Vandring runt Virihaure och Vastenjaure.

Jag hade kört bil från Kungsängen till Umeå (63 mil) den 23:e juni. Min kära mor bjöd på vällagad mat och nyskördade jordgubbar. Bara en mor kan skapa denna totala känsla av att vara välkommen. Jag har försökt säga att jag kan äta efter vägen för att hon ska slippa arbetet i köket, men det var nästan som att svära i kyrkan.

24:e juni - dag 1.

Tidigt på morgonen fortsatte jag till Kvikkjokk (51 mil) där jag hade bokat plats med helikopter (Lapplandsflyg på den tiden) till Staloluokta. Man fick medföra 20 kg packning för ordinarie biljettpris. I mitt fall vägde ryggsäck och vandringsstav 43 kg, så det blev till att betala ytterligare 230 kr (10 kr per extra kg). 

Man känner sig som en kalv på grönbete direkt man kliver av helikoptern och står på Virihaures östra strand. Jag går till samma same som kört mig med båt förbi Duvggejåhkå året innan. Han har möjlighet att köra mig även i år. Båtföraren och hans hund utstrålar ett välgörande lugn - något som den tillfällige gästen hoppas att uppnå efter två veckors vandring.

^{På väg västerut över Virihaure.}

Väl avstigen på Duvggeluoktas västra strand känner man plötsligt ensamheten. Sannolikheten att träffa på en annan vandrare är obefintlig. Först när jag närmar mig Padjelantaleden öster om Sallohaure kan jag räkna med att få växla någon artighetsfras med en artsfrände.

Det är inte helt enkelt att manövrera en säck på 43 kg vid påtagningen. Norröna Recon Pack är en säck med ram vilket brukar synas på framsidan av höger lår i form av ett antal blåmärken. Bärandet var överkomligt, även om man ligger på maxpuls i brantare uppförsbackar.

^{Vattenfall i Duvggejåhkå, nära utloppet i Virihaure}

Vädret var fint och jag stretade på de nästan 200 metrarna i höjdled från Virihaure upp till Duvggejåhkås utlopp i Gásakjávrre. Eftersom jag startade sent fick det räcka med 5 km första dagen. Satte upp tältet och undersökte sedan växtligheten i närheten.

^Dvärgvide?

^{Karta dag 1 och 2.}

25:e juni - dag 2.

Tog gott om tid på mig på morgonen. Dagens sträcka skulle bara utgöras av 4 km längs norra sidan av Gásakjávrre och en sväng på 6 km upp till Stuorra Duvgge. 

^{Dags att ta på sig säcken och ge sig av.}

Framme vid den fina tältplatsen vid sjöns nordvästra hörn kändes det skönt att gå barfota i det korta gräset. Det rinner en liten jokk där som har en fördjupning med sandbotten innan den mynnar i sjön. Vattnet är där hela 10 eller 11 grader vilket är att föredra framför det betydligt kallare glaciärvattnet i Gásakjávrre. Över himlen vandrade underliga moln. Jag tror att dessa var av typen linsformade böljemoln. SMHI skriver:

^{Tältplatsen dag 2 vid Gásakjávrre. Topp 1663 i bakgrunden.}

Efter intagen lunch var det dags för en eftermiddagsutflykt upp på utsiktsberget Stuorra Duvgge vars topp ligger 980 m.ö.h. Man har en strålande utsikt över västra Virihaure och även mot Gásakjávrre.

^{Panorama över Siergga luokta.}

26:e juni - dag 3.

Dagens etapp var en 8 km lång sträcka över södra sidan av Jågnåtjårro (1163 m.ö.h.) till en tältplats sydväst om toppen på cirka 1050 meters höjd. Totalt 300 meters stigning. Detta är inte den närmaste vägen runt de stora sjöarna. Min avsikt var att hitta ett basläger för att kunna göra dagsutflykter till bland annat Topp 1462 vid Blåmannsisens norra sida.

^Fjällglim.

Efter ett par km låg en nyligen dödad renkalv på en snöfläck. Av skadorna - och avsaknaden av djurspår i snön - drog jag slutsatsen att det bara kan ha varit en kungsörn som bragt den lille om livet. De spår som fanns i snön måste ha gjorts av vingar. Förmodligen hörde örnen mig komma och gav sig iväg. 

^{En nyligen dödad renkalv. Bevisen pekar mot en kungsörn.}

Jågnåtjårro är snarare en platå än ett berg, men utsikten är vidsträckt mot norr och öster.

^{Utsikt mot öster med fjällen runt västra Sarvesvagge i bakgrunden.}

Efter tältuppsättning och middag gjorde jag en kvällsutflykt över Jågnåtjårro. Fotograferade blommor och riksrösen.

27:e juni - dag 4.

I dag var det dags för den första längre dagsturen. En sväng runt Kvitvatnet med passage över topparna Gieddoajjve (1153) och Topp 1161 vid västra Messingmalmvatnan. Jag ville främst titta närmare på glaciärsjöarna norr om Blåmannsisen. Totalt blev det 15 km med 400 meter uppför och lika mycket nedför. En lugn och behaglig tur med endast mat, kamera och regnkläder i dagturssäcken. Vattendraget som avvattnar Kvitvatnet - Kvitvasselva - var djupare än vad mina 31 cm höga Lundhagskängor klarade av, så det blev till att ta av sig på fötterna. 

^{Kvitvasselva - utloppet från Kvitvatnet.}

Det var mycket snö kvar men det var samtidigt varmt. Ingen mygg ännu eftersom det var is på nästan alla sjöar. Man kunde ligga på magen och fotografera blommor ostörd. Väl uppe på Gieddoajvve åt jag lunch och njöt av utsikten. Speciellt Blåmannsisen i söder och Sisovatnet och de spetsiga topparna i väster.

^{Vy mot söder från Gieddoajvve.}

Efter lunchen bar det av söderut mot topp 1161 vid västra änden av Messingmalmvatnan. Lättgånget och lagom brant.

^{Blåmannsisen dämmer upp Övre Messingmalmvatnan.}

Fronten av glaciären var nog upp till 50 meter hög. Hans Pettersson har skrivit en artikel om de jöklahaup (jökellopp) som inträffat i denna sjö. Den finns att läsa i Svenska Fjällklubbens tidskrift Fjället - nummer 1 år 2013. Jag var här 10 år innan artikeln skrevs och kände inte till fenomenet, men jag kunde se att något ovanligt inträffat eftersom bergväggen på andra sidan sjön hade en annan färg från sjöns yta och 20 meter uppåt - trots att sjön inte var reglerad. Mer än 20 meter högre kunde vattnet inte nå eftersom det då rinner ut i östra Messingmalmvatnan. Vattnet kommer då att rinna ut i Virihaure och gynna svenska vattenkraftverk. 

^{Man kan se att vattennivån varit 20 meter högre.}

År 2001 var vattennivån så hög att den lyfte upp glaciärtungan. 40 miljoner kubikmeter vatten lyckades smita iväg under isen och ner i vattenmagasinet i Sisovatnet. Norrmännen kunde nu för första gången få ekonomisk fördel av det vatten som trots allt var deras. År 2005 smet vattnet ut under isen igen och därefter har det hänt allt oftare på grund av att glaciärtungan blivit allt tunnare.

Jag passade även på att studera nordsidan av Topp 1462 noga eftersom morgondagens dagstur skulle ta mig till toppen av berget. Vägen tillbaka till tältet var overkligt slät och lättgången. 

28:e juni - dag 5.

Äntligen skulle det bli en dagstur till toppen av Topp 1462. För några decennier sedan var nog berget en nunatak - helt omgiven av Blåmannsisen, och det är fortfarande en återvändsgränd, om man inte tänkt ge sig ut på glaciären - vilket man inte gör ensam. Total längd: 17 km med 700 meters total stigning.

^{Topp 1462 till vänster och Messingtoppen (1270) till höger.}

På snöfälten strax norr om Messingmalmvatnan såg vandraren purfärska järvspår. Kornsnön som kastats upp bredvid fotavtrycken hade ännu inte börjat smälta trots värmen.

På nordöstra sidan av Messingtoppen finns fortfarande en glaciärrest kvar som var rätt svår att passera nere vid sjön eftersom den var mycket brant. Isen på sjön var inget alternativ eftersom den var murken. Det hade varit bättre att gå högre upp till dess man passerat glaciären. 

Men belöningen blev en otrolig blomsterrikedom inträngd mellan gigantiska snölegor och glaciärrester - mycket oväntat!

^{Fjällviva till vänster, smalviva till höger, fjällgentiana och fjällviol.}

^{Topp 1462. Den var nog en nunatak tills helt nyligen.}

Framme vid foten av Topp 1462 blev det genast ordentligt brant, vilket märktes mer eftersom det var en solid och slät klippa man gick på. Dock inga problem förrän strax innan toppen där en klippvägg på tio meter var så brant att det krävde lättare klättring. Utan klätterutrustning fick vandraren placera sin 175 cm långa vandringsstav på strategiska ställen under sig, för att nå nya stödpunkter för händer och fötter. 

^{Topp 1462. Skönt att vila ut i det fina vädret, enbart omgiven av is.}

På toppen var det vindstilla och lagom varmt för en lättare klädsel. Berget var omgivet av glaciären utom längs den norra bergskammen där uppstigningen gjorts. Närheten till den 87 km² stora Blåmannsisen gör att utsikten till stor del består av ett vinterlandskap. 

Blåmannsisen är en så kallad platåglaciär och i en helt annan storleksklass än våra svenska glaciärer. Men även den blir tunnare. Det verkar dock inte ske lika snabbt som för andra norska glaciärer. Det varnas för att förtunningen medför en ökad risk för sprickbildning och att delar som förr varit sprickfria nu inte är att lita på. Glaciären är 475 meter tjock i den dalgång som förbinder Leirvatnet med Norddalen i väster. Om isen försvinner så kommer Leirvatnet att rinna ner i Norddalen och inte som nu ner till Virihaure.

Det var lätt att bli sittande på toppen i timmar i det fina vädret. Vid åttatiden började solens reflexer i Atlanten att synas trots att luften innehöll mycket vattenånga. I sydost tornade topparna i Sulitelmamassivet.

^{Panorama över Blåmannsisen från Topp 1462.}

Vid halvniotiden var det dags att ge sig tillbaka till lägret. Det skulle bli nio eller tio km eftersom vandraren valde att gå ner längs den södra sidan av berget. Den vägen är enklare och inte alls lika brant men med en hel del lösare jord och morän i närheten av glaciären. Det var en mycket hög isvägg där berget mötte glaciären. Temperaturen blev nu mer lik den i ett kylskåp. Berget rundades på den västra sidan varefter återvägen blev densamma som hitvägen. 

^{På väg ner mot Blåmannsisen längs södra sidan av Topp 1462.}

^{Ismuren där glaciären och Topp 1462 möts.}

Framme vid tältet vid halv-ett tiden. Fötterna måste tvättas och kängorna tas omhand - oavsett tid på dygnet. Fotsalva är också bra. Förebyggande åtgärder har hållit fotproblem borta.

29:e juni - dag 6.

Det blev varmt i tältet i det soliga vädret - alldeles för tidigt med tanke på hur sent det blev i går. Genom att lägga sovsäck och kläder på tältet ordnades lite skugga och svalka. Dagen blev en vilodag eftersom vandraren var lite trött efter gårdagen och inte intresserad av att gå en längre sträcka med tung ryggsäck. Lufsade runt med kameran på Jågnåtjårro och fotograferade en och annan blomma.

^{Lägret vid Jågnåtjårro. I bakgrunden Goádasjoajvve, Litlrago, Ragotjåhkkå.}

^{Lappfingerört på Jågnåtjårro.}

30:e juni - dag 7.

Efter fyra nätter på samma plats var det dags att ge sig av. Nästa inplanerade dagstur var en längre vandring över Lappfjellet i södra Rago. För att kunna göra den behövde lägret flyttas ett antal km norrut. Landskapets utformning gör att färdvägen ser ut som ett S. Dagens sträcka blir 12 km. Totalt 250 meter uppför och 400 meter nedför. Packningen har minskat med 5 kg vilket ökar steglängden märkbart. 

Man fick gå 3 km mot nordost innan det blev överkomligt brant och de 200 metrarna i höjdled ner mot Övre Veiskivatnet (831 möh) kunde avverkas. Sjön passerades på den östra sidan. Sedan följde en stigning på 100 meter upp mot riksröse 240 D som även utgör början av Rago Nasjonalpark på den norska sidan. Härifrån är utsikten fin mot Raddujávrre och västra Virihaure. Här fanns även stora partier med gräs och fjällsippor. De första myggen började märkas av efter flera dagar med högsommarvärme.

För att inte förlora så mycket i höjd på färden norrut följde vandraren bergskammen 1½ km västerut innan det blev nedgång i dalen sydost om Bálggescorru (964 möh). Höjdförlust 160 meter. Därefter hölls riktning rakt norrut fram till Furusteinsfjellets östra sida som fick bli lägerplats. Höjdstigning 100 meter.

^{Smältvatten översvämmade dalen norr om Radduvárre.}

Från bergryggen mellan Furusteinsfjellet och Radduvárre kunde man se att sandurfältet nedanför - där jokken som avvattnar Rágujiekna drar fram - var översvämmat av smältvatten. Vanligtvis är det en utmärkt tältplats, men nu var det för blött. Den jokken är också ett av de största vaden. Det kan vara mer än knädjupt och upp till 30 meter brett vid det valda vadstället, men det är sandbotten och inte strömt. Dock är vattnet nästan smärtsamt kallt eftersom glaciären ligger endast 2 km uppströms.

1:a juli - dag 8.

Det fantastiska vädret höll i sig. Vandraren skulle - iförd kortbyxor - följa Linnéruta från riksgränsen förbi Flatkjölen och över Lappfjellet. Tillbakavägen skulle gå över Lappfjellets små toppar Rájrretjåhkkå (1150), Luojdotjåhkkå (1169) och Goadásjoajvve (1220). Enligt kartverktygen blev det totalt 27 km med sammanlagt 1050 meters stigning.

Linnéruta är sparsamt markerad med små rösen som är lätta att missa, speciellt tidigt på säsongen då många rösen kan vara gömda under snön. Landskapet är utformat på ett sätt som gör att man inte kan veta hur det ser ut en halv km längre fram. Plötsligt står man framför ett mindre stup på 5 eller 10 meter som man måste försöka gå runt på lämpligt sätt. En idealisk plats för de som vill leka kurragömma. Man får räkna med att sträckan fram till Flatkjölen tar längre tid än normalt.

Det finns många spår efter inlandsisen och även efter glaciärer i senare tid, med ändmoräner och utspridda stenblock.

^{Spår efter inlandsisen söder om Rágojiegna.}

Strax innan Flatkjölen intogs lunchen. Tystnaden accentuerades av porlandet från små jokkar. Under ideala förhållanden avtar den medvetna tankeprocessen successivt för att ersätts av instinktiva handlingar och reaktioner. Hjärnkapaciteten används i stället till att stärka de fem sinnesorganen. De levererar nu en mer distinkt bild av omvärlden. Den friska luften och vandrandet bidrar till att avgifta kroppen och stärka sinnesintrycken ytterligare.

Färden fortsatte längs Linnéruta som nu hela tiden befinner sig mellan 950 och 1050 möh. Utsikten ner mot Litlverivatnet är obeskrivbart vacker. Där det samlats lite jord och sand har fjällsippan slagit rot i täta mattor.

^{Litlverivatnet ligger 700 meter nedanför Linnéruta på Lappfjellet.}

^{Fjällsippor vid Boadnjásroahtte.}

^{Utsikt från Boadnjasjroahtte mot Litlverivatnet.}

Strax innan Råggejávrre viker vandraren av från leden med riktning mot Rájrretjåhkkå (1150). Underlaget övergår i hårda snöfält som är lätta att gå på. Några få km västerut störtar fjällkedjan 1000 meter ner mot de norska fjordarna.

^{Vy mot sydväst från Rájrretjåhkkå.}

Det har blivit sent och solen speglar sig i Atlantens vatten långt borta i väster. Dags att fortsätta tillbaka österut över Luojdotjåhkkå och Goadásjoajvve.

^{Glaciären Flatkjölen sedd från Goadásjoajvve.}

2:a juli - dag 9.

En vilodag var inplanerad, men myggen hade blivit så påflugen att ingen vila infann sig. Vandraren tog sitt pick och pack och gick mot högre höjder i hopp om att det där skulle vara myggfritt. Efter 200 meters brant stigning nåddes Rágojiegna och myggen började tunnas ut. Glaciärkanten följdes norrut och sjön vid den numera avsnörda glaciärresten passerades på norra sidan. På 1140 meters höjd hade myggen givit upp eller blåst bort och där fanns en tältplats på första parkett med utsikt mot de stora sjöarna.

^{Sandurfältet sydöst om Rágojiegna.}

^{Glaciärsjön sydost om Rágotjåhkkå.}

Efter välförtjänt middag bar det åter av mot högre höjder - närmare bestämt 1312 meter och toppen av Rágotjåhkkå. På vägen upp passerades stora fält med isranunkel som lyste som små lampor i midnattssolen. Värmen hade fyllt luften med vattenånga och bilderna blev inte så tydliga som på kallare dagar. Det blir en speciell frid på fjälltoppar när vinden mojnat. Virihaure och Vastenjaure i öster - Sörfolda och Atlanten i väster.

^{Vy mot Litlrago och Lappfjellet från toppen av Rágotjåhkkå.}

Från toppen var det halvannan kilometer till tältet. Vandraren gick i sakta mak tillbaka uppfylld av en märklig blandning av eufori och vemod.

3:e juli - dag 10.

Eftersom gårdagens vilodag uteblev fick det bli en halv vilodag i dag. I den medförda vattenhinken (10 liter) tvättades kläder. Hinken är även bra om man måste gå 100 meter eller mer för att hämta vatten. 

 ^{Tvättstuga på Rágotjåhkkå.}

Värmen från solen och den svaga vinden torkade kläderna snabbt. Lägret bröts och kosan styrdes mot nordost, längs bergsryggen som är en förlängning av Rágotjåhkkå. Utsikten mot Rago var väl värd ansträngningen att ta denna omväg. Dessutom behövde inte jokken från Rágojiegna vadas.

^{På väg norrut över Rágotjåhkkå - smältvattenpool.}

^{Panorama över östra Rago / västra Padjelanta.}

Efter 7 kilometers flanerande från en upphöjd position - med vackra vyer åt öster och väster så sattes tältet åter upp 100 meter ovanför Rástesjávrasj. Platsen valdes för att slippa myggen som brukar trivas nere vid sjön och för utsiktens skull. Snötoppen ser ut som om det vore det äldsta berget på Jorden. Ödsligt, kargt och sargat av otaliga istider. Vandraren har valt avskildheten - och den känslan blir som starkast i närheten av detta berg.

^{Känslan av avskildhet blir som starkast i närheten av Snötoppen.}

4:e juli - dag 11.

Alldeles intill tältplatsen fanns flera parallella rännor i öst-västlig riktning, där smältvattnet från gångna istider karvat sig ner i urberget. Dagens etapp bestod av två delar. Först en kort vandring på 4 km till Guovddelisjávrásj, och därefter en utflykt (9 km fram och åter) till den udda monoliten Topp 903 som ligger inklämd mellan Snötoppen och Guovddelistjåhkkå, och som utgör stoppkloss för Trolldalen i Rago.

^{Ränna från istiden sydväst om Rástesjávrásj.}

^{Tältplats dag 11, nära Guovddelisjávrásj.}

Guovddelisjávrásj spärrar i princip vägen mot Topp 903. Vandraren fick krypa uppför den branta sluttningen norr om sjön ett antal meter innan det var möjligt att fortsätta västerut. 

^{Fjällkäringtand med Snötoppen i bakgrunden.}

Därefter blev det ett sick-sackande mellan småsjöar och småstup innan man stod vid foten av den underliga och renskrapade monoliten Topp 903. Påminner lite om Ayers Rock - med den skillnaden att den är grå och omgiven av högre toppar. Ingen klättring behövs för att ta sig upp de 200 metrarna till toppen, men det är stundtals rätt brant. Om det nyss regnat bör man nog avstå. 

Att ta sig upp från Trolldalen - mellan Snötoppen och Topp 903 kan vara möjligt under optimala förhållanden, men det är nog ett gränsfall.

Nära tältplatsen fanns långa och kanske 4 meter djupa rännor nedgrävda i urberget där vattnet från Guovddelisjávrásj rann vidare mot Vastenjaure. Där fanns även rester av jättegrytor med diametrar på minst fem meter.

5:e juli - dag 12.

Nu var det slut på de inplanerade dagsturerna. Ur ett upplevelseperspektiv blev det första dagen av återfärden till civilisationen, vilket betonades av ett väderomslag - efter 10 dagar med solsken. Vandringen skulle följa Guovddelisjåhkå mot nordost, runda Guovddelisvárre och korsa Hurrejåhkå. Därefter en kännbar stigning på drygt 200 meter uppför Vielggisbáktes västra brant och sedan gå rakt österut till de första småsjöarna i Guovdoajvejávrátja. Totalt 12 km med drygt 300 meters stigning och knappt 200 meter nedför. Det duggregnade till och från hela dagen.

Dagens sträcka innehåller även tre av vandringens fyra vad som i stort sätt alltid kräver skoavtagning.

Guovddelisjåhkå. Här kan man ofta klara sig med 30 cm höga kängor om man går på västra sidan av jokken, men inte alltid. Inget svårt vad.

^{På väg förbi Guovddelisvárre.}

Hurrejåhkå. Vattnet är ganska djupt i början av juli, men måttligt strömt. Det finns en plats med stora stenblock på botten och där man kan klara sig med Hillebergs vadaröverdrag som går upp till knäna. Dessa lämnas numera hemma på grund av vikten på 450 gram.

Jokken från Báktegiesjjávrásj (736). Ett normalt år vadar man jokken utan problem, men vattnet är strömt och forsar upp mot knäna. Här fick vandraren och hans kamrat vända i början av juli år 2000, då det var ovanligt sen snösmältning. Vi kom då från andra hållet. Det var is kvar på sjön och emellanåt kom det meterstora och tjocka isflak i det starkt strömmande vattnet som skulle kunna bryta benen på en vadare – eller knuffa honom nedför vattenfallet inte långt från vadstället. I värsta fall kan man komma förbi genom att gå norr om sjön – eller upp mot Hurrevárre. 

^{Vadning av jokken från Báktegiesjávrásj.}

6:e juli - dag 13.

Dagens etapp gick förbi Árranoajvve och på sydsidan av Svártinjunjes - fram till norra sidan av sjön Gievgesjávrásj (736). 15 km med totalt 200 meter uppför och lika mycket nedför. Vädret är inledningsvis bra för att mot eftermiddagen mulna på.

Man kan även välja att gå mot sydsidan av Arajávrre  - vilket blir mindre stigning, men man missar då en del av utsikten mot Vastenjaure.

^{Panorama över Vastenjaure från Vielggisbákte.}

På Vielggisbakte växer det mycket blommor. Det beror nog på kalkavlagringarna som här och där ligger som tjocka vita band högst upp i sluttningen. Att ha en vilodag här för att titta närmare på floran och utsikten kan rekommenderas. 

^{Kalkavlagringar vid östra delen av Vielggisbákte.}

Vid Gievgesjávrásj sätter vandraren upp sin lägerplats, eftersom han av erfarenhet vet att man får gå ytterligare 10 km för att hitta en annan lämplig tältplats med rinnande vatten.

7:e juli - dag 14.

17 km med totalt 250 meter uppför och lika mycket nedför. Vädret är inledningsvis bra för att mot eftermiddagen mulna på och mot kvällen återigen klarna upp. 

^{Tältplatsen vid Gievgesjávrásj.} 

Det är lättgånget de första 5 km. Från Njunnjása Dujbbe (742) är det 3 km och 200 meter nedför till Sáluhávrre sameläger. Underlaget är till stor del småbulligt och med en del lägre ris, så man måste ha koll på var man sätter fötterna. Från samelägret går det en stig fram till de två broarna över Vuojatädno. Ön i Vuojatädno är en lämplig rastplats. I juli år 2000 var det så mycket vatten att det gick över den andra brons brofundament.

Efter lunchen fortsatte färden på Padjelantaledens upptrampade stigar, vilket blir ett paradigmskifte för hur man upplever vandrandet. Autopiloten tog nu över och den del av medvetandet som kontinuerligt söker bästa gångväg i oledad terräng gick i träda. 

Vid högsta punkten på leden öster om Vastenjaure sattes nattlägret upp. Molnen skingrades och vinden mojnade. På andra sidan sjön såg Rágotjåhkkå ut att ligga mycket långt bort, trots att kartan säger att det bara är 35 km fågelvägen. Landskapets lugn låter saker och ting falla på rätt plats. 

^{Tältplats öster om Vastenjaure, nära Padjelantaleden.}

8:e juli - dag 15.

I dag blev det Padjelantaleden fram till Arasluoktastugorna. Totalt 18 km med 400 meter stigning och 600 meter nedför. Planeringsmässigt är det för den här vandringen en transportsträcka, men den bjuder på många sevärdheter.

Klipporna vid Låddejåhkå är ett naturens konstverk. Här borde man spendera mer tid med kameran. Även rauken nära Boarkka är fascinerande. En gammal samisk kultplats sägs den ha varit. Fjällpiparen var vänlig nog att posera. Den pipare man oftast ser är annars ljungpiparen. Utsikten ner mot Arasluokta och Viriaure är en av Padjelantaledens höjdpunkter

^{Låddejåhkå.}

^{Rauk nära Boarkka.}

^{Fjällpipare.}

^{Vy ned mot Miellädno.}

Tältet sätts upp nära Arasluoktastugorna. När vandraren går in i stugan så möter han för första gången på 14 dygn andra människor. Det blir ytterligare ett paradigmskifte när den tyste och på alla punkter "självförsörjande" vandraren stiger åt sidan, för att ge plats åt det "vardagsjag" som vanligtvis sköter den mentala och psykosociala ruljansen. 

Efter att inte ha pratat på lång tid blev det lite berusande att dela erfarenheter under muntra former med andra bergstokiga. Men munlädret var så otränat att det stundtals drabbades av funktionsnedsättande mjölksyra - med sämre artikulation som följd.

9:e juli - dag 16.

Sista sträckan går till Staloluokta vilket blir 12 km. Det duggar av och till så sjumilastövlarna får bestämma takten.

^{Djidderjávrre, Virihaure och Vastejaure.}

Staloluokta nåddes tidigt och med hjälp av telefonen på fjällstationen kunde en plats bokas på dagens helikoptertur till Kvikkjokk. Fjällstationen har även en ryggsäcksvåg som angav vikten till 30 kg efter avslutad vandring. Tolv år och 20000 kr senare väger säcken 28 kg första dagen på en 14 dagars vandring. 

^{På väg ner för landning i Kvikkjokk och vardagen.}

Att på någon timme återvända till vardagen, från en lång ensamvandring, kanske kan liknas vid att stiga upp för snabbt till ytan från en djupdykning i havet. En viss tryckutjämning är att föredra - till exempel en extra dag på fjällstationen i Staloluokta. Efter avfärden med bil från Kvikkjokk tycker man att det går rasande fort fram redan vid 50 km/h, och man undrar vilket tempo passar mig bäst?

För den som planerar en tur

När jag gjorde kartorna över vandringen – till artikeln – använde jag de kartverktyg för beräkning av sträckors längd som Lantmäteriet tillhandahåller. Verktygen klarar inte av att mäta den förlängning av sträckan som uppstår på grund av höjdskillnader i terrängen (högst 2 % extra!) och man har heller ingen möjlighet att ta med alla extra svängar runt diverse hinder. Den verkliga sträckan blir nog minst 10 % längre än den som anges nedan. Undviker man att gå över Jågnåtjårro och Rágotjåhkkå blir sträckan cirka 10 % kortare och med 400 meter mindre i höjdled.

• Med tung ryggsäck: 12 dagar, 119 km, 2700 m stigning.
• Med dagtursäck: 8 turer, 89 km, 3100 m stigning.

Ett snitt på 14 km per dygn. På Padjelantaleden blev det cirka 18 km per dag. Utanför lederna uppskattar jag att man – med samma ansträngning – bara kommer 70 % av den sträcka man klarar på lederna. Den enda detaljplanering jag gjorde var de fyra längre dagsturerna. Med en lättare packning än min (och med mindre tid till fotografering) kan man säkert ta sig runt sjöarna på 6 till 7 dagar den närmaste vägen (16 till 18 km per dag). Men den största behållningen ligger i dagsturerna. 

År 2002 gjorde jag en nästan identisk vandring som var en eller två dagar längre. Där ingick dessa dagsutflykter:

• Leirvassfjellet för att titta på Blåmannsisen.
• Messingtoppen.
• Topp 1462.
• Litlrago.
• Guovddelistjåhkkå.