Tre dagar i Södra Abiskoalperna

Vy över Torneträsk från Tältlägret. Abisko Turist i bildens mittparti vid stranden.

Vanligtvis brukar vi hålla till i det som populärt kallas för Västra Abiskoalperna, när hustrun och jag gör våra sensommarvandringar i ”hemmafjällen”. Men denna gång så styrdes kosan mot den södra delen av detta högfjällsområde. Vårt mål var att gå in i Ballinvággi och vidare till Siellavággi för vidare vandring västerut - ett alternativ till pulsådern Kungsleden.

Bron över Nissojohkka.

Rast och betraktande av färdvägen. Från vänster Ballinčokka, Ćoamohas med sina tvenna toppar. Längst till höger skymtar sluttningen av Giron.

Vi startade från Abisko turiststation torsdag förmiddag den första augusti, ungefär en dryg vecka tidigare på säsongen än vi brukar vandra på fjället. Normalt så gör vi vår sensommar/höstvandring andra veckan i augusti. Att vi var tidiga märktes framförallt på värmen. Från Abisko turiststation längs ”Kungsleden” fram till att vi tog av efter stigen mot ”Tältlägret” var det ordentligt varmt, men lyckligtvis väldigt ont om flygfän.

Framme vid Tältlägret på omkring 650 meters höjd tog vi en längre paus och åt en stärkande middag, eftersom klockan nu hade passerat efter 17.00. Tältlägret är en egendomlig plats, med en flaggstång placerad i början på platån. Man kan förstå att STF hade kaffeservering här i stora tält under juli och augusti månad, eftersom platsen lämpar sig väl mycket för tältning och olika aktiviteter. Verksamheten bedrevs här från 1926 och fram till nittonhundra sextiotalet. Många bra tältplatser och nära till vatten, dessutom en verkligt fin utsikt mot det väldiga Torne träsk.

Tältlägrets flaggstång. En märklig upplevelse att stöta på en flaggstång mitt ute i ingerst.

Resterna efter den förfallna torvkåtan i Tältlägret.

Gott om vatten vid Tältlägret, då Ballinjokka kastar sig ned alldeles nära.

Efter en liten inspektion av området och mätta av middagen, begav vi oss vidare upp längs Ballinjokka. Vid höjdkurvan 900 meter beslöt vi oss för att slå nattkvarter alldeles nära bäckravinen. En bra tältplats, nära till vatten och hjortron alldeles vid tältet till frukost. Ballinjokka brusade oss till söms denna första vandringsdag.

En fin tältplats nära bäckravinen.

Den strida jokken bjöd på kristallklart vatten.

Efter morgonbestyr och frukost gick vi vidare upp in i Ballinvággi. På vår vänstra sida tornade det gamla rengärdet upp sig, likt en scen från någon äventyrsfilm. Stenarnas silhuett skapade en mystisk och spännande bild i det sterila högt belägna dalpasset. Gärdet bör vara uppfört för mycket länge sedan och under lång tid, kanske startade arbetet med stengärdan för ett antal hundra år tillbaka sedan.

En spännande vy, att bese stengärdan snett nerifrån.

Efter dalpasset bredde Ballinvággi ut sig framför oss i all sin prakt. Vi hade noterat två personer som gick några hundra meter före oss in i dalen och beslöt oss för att låta dem vandra längre framför oss, en strategisk vilopaus. När man befinner sig precis vid dalpasset, har man utsikt både nordöst mot Torne träsk, Nuolja, Slåttatjåkka och topparna norröver, samtidigt som man ser in i Ballinvággi och de höga topparna Giron, Ćoamohas på dalens högra sida och Ballinčokka på den vänstra. Längst bort tornar i molnbanken Ballinbogičokka upp sig med en synlig del av sin glaciär. Vandringen in i dalen är lätt och behaglig, trots värmen. Vi stannar till i dalens bredaste parti där tidigare en torvkåta fanns tillgänglig för vandrare. Man kan förstå att just denna plats lämpade sig för ett kåtabygge, eftersom det är nästan som en fotbollsplan på platsen och nära till vatten. Kort sagt ett bra ställe att slå upp flera tält.

När vi tittade bakåt, kunde vi beskåda Nuolja och Slåttajåkkos toppar och en glimt av träsket.

Ballinággi öppnade sig för oss. där nere vid vattnet såg vi två vandrare.

Vid den gamla kåtaplasen finns gott om plats att slå tält. En slät och fin yta stor som en fotbollsplan och nära till vatten.

Soljuset blir stundals overkligt i kombination med den frodiga ytan vid vattendraget och stenskravlet.

Högre upp i dalen närmar vi oss vadstället.

Längst söderut i dalen vadar vi över på västra sidan, eftersom bäcken i dalen förgrenar sig och fler bäckar ansluter. Vadet går bra. Vi testar att vada med så kallade ”Foppatofflor”. Lätta att bära med och bra att ha när man slår läger och lägger kängorna åt sidan. Jag blev positivt överraskad av dessa tofflor. Bra fäste på stenarna under vattnet och kan verkligen rekommenderas för vadning.

För första gången anväde vi så kallade "Foppatofflor" vid vadet. Glatt överraskad av det stadiga greppet. Dessutom är ju tofflorna lätta.

I slutet av Ballinvággi så svänger vi väster in i dalen utan namn. Den drygt två kilometer långa dalen förbinder Ballinvággi och Šiellavagge och kallas allmänt för ”Namnlösa dalen”. Den har naturligtvis ett samiskt namn sedan urminnes tider, men inget som är nedpräntat på kartblad i alla fall. Namnlösa dalen bjuder på växelvis stenskravel och småblocksterräng. Relativt lättvandrad men inga bra tältplatser. Strax innan renvaktarstugan belägen vid Ballinbogičokkas västra fot, hittar vi en fin plats att tälta på. Gott om vatten och fin utsikt in i både Namnlösa dalen och Šiellavagges bägge riktningar. Efter tältslagning gör vi en liten kvällspromenad fram till renvaktarstugan, för att om möjligt få en glimt in i Šiellavagges södra delar. Från stugan kan vi även skymta ett tält nere vid Šiellajokka. De är de två vandrarna som gick före oss in i dalen som slagit läger längre ner i dalen nära jokken.

Bitvis stenskravel i Namnlösa dalen.

I mitten av Namnlösa dalen.

Ćoamohas är ett berg som hela tiden ändrar karaktär, beroende på ljuset, molnen och läget var i dalen man bfinner sig.

Andra nattens tältplats var minst lika vacker som den första natten.

Renvaktarstugan belägen vid Ballinbogičokkas västra fot. Vackert och strategiskt belägen där dalarna möts.

Vi går sedan till vila efter kvällsskaffningen och somnar ganska snart. Mitt i natten vaknar vi av ett sällsamt ljud. Ett snöskred har gått högt uppe på Ballinbogičokka och vatten faller ned med ett hiskeligt oväsen. Efter några minuter hör vi ljudet av strömmande vatten runt om oss och under oss. Det visar sig att vatten har börjat strömma i småjokkar under den släta markytan, precis där vi slagit upp vårt tält. En enormt egendomlig upplevelse, som förde tankarna till ”Manalaiset”, de underjordiska väsen vilka enligt folktron har sin hemvist i Torne lappmark underjord.

Kvällsljuset målar dalen i olika nyanser i ständing förändring.

Innan vi går och lägger oss bjuder landskapet på en färgprakt som heter duga.

Morgonen efter tar vi ett beslut att avkorta vår vandring av olika skäl. Vi beslutar oss för att ta oss ned via Šiellavagge till platsen där Kungsleden korsar Šiellajokk. Vi hade först planen att gå söderut mot Allesatnu, för vidare vandring västerut. Men vi beslöt alltså att ta oss ned för Šiellavagge.

Den väg vi tog vill vi på inget sätt rekommendera någon att vandra. Skall man gå denna sträcka bör man vada Šiellajokk om det är möjligt och sträva efter att nå hög höjd, innan man startar vandringen längs Šiellanunni mot Gárdenvággi för anslutning till Kungsleden. Detta för att undvika ravinen och den besvärliga vegetationen. Vi valde att gå på norra sidan av Šiellajokk på sluttningen av först Ćoamohas och senare Giron.

Vår målsättning var att ta rejäl höjd, så långt det var möjligt.

Vi tog bra höjd och insåg snabbt att det var en mycket brant och jobbig terräng att vandra i på skrå, samtidigt som det var den varmaste dagen hittills i fjällen. Branter, stenskravel och mycket tät växtlighet av vide och ris, gjorde att den ca tre kilometer långa vandringen tog hela dagen. Vid Báhpagurra, en vattenförande ravin mellan Ćoamohas och Giron, var vi tvingade att gå ända ner till jokken. Att det var brant och stor risk för fall ner i ravinen, gjorde att man även blev mentalt utmattad. Väl nere vid jokken tog vi en längre rast, eftersom det var som varmast mitt på dagen.

Där dalarna möts med sina jokkar. Här var ett tält slaget, förmodligen de som gick före oss tidigare.

Siellavággis dalgång ser inbjudande ut, men det är en mycket svårframkomlig väg.

Brant, skråvandring och tät växtlighet.

Stundtals ogenomtränglig växtlighet, kryddad med myriarder av insekter.

Brant ravin och tät vegetation. En brutal kombination.

 Vid Báhpagurra kunde vi ta en längre rast och vattna alla våra celler.Äntligen kunde vi se bron över Siellajokka och Kungsleden där vi stod utmattade på sydsluttningen av Giron.

Från Girons sydsluttning fick vi en vacker kvällsvy mot väster och topparna mot Norge.

Mitt emot oss slingrade sig Kungsleden fram genom Gárdenvaggi.

Fram emot nittontiden på kvällen var vi äntligen framme vid bron över Šiellajokk där Kungsleden går fram. Svettiga, ömma i kroppen av fall och skrågång, myggbitna och rivna av de miljarders grenar i den täta växtligheten kändes det lyxigt att kunna dricka obegränsat av vatten ur jokken och laga middag. Efter middagsrasten vandrade vi längs Kungsleden fram till Ábeskojávri, där vi blev väl mottagna av de tre stugvärdarna.

Spängerna längs Kunsleden i nationalparken tecknar nästan naturliga linjer i landskapet.

Var det måhända ett skavsår som förpassade dessa kängor till den ensliga björkan?

Eftersom vi kom sent, var de flesta tältplatserna redan upptagna, men vi slog tältet nära den nybyggda bastun, vilket var praktiskt. Efter ett välbehöfligt bastubad med uppfriskande dopp i Ábeskojávri, somnade vi ovaggade denna kväll. Morgonen efter bröt vi lägret och lämnade Ábeskojávri och vandrade den dryga milen ned till Abisko turiststation. Under denna vandring fick vi det första ordentliga regnet över oss, på hela turen.

Stuganläggningen vid Ábeskojávri. Stugvärdsstugan med butik är den äldsta stugan, som skänktes av den legendariska disponenten vid LKAB, Hjalmar Lundbohm till STF 1907. En välsorterad butik fanns att tillgå, samt en nyuppförd (2012) bastu som nyttjas väl.

Bron över till Ábeskojávri anläggningen.

Ábeskojávri anläggningen, med den gamla stugan till vänster och den nya bastun till höger.

Sammanfattningsvis så är området Södra Abiskoalperna ett mycket spännande vandringsområde, som kan utforskas och vandras i många olika variationer. Förutom Ballinvággi kan man välja Nissonvággi eller Ćuonavaggi som ingångar för sin vandring. Parkerar man i någon av dalarna kan man göra trevliga toppbestigningar till toppar samtliga över 1 400 meter. Dessa ingångar i de olika dalgångarna utgör ett parallellt alternativ till att vandra utefter Kungsleden. Färre vandrare och större naturupplevelser och man kan ju avluta med att ansluta till Kungsleden, om man vill.

God tur