var alldeles för kallt. Vi återupptog vår nedstigning och efter ytterligare ett försök att sova lite längre ner, X antal svordomar och allt för många blindgångar kom vi äntligen ner. Jag lyckades med konststycket att missa stigen inne på hyttområdet. Mycket är jag bra på men routefinding tillhör inte någon av mina fördelar. Talanglös! Nere var vi efter smått osannolika 26 timmar.
Dagen efter
Morgonen därpå bytte jag några ord med en av killarna vi sett framför oss och mött på toppen. Det visade sig att dem startat från Solvay. Han tyckte att vi klättrat riktigt snabbt. Jag trodde först att han ironiserade med mig så här på morgonkvisten efter mitt livs längsta dag men det visade sig att han var fullständigt allvarlig. Han hade nog ingen större koll på hur snabbt man bör göra berget.
Jag har varit på min beskörda del av berg under mitt 24 år långa liv och jag måste säga att Matterhorn i de förhållanden vi klättrade i är det seriösaste jag gjort. Men det var en otrolig upplevelse och en oerhört värdefull erfarenhet.
No se gana, pero se goza...
Läs mer
Forumdiskussioner
- Klätterkompis Klätterkompis i Lund
- Klättring allmänt Best Beginner-Friendly Climbing Routes in Sweden?
- Isklättring Små storskor?
- Klättring allmänt Undersökning kring klättring
- Alpin / Bigwall 82 toppar på 19 dagar
- Klätterkompis Klätterkompis Aconcagua
- Klättring allmänt Söker bok för klättring i Stockholm
- Klättring allmänt Förare Romsdalen
Snygt jobbat! Synd att jag inte var med!
Är småt sugen på att komma iväg igen.
Jag ger väl dina författarkunskaper en lugn, timid och stillsam femma!
//magnus
Mycket bra skivit, fångat känslan totalt
Inspirerande!