Treriksröset - Torne Träsk

Treriksröset –Torne träsk, 2008

Framresa från Åsele via Umeå, Luleå, Kiruna och Karesuando till Kilpisjärvi med buss. Fruktansvärt tidsödande och långtråkigt.

Lördag 26/7  Kilpisjärvi – jokk högt i Malla naturreservat

Började vandra mot Treriksröset istället för att vänta på båt i nästan två timmar och sedan få slänga ut onödiga pengar. Första sträckan var tyvärr ett par km längs E8 till en parkeringsplats, men det var skönt att få röra sig. Äntligen fick jag vandra.i underbart sommarväder.

Efter parkeringen kom jag in i Malla naturreservat, och där väntade ett vattendrag. Det fanns ingen bro markerad på kartan, vilket hade oroat mig en del. Tur att den fanns med tanke på hur jokken såg ut.

En stenig och brant stigning följde sedan, och det är alltid lika fascinerande att se tillbaka och konstatera hur fort man kan ta sig bort från startplatsen, som tycks ligga långt under en. När man kämpar på uppför känns det inte riktigt så.

Jag stannade när jag var på kalfjället och såg en finsk skylt, där det antagligen stod Treriksröset på finska. Dessutom fanns det ett märkligt klippblock där.

Jag passerade ett vackert litet vattenfall. (Förmodligen drar stigen iväg så högt, för att vandrarna ska få njuta av detta.) När jag anade Treriksrösets läge, efter att ha passerat högsta punkten på leden slog jag upp tältet.

Söndag 27/7 till sjöar mellan Koltaluokta och Kummavuopio

Ännu en vacker dag. Jag såg det gula, fula Treriksröset på håll och tog jag en bild; tänkte att jag inte skulle fota det mer, eftersom det är så anskrämligt.

Men jag kunde inte hålla mig utan tog en närmare bild också på grund av de vackra fjällen i bakgrunden.

Det andra, gamla röset är mycket finare tycker jag.

Det var fruktansvärt med mygg i dalen där, så jag tyckte riktigt synd om de som tältade. Myggen hade bästa möjliga läge med värme, ingen vind och gott om folk att åderlåta.

Leden från Treriksröset till båtlänningen var ungefär lika lättgången som jag föreställt mig. Det var närmast en grusväg för motorfordon.

Efter att ha passerat Koltaluokta stannade jag i utkanten av byn och käkade lite bland en helvetes massa mygg. Sedan bar det iväg längs leden upp på kalfjället, vilket underlättade kampen mot blodsugarna. Det var riktig fjällnatur, som ger mig en magisk känsla som vanligt. Stigningen var inget problem, trots min minimala kondition.

Nattlägret blev mitt i ödsligheten. Hela vandringen gick mest i dylik kal, monoton terräng.

Det ser ut som jag inte hade vatten vid tältet, men det är klart att jag inte stannar någonstans utan vatten. Två andra, större sjöar syns på bilden.

Måndag 28/7 till jokk ovanför Kummavuopio

Första biten gick till renvaktarstugan där björkskogen börjar. Det var lite lurigt att hitta leden igen efter stugan, men då hade jag fått lite att äta, så jag var vid gott mod. Några km längre ner i skogen fick jag plötsligt ögonen på ett björnspår i kanten av fyrhjulspåret. Stämpeln var inte så stor (man anar en tändsticksask i bildens överkant), så det var knappast från ett fullvuxet djur.

Vid bron över Nilsijoki stannade jag och drack det mest fantastiska vatten jag någonsin druckit. Det är gott att dricka ur jokkarna, men det här var något alldeles extra.

Leden fram till Kummavuopio var jobbig för att fyrhjulingarna kört sönder terrängen, så att blöthålen var extra kladdiga och vattenfyllda. Vid sidan trassliga snår. Jag mötte en tysk vandrare, som också gick ensam och hade gått den sträcka som jag siktar på att klara, dvs från Torne träsk.

I Kummavuopio stannade jag och käkade lite. Då kom en same ner och hämtade vatten i älven. Vi pratade ganska länge och jag fick veta att det skulle bli kalvmärkning i Norge kommande natt. Det är alltid stimulerande att få prata med någon, som man känner sig besläktad med. Min samiska identitet är påtaglig, men har aldrig fått förverkligas fullt ut.

Jag lämnade byn och slog läger vid en jokk strax före sjöarna som finns i björkskogen. Hela renskötargänget på sina fyrhjulingar och mototcyklar passerade under kvällen på sin väg västerut. En same pratade jag med och hjälpte med lite folie från en påse. Det behövdes till nåt reglage på en motorcykel.

Knotten svärmade den kvällen i värmen och solskenet. Jag har aldrig sett så många i tältet; det var bara att dra med handen mot tältduken bitvis, så dödades hundra åt gången! Jag fick i alla fall vara i fred för bestarna.

Tisdag 29/7 till Vurvejåkko

Det blev en förvirrad dag. Jag startade i lättgången, gles björkskog utan stigningar och följde fyrhjulingspår. Bron som är markerad på kartan siktade jag på som rastplats, men jag kom aldrig till någon bro! Eftersom det är så att vissa broar inte finns i verkligheten, medan andra inte finns på kartan, tog jag det med ro. Jag passerade i alla fall en skapligt stor jokk.

Till slut efter att envist ha hållit fast vid fyrhjulingspår insåg jag att jag lämnat leden mot Vurvejåkko för länge sedan. Bara en sån sak som att jag inte sett ledmarkeringar på länge heller. Kompassen visade att jag varit på väg västerut istället för söderut! Med andra ord hade jag följt samernas led mot kalvmärkningen i Norge och missat vandringsledens sträckning, när den avvek från spåren. Nedanstående bild visar de norska fjäll som jag faktiskt var på väg till genom att följa spåren, som också syns.

Jag tog rast och samlade mig. Med kompassens hjälp pejlade jag in de fjäll jag kände igen, bl.a. Nilsivaara, som jag hade i blickfånget under gårdagen. Sedan fortsatte jag söderut över en kam och då fick jag syn på sjöar. Det var konstigt nog inte så lätt till att börja med att se vilken sjö som låg längst österut, men det blev rätt och vadningen över utloppet gick smidigt. Ja, det var egentligen inget vad utan det gick att torrskodd hoppa över på stenar.

I raststugan hade ett ungt, finskt par just inrättat sig. Deras dagsetapp hade gått från Keinovuopio. De var mest ute för att fiska och på väg mot Pältsastugan för att sedan vända tillbaka via Treriksröset. Min dagsetapp ledde mig 8 km närmare målet, men jag gick egentligen 18 km. Det var obehagligt varmt och jobbigt att sova i stugan, men skönt att kunna använda dasset på morgonen.

Onsdag 30/7 till Råstojaure

Återigen en dag med strålande väder. Det var så skönt att slippa stugans instängdhet och komma ut i den oändliga naturen. Vid sjön ett par km från Vurvejåkko tog jag bilder på formationer som eventuellt var paltsar; jag vet inte. Nu tycker jag mest att det ser ut som övervuxna stenar. Snyggt i motljuset i alla fall.

Lite längre fram på dan drabbades jag av en makalös utmattning. Jag fick svårt med balansen, det svartnade för ögonen och jag kände mig förtvivlad. Genast insåg jag att det berodde på min bristande aptit under de första, ansträngande dagarna. Det var bara att stanna så fort som möjligt och tvinga i sig mat. Ett paket nudlar fick jag i mig och på kvällen en stor del av en påse frystorkat. Sedan fortsatte jag att pressa i mig mat och slapp någon mer svacka under de kommande dagarna.

Vid Råstojaure såg jag fiskarnas läger på håll och tänkte på att de har flygförbindelse med civilisationen flera gånger per dag, vilket jag märkte på hur ofta jag blev störd av lågflygande, små flygplan. Jag tog en funderare på vad det skulle tänkas kosta att försöka lifta med dem. Men återigen bestämde jag mig för att kämpa vidare.

På kvällen gjorde jag en obehaglig upptäckt. Eftersom jag trivs bäst med att ha en vanlig skjorta på mig, när jag vandrar, så lämnar jag öppningar för knotten att krypa in och kalasa på mitt blod. Dessutom älskar de att nästla sig in i skägget. Med kamerans hjälp blev jag varse hur åderlåten jag blivit, och det var värre än någonsin.

Torsdag 31/7 till Korvijoki

Nu fick jag en fin vandring, för vädret var svalare och behagligare. Det blåste så att de små plågoandarna hölls i schack. I början vid Omátjávri var det speciella vallar som små rullstensåsar att gå på.

Under den långa etappen av tämligen enformigt traskande tog jag dels en bild på vad jag tror var lappblågull, som jag aldrig sett förr, dels ett stilleben av resterna från någon rovfågels måltid(?).

Nattlägret blev alltså vid Korvijoki. Där hölls ett gäng fiskare, som jag gick över och pratade med, när jag kom. Då drack dom öl, eldade och var i gasen. Vi var överens om att vi har helt olika upplevelser av fjällen.

På bilden anar man deras läger på andra sidan bron. På morgonen när jag passerade hade de ställt en vinlåda i blickfånget. Märket var Chill out – möjligen en pik till mig att ta det lugnt?

Fredag 1/8 till liten sjö efter Kamasjaure

Nu hade temperaturen sjunkit ytterligare och på natten hade det varit så pass kallt att jag inte trivdes riktigt i sovsäcken. Men jag orkade inte rota fram extra kläder från botten av ryggsäcken heller.

Dagsetappen var tämligen händelsefattig, och den dagen träffade jag inte en enda människa.

Fjället Tsåktso var en majestätisk följeslagare och jag tog några bilder för att visa ödsligheten, som avlöses av granna fjäll långt in i Norge.

Lördag 2/8 till Laimoluokta

Den dagen nådde jag Torne träsk. Dessförinnan passerade jag Vuoskojaure, där jag träffade samer. Jag knackade på för att fråga efter vägen bland alla stigarna som fanns, och då kom en gammal, skrynklig tant ut och skulle förklara. Hon var så fantastiskt fin att jag kände vördnad inför henne. Hennes dotterdotter uppenbarade sig strax med en bebis på armen. Men jag pratade sedan länge med den gamla damens dotter, som berättade att karlarna var på kalvmärkning i Norge. Vi pratade mest om sameförhållanden och jag tyckte det var oerhört givande. Tänk att träffa fyra generationer samer på en gång!

Framåt Laimoluokta gick det att få telefonkontakt med båttransportfirman och med frun. Det var mest lättnad. Men jag var lite besviken också, för jag hade velat fortsätta ända till Björkliden. Mina planer var att inte gå ner i björkskogen och till Laimoluokta utan ta mig fram på kalfjället västerut och runda Torne träsk. Det såg möjligt ut på kartan, trots väldiga branter i ett område och utan närmare information om hur strida jokkarna egentligen var. Tiden och orken fanns inte riktigt.

Sista bilden visar vägen ner till stranden där jag tältade sista natten.

Söndag 3/8 till Abisko

Båten hämtade mig vid tolvtiden, och det blev en ganska tuff färd längs den oroliga sjön. Att få den servicen kostade nästan 2 000 kr, men det var ljuvligt att få njuta av alla bekvämligheterna i Abisko, där jag aldrig varit tidigare.