Vid gudabergets fot

Lördag 20 september.

Det vilar ett stort ödsligt över platsen. Ett ödsligt som är stark närvaro. Klippan reser sig respektingivande över landskapet. I gamla tider var detta gudarnas säte och det första intrycket är omskakande. Det mytomspunna berget sticker som ett omisskännligt kraftcentrum av från omgivningen. Vi färdas på vägen utmed Övre Jovattnet. De vackra höstfärgerna och vattnet sveper förbi utanför bilrutorna. Vi har precis kommit ned från bergen efter att de två senaste nätterna legat i tält uppe på Norra Storfjället. I Hemavan har vi tankat bilen och därefter, vid Västansjö, tagit avtagsvägen västerut mot Joesjö.

     Efter en knapp timmes bilfärd ser vi nu Aatoklimpoe (Atoklinten, Atoklimpen) resa sig över den höstklädda björkskogen på andra sidan Övre Jovattnet. Dess säregna utseende kommer sig av att berget består av den vulkaniska bergarten peridotit. Denna är avsevärt hårdare än de omgivande bergarterna och då landet successivt har slipats ned av inlandsis och väder, så har denna klippa bjudit hårdnackat motstånd. Aatoklimpoe reser sig nu trotsigt över det omkringliggande landet. En massiv stenborg som vakar över de nedanförliggande omgivningarna. "Ato" betyder enligt traditionen "den där". Platsen har ansetts vara helig och den bör eller kan inte benämnas med något namn. Klippformationen är ett Aejilies vaerie, ett gudaberg.

...klippan reser sig respektingivande över landskapet... 

     Vi rundar Övre Jovattnet och kort därefter svänger vi av vägen. Bilen parkerar vi strax intill ett tomt rengärde. Trakten är ett kärnområde för Vapstensamerna. Här samlas renarna inför höstslakten och flyttningen till vinterbeteslandet. Nu är emellertid den öppna grusplatsen öde och inga andra bilar syns till. Vi gör oss i ordning för dagens avslutande etapp. Omkring tre kilometer bort, på det mjukt välvda berget ovanför fjällbjörkskogen, reser sig den mäktiga klippan. Vid dess fot tänker vi tälta och sedan genomföra en bestigning tidigt i morgon bitti. Vi axlar ryggsäckarna.

...svensk-norska gränsen på ett gammalt vykort...

     Den första biten följer vi en rak, öde grusväg och efter ett par hundra meter kommer vi fram till Atostugan. På vänster sida av vägen står här en gammal förrådsbod, skev och väderbiten, och, bredvid den, en torvkåta. På andra sidan vägen, till höger, står ett enkelt, rödmålat hus i två våningar. Detta är Atostugan. Dörren är stängd bara med en hake. Vi öppnar och kikar in.

...detta är Atostugan... 

     Här, mitt i samebyns sommarviste vid Risbäcken, uppförde Tomas och Anna Klementsson omkring 1920 den ursprungliga torvkåtan. Några år senare gjorde de vad få samer dessförinnan hade gjort, de byggde ett fast bostadshus. Kök och skafferi fanns på bottenvåningen och en vindskammare på den övre. Det var betydligt rymligare än den gamla torvkåtan. Men huset, som stod färdigt 1925, innebar ett brott mot svensk lag. Atostugan var ett svartbygge. Det var för samer förbjudet att bygga permanenta byggnader i fjällområdet och lappfogden uppmanade därför till rivning av det nyuppförda huset. "Lapp skall lapp vara". Familjen stod emellertid på sig och tog strid mot de svenska myndigheterna. Mycket tack vare Klementssons kamp ändrades 1928 den särbehandlade lagen och huset fick stå kvar.

     Vid ungefär samma tid inrättades här en nomadskola där de samiska barnen undervisades under sommarveckorna. 1945 invigdes dock den nya skolan i Tärnaby och skolverksamheten vid Atostugan var därmed till ända. Vistet nyttjades då fortfarande av samer, men vid det laget hade familjen Klementsson flyttat till Vilhelmina. Idag finns här av de tre kåtor som nyttjades som skola inget kvar.

     Från stugan startar den vältrampade stigen upp mot Aatoklimpoe. Klockan är runt sex då vi inleder det som ska bli den här dagens sista stigning. Stigen är bred och lättvandrad. Den är väl använd och det är uppenbart att klippan ovanför oss är ett populärt utflyktsmål. Nu syns emellertid inte några andra människor till. Det är sent, såväl på dagen, som på säsongen. Skymningstiden närmar sig och vi går uppåt i rask takt för att hitta en lämplig lägerplats innan mörkret faller. Vandringen är lätt, men det höga tempot gör ändå att vi blir rejält varma. Döda trädstammar ligger på sluttningen utmed stigen. För en tid sedan gick björkmätarlarven hårt åt skogen. Larven ingår i björkskogens stora livscykel, men återhämtningen tar tid.

     Vi kommer upp på klipphällorna och hedarna ovanför trädgränsen. Rakt åt väster, omkring en halvmil bort, ligger sjön Krutvattnet (586 möh). Vägen mot Hattfjelldal, ett grått band genom den röda björkskogen, passerar tätt inpå den norra stranden. Riksgränsen korsar tvärs över sjön. Några kilometer söder om Krutvattnet, i Helgeland på den norska sidan om gränsen, syns den lätt identifierade Brunreinklumpen.

...rakt åt väster ligger sjön Krutvattnet... 

     Vi når fram till den lilla, vackra sjön vid foten av Aatoklimpoe. Klippan speglar sig i den blanka vattenytan. Vi slår upp tältet ett par meter från strandkanten, nära den avvattnande bäcken. Medan vi spänner tältduken hörs plötsligt en korps distinkta kraxande uppifrån berget. "Ravnen er fjellets onde ånd", menar Peder W. Cappelen i Alene med Vidda. Det skarpa ljudet fyller för ett ögonblick omgivningen. Bara en gång ger sig fågeln tillkänna, sedan sluter sig tystnaden åter över landskapet. Vingeflax och fåglalåt. Tankarna går till den korp som vi mötte då vi igår närmade oss den andra av de båda glaciärnischerna uppe i det dimhöljda Viterskalet. Av indianerna på den nordamerikanska tajgan ses korpen som en helig fågel och den iakttas med uppmärksamhet och vördnad. Samerna ska, enligt Karl Andersson, ha betraktat korpen "både som ett dödens förebud och en opåkallad sorgesångare då han visar sig".

     Skymningen faller under tiden som vi tillreder vårt middagsmål. Vi har tagit på oss underställen och flera lager jackor, men ändå är det lite kyligt och det är skönt att få i sig ett varmt mål mat. Jag upptäcker att det härifrån inte går att få kontakt med den svenska mobiloperatören. När mörkret sänker sig så syns tydligt strålkastarna på bilarna långt nere på vägen. I förhållande till den mörka omgivningen syns Krutvattnet som en svag ljusning och de ifrån väster kommande ljuspunkterna färdas tätt utmed denna. Från vår högt belägna position på kalfjället ser de ut att röra sig mycket långsamt över det svarta landskapet.

     Karl Andersson berättar i sin bok Vid den sjätte sjön om vitrorna. Det var ett väsen i samisk folktro som levde i vad som kan beskrivas som en slags parallell värld till vår. De vandrade och levde i samma land som människorna, deras renhjordar betade på samma mark som samernas renar, men för alla utom de som hade skådegåvan var de osynliga. De nomadiserade vitrorna ansågs av samerna vara vänligt inställda till deras egendom och arbete, medan däremot de bofasta vitrorna kunde ställa till med besvär för traktens nybyggare. Dessa vitror (vittror) får nog i detta sammanhang förmodas vara desamma som sajvofolket, de som i livet efter detta befolkade den underjordiska värld som kallades sajvo. Andersson återger i den nyss nämnda boken hur en samisk kvinna med förmågan att skåda, Anna-Brita, säger sig "ha sett viterkvinnorna sittande på en pall (saivalapte) i Atoklimpen med utslaget hår, dåsande i solen. Deras ben hängde utanför bråddjupet. De hade stora, mjölkfyllda bröst och var klädda i lapsk högtidsklädnad av fint kläde och med silverbeslag." Anna-Brita ska också ha berättat att en viterrenhjord brukade beta på landet omkring Aatoklimpoe.

...detalj från Generalstabskartan 1897... 

     Efter en lång dag är det varmt och skönt att få krypa ned i sovsäcken. Vi är belåtna att ha hunnit ända upp till klippan redan nu på kvällen. Dess taggiga profil reser sig utanför tältet som en stor, becksvart skugga mot den marginellt ljusare himlen. I morgon kommer vi att kunna klättra upp mot toppen direkt efter att vi har ätit frukost och ha gott om tid innan vi måste börja tänka på hemresan. Vi tänker också uppsöka Soejvengeelles grav, som vi vet ska ligga inte långt sydväst om klippan.

     I gränslandet mellan vaka och sömn tycker jag mig återigen höra korpens ensamma skrik. Mina tankar rör sig trögt kring denna sorgesångare. - - - Jag driver in i sömnen medan tankarna fortsätter att långsamt cirkla kring den svarta fågeln. I mörkret utanför den tunna tältduken vakar mytomspunna Aatoklimpoe. Kanske rör sig viterflockens renar därute någonstans i skuggornas värld.

Söndag 21 september.

Det är en klar höstmorgon som möter oss då vi sträcker på oss utanför tältet. Klockan är runt sju. Som i går afton ligger den lilla sjön fullkomligt blank och klipporna ovanför oss speglas på vattenytan. Vi hör en ledrens skälla och ser ett par djur som betar på krönet strax väster om oss. Efter att ha ätit gröt och druckit en varm kopp kaffe, så är vi klara att ge oss av. Tältet låter vi stå kvar till dess att vi kommer tillbaka. Vädret är fint och det är en mycket kort bestigning, så vi lämnar all packning. Då vi går från lägret har en svag vind börjat krusa sjöns vatten.

...klipporna ovanför speglas på vattenytan... 

     Bestigningen av Aatoklimpoe är mycket enkel. Vi går efter stigen som i höjd med sjöns sydliga strand leder upp på klippan. Sedan följer vi den långsträckta ryggen mot toppen. Klippan består till stor del av isslipade hällar med en speciell vittringshud bestående av bland annat motståndskraftiga järnföreningar. Till utseendet påminner ytan om elefanthud. Aatoklimpoe är, som sagt, uppbyggd av den vulkaniska bergarten peridotit som har omvandlats till bland annat serpentin. Serpentinfjäll av denna karaktär kallas på samiska rovhtege vilket eventuellt syftar på fjällets färger, som skiftar från grönt till rött. Det hårda berget har motstått årtusendenas vittringsprocesser bättre än den mer lättvittrade omgivningen och dess utseende har mycket passande liknats vid en urtidsdrake som höjer sig över det omgivande kalfjället. Serpentin utgör en hård miljö för växter. Dels är berget hårt och dels innehåller det få näringsämnen. Ett slutet vegetationstäcke bildas därför sällan. Därtill innehåller Aatoklimpoe också tungmetallen nickel vilket gör det till en högst speciell växtmiljö. Det som växer här måste utöver allt annat vara motståndskraftigt mot tungmetallsförgiftning.

     Molnen är jämförelsevis höga idag och dessutom ganska tunna. Över Övre Jovattnet svävar vit morgondimma. Vi når toppen, 1006 meter över havet, och får en fantastisk överblick av det kringliggande landskapets höstfärger i den tidiga dagens östliga ljus. Här uppifrån ser vi nu ut över Södra Storfjällets böljande och inbjudande former. I den svenska fjällitteraturen har det inte skrivits många ord om detta område. Det ligger avskiljt till och det bjuder inte på det uppenbart dramatiska. Dit söker sig inte det stora flertalet vandrare. Tidigare hade jag planer på att avsluta denna sommar med en vandring på Södra Storfjället, men i stället åkte alltså jag och J-s. på den tur som vi nu befinner oss på. Söderut ser vi Gualijesjaavretje och Riisjaevrie som blanka silverspeglar på det kuperade höstfjället och rakt österut ligger Aavtjejaevries långssträckt snirklande vattenyta.

...1006 meter över havet... 

     På toppen tar vi fram kartan och försöker syfta in några omkringliggande landmärken, men blir då varse att kompassen uppför sig ytterst märkligt. Syftningarna verkar skeva åtskilligt från den faktiska omgivningen. När vi sedan för kompasshuset ned mot berget, så slår nålen kraftigt nästan helt om då den kommer på ungefär en decimeters avstånd från klippan. Berggrunden i Aatoklimpoe är uppenbart magnetisk. Kompassen är inte att lita på här.

...Aavtjejaevries långssträckt snirklande vattenyta...

     Det sägs att man i gamla tider tillbad och offrade till toppen. Då olycka kändes stundande eller då fara hotade, så kunde man vädja till de krafter som hade sin boning i berget och kanske i synnerhet på dess högsta punkt. Karl Andersson återger hur nåjden Lorvat på 1700-talet offrade vid Aatoklimpoe och hur han då, som brukligt var, frambar tre gåvor, en för var och en av de olika näringarna: en fågel, en fisk och ett stycke kött. Vad offrar vi idag till det som inte kan nämnas vid namn? Växelpengar. En skolklass har tidigare i sommar besökt toppen och lämnat efter sig en mängd finska flaggor. När dessa skolbarn är gamla och skröpliga, när de en dag har lagts i jorden eller spritts för vinden, så kommer Aatoklimpoe att resa sig över landet, lika evig, lika oföränderlig som idag. De av väder och vind söndertrasade tygstyckena slår övergivet i vinden.

     Från toppen vandrar vi tillbaka en kort bit och börjar sedan klättra ned på klippans södra sida. Nedstigningen är kort, men bitvis mycket brant, och vi tar oss långsamt nedåt. På vissa avsnitt kontrolleras fotfästet noggrant och vi ser till att ha grepp med händerna. Snart befinner vi oss i alla fall säkert nere på heden nedanför Aatoklimpoe. Solen värmer och en kort stund lägger vi oss ned på rygg i det mjuka underlaget, vilar och njuter av stunden.

     Snart är det dags att fortsätta. Vi vandrar runt öster om klippan, nedanför den högsta punkten, för att komma tillbaka till den lilla sjön och tältet. Ripbären lyser i klarröda färger. Lägret packas snabbt ihop och snart är vi på väg igen. Vi tänker ta oss ned mot Risbäcken och försöka hitta Skuggmannens grav, innan vi söker oss tillbaka mot bilen.

     I den lokala traditionen är gravplatsen mycket omtalad. Samisk mytologi berättar att en avliden person kan visa sig som en skugga. Sägnens Soejvengeelle (Skuggmannen) ska ha varit en osedvanligt reslig man, lika lång som sin egen skugga när solen stod lågt. Dennes grav har sedan fungerat som kultplats. Den döde kunde skänka kraft och lycka, hans skugga skulle följa och skydda den som offrade till honom. När samerna drog mot vinterbeteslandet var det Soejvengeelle som vakade över det av människor övergivna landskapet. Det var han som under den långa vintern höll ett öga på de förråd som samerna hade i närheten av graven. Skuggmannen kunde också uppvisa skälmliknande drag. Då en familj satte upp sin kåta för nära graven, så visade sig en skugga för modern och bad dem att flytta. Då detta sedan inte gjordes snabbt nog, så återvände skuggan och nöp denna gång moderna hårt i armen. Detta gav resultat. Familjen flyttade genast sin kåta längre bort och besvärades sedan inte mer av Soejvengeelle.

...ripbären lyser i klarröda färger... 

     Det är fortfarande tidigt på dagen då vi passerar under de så kallade viterpallarna på Aatoklimpoe. Det var där uppe som viterkvinnorna sågs sitta och dåsa i solljuset. Vi lämnar klippan och vandrar nedför sluttningen åt sydväst. Först passerar vi över en mycket kort passage med blockmark, men därpå sluttar lättvandrad fjällhed ned mot den snart begynnande björkskogen. Vi letar oss ned mot den lilla bäck som längre ner mynnar ut i Rijsjohke. Genom att följa den så borde vi kunna hitta graven som är utmärkt som en fornlämning på fjällkartan. Vi har inte vandrat långt ned i skogen då vi återigen hör ljudet från en skällren. En liten flock renar, varav en individ lyser tydligt vitt i den röda björkskogen, befinner sig strax nedanför oss. De viker av åt höger och följer oss sedan parallellt en liten sträcka då vi vandrar nedåt med den lilla bäcken en bit till vänster om oss.

     Vi spanar av omgivningen efter graven, men efter en stund blir sluttningen allt brantare och vi börjar få känslan av att vi har kommit för nära Rijsjohke. Enligt kartan borde vi vara ungefär vid rätt plats, men vi förstår att vi eventuellt redan har passerat graven utan att upptäcka den. Vi kränger av oss ryggsäckarna och jag ger mig först iväg en bit nedåt för att utesluta det alternativet. Nedanför mig ser jag snart ravinen där Risbäcken rinner fram och jag kan konstatera att gravplatsen måste ligga högre upp. Jag vandrar tillbaka och letar efter avvikande stensamlingar. Efter en stunds sökande hittar jag den.

     På en liten upphöjning i skuggan av ett antal björkar ligger hällgraven. Vi hade passerat strax öster om platsen och gått ett femtiotal meter för långt ned innan vi stannade och började leta. På 1950-talet genomförde Ernst Manker en arkeologisk undersökning av graven och skelettdelar, tillsammans med andra fynd, fördes därefter till Nordiska museet i Stockholm. Graven, som dateras till mitten av 1400-talet, revs upp och lämnades i oreda. Det konstaterades att den gravlagde mannen hade varit 30-40 år vid sitt frånfälle och hans längd uppskattades till omkring 160 centimeter. Det kunde senare, efter samiska efterforskningar, påvisas, att Manker hade givit löftet, som han noterat skriftligt i sina anteckningar, att dessa kvarlevor, efter att de hade undersökts, skulle återbördas till platsen. Detta blev avgörande då den lokala sameföreningen började driva frågan om repatriering: 2002 kunde Soejvengeelle åter läggas till vila i den restaurerade hällgraven ovanför Risbäcken. Då det gäller återförandet av samiska kvarlevor från den svenska statens museer och institutioner är detta hittills ett unikt fall. But who knows the fate of his bones, or how often he is to be buried? Andra samiska skelett och kranier, bortförda i vetenskapens namn, vilar ännu i mörkt förvar långt från sina ursprungliga gravplatser.

     Egentligen ska man inte lättvindigt gå ända fram till graven. Soejvengeelle vill bli lämnad i fred och han bör visas respekt. Men det brukar numera också sägas, att om man strövar i området och råkar hitta hällstensgraven, då är det den begravde själv som vill träffa dig. Inte långt härifrån rör sig renarna på den skogsklädda sluttningen ovanför Risbäcken. Solen silas genom björkkronornas höstprakt och det varma ljuset spelar lekfullt över gravhällarna.

     Från graven tar vi oss den sista biten till Rijsjohke. Sluttningen på den norra sidan av bäcken är för brant att följa nedströms, så vi vadar vattendraget och fortsätter västerut på den andra sidan. Efter omkring en kilometer ansluter vi till en stig och kort därefter kommer vi fram till bron som korsar bäcken. Vi har nu inte långt kvar till Atostugan och bilen, men innan vi startar hemresan vill vi äta lunch och detta verkar vara ett lämpligt ställe att göra rast. Vid den steniga stranden intill det norra brofästet tar vi av oss ryggsäckarna och plockar fram spritköket. I lugn och ro intill bäcken äter vi en varm soppa. Denna vandring börjar närma sig sitt slut.

...denna vandring börjar närma sig sitt slut... 

     Nu återstår bara den korta avslutningen. Vi passerar Atostugan och följer sedan den raka grusvägen mot parkeringsplatsen. Vid stugan står två bilar och på parkeringsplatsen ytterligare två. Numera är Aatoklimpoe, som sagt, ett populärt utflyktsmål. Vi är glada att vi kom sent på säsongen och att vi genom att sova uppe vid klippan kunde bestiga toppen tidigt på dagen. På så vis fick ha berget för oss själva.

     Vi packar ryggsäckarna i bilen och gör oss klara för hemresan. Klockan är omkring tre då vi svänger ut på vägen. Det är skönt att åka hemåt, men på samma gång vemodigt. Jag känner redan en stor saknad gro i bröstet. Detta var den sista av sommarens vandringar. Snart är vintern här. Nio långa månader återstår till dess att jag återigen får leva fjällets klara sommardagar.

     Då vi passerar ligger Övre Jovattnet nästan ogripbart blank och i den stora spegeln - som i en parallell värld, klarare än det vi till dagligdags kallar verklighet - lyser hela den i höstfärger brinnande björkskogen upp mot den högt belägna klippan.

♠

Niklas Åkerlund