Silverleden - i Bergslagens hjärta

SILVERLEDEN

I min jakt på vindskydd i Örebro län hade turen nu kommit till Silverleden i nordvästra delen av länet. Livskamraten hade gjort sin sista arbetsdag på ett tag och på hennes första semesterdag tog vi bilen till Hällefors. Där letade vi upp Turistbyrån för att köpa den karta över leden som finns till salu där – 50 kr. Kartan (1:50000) visar ledens dragning, var 5 av de 6 vindskydden är placerade, 3 ställen där man kan få tag på dricksvatten samt 19 sevärdheter. På baksidan får man en mycket kortfattad information om de 19 sevärdheterna. Däremot får man inga uppgifter om avstånd mellan de olika vindskydden eller andra uppgifter av intresse.

Vi ställde bilen vid Hurtigtorpet (motionsanläggningen i Hällefors utkant) och bestämde oss för att vandra motsols.

 

Hurtigtorpet

 

De första kilometrarna går leden precis i utkanten av samhället. Det som slog oss var att stigen trots det slingrade sig fram i mycket vacker omgivning. Bland annat passerade vi den vackra hembygdsgården Snicker Pers.

I och med att vi passerade järnvägen i den norra delen av samhället så lämnade vi Hällefors bakom oss. Leden följde här en grusväg som var formligen kryllade av ”nykläckta” smågrodor. Här gällde det att vara noga med var man satte fötterna. 

 Redan här slogs vi av de mängder blåbär som fanns på sina ställen. Det var mycket lokalt. I vissa områden längs leden var tuvorna helt gröna, medan på andra ställen dignade riset av välsmakande bär.

Leden lämnade snart grusvägen och följde istället ringlande stigar genom tallskog mellan vackra myrar fram till torpet Vackerfallet som sannerligen gjorde skäl för sitt namn. Det är Friluftsfrämjandet i Hällefors som sköter om Silverleden och de arrenderar också Vackerfallet. Välskött är bara förnamnet. 

På väg mot Vackerfallet

 

Några hundra meter norr om Vackerfallet följer leden sjön Stora Per-Håksen (jag älskar det namnet!). Här var naturen så inbjudande att vi tog vår första längre paus för att njuta av vågskvalpet och de vita och gula näckrosorna som guppade behagligt på den blåsvarta vattenytan. Våra fötter fick sig också ett välbehövligt dopp. 

Stora Per-Håksen

 

En dryg kilometer längre norrut passerar man gården (byn?) Vinerhöjden. Där var ängarna slagna och höet hängde på hässjor för att torka. Förutom på vissa platser som sköts av olika hembygdsföreningar har jag inte sett detta sätt att torka höet sedan jag var barn. 

Från Vinerhöjden och någon kilometer vidare norrut passerar leden en del hyggen, men de är ganska gamla och inte jättestora, vilket gör att de faktiskt tillför naturen något. I dessa trakter passerar man också de första gruvhålen. Vi befinner oss ju i hjärtat av Bergslagen. Här var malmbrytningen en mycket stor näring fram till för ett sekel sedan. Det som skiljer just detta område från stora delar av Bergslagen i övrigt, var att järnmalmsbrytning tidvis var förbjuden. Det var silvret man ville åt.

Strax innan torpet Svanfallet går en dåligt röjd återvändsled (650 m) ner till vindskyddet ute på Sundsudden i Norr-Älgen. Platsen är helt fantastisk. Det är en barrskogsklädd udde med underbara sandstränder åt både norr och söder. Platsen är givetvis ganska välbesökt vilket märktes på vindskyddet som är ganska slitet. Det har inget ”takskägg”, vilket gör det lite känsligt för kombinationen regn och blåst. Även eldstaden – som hade fast grillgaller – var i ganska dåligt skick. Men… å andra sidan fanns knappast någon ved i närheten. På Bergslagsgården uppe i Sävsjön kan man hyra kanoter och just Sundsudden är ett vanligt mål. Vid detta vindskydd – och vid alla de övriga utom det sista – finns både dass och soptunna. 

Sundsudden

 

Vi passade förstås på att bada, men bestämde oss snart för att fortsätta norrut. Vi återvände dock inte upp till leden, utan följde grusvägen som anslöt till leden ett par kilometer längre fram.

Strax innan Sävenfors hittade vi smultron – mängder av smultron. Vi åt nävavis. Troligen hade vi kunnat plocka minst två liter längs dessa vägar och stigar.

I Sävenfors häpnade vi sedan över den mäktiga hyttan. Båda slogs vi av samma tanke: Det här skulle vi vilja inreda till ett café och kanske vandrarhem! Var finns Ernst när man behöver honom? 

Sävenfors hytta

 

På kartan finns det en markering om dricksvatten strax efter hyttan längs leden. Innan vi kom fram dit stötte vi emellertid på två trevliga stugägare som erbjöd oss att fylla på vårt vattenförråd. Kanske var det tur, för när vi kom till den brunn som var utmärkt på kartan visade det sig att det var lättare sagt än gjort att hämta vatten där. Dels fanns där ingen tydlig markering på plats – och det hade behövts, för brunnen såg ut att ligga på privat mark – och dels var det mycket svårt att komma åt vattnet. En trasig plasthink hängde i ett snöre och det var långt ner till vattenytan. Vi provade givetvis och det tog tid. En hel hink och en lång pinne att trycka ner hinken med hade varit på sin plats. Vi kämpade dock inte så länge med vattnet, för under den korta tid vi var där kom ett tiotal törstiga tyska teenagers från andra hållet och ställde sig i kö.

Vid Forshuvudet passerade vi Sävälven på en träbro. Där var det dags för nästa bad. 

Bron och Sävälven

 

Nu väntade ledens första rejäla klättring. Vi skulle upp på Sävsjöhöjden – 324 möh. Klättringen var inte bara tröttsam – den var vacker också. Vi passerade bland annat utsiktspunkten Ugglekullen. Här kan man verkligen tala om utsikt. Även skogen här uppe är mycket vacker. 

Ugglekullen

 

Nu återstod knappt två kilometers utförslöpa till vindskyddet vid Södra Svensken. Och vilket vindskydd! Om Sundsudden var lite nerslitet så var Södra Svensken desto mer välskött. Det var dessutom vältätat, vilket inte brukar vara så vanligt. Här fanns all tänkbar utrustning. Dessutom ligger det i en vacker tallskog precis vid en mysig liten sjö med sandbotten. Lägg till detta ett fantastiskt väder med kvällssol över sjön… 

Södra Svensken

 

Under natten och de första morgontimmarna såg och/eller hörde vi rådjur, smålom, korp, fiskgjuse, fladdermus, storskrakar, fisktärnor och tranor (som väckte oss), förutom alla småfåglar förstås.

 

I stort sett hela första dagen hade jag och Livskamraten återkommit till ett och samma samtalsämne: Vilken vacker natur! Och nästa dag börjar på samma sätt. Vandringen över Tommossen och klättringen upp till Björnhöjden var helt enkelt ljuvlig. Strax innan toppen passerade vi nästa dricksvattenmarkering. Här var det lätt att komma åt vattnet: En källa under lock med vattenytan bara någon decimeter ner. Gott vatten!

Björnhöjden blev nog vandringens absoluta höjdpunkt och detta trots att vi här drabbades av vandringens enda riktiga regnväder vilket försämrade utsikten rejält - men inte humöret. Själva utsiktsplatsen är en jättelik avlång och smal slagghög som sträcker sig rakt ut i rymden. Och på denna smala kant är det placerat ett jättelikt långbord. Här skulle jag vilja ha några fester – utan alkohol. Det är brant. Alldeles innan man går ut på denna avlånga skapelse finns utmärkta tältplatser. Hade vi bara haft tält med oss tror jag nog att vi stannat för övernattning trots att vi bara några få kilometer. Gruvan som finns här uppe är hela 170 meter djup! 

Björnhöjden

 

 Även vägen ner på södra sidan var mycket tilltalande. 

 

 

 

 

När vi kom allra längst ner stötte vi på en grusväg. Vi var inte riktigt uppmärksamma och följde den några hundra meter innan vi upptäckte att de orange markeringarna inte hade synts på ett tag. Men tack vare detta misstag fick vi se tre tjäderhonor. Dessutom träffade vi en trevlig man med vuxen dotter som vi slog följe med ett tag upp över Hökåsen. De tränade inför Fjällräven Classic och gick fort utan packning, så efter en kilometer sa vi hej och lät dem vandra på i sin fart. Själva sänkte vi farten rejält och njöt av den vackra stigen ner till vindskyddet vid Nätsjön.

 

Fiskgjuse

 

När vi närmade oss sjön såg vi en fiskgjuse komma seglande. Vi lyssnade till dess speciella jamande… och hörde att den fick svar! Nej men titta! Det är två, nej tre, nej FEM stycken! Som grädde på moset simmade tre smålommar en bit ut i vattnet.

Vindskyddet och miljön runt var underbar. Skyddet har ”altantak” och är därmed extra skyddat mot regn. Utanför fanns en steneldstad med rejäla bänkar runt och dessutom ett bord med bänkar. Vedförrådet var välfyllt och all tänkbar utrustning fanns på plats. Sjön var inbjudande, men den har stenig botten, så man får vara lite försiktig. 

Nätsjön

 

Ett tag tänkte vi nöja oss med att vandra hit (ca 8 km från Södra Svensken). Vid nästa vindskydd – Bryngelbäcken – finns nämligen ingen sjö. Men – vi resonerade som så att där åtminstone finns en bäck – med tanke på namnet.

På vägen till Bryngelbäcken  skulle vi passera två rejäla höjder. Först i tur kom Silverknuten – ledens högsta punkt på 376 möh. Både uppfart och nerfart var utomordentligt vackra. Uppe på själva toppen var dock inte utsikten så god. Skogen var för hög. Däremot finns där ett ganska läskigt utsiktstorn. Till slut kom jag upp. Där kan man tala om runtom-utsikt! 

 

 

 

 

Nedkommen från Silverknuten passerar man genom ett gruvområde med anor. År 1635 hittade Göran Simonsson silver i berget och han lade grunden till det som blev Hällefors silvergruva som kom att bli Sveriges näststörsta silvergruva efter Sala. Den senaste brytningen ägde rum 1977-78.

 

Gruvinformation

 

Nästa berg som vi passerade var Stollberget. Även här var utsikten vid och vacker. 

Stollberget

Nedfarten ner till samhället Silvergruvan vid Svartälven var intagande. Nere i byn upptäckte vi att ett ganska stort antal bilar stod parkerade vid en liten röd stuga. Flaggor var hissade och en hel del människor sågs i rörelse. När vi kom närmare visade det sig att vi kommit till bagarstugan som varje söndag under sommaren fungerar som café och loppmarknad. Vi blev förstås akut kaffesugna och hade redan börjat fundera över vilket bakverk som skulle passa bäst, när jag plötsligt kom ihåg: Vi har inga kontanter – bara kort.

- Nej, kort det kan vi inte ta, men eftersom ni ser så sugna ut kan vi bjuda på varsin kopp kaffe med tilltugg. Underbara människor finns! 

Fika och skrivande i gästboken vid bagarstugan i Silvergruvan

Medan vi satt där och fikade fick vi tips om en badplats i Svartälven bara en knapp kilometer norrut. Dit gick vi och fann ett mycket inbjudande bad där vi svalkade oss en god stund innan vi åter krängde på oss säckarna för att gå vidare mot vindskyddet vid Bryngelbäcken. 

Badplatsen vid Svartälven

 

Här möttes vi av vandringens första - och kanske enda - riktiga missräkning. Vindskyddet var tråkigt, låg på
en tråkig plats och Bryngelbäcken visade sig vara ett dike med stillastående vatten. 

Bryngelbäcken

 

Själva vindskyddet var praktiskt så till vida att det var ståhöjd i hela skyddet. Däremot var form och konstruktion mer som en bod med tre väggar. Naturen är snårig granskog och mängder med lövsly nere vid vattnet, vilket givetvis lockade till sig insekter. Här fanns inget vackert att vila ögonen på. Utrustning och skötsel finns dock inget att klaga på. Placeringen är dock märklig med tanke på att Svartälven flyter mindre än en kilometer bort. Kartan visar att där finns stigar längs älven.

 

Natten blev den första som var riktigt sval. För första gången kunde jag krypa ner i sovsäcken. Fram till nu hade jag enbart haft den som täcke.

Igår – vid fikat i bagarstugan i Silvergruvan – hade vi fått reda på att det skulle finnas en gästbok högst uppe på Dammsberget. Klättringen upp var mycket vacker. 

 

På vägen upp passerade vi en myr som gav lite extra fjällkänsla. Här växte dvärgbjörk.

 

Vi blev lite besvikna när vi kom upp. Kartan lockar med mycket tätt mellan ekvidistanskurvorna, så vi var bespetsade på en intagande utsikt. Av den blev dock intet eftersom skogen var uppvuxen runt om. Röj! 

 

För första gången under vandringen promenerade vi nu genom ganska ”alldaglig” skog. Det finns egentligen inget negativt i det. Det ska snarare ses som en bekräftelse på att naturen tidigare varit alldeles fantastiskt vacker och i vissa delar mycket mäktig. 

Trots denna "alldagliga" skog hittade vi dessa motiv.

Flervåningshus

Hjortronmarker

 

Längs denna skogsväg växte Sveriges båda köttätare sida vid sida: Sileshår och tätört.

 

Sedan vi passerat ett hygge ner mot Svenstjärnen stannade vi till för bad och lunch vid sjöns norra ände. Där finns en liten badstrand med brygga som verkligen var inbjudande. 

 

Efter att ha tagit det riktigt lugnt och njutit i solskenet vandrade vi den sista kilometern fram till vindskyddet där vi beslutat oss för att sova över. Åter kom vi till ett vindskydd som var exemplariskt skött och som låg mycket vackert. Skyddet är stort – ca 2,5 x 4,5 m – med ståhöjd. Inne i skyddet finns tre väggfasta bänkar och ett flyttbart bord. Utanför finns en eldstad med höj- och sänkbart grillgaller. Det fanns gott om ved i förrådet och all behövlig utrustning fanns på plats. En smal och ganska lång brygga sträcker sig ut i sjön. 

 Svenstjärnen

 

 

Klockan var knappast mer än tre på eftermiddagen när vi kom fram till vindskyddet. Det första vi gjorde var att fixa sköna liggplatser för att kunna ligga och läsa. Och tur var det… Strax efteråt dök det upp tolv tyska ungdomar och deras två ledare. Det visade sig vara samma gäng som vi stött på vid det första stället att ta dricksvatten, ovanför Sävenfors. De skulle övernatta här. Som tur var hade de tält med sig. De var mycket trevliga, men… de är ju ungdomar… 

 

De försökte nog efter bästa förstånd att inte störa oss, men när klockan precis passerat ett på natten bad jag dem att säga god natt för jag hade behov av sömn. Då hade alla utom fyra redan somnat in. Ingen protesterade det minsta och fem minuter senare sov jag gott…

 

…men inte länge. Jag och Livskamraten hade bestämt att gi skulle ge oss iväg TIDIGT! Vi ville uppleva när naturen vaknade. Klockan fyra vaknade vi båda. Fyrtiofem minuter senare hade vi ätit frukost, packat våra grejer och begett oss iväg. Det var en ljuvlig morgon. Vandringen upp på Märrhöjden var riktigt tilltalande och utsikten från toppen var härlig. 

Märrhöjden

 

Det var skönt att få se riktigt vacker natur igen efter gårdagens lite mer alldagliga. Ungefär fem kilometer senare – vid rastplatsen Flintbrottet - fick vi ytterligare en härlig utsikt – nu över sjön Saxen.

Som kartans sevärdhet nummer 15 finns just detta ”flintbrott”. Det består av en mycket djup och mycket brant ravin där man bröt kvarts fram till 1942. Det är väl värt besväret att ta sig in i ravinen söderifrån. 

Dåliga bilder på flintbrottet

 

Klättringen upp till Silverledens sista – och nyaste – vindskydd Saxeknut var inte så besvärlig som kartan visade. (Vindskyddet är så nytt att det inte är utritat på ledkartan.) Man låter lätt lura sig att höjderna och branterna är besvärligare än de i själva verket är, speciellt om man - som jag - är mest van vid fjällkartans ekvidistans på 20 meter. Här är ekvidistansen 5 meter! Branten underlättades av alla blåbär och hjortron som längtade efter att bli uppätna.

Strax innan man är uppe möts man av skylten ”Skyddsvärd biotop”. Det är kommunen och skogsstyrelsen som gemensamt bestämt att ett antal bergstoppar över en viss höjd ska skyddas.

Som förväntat finns inget vatten att tillgå här. Här råder dessutom eldningsförbud, så några redskap eller vedförråd finns inte. Inte heller finns någon soptunna eller något dass. 

Saxeknut

 

När vi satte oss ner vid bordet utanför vindskyddet hade klockan bara hunnit bli åtta, så vi tog en andra frukost medan vi njöt av utsikten ner mot Hällefors, samtidigt som vi undrade om våra unga tyska vänner hade börjat vakna än…

Vandringen ner från Saxeknut, över Knuthöjdsmossen och genom Krokbornsparken var precis så vacker som man kunde förvänta sig, men sedan…. ja, då blev det tråk. 

Smålom vid Knuthöjdsmossen

 

Bron över Svartälven till Krokbornsparken, Sveriges allra första nöjespark.

 Av någon anledning har man dragit leden alldeles nära industriområden och lagerbyggnader. Dessutom var leden utomordentligt dåligt röjd i detta område. I stort sett har hela leden varit mycket tydlig och lättframkomlig, men inne i samhället – nix. Det hade varit mycket smartare att dra leden RAKT genom centrum, till glädje för såväl handeln som vandraren. Alternativet är att dra leden betydligt längre söderut – utanför samhället.

Den avslutande delen av Silverleden tar en sväng sydost om Hällefors. Här finns ytterligare ett ställe att hämta dricksvatten. Problemet är att det är svårt att komma åt. Här behövs en hink och en pinne. Strax efter
vattenpåfyllningen leder stigen upp på det sista berget – Kullberget – som är bevuxet med underbara gamla tallar. Kanske är det därför man inte har röjt för utsikten. Knappt tre kilometer senare är vi tillbaka vid startpunkten. 

En sista vila på Kullberget.

 

Som helhet är Silverleden en mycket trevlig bekantskap med vacker natur, intressanta miljöer, välskötta och vackert belägna vindskydd och tydligt markerad led. Att jag nämnt några förändringar som jag tycker borde genomföras förtar inte det positiva helhetsintrycket. Trots det vill jag avslutningsvis göra en sammanställning
över detta.

Kartbladet borde kompletteras med följande:

1) Vid vilka vindskydd saknas vatten – för att underlätta planering.

2) Avståndet mellan vindskydden – inte alltid lätt att avläsa på kartan.

3) Markera vindskyddet vid Saxeknut.

4) Mer om Saxeknut: Eldningsförbud samt avsaknad av dass.

Dessutom kanske:

5) Samarbete med hembygdsföreningen för mer info om byggnader och ruiner man passerar. Jag blir nyfiken av alla gamla spår av mänsklig verksamhet

 

Ytterligare tips:

1) Se till att det går lätt att hämta vatten vid de olika dricksvatten-ställena

2) Flytta Bryngelbäcken till Svartälven.

3) Dra om leden – antingen så att den går tydligt söder om samhället – eller så att den går rakt genom samhället, till glädje för både handel och vandrare

4) Röj bättre på vissa utsiktsplatser – Sävsjöhöjden, Silverknuten, Dammsberget och Kullberget.

5) Röj leden bättre nära (SO) Hällefors.

6) Om möjligt: Ordna fler möjligheter att hämta dricksvatten.