Sinnliga Sulitelma - ett underbart misslyckande

Min dröm detta år: En kamvandring från söder mot norr tvärs över Sulitelma tillsammans med Livskamraten. Jag hade blivit mycket inspirerad av förra årets Mårmavandring tillsammans med son och packåsna Magnus. (http://www.utsidan.se/cldoc/13141.htm)

Livskamraten har dessutom blivit betydligt mindre höjdrädd på senare år.

Men… det blev inget av med Kamvandringen på grund av två orsaker:

1)  Livskamraten: -Är det på den kammen du vill släpa upp mig? Glöm det!

En minst lika stor orsak:

2) Jag hade aldrig orkat. Magnus – packåsnan – hade varit tvungen att följa med.

 

Ovanstående måste förstås ses som ett misslyckande. Ändå är vi båda överens om att detta är den mest fantastiska gemensamma fjällupplevelsen vi haft. Bakgrunden spelar en viss roll till detta. Vi hade inte haft en fjälltur bara vi två på mycket länge och nu längtade vi verkligen efter det. Och valet av plats var nästan självklart: Det mytomspunna Sulitelma.

Turen blev ganska fysisk även utan kamvandringen och den innehöll en del strapatser, men framför allt blev den… sinnlig…?

 

 

 

BILRESAN 

 

Vi valde bil som färdsätt. Det var länge sedan vi åkte bil till fjällen. Tåg är bekvämt och praktiskt på många sätt, men det har dock en nackdel: Man måste hålla tiden. Det fanns alldeles för många frågetecken kring vår vandring - möjliga orsaker till förseningar - så vi ville vara obundna. Därför blev det bil.

 

Efter att ha övernattat hos min mor i Falun, begav vi oss iväg tidigt.

 

Bilresan gick förvånansvärt lätt och vi hann betydligt längre än vi trott och övernattade i en stuga i Silverhyttan, strax söder om polcirkeln längs väg 95. Till samhället Sulitjelma i Norge var det sedan inga problem att ta sig, men serpentinvägen på rullgrus upp till Ny-Sulitjelma var en prövning enligt Livskamraten. Det krävdes stor envishet av mig för att slippa ställa bilen i Sulitjelma och promenera upp hela vägen.

Vägen fortsätter förbi hyttan i Ny-Sulitjelma ända upp till Storelvvatnan. Där hoppades jag hitta en parkeringsplats. Men… precis innan sista skarpa kurvan – där det var riktigt brant – var vägen plötsligt blockerad av en jättelik snödriva – 4-5 m tjock. Det var bara att sakta och försiktigt backa tillbaka. Det stod några bilar parkerade längs vägen i den branta backen, med stenar bakom varje hjul. Jag tyckte att det såg lite otäckt ut och valde att försiktigt backa mig ner till nästa skarpa kurva. Där planade vägen ut och jag hittade en lite plätt vid sidan av vägen som passade bra.

 

 

NÄRKONTAKT

Redan vid de första stegen av vår vandring uppfattade vi att detta skulle bli något annorlunda. Såväl Kokedaltinder, snett framåt vänster, som Stortoppen och Vagnatjåhkkå , i färdriktningen, antydde att detta skulle kunna bli en högfjällstur av ovanliga mått.

Vi tog oss över den stora snödriva som stoppat bilens framfart. Vid nästa skarpa kurva lämnade vi vägen och fortsatte uppför fjällsluttningen - mot sydost - längs jokken. Terrängen var ganska lättvandrad även om det gick uppför i några kilometer.

Vårt första mål var de båda sjöarna Otervatnet. Jokken mellan sjöarna var omgiven av mycket höga och branta snödrivor, vilket gjorde det svårt att komma nära.

 

 De jättelika snödrivorna vid Otervatnet.

 

Endast vid två platser kunde man - utan större besvär - ta sig ner till vattendraget, och vid båda dessa ställen bedömde vi det som för djupt och/eller för strömt för att det skulle kännas helt OK att ge sig ut. Bästa vadstället tycktes vara - avspanat på lite avstånd - vid utloppet i den nedre sjön. Men det vet man ju – vadställen avspanat på avstånd kan ofta visa sig helt omöjliga när man kommer fram. Vi bestämde oss därför för att först prova norr om sjöarna. Kanske fanns där en snöbrygga?

Naturen här är magnifik. Mäktiga fjällmassiv reser sig på tre sidor, och högst upp välver sig glaciären - den västligaste delen av Sulitjelmaisen. Solen strålade. Is och vatten gnistrade på sjöarna och ute på isen hade ett ganska stort antal renar samlats. Där utspelade sig ett litet drama medan vi vandrade längs sjöns strand. Plötsligt hamnade en stor rentjur i vattnet och hade uppenbara problem att ta sig upp. Vi blev tvungna att ägna all vår uppmärksamhet åt var vi satte fötterna ett tag, och när vi tittade tillbaka ut mot renarna lite senare fanns ingen ren kvar i vattnet. Jag hoppas verkligen att den lyckades ta sig upp.

Att gå norr om sjöarna visade sig utan tvekan vara rätt val. Här tog vi oss över den första jokken på en snöbrygga, medan vi tog oss över den andra via ett brett och kallt men ganska enkelt vad.

 

Vadet norr om Otervatnet.

 

De vanligaste färdvägarna från Ny-Sulitjelma mot Pieskehaure går på norra och södra stranden av Låmivatnet. Med hjälp av kartstudier tyckte jag mig ha hittat en alternativ väg, och när sedan Hans Pettersson skrev i Svenska Fjällklubbens ”Fjället” nr 3/2007, om precis den vägen, ja, då var valet lätt.

Sedan vi vadat fortsatte vi i stort sett rakt söderut ungefär en kilometer, samtidigt som vi höjde oss ytterligare nästan hundra meter. Här börjar en ganska lättvandrad "hylla" som i stort sett följer 1000-metersnivån. Mestadels är det fråga om lättvandrade gräsängar som någon gång övergår i kortare avsnitt med blockterräng. Utsikten mot söder är givetvis hänförande och Vagnatjåhkkås nästan lodräta sydsida till vänster om oss gjorde att promenaden bokstavligen ägde rum i ett gränsland mellan böljande och lättillgängliga fjäll i söder och mörka - hotfulla? - massiv i norr.

Här uppe stör vi först en stenfalk och kort därefter skrämmer vi upp en ringtrast.

Vår första tältplats hamnade 6-700 meter väster om issjön 878, precis bakom en jättelik ändmorän som såg ut att ha hyvlats dit dagen innan. Här kände vi oss ensamma och i intensiv närkontakt med naturkrafterna.

Och vinden tog i…

 

 

OFÖRGLÖMLIG ISVÄGG 

På morgonen strilade duggregnet, men vinden hade mojnat. Trots vädret bröt vi lägret ganska tidigt. Vi klättrade runt den stora grus- och stenvallen och fick då syn på issjön... och långt där borta i fonden... Glaciären!

Vi vandrade rakt ner till issjön. På udden som sticker ut i den västliga delen lämnade vi våra stora ryggsäckar och tog bara lite nödvändig proviant i en liten dagturssäck. Visst såg glaciären mäktig ut också på det här avståndet, men vi ville ha närkontakt och började därför följa sjöns norra strand.

 

 

 

 Det blev en hel del klättrande upp och ner, och från Sulitjelmaisen kom två jokkar med ganska mycket kraft. Över båda dessa fanns dock jättelika snöbryggor.

På kartan ser det ut som om Sulitjelmaisen går ända ner till sjön. Det gör den inte... längre. Man skymtar den bara ganska högt upp i backen.

Underlaget vi vandrade på var mestadels sten och grus, men bitvis var det rena leran och några sköna delar på fast snö. På återvägen upptäckte vi att det faktiskt var enklast att vandra på själva stranden.

 

 

 

 Ju närmare vi kom desto mäktigare framträdde glaciären. Den sista biten bestod av ett mycket brant snö/is-fält. Då kom vi på att vi glömt en viktig utrustningsdetalj i storsäckarna... stegjärnen! Nu vet jag inte om vi kommit ända fram med stegjärnen heller, för det rasade en del is inte långt ifrån oss. Det kändes inte helt säkert.

 

 

Vi stannade ganska länge och vi hade inte bråttom tillbaka. Hela tiden lockades vi att plocka fram våra kameror. Nya motiv visade sig oavbrutet. Det var ett märkligt och spännande område.

 

 

 

När vi återkom till säckarna var det hög tid för lunch innan vi så småningom fortsatte vår färd, nu mot söder. Vi hade dock inte hunnit vandra många hundra meter innan vi fångades in av en jokk - som rann åt fel håll! Då var det sant! Samma skribent som skrivit om "hyllan" mellan Otervatnet och issjön hade också berättat att issjön numera har två utlopp! Detta västliga utlopp finns inte med på kartan.

Det var sannerligen inte någon liten jokk. Vi fick följa den flera hundra meter nedströms - huvudsakligen mot sydväst. Den ringlade fram och tillbaka och såg verkligen svårforcerad ut. Vi började tro att vi skulle bli tvungna att följa den ända ner till Låmivatnet, men till sist hittade vi ett ställe där vattnet saktade farten och bredde ut sig en aning.

Hela detta landskap bestod till största delen av ler- och sanddyner. Det rann vatten "överallt" och det skapades märkliga mönster i det lösa underlaget.

 

 

Så snart vi tagit oss över denna nybildade jokk, svängde vi tillbaka mot issjön för att följa dess södra strand och studera glaciärfallet från detta håll. Här kändes det som om vi var de enda levande varelserna på planeten. Världen kändes karg och öde, mäktig och lite skrämmande.

Då kvittrade något till i närheten. Vad tusan? En lite vadare! Mosnäppa? Nej... SÅ liten är den väl inte...? Den där känner vi inte igen... den har så korta ben... Fågelboken åker fram... (bläddrar)... Åh! En skärsnäppa! Strax därefter två alfåglar i den grumliga och ganska vågiga issjön. kan de hitta något ätbart där? Så kände vi oss i varje fall inte så ensamma längre...

I vår iver över det ovanliga landskapet framför våra ögon så glömmer vi att studera kartan. Vi bara går på längs stranden, häpnar över utsikten över sjön och i lika hög grad av hur märklig berggrunden vi går på ser ut.

 

 

Plötsligt är vi framme vid sjöns "riktiga" (kända) utlopp. Oj då! Jokken gör en rejäl sväng västerut, vilket gör att vi måste backa en hel del. Återtåget kändes betydligt längre än det ser ut på kartan. Det ska verkligen bli spännande att se hur nästa version av denna fjällkarta – BD 9 - ser ut.

Vår ursprungliga tanke var att nu lämna vattendraget och gå rakt över Lajrro för att därifrån kunna njuta av utsikten både norrut mot Sulitelma och söderut över Pieskehaure. Molnen låg emellertid så lågt att det kändes onödigt. I stället fortsatte vi längs Lajrrojåhkå 5-6 km innan vi slog upp tältet.

Under vandringen längs Lajrrojåhkå tog jag dessa båda videosnuttar.

http://www.youtube.com/watch?v=0_v6mbLPsDU

http://www.youtube.com/watch?v=oVOeiLhjePs

 

LABBA 

Den resterande vandringen längs Lajrrojåhkå - ner till bron - gick mycket långsamt. Vattendraget var fantastiskt levande och spännande, och gång på gång lockades vi att ta av oss våra ryggsäckar för att leta oss ner i bäckravinen. Märkliga stenformationer och vackra fall och forsar gjorde att kameraminnet fylldes i ett rasande tempo.

 

Lajrrojåhkå

 

 

Medan vi gick där så sakteliga, så upptäckte vi en man ganska långt bakom oss. Han kom dock snabbt närmare och vi stannade till ett slag och samtalade med honom. Det visade sig att han var ute på en riktigt lång vandring. Vi slog följe ner till bron och småpratade en del under promenaden. Efter en stund sa han till mig:

- Jag tycker att jag känner igen dig...

Det visade sig vara en Utsidankamrat som läst flera av mina texter. Kul! Han nämnde speciellt min text om vår första Sarekvandring (http://www.utsidan.se/cldoc/14783.htm). Det kändes därför extra roligt att kunna presentera min dåvarande flickvän – nuvarande hustru – för honom.

Sedan vi tagit farväl av vår tillfälliga vandringslamrat vid bron, styrde vi kosan rakt norrut. I början av dagen hade det varit ganska dimmigt, men nu vände vinden och det klarnade allt mer. Dock var dimmorna ihärdiga i Lajrrovagge och på Labbas västra sida. Ibland sköljde dimmorna över toppen, ibland höll de sig strax nedanför.

Eftersom gårdagen varit dimmig och stoppade oss från en utsiktstur upp på Lajrro, hoppades vi mycket på Labba. Det blev en ganska kämpig uppförsbacke.

 

 

 

 

Upp mot 1100-metersnivån låg dessutom ett par rejält stora snöfält som var betydligt brantare än väntat. Här kom stegjärnen till användning.

 

 

Utsikten var verkligen magnifik - 360 grader. Det var här uppe som vi blev på det klara med att det inte skulle bli fråga om någon kamvandring tvärs över Sulitelma. När Livskamraten såg hur kammen såg ut så bleknade hon.

- Är det där kammen? Det är väl för tusan ingen kam. Det är en presumtiv lavin!

Vädret där uppe var mycket omväxlande. Åt norr, öster och söder var det klart och vackert hela tiden, men från väster böljade dimmorna fram och tillbaka, vilket stegrade skönhetsupplevelsen.

Min ursprungliga tanke hade varit att ta oss ytterligare cirka 3 km mot norr, till sjön 1067, för att därifrån attackera kammen via Miehtjerbaktte. Nu var det ju uppenbart att så inte skulle ske. Därför nöjde vi oss med att vandra ungefär halva vägen, till en liten sjö utan namn och höjdangivelse, men den ligger på cirka 950 meter. Där hittade vi en alldeles underbar tältplats. På norra sidan av sjön låg snön djup, men på den södra sidan erbjöds vi ett flertal fina tältplatser precis vid stranden.

 

 

 

Sedan vi slagit upp tältet gjorde vi en utflykt. Vi diskuterade en stund om vi behövde någon utrustning med på utflykten. Karta och kompass kanske? Fast varför? Vi skulle ju bara gå över den lilla bergskammen och sedan följa jokken nedströms! Mest av gammal vana följde kompassen med. Den låg ju ändå redan i fickan. Men kartan fick ligga kvar i tältet.

Främsta målet för vår eftermiddagstur var att besöka Lajrrojåhkås utflöde ur Salajiegna, men också för att se vad som hände med jokken som rinner från sjön 1067 precis söder om Stuorrajiegna. Den rinner mot väster i riktning Lajrrojåhkå, men strax innan den når fram så försvinner den! Eftersom marken är ganska kalkrik tänkte jag mig att den kastade sig ner i något underjordiskt grottsystem.

Jokken var trevlig att följa. Denna film visar en del av den:

http://www.youtube.com/watch?v=3l4-R5B5LDw

I själva verket försvinner den här jokken inte alls! Det är helt enkelt kartan som är ofullständig. Detta gjorde att vi inte lyckades ta oss fram till Salajiegna eftersom jokken i fråga var alldeles för strid. Vi hade nämligen inga stavar med oss.

På vägen tillbaka mot tältet drog plötsligt dimmorna in igen med full kraft. Trots att vi bara skulle följa jokken blev vi osäkra. Svängde inte jokken för tidigt? Upp med kompassen. Vi ska ju i princip bara gå österut och sedan över två små bergskammar, varav den sista skulle vara snöklädd. Vi gick nog ganska rätt hela tiden, men KÄNSLAN var att vi irrade.

 

 

Plötsligt lättade dimman ett kort ögonblick. Var det inte därifrån vi kom? Jo, vi kände oss ganska säkra trots att det började skymma. Medan dimman åter sänkte sig kom vi fram till bergskam nummer två. Vi hasade ner för snöslänten och snart kom sjön inom synhåll. Det dröjde dock en bra stund innan vi kunde urskilja tältet.

Kylan var påtaglig den kvällen...

 

 

MIEHTTJEVAGGE

MYCKET - är ordet denna morgon. Det var en mycket klarblå himmel, ett mycket vackert, mycket kallt i luften och mycket is på sjön. Mycket gott att leva, helt enkelt. Visst hade kylan känts på natten - vi hade krupit närmare varandra. För att skapa så mycket is på denna ganska stora vattenspegel föreställer jag mig att temperaturen måste ha sjunkit ner mot minus 10.

 

 

Även om vi nu hade övergivit tanken på en vandring tvärs över Sulitelma, så fanns det ju fler utsiktspunkter som lockade. Den som låg närmast till hands - eftersom vi tänkt runda massivet - var topp 1420, Sulitelmas östligaste utlöpare. För att ta oss dit var vi tvungna att passera jokken från Stuorrajiegna. Jag kan inte dra mig till minnes att jag läst något om passagen av detta vattendrag. En möjlighet var förstås att följa jokken österut från den sjö vi tältat vid. Då skulle vi kunna passera glaciärjokken där den breder ut sig i ett delta drygt 2 km bort. Vi chansade emellertid på att vandra direkt mot utflödet från Stuorrajiegna. Det visade sig vara ett lyckodrag, för där fanns magnifika snöbryggor precis i glaciärkanten.

 

 

Sedan följde vi kanten av isen mot nordost. I dessa trakter var berggrunden mycket levande. Vi stannade många gånger för att bara njuta av det vi såg vid våra fötter.

Även fortsättningen av dagen bjöd på fantastiskt vackert väder, vilket gjorde utsikten från topp 1420... (Ja, vilket adjektiv ska jag välja för att inte upprepa mig? Jag gillar det engelska ordet breathtaking. Det är precis så det kan vara, när något är så vackert att luften tar slut... Man glömmer att andas...) hänförande.

Här uppe tog jag följande video:

http://www.youtube.com/watch?v=VGRNWBuuK5M

 

 

Visst var utsikten bort mot de mörka och stupande kammarna i Sulitelmamassivet mäktig och lite skrämmande, men det som tog priset var ändå utsikten rakt norrut, genom Miehttjevagge med sina marinblåa sjöar, där det flöt omkring stora bländvita ismassor.

 

 

När vi sedan vred blicken aningen österut såg vi - precis på andra sidan dalgången - ett för mig helt okänt bergsmassiv - Gajssegiesjtjåhkå - som såg mycket spännande ut med glaciärnischer och branta stup. Direkt bortom detta bergsområde stack det mörka och lockande Jiegnaffo upp. Vid horisonten syntes dessutom Sareks toppar tydligt. Och det bästa av allt: Det var åt det här hållet vi skulle fortsätta vår vandring. Vi skulle rakt ner i det vackraste av vackra... Det kändes utomordentligt inspirerande och inbjudande.

 

 

Nedfarten var lite lurig. Jag är inte överdrivet förtjust i konvexa och därtill branta snöfält. De är som skapta för laviner. Det blev därför en del letande och funderande på nervägen.

 

 

Nedstigningen tog lång tid, men det berodde inte främst på problem med vägval, utan på att vi ville suga på denna goda karamell extra länge. Rasterna blev täta och långa stunder stod vi bara och hängde på stavarna medan vi insöp omgivningen.

Även sedan vi kommit ner till den första sjön imponerades vi av omgivningen, nu ur grodperspektiv. Här nerifrån kunde vi se att det var med rätta vi varit försiktiga. Stora överhäng prydde Sulitelmas östra branter, och på ett ställe hade en lavin gått. Den såg mycket färsk ut.

 

 

 

Kort video från denna plats:

http://www.youtube.com/watch?v=uUcae7xS3G0

 

Vi följde dalgången mot norr - öster om den första sjön, väster om den andra och öster om den tredje. Här - vid den tredje och största sjön - formligen vimlade det av större strandpipare. Vi satte oss ner för att njuta av deras kvicka rörelser och deras ganska orädda attityd, och medan vi satt där upptäckte vi en stor vit molnbank vid horisonten i väster. Ajdå, väderförsämring i antågande. Först senare på dagen förstod vi vad vi egentligen hade sett. Det var de övre delarna av den jättelika Blåmannsisen vi såg!

Ett av våra delmål under turen var givetvis Sårjåsjaurestugan - den så omtalade konsul Perssons stuga - ett ställe som av många anses vara Sveriges vackraste plats. Från vår position fanns i huvudsak två alternativ. Antingen vandrade vi väster om topp 1208 och över vadet mellan Stadak och Staddajavrre. Jag har emellertid läst att detta vad ganska ofta är tämligen svårbemästrat, så mitt förstaval blev att istället vandra öster om topp 1208 och öster om Staddajavrre för att sedan försöka vada jokken som rinner ut i sjöns norra ände. Därför svängde vi mot nordost sedan vi passerat den sista sjön i Miehttjevagge.

Precis öster om topp 1208 hittade vi den allra underbaraste tältplats man kan tänka sig. Vi slog upp tältet på torr och fin gräsmark ute på en liten ö med stillsamt porlande vatten runt om. Strax intill fanns dessutom ett lagom stort "badkar" för tvätt av såväl kropp som kläder.

 

 

Utsikten norrut hade nu förändrats totalt. Utanför vår tältöppning bredde nu det böljande Padjelanta ut sig mot den norra horisonten.

 

DJUPVAD OCH KONSUL PERSSON

Natten var mycket vacker. Den lockade till kortare fotopromenader i omgivningen. När solen så småningom steg över bergskammen var jag helt enkelt tvungen att ytterligare några bilder på tältplatsen.

I strålande vandringsväder följde vi den lilla jokken mot norr och klev lätt över de vattendrag som kom från öster när vi nådde fram till Staddajavrres sydöstra hörn. Vyerna mot väster och sydväst var vykortsvackra med den helt molnfria himlen ovanför oss, det kristallklara sjövattnet under oss och de snöklädda Sulitelmatopparna i fonden. Bilden försämrades inte av de tre ståtliga havsörnar som i sakta mak cirklade runt Staddatjåhkkås krön.

 

 

Det var onekligen med en hel del spänning som vi närmade oss vårt tänkta vadställe vid sjöns norra spets. Vi stannade på lite avstånd för att inspektera hela vattendraget från sjön och den kilometer norrut som vi kunde se. Härifrån såg det ut att vara lättast ungefär en kilometer nedströms, där jokken delar upp sig i tre armar. Men – som jag nämnt tidigare - ett vadställe som ser lätt ut på lite avstånd kan visa sig helt omöjligt när man kommer närmare. Vi bestämde därför att först titta närmare på själva utflödet ur sjön.

Det var ett litet "sjöfall" i miniatyr: Mycket vatten och ganska djupt och längre ner betydligt vildare vatten. Efter lite trevande med stavarna bestämde vi oss för att försöka. Det var djupt... blev djupare... och djupare... ganska stor kraft i vattnet, men slät och fin botten... och så var vi över.

 

 

Vattnet vi vadade finns med på denna film:

http://www.youtube.com/watch?v=1XATdlu5SSY

 

Vi vek nu av mot nordväst och rundade Staddatjåhkkås nordöstra utlöpare lite över tusenmetersnivån, innan vi började sänka oss ner mot Sårjåsjaurestugan.

Denna plats är en av de riktigt stora i den svenska fjällvärlden, jämförbar med Kärkevagge och Rapadeltat. Några hävdar till och med att det är Sveriges vackraste plats! Så givetvis var det spännande att sakta sänka sig ner mot sjön och så småningom få syn på konsul Perssons stuga.

 

 

Och visst var där mycket vackert - både mäktigt (sjöfallet) och pittoreskt (stugan) - men Sveriges vackraste plats? Njaaee... Måhända Sveriges vackrast belägna fjällstuga. En del av platsens ”storhet” hänger förstås ihop med Dag Hammarskiöld. Vill ni veta mer om detta rekommenderar jag läsning av Tore Abrahamssons Okända fjäll.

Jag skulle tro att en anfart till stugan längs leden österifrån gör platsen än vackrare och mäktigare, för då kommer man nerifrån, möter det mäktiga fallet först och sedan den lilla stugan vid den underbara stranden. Det är i varje fall den väg jag skulle rekommendera en vandrare att ta. Nästa gång jag vandrar genom Miehttjevagge för att ta mig till Sårjåsjaurestugan, så kommer jag att följa Staddajåhkå ända ner till leden för att sedan följa den västerut till stugan.

Vi njöt av stranden och fallet och samtalade med tre kvinnor som vandrade längs leden. Vår tanke var nu att följa leden västerut några kilometer längs sjön, för att sedan söka närkontakt med Sulitelmamassivets norra delar. I själva verket lämnade vi leden efter bara drygt en kilometer. Leden var nämligen ganska klafsig och faktum är att den kändes... begränsande. Det är HÄR du ska gå!

Vi misstänkte starkt att utsikten mot Sulitelmamassivet skulle vara magnifikt både från Staddatjåhkkå och höjden 1172. Vi valde därför att leta tältplats mellan dessa båda höjder, och vid den större sjön - precis norr om 1172 - hittade vi en riktigt inbjudande plats.

 

 

DEN MÖRKA SIDAN

Vi "panikvaknade" nästa morgon av gassande solvärme. Det var bara att kränga sig ur sovsäck och tält och traska rakt ner i sjön. Ljuvlig, uppfriskande svalka! Trots den intensiva värmen visade det sig att himlen hade betydligt fler moln idag än igår, och fler och tätare molnmassor var på väg. Men sådant är det ju, fjällvädret, nyckfullt och underbart.

Efter bad och frukost axlade vi ryggsäckarna, men vandrade bara en knapp kilometer till sjöns sydostspets, där vi lade av oss säckarna och istället packade vi vår lilla dagturssäck med vatten, kikare och kamera.

Lägre moln var i antågande och innan dess ville vi väldigt gärna få en överblick över Sulielmamassivet från norr.

Vi vadade - torrskodda - jokken från sjön och tog oss upp på topp 1172 från norr. Den visade sig vara en alldeles utmärkt utsiktspunkt - utan toppröse! Jag vet att några här på Utsidan tycker att rösen är en styggelse, men jag måste erkänna - vi byggde ett - litet.

När vi satt däruppe och njöt så kände vi båda att vandringen faktiskt började närma sig sitt slut. Så därför satt vi kvar... länge...

Så småningom var det ändå dags att ta sig ner igen. Ryggsäckarna låg där vi lagt dem, men nu kändes de tyngre än någonsin. Vi fortsatte ner mot Stadak och följde sedan i stort sett stranden mot sydväst. Under vandringen förundrades vi över det enormt stora antal gräshoppor som fanns där. De fanns överallt. Tusentals!

Strax innan sjöns västände kommer en mycket liten jokk rinnande från norr. Där stannade vi för att äta lunch. Medan vi sitter där kommer ett ungt par vandrande. Vi samtalar en lite stund. Sedan vi kommit hem förstod vi att det var ytterligare en ”utsiding” vi träffat. Innan de gav sig iväg tipsade vi dem om vår underbara tältplats norr om Labba, ett tips de utnyttjade, visade det sig.

Vi åt vår lunch och funderade: Vad ska vi göra nu? Förvånande - och glädjande - nog var Livskamraten inne på att klättra lite mer. En liten bit upp i sluttningen mot Suliskongen eller Stortoppen lockade. Vi svängde därför mot sydost mellan Stadak och sjön 976.

Målet var den lilla sjön 1132 och den platå den ligger på. På avstånd såg det ut att vara en ganska lättvandrad snöbrant upp till sjön, men ju närmare vi kom desto brantare blev den. Det som på kartan ser ut som en ganska lätt klättring, visade sig var oss övermäktig. Snön hade drivit upp och var - nästan - ett överhäng. Bara 20 meter under kanten var vi tvungna att vända. Vi vandrade ner hela vägen och fortsatte sedan rakt västerut.

Ungefär när vi passerat riksgränsen får Livskamraten fnatt. Hon vill upp - igen! En sista gång. Så, vi klättrar ett hundratal höjdmeter rakt söderut, precis väster om gränsen. Och visst får vi lön för mödan! Här sluttar snö- och isfält kraftigt. En jättelik renhjord rör sig fram och tillbaka på sluttningarna, och moln och dimmor böljar nu fram och tillbaka.

Vi letar upp en torr plats, tar av oss packningen och låter oss sjunka ner. Sen sitter vi bara stilla... och väntar... länge... Ingen av oss vill bryta förtrollningen. Det känns - bokstavligen - som om vi suger ut det allra sista som Sulitelma tänker bjuda på... denna gång. Här är stenigt och kargt, fuktigt och rått... och här är SÅ vackert och stämningsfullt.

 

 

Suliskongen

 

 Denna film är tagen från denna plats:

http://www.youtube.com/watch?v=SX34HdqBSTs

 

Jag minns inte hur uppbrottet gick till, men så småningom fortsätter vi mot nordväst. Vid den västra änden av sjön 976 vandrar vi över ganska torr myrmark med en hel del små gölar och bäckar. Plötsligt hör vi ett fågelläte som vi inte känner igen, men fågeln har den goda smaken att landa strax intill. Det är en av de trevligaste fåglar jag vet - den smalnäbbade simsnäppan. Den underhåller oss en god stund med sitt virvlande i vattnet. Bara några meter senare skrämmer vi upp 7-8 ripungar som under tumultartat flaxande försöker hitta ett nytt gömställe.

 

Smalnäbbad simsnäppa

 

Vi fortsatte först mot nordväst, vadade några jokkar från Sorjostjåhkkå och följde sedan vattendraget på västra sidan vidare norrut i riktning Sårjåsjavrre.

Vi slog upp tältet vid en liten jokk - så klart - en dryg kilometer söder om leden.

 

 

SLUTET

Redan när vi träffade kvinnorna vid konsul Perssons stuga hörde vi talas om att en belgisk man var försvunnen i dessa trakter. När vi sedan träffade det unga paret vid Stadak fick vi ytterligare information.

Natten som gick förstod vi att han ännu inte var hittad. Hela natten cirklade nämligen en helikopter fram och tillbaka, mycket metodiskt. Det kändes som om de scannade av marken med en värmekamera.

Morgonen var dimmig, småregnig och råkall. Efter en snabb frukost tänkte vi ta en liten omväg. Jag hade fått reda på att det skulle finnas en bro över jokken vi hade i närheten. På kartan finns den inte utritad, så jag ville bara kontrollera hur det faktiskt förhöll sig. Jodå, bron fanns där och den var ganska spännande, vilket följande filmklipp kanske visar.

http://www.youtube.com/watch?v=bJBWiZrYMPc

 

Under den korta tid det tog att vandra ner till leden som går längs Sårjåsjavrre hade vädret förbättrats avsevärt. Det fick till följd att vi gjorde ytterligare en liten avstickare. Jag har läst någonstans att det ska gå att vada mellan Sårjåsjavrre och Bajit Sorjosjavri. Jag ville kontrollera hur vadet såg ut och kanske provgå. Bra att veta inför framtiden.

Vädret hade nu blivit riktigt solvarmt, och Livskamraten ville absolut prova fiskelyckan, så vi vadade över - knädjupt - och ägnade lite tid åt fiske: Rev, flöte, krok och deg på en vandringsstav.

 

 

 

Trots att fisk hoppade lite överallt fick hon inget napp. Det var bara att vada tillbaka och fortsätta hemåt. Denna del av leden – fram till Sorjoshytta - var mycket trevlig med vackra vyer över sjön.

 

 Sorjoshytta

 

Promenaden längs leden från Sorjoshytta vidare mot Ny-Sulitjelma var mycket kuperad. Den KÄNDES betydligt mer kuperad än vad kartan utvisar.

 

 

Vid Storelvvatnan stämde inte kartans ledmarkering med verkligheten. Vi tänkte tälta någonstans på udden som sticker ut i sjön från sydost, och lämnade därför leden redan vid sjöns östra del. Det hade kunnat bli ett dumt vägval, för jokken vi behövde vada var ganska besvärlig. Den rann i en djup ravin och var både bred och tämligen strid. Med bara lite högre vattenstånd hade vi varit tvungna att vända.

Natten blev mycket blåsig, vilket gjorde att nattsömnen denna natt inte blev den bästa. Vid tre tillfällen hoppade vi till i våra sovsäckar då snökanten brakade ner i sjön med ett mäktigt dån. 

 

När vi nästa dag kikade över bergskanten, ner mot vår bilparkering, upptäckte vi att den stora snödrivan, som stoppat vår bilfärd, nu var bortplogad. Möjligen kan det ha att göra med sökandet efter belgaren. Han hittades så småningom – död – i närheten av Sorjoshytta.

 

Positioneringen gäller topp 1420.