Från världens tak till närkontakt med Danifolket

-Halvlek för 7+7+7-
”Vad är tjusningen med att göra det här 7 Summits då?”, frågade en journalist då jag var hemma mellan berget Carstensz pyramid och Elbrus i Ryssland. Ett berömt George Mallory citat, ”för att berget finns där”, eller ett banalt svar såsom ”för att det är kul” kändes inte lägligt. Så här i friidrotts EM tider så kunde jag inte låta bli att ta en kulstötare som ett exempel på hur intetsägande journalistens fråga egentligen var och som han var omedveten om. Jag replikerade istället reportern med ”Men jag antar att tjusningen med att stöta kula är för dig fullkomligt greppbart?”, och så log jag varmt i ett försök att få honom att förstå att bara om han använde lite av sin fantasi så skulle han att se det fängslande i projektet. Det var knappt att jag själv förstod hur variationsrikt mitt äventyr skulle bli när jag påbörjade kampen mot tiden nu i våras. Tjusningen har vuxit med uppgiften och nu är ”7+7+7” definitivt mitt drömprojekt; det projekt som jag började skissa på för 6 år sedan. Hitintills har det blivit snabba kast mellan, höga höjder, extrema temperaturskillnader, bakteriefritt till småkrypstätt, snö och is till sylvass kalksten, från yakar till ormar, från tibetaner på världens högsta platå i Tibet till stenfolket i den täta djungeln i Irian Jaya, och så hem igen för att tvätta strumpor och kalsonger innan jag beger mig iväg till nästa ekosystem, kultur, språk, berg, you name it!

Jag har svårt att tänka mig något äventyr som är mer variationsrik i genren bergsklättring. Jag känner mig privilegierad som har hälsa, tid och ork för att göra detta projekt som jag kallar för 7+7+7. Tanken är att klättra det högsta berget på jordens sju kontinenter under sju månader. Så här halvvägs in i projektet så vill jag dela med mig av mina upplevelser, min inspiration och min energi! Tanken är att det ska tända din gnista så att du tar tag i ditt drömprojekt!

Kateka betyder penisfodral. Det är det ända som Danifolket bär förutom några smycken i Irian Jaya.

När jag begav mig iväg till Nepal i våras så var det den sjunde gången som jag besökte Nepal. Månaden innan hade varit minst sagt hektisk. Det var inte bara en Mount Everestexpedition som skulle förberedas utan 6 stycken andra berg på övriga kontinenterna i världen. Visum, tillstånd, helikoptrar, packning, logistik, ekonomi, ja listan kan göras lång med förberedelser som måste göras då jag i genomsnitt bara skulle få 1 vecka hemma i Sverige mellan bergen. Anledningen till varför jag inte flög från berg till berg var att olika typer av utrustning behövdes för varje berg och att det är viktigt med ”avkoppling” mellan klättringarna även om den är begränsad. F.o.m. den 1 april t.o.m. den 15:e augusti så har jag haft 5 dagar då jag inte pysslat med vare sig expeditionen eller annat jobb som hör till. Kan man då njuta av de platser som jag reser till? Definitivt! Jag tror den fördel som jag har den här gången gentemot övriga stora expeditioner som jag varit på är att jag inte kommer hem och slussas direkt in i arbete utan att jag drar till en ny klättring. På så vis lever jag kvar i det flow som jag så hårt arbetat för att hamna i.

Första berget som jag besteg var Mount Everest. Den 25:e maj stod jag äntligen på toppen och då gick startskottet för 7+7+7. Definitionen av att snabbast klättra 7 Summits är f.o.m. att man når första toppen till dess att man når sista toppen i serien (källa: Guinness world records). På toppen av Everest så kände jag en enorm lättnad. Förra året var jag tvungen att vända 240 meter från toppen. Då hade jag feber, en halsinfektion och syrgasen fungerade. På världens högsta berg är marginalerna mellan att lyckas och att förolyckas små om du inte har stor självkännedom, är disciplinerad och försöker vara ödmjuk inför naturens krafter. Jag älskar Sir Edmund Hillarys citat: ”Definitionen av en lyckad toppbestigning är att ta sig upp och ner på ett säkert sett”, och jag beundrar stora alpinister som väljer att avbryta istället för att gå på och riskera allt, som tyvärr var mångas öde våren 2006 på Everest. En utförlig artikel om mina ögonvittnesskildringar på Everest i år kan du läsa snart i tidningen Brant.

Väl på toppen så befann sig även min kompanjon Johan Frankelius, en Uppsalabo som liksom jag hade vänt förra året på Everest. Vi hade så mycket gemensamt att prata om. Både Johan och jag viste att vi var starka nog att klättra Everest med att klättra världens högsta berg kräver så mycket mer än bara ren styrka. Man måste först och främst vara frisk. När allt kommer till kritan så är faktiskt en svag men frisk klättrare starkare än en stark och sjuk klättrare. Det fanns personer på berget som var enormt starka men som av olika anledningar var tvungna att ge upp. Somliga är inte förberedda på att det tar en sådan lång tid att klättra berget och stressar därför på och kanske går upp i dåligt väder. Tajming är nyckelordet för denna expedition. Jag tror inte på något som heter tur. För att lyckas kärvs att du jobbar hårt, effektiv och disciplinerat och samtidigt har ett sammansvetsat team med bestämda roller. Du måste dessutom tycka att det är kul att kuckelura och vänta in bra väder som kan ta upp till 2 eller 3 veckor ibland, och ibland kommer det aldrig!

Jag liksom Johan klättrade ett annat 8000-m berg innan vi satte foten på Everest igen nu i våras. Vi hade likadana tankar. Eftersom vi inte kom upp första gången så kände vi båda ett starkt behov av att bevisa för oss själva att det inte handlade om fysik utan att det hade berott på virusinfektion som hade gjort att vi blivit tvungna att vända. Jag är mycket imponerad över Johans beslut att klättra Cho Oyu i höstas och att det var en slags genrepetition för hans andra försök på Everest. Johan är dessutom ände svensk att ha klättrat på både syd och nordsidan av Everest. Jag själv åkte till Shishapangma för att träna och klättrade upp på dess centraltopp. Det finns många exempel på klättrare på Everest som aldrig klättrat ett stort berg innan de beger sig på Everest. De absolut flesta av dem kommer inte upp och många av dem kommer tillbaka nästa år för att göra ett nytt försök. Jag och Johan hade en sådan person i vår expedition. Vi förstod ärligt talat inte vad människan gjorde på berget i huvudtaget. Att första gången nätt och jämt klättrat upp till 7000-m på Everest och sedan åkt hem bitter och inte gjort något annorlunda, eller tränat hårdare för nästa försök då personen i fråga kom som högst till exakt samma höjd!
Det finns exempel på dem som varit hela 8 gånger på Everest och ”försökt” klättrat toppen, men har de varit där så många gånger så kan man ju börja fundera på om det verkligen är toppen de är ute efter eller campinglivet i baslägret (som inte direkt är exalterande)!?

Johan och jag pratade mycket om vad vi skulle göra om vi ”misslyckades” att nå toppen även denna gång. Det största misslyckandet är ju att aldrig komma hem levande. Jag hade redan bestämt mig, och jag talade om detta öppet inför alla för att förstärka min övertygelse om mitt beslut. Om jag inte kom upp den andra gången så skulle jag aldrig någonsin sätta min fot på Everest igen, punkt slut. För många personer blir Everest ett gift, det uppslukar deras jag och de kan inte ge upp förrän det är över, förrän toppen är nådd. Detta fick till vilket pris inte hända med mig. Det finns så mycket mer i livet än ett potentiellt farligt berg. Någon som hade hamnat i denna fälla var engelskmannen David Sharp som blev omskriven i världspressen då hela 42 människor passerade honom på 8450 m då han fortfarande var levande. Mer om denna berättelse kan ni läsa i artikeln i Brant inom kort. Johan resonerade på samma sätt som jag. Detta var vårt sista försök. Så den 25:e maj stod vi där på toppen av Everest som inte är större än ett badkar. I 40 min satt jag där och dokumenterade och filmade. Johan satt bredvid och vi nöjt av utsikten. Jag ringde även min far som då var vid baslägret. Det var en oerhört härlig känsla. Det var två mycket glada svenskar som stod på toppen den dagen!

Toppen av Everest.
Fredrik Sträng fotad av Johan Frankelius.

Johan Frankelius på toppen av Mount Everest med Makalu, världens fjärde högsta berg till höger.
Foto: Fredrik Sträng

Inför klättringen på Everest kände jag mig lugn och avslappnad. Detta märktes då jag bara gick ner 3,6 kilo då en del går ner så mycket som 15 kilo! Jag tänkte bara på Everest, inte på de andra bergen i 7 Summits serien. Det är det som kännetecknar duktiga alpinister som jag ser upp till; de har en förmåga att stänga ute allt det oväsentliga och tänka på vad som är viktigt. Att känna harmoni och ett lugn även i pressade situationer är vad som är nyckeln till framgång på Everest. Scott Wollums (vår expeditionsledare) samt Jamie McGuinnes (en av de mest respekterade organisatörerna på Everest nordsida) påpekade detta. Ett tydligt tecken på folk som ”börjar ge upp” är att aptiten minskar. Mitt råd är att äta som en häst. Tyck in maten i käften bara annars rasar du i vikt och hur kul är det när du vet att det är muskler du tappar och knappt något fett!?

Efter nedfärden på Everest så blev det raka vägen tillbaka till Kathmandu där jag fick några dagar att ordna upp med alla förberedelserna inför min nästa klättring, Denali i Alaska. Jag hade varit på Denali förr. År 2000 klättrade jag tillsammans med Magnus Sundström och vi blev båda förälskade i Alaska! Jag förstår varför det kallas för ”the last frontier”. Denna enormt stora delstat i USA har knappt några vägar och här är det mera vanligt att man flyger till småbyarna som praktiskt taget ligger i ingenstans. Den här gången drog jag med min kollega Jarle Traa, en stenhård och glad norsk klättrare från Bergen. Jag träffade Jarle för första gången på Everest 2005 och vi bestämde då att göra något ihop i framtiden. Efter lite inköp av matvaror i Anchorage bar det iväg till Talkeetna som enligt mig är en av de coolaste byarna jag varit i. Det var ett kärt återbesök till denna by som hyser 200 permanenta invånare och som under sommarårat mångdubblas. Det är inte bara klättrare som kommer från alla världens hörn, utan turister som vill flyga med bl.a. stundpilot legenden Doug Geeting! Doug är även en höjdare på bluegrass musik och om du har tid över efter dina äventyr så får du inte missa hans show på pubben Fairview inn. Du kommer att köpa alla hans skivor efter den föreställningen, det må jag säga! Det går massvis av historier i byn, närkontakt med grizzlybjörnar och extrema överlevnads berättelser från Denali. På utsidan finns fortfarande min och Magnus extremt detaljerade och informationsrika berättelser om Denali’s historia och annat tänkvärt som du behöver kunna för att klättra berget på ett smidigt och behagligt sätt. Här kan du läsa om Expedition Mount McKinley 2000.
För de flesta är berget känt som Mount McKinley men det har numera döpts om till det namn som det en gång blev kallad för, Denali (the high one).

Vårt Otter plan har landat på Kahiltna glaciären på 2200 m.ö.h. och som är baslägret på Denali. I bakgrunden syns Mt. Hunter, obestiget av svenskar. Kanske något för dig?

Det hade varit rent ut sagt en skitsäsong på Denali. Dåligt väder med snö mestadels hela tiden. När jag och Jarle blickar tillbaka så var det bara när vi landade, ett par timmar under toppbestigningen och när vi flög hem som det inte snöade. Och det var dessutom varmt! Det sägs ju att Denali är det ”kallaste berget i världen” (vilket kan diskuteras) men då vi besökte berget i mitten av juni då de flest klättrar berget så vart den rena bastun. De skrämmande bilderna på vad den globala temperaturhöjningen har medfört kan man se på Ranger Station i Talkeetna. Glaciärerna har dragit sig tillbaka markant de senaste 70 åren och frågan är hur länge det kommer att vara säkert att klättra berg som Denali? Vad tänker jag på då? Jo, med temperaturökningen ändras också villkoren i bergen. Mer laviner, mer sten och isras kommer med temperaturhöjningen. Dessutom blir glaciärerna nästan opasserbara eftersom glaciärsprickorna öppnar sig.
Både Jarle och jag var väldigt acklimatiserade från tidigare klättringar under våren. Jag hade varit på Everest och Jarle på main summit på Shishapangma. Det gick därför raskt för oss uppför ”ski hill” och ”motorcykle hill” på leden West Buttress. Det var bara det att våra slädar vägde som bly. Misstaget man gjorde som beväring under sina först år på expeditioner var att man tog med den enformigaste och mest oätliga maten på jorden. Numera rör vi knappt frystorkad mat. Istället åt vi lax, massor av bagles (glöm aldrig bagles vad du än gör!) med smör, ostar, pastejer, torkat kött, grönsaker, desserter, chips, pistage nötter, red bull, kex, flingor och mjölk. Vi gjorde bara gormet middagar och vad mycket trevligare allt blev och vad många avundsjuka men fantastiskt trevliga klättrare vi fick på besök! Denali jämfört med t.ex. 8000-m berg i Nepal är så mycket mera socialt och trevligt. På 8000-m berg handlar det lite mer om att sköta sig själv även om samarbete är nyckel till framgång för att rigga fasa rep och dela på läger etc. På Denali strosar man omkring och knackar på tältet (ja, det låter ju inte så mycket när man ”knackar”!) och säger hej hopp! Många åker till Denali för att ha en gemytlig camping tur där man lär känna många andra människor.

Jarle och jag bestämde oss för att göra en toppstöt från Basin (läger på 4200 m) rakt upp till toppen och ned igen. Det hade varit så dåligt väder under hela vår vistelse och väderapporterna visade att det skulle fortsätta en lång tid framåt. Vi kände oss i väldigt bra form och började kl: 01.30 på natten och klättrade de första 1000 metrarna till high camp på 5200 m på 2 h och 35 min. Vi tog en paus och smälte snö med vårt medhavda Primus kök (det är whitegas och inte gastuber som gäller på Denali). Denna metod rekommenderar jag alla alpinister som vill ”go light”. Konka inte på massa vatten (som ändå fryser) utan ta micropauser och smält snö och bälga i er! Vädret hade varit bra men då vi kom ovanför krönet på Denali pass då började vindarna ryta ordentligt. Vi klättrade upp på Denali i full snöstorm med ganska dålig sikt. Vi log och vi mådde till trots det dåliga vädret mycket bra. Vi fotade och filmade och sedan bar det av ned igen till Basin.

Fredrik på toppen av Denali, 6194 m.ö.h. med bronsstatyn i handen som står på toppen.
Foto: Jarle Traa.

När vi kom ned igen till high camp så smälte vi mer snö och drack. Jag ringde min far från den medhavda satellit telefonen och det var då som jag fick smärre panik! Mitt tidschema för 7 Summits hade ändrats drastiskt. Jag var tvungen att med otroligt kort varsel åka till Carstensz pyramid (p.g.a. oroligheter som väntades framöver) före jag skulle bege mig till Elbrus i ryssland. Jag och Jarle hade ju planerat att klättra även Mount Foraker (om nu vädret hade förbättrats vilket var osäkert) som är ett 5200 m högt berg som står bredvid Denali. Nähej, så blev det inte. Ner fort som tusan till Kahiltna basläger och ut med flyget. Nähej, det gick inga flyg, på hela 3 dagar! 4:e dagen så kom äntligen ett flyg som kunde flyga ut oss. Efter en snabb ompackning i Talkeetna så drog vi till Anchorage där jag med 2 timmar till godo hann med flyget hem till Sverige. Puh…

Stenfolket på Irian Jaya under min klättring på Carstensz pyramid.

Inför 7 Summits så var det ett berg som jag oroade mig för mest av allt, och det var Carstensz pyramid. Historien visar att det är svårt att få tillstånd, det är svårt att ta sig till berget, det finns gerilla och kannibaler i djungeln, vädret är dåligt, myndigheterna är korrupta och helikopterpiloterna ändrar premisserna för hur mycket packning man får ta med. Det är inte bara att betala och åka dit. Det är helt enkelt vilda västern! Här gäller det att vara diplomatisk om man ska lyckas få se skymten av Carstensz pyramid.
Det är få som åker till Carstensz pyramid om de inte aspirerar på att klättra 7 Summits. Det är nämligen för dyrt att åka till berget om man inte har andra ambitioner än att ”bara” klättra berget. Det är synd att området ska vara så dyrt logistisk och med alla tillstånd då området är fyllt med utmanande klättringar isolerat i ingenmansland. Carstensz pyramid sticker upp nästan 5000 m från havet och ligger mycket otillgängligt i de dimhöljda bergen i Irian Jaya. Och är det ett berg som är mera exotiskt än de andra så är det just Carstensz. Jag hade aldrig i min fantasi föreställt mig att äventyret skulle bli så fascinerande. Vi hade förmånen att få träffa urbefolkningen, Dani folket, som lever som de gjort i tusentals år. Av de 500 stammar som lever på Irian Jaya (den Indonesiskt styrda delen av ön Nya Guinea) så praktiserar fortfarande 20 stammar kannibalism. Vi blev inbjudna till en av stammarna och fick vara med på en middag. Danifolket tillreder sin mat som Maorierna gör på Nya Zeeland. De gräver en grop och placerar glödheta stenar varpå de lägger maten inpackade i blad från bananplantan ovanpå stenarna. Några timmar senare kan man avnjuta middagen. Jag var dock glad för att denna stam inte praktiserade kannibalism!

Carstensz pyramid (4884 m) sedd från baslägret..

Carstensz pyramid kallas just för pyramid därför att den sista tredjedelen av berget liknar en pyramid. Egentligen är berget en 700 m upprest tuppkam och som inte liknar något annat från denna jord. Stenen är vass så arbetshandskar av skinn rekommenderas om du inte vill få dina händer söderblödda! Klättringen är inte direkt svår men kom ihåg att här regnar det mest hela tiden! Baslägret ligger på 4000 m och på den höjden 4 grader söder om ekvatorn så är det fruktansvärt fuktigt. Fukten i kombination med 3-4 plusgrader gör att det blir väldigt kallt. I princip allt blir blött på detta berg och jag hade förvarnats att det skulle bli det fuktigaste berget jag någonsin skulle komma att klättra. Jag förstår det nu! Efter 5 sjöblöta dagar med hällregn så fick vi äntligen möjligheten att klättra upp till toppen och det i kanonväder! Det var en magisk känsla att stå på denna topp med djungel under sina fötter. Det var den 18:e juli, på min namnsdag och dessutom blev man förste svensk på toppen, trippel glädje!

En sådan strålande dag som vi hade på toppen inträffar sällan. Mestadels av tiden så regnar det.

Efter nedkomsten från berget så hade jag en vecka över och då var det även inplanerat att jag skulle till Australien. Men vad i hela friden skulle jag till Australien och göra? I vissa kretsar anses fortfarande att Kousciuzko i Australien vara det högsta berget på kontinenten Oceanien trots att samtliga stora encyklopedier, atlas och Guinness world records visar att Carstensz pyramid på Irian Jaya. Så för att slippa argument mot att jag klättrat ”fel” topp och även därför att det var en kul grej så drog jag till den lilla pittoreska skidorten Thredbo i Australien för att gå upp på denna kulle. Det tog mig 2 månader att klättra Everest och det tog mig en förmiddag från och med att jag lämnade hotellrummet till dess att jag stod på toppen av Kousciuzko. Men vad vackert det var! Vi hade strålande sol och jag höll på att få värmeslag. Som tur var så hade jag solkrämen med mig 

Snö i Australien? Jo det är sant! Jag drog till Australien och klättrade Kousciuzko och fick lite skidåkning gjord på köpet. På bilden syns Rob som jag åkte med.

Toppen av Kousciuzko med sina 2228 m.ö.h.

Väl hemma i Sverige efter en trevlig tripp till Australien så var det dags att packa för Elbrus, det högsta berget i Europa där jag befinner mig för tillfället. Och med lite flyt med vädret och allt annat som hör därtill så kanske jag varit uppe på denna topp när du nu läser detta. Mina
nästkommande berg efter Elbrus blir Kilimanjaro i Tanzania, Aconcagua i Argentina och sist Vinson Massif i Antarktis. Den 5:e december räknar jag med att vara hemma igen i Sverige och då ska expeditionen vara klar om jag fått vara frisk, pigg och kry och om vädret och guds makter varit med mig. Hoppas du får en fin avslutning på sommaren och hoppas jag gett dig lite energi så att du kan ta tag i ditt eget drömprojekt!

Se filmen från Carstensz pyramid.Med vänliga hälsningar
Fredrik Sträng

På min hemsida går det att följa expeditionen med filmer, bilder, röstmeddelanden och rapporter som uppdateras väldigt frekvent!
Kontakt: fredrik@strang.se eller everest@g-web.se

Till hemsidan