Veckoslutsvandring i Andalusien

Malaga blev målet för årets höstvandring. Den här gången valde vi att lämna tältet och därmed en hel del relaterad utrustning hemma. Med lätt packning blir det smidigare på flygresan. Upplägget var tre vandringsdagar i Malagas omgivningar. Vi hade förmånen att bo i lånad lägenhet strax väster om Malaga, dit vi anlände på onsdagskvällen. Proviantering och detaljplanering blev första kvällens program.

Första dagsturen var vandring till Pico de Mijas. Efter en kort bilfärd var vi vid startpunkten i Mijas. Redan nu hade vi en fin utsikt över bergen, havet och stadsbebyggelsen som sträcker sig längs Costa del Sol. Men bättre skulle det bli! Vi tog sikte på en grusväg som skulle föra oss uppåt längs bergssidan. Enligt vår guidebok skulle det dyka upp en led. Det visade sig vara betydligt bättre markerade leder än vi väntat oss. De elektroniska hjälpmedlena behövdes nästan inte alls, de fungerade mest som bekräftelse på att vi var där vi skulle vara.

Vandringen gick på steniga stigar, och bitvis riktigt branta. Enstaka pinjer och eukalyptus växte på branterna som hade tydliga spår av skogsbränder. Solen sken från klarblå himmel och värmen gjorde att mycket vatten gick åt, som man får bära med sig till sista droppen. Förmiddagens vandring gick obönhörligt uppåt, steg för steg och stavarna kom väl till pass. Vyerna över Solkusten och de kustnära bergen omgav oss var underbara. Ravinerna vi gick längs förstärkte berget mäktighet, trots att den inte når mer än 1165 m ö h.  

Väl uppe på toppen avnjöt vi vår medhavda lunch av lokala delikatesser. Det gällde dock att man valde sin plats med omsorg för att få utsikten. Bakom våra ryggar tornade sig en radiokommunikations-anläggning upp med tillhörande vägar. Eftermiddagen bjöd på behaglig nerförsbacke, men vissa branta passager nerför krävde ökad uppmärksamhet. I blickfånget hade vi hav och berg, just den kombination vi sökte med vår tur.

Andra dagens mål var en topptur till Maroma, 2065 m ö h. Vår uppfattning om denna tur var att det skulle vara i paritet med toppturen till Kebnekaise. Byn Canillas de Aceituno som var vår utgångspunkt ligger på ca 670 m höjd och sträckan vi hade framför oss är ca 22 km. Redan på vägen dit i bilen noterade vi de låga molnen i bergen. Men dagen var solig och varm i den tidiga timmen och vi trodde nog på en klar dag.

Parkeringen visade sig vara första utmaningen. Det var marknad i den lilla bergsbyn och bilar överallt. Vi letade oss tillbaka till utkanten och fotbollsplanens parkering. Startpunkten för vandringen låg i andra änden av byn så vi satsade på att gena upp för berget och ansluta till turen som är beskriven i guideboken. Vi kom upp på en grusväg och valde naturligtvis fel riktning. Det fanns en väg till bortom kröken som vi skulle ha tagit. Det insåg vi efter en kvarts promenad.

Väl på rätt väg var turbeskrivningen lätt att följa och glesa ledmarkeringar jämte enstaka rösen förekom. Vandrandet gick utan missöden med den ena vyn imposantare än den andra. Turen gick inga längre sträckor på ekvidistanserna. Vissa stigningar var överraskande branta men aldrig besvärliga. Efterhand som vi vann höjd såg vi att toppen var helt inbäddad i moln. De ville inte lätta, nej, snarare rullade molnen ner i ravinerna. Vi insåg att det blir nog inte som vi hade tänkt oss. Vi valde att hålla lunchpaus när vi hade en 300-meters stigning framför oss som tycktes gå rätt upp i molnen. I passet där vi satt sken solen men temperaturen var märkbart lägre an när vi började gå. Beslutet att gå neråt var givet och vi valde att runda en ravin för att sedan kliva upp på en annan kam som vi följde neråt. Nedanför oss hade vi Rio Almanchares som har grävt ner sig i en brant och djup ravin. Eftermiddagens vandring var en riktig höjdpunkt. Terrängen var öppen med spridda pinjedungar. Vi travade på med panoramavyer åt alla håll. Bakåt hade vi Maromas sydvägg som mäktig fond. Den uteblivna toppturen sved inte så mycket längre.

Tredje turen var tänkt att gå kustnära och kanske med tillfälle till bad. Cerro Gordo ligger öster om Nerja och är ett område där bergen stupar ner i havet och där floder har gröpt ur djupa raviner. Det finns fina badstränder i vikarna. Vädret var inte på vår sida denna lördag. Regnet hängde i luften vid avfärd. Under en timmes bilfärd till området blev det knappast bättre. En kvart in på vår tur började regnet. Vi följde en väg ner genom en av ravinerna mot stranden. Därifrån skulle vi börja en stigning upp till ett vakttorn från 1600-talet. Sådana finns finns det gott om i trakten. De fungerade som signalsystem och kustbevakningstorn. Medan vi stod och tittade upp på branten som vi skulle uppför övergick regnet tilll en utomhusdusch. Stranden var dock civiliserad och hade ett öppet strandcafé. I väntan på bättre väder tog vi en fikapaus.

Vädret var som det var och kaffet var uppdrucket. Vi axlade våra ryggsäckar och började gå uppför. Det var brant och halt. Stigen upplöstes i intet halvvägs upp. Sökandet efter bästa vägen upp tog tid. Men envis kamp gav resultat och vi kom upp på krönet. Då visade sig att det fanns en vältrampad stig upp men den började en halv kilometer bortom platsen där vi gick upp. Stigen slingrade sig genom tät undervegetation längs med berget, drygt 100 m ovanför vattnet. Det var verkligen spektakulärt. Särskilt när regnet strilade och molnen svepte in höjderna i dimma. Men regndimman tätnade. Stigen vi gick på övergick till en bäck och vattnet strömmade allt fortare i det intensiva regnet. Lera, grus, pinnar och stenar åkte med av bara farten. Nu hade vi hunnit bli genomvåta och leriga samtidigt som landskapet var helt dolt i dimman. Det fick bli signalen att leta sig till baka till bilen. Badbyxorna kom till användning till slut, men som torrt ombyte!

Veckoslutsturen gav mersmak. Utanför högsäsongen och med god framförhållning är det fullt möjligt att njuta av några dagars vandring i Spanien med låg budget. Att hyra bil i Spanien är billigt, och resturangerna håller rimliga priser.
Området ebjuder olika typer av turer inom en radie av en timmes bilfärd från Malaga.
Inför resan lade vi en del tid på att planera turer. På Internet finns mycket information att hämta. Men mest nytta hade vi av boken Coastal Walks in Andalucia, skriven av Guy Hunter-Watts. Vi använde viewranger och hade laddat ner olika gps-spår som inspiration. Vi hade även 1:50000 kartor från IGN med oss i reserv.