Sarek i augusti 2009

Som vanligt tog jag nattåget upp till fjällvärlden. För att miska kostnaden valde jag i år att åka i liggvagn i stället för sovvagn. Det gick riktigt bra. Sov bra och tåget ankom till Murjek i tid. Vädret var mulet med tidvis lätt duggregn. Mycket litet mygg. Det börjar bra det här, tänkte jag. Bussresan till Kvikkjokk gick bra. Träffade ett par som kom ihåg att de mött mig vid Mårma för två år sedan. Kom till Kvikkjokk c:a kl 12.00 och träffade genast båtföraren som tog mig över vattnet där jag började vandringen upp mot Prinskullen. Målet för dagen var en lämplig tältplats i närheten av den lilla sjön i västra änden av Vallevarre. Mulet men inget regn. Mot väster såg vädret ut att vara annorlunda. Växlande molnighet snarare än mulet.

Från Prinskullen ner mot Saggat och dess deltalandskap vid Kvikkjokk.

Från Vallevarre mot Vallevagge. Vallespiken till höger.

När jag rest tältet och tvättat mig så började det regna. Hela kvällen. Oj vad jag har lätt för att somna när regnet smattrar mot tältduken.

Nästa dag började med mulet väder men inget regn.

 Min tältplats på Vallevarre.

 Vallevagge med Vallebäcken

Men vädret förändrades, och jag hade växlande molnighet utan en droppe regn på mig på hela dagen. Vandringen genom Vallevagge är lätt. Mötte inga vandrare, bara några renar. Jag undrade om jag hade missat den iordningställda tältplatsen, men helt plötsligt var jag där. Ska nog vara nödläge om man ska tälta här tänkte jag och vandrade vidare upp mot pasströskeln. På andra sidan pasströskeln är det litet stenigt, men vid fint väder kompenseras det av härliga vyer.

Vallevagge, från straxt över pasströskeln, mot Pårtemassivet

Loametjåhkkå, Saitaristjåhkkå, Bårddetjåhkkå

Habres och Tjuoldavagge.  I mitten Tjuolldagårsså och Tsähkok i bakgr.

När jag kom till min tilltänkta tältplats i Ruonasvagge, såg jag att naturen omdanar sig själv. Tältplatsen såg inte lika bra ut som när jag var här senast. Och det var bara fyra år sedan. Nåja, jag hittade en annan tältplats som var helt OK.

Min tältplats i Ruonasvagge.

Nästa dag fortsatte jag mot NV. Det blev en fin vandringsdag, även om den bitvis var litet enahanda. Jag såg bevis på naturens urkrafter.

En urtida Vinetta, men inte från GB.

Jag såg även en flock renar som rörde sig fram och tillbaka över ett litet snöfält. Stod inte stilla långa stunder. Var det mygg, knott eller något annat som besvärade undrade jag. Men jag är ju bara några hundra meter bort och har inga besvär alls av några flygfän. Kanske någon har ett bra svar?

Jag vandrade vidare mot NV. Över till Slihtavagge och ner mot Buojdes.

Den lilla sjön som ligger SO om Buojdes. Buojdes bakom och Padjelanta i bakgr.

Lätt vad över Buojdesjåhkå och sedan lätt men inte alltför upphetsande vandring utmed Buojdes.

Kvanne vid Buojdes.

Bajep Buojdes

Jag passerade Buojdes och gick vidare förbi Bajep Buojdes. Jag passerade ett antal tänkbara tältplatser men  fortsatte på ungefär 1100-1200 meters höjd tills jag var c:a 2km öster om Tarraluoppalstugorna. Där hittade jag en alla tiders bra tältplats.

Tältplats, öster om Tarraluoppalstugorna. Padjelanta i bakgr. Osäker, men troligen är det Sillbatjåhkkå och Sivvatjåhkkå och sedan .1421 ungefär mitt i bild.

Här mådde jag prima! Vatten till både mat och tvätt. Avskildheten kändes total.

Nästa dag fortsatte jag norrut förbi Vassjatjåhkkå och Vassjabakte. Mot väster hade jag fin utsikt över Vassjajavratja mot Padjelanta.

Vassjajavratja. Padjelanta i bakgrunden

När jag närmade mig ingången till övre Njoatsosvagge hade jag en hänförande utsikt mot norr.

Till vänster på bilden, ungefär en tredjedel från underkanten, kan man se ett litet rött streck. Det är renstängslet som går över hela bilden men är svårt att se. Längst i öster, utanför bild, "blockerar" stängslet infarten till Njoatsosvagge.

Mitt mål för dagen var en tältplats straxt ovanför Alep Njoatsosjavrre. Jag ville inte gå längre för jag visste att jag hade en något svårare etapp framför mig.

Här såg jag faktiskt två människor. De gick före mig, utan packning, nerför sluttningen mot sjön. Jag såg att de hade sitt tält alldeles vid vattnet. Jag ville ligga en bit från sjön och hittade en plats som var alldeles utmärkt. Det blev en ganska kort etapp, men jag brukar inte bry mig så mycket om etappernas längd.

När jag nästa dag började packa hade solen ännu inte nått över Bulkas. Tältet var litet fuktigt, men inte värre än det, utan att torka av, gick att packa. Undrar hur de har det som tältar alldeles vid vattnet, tänkte jag. En stund senare stod jag vid deras tält och pratade med en av dem. den andre låg och sov. De hade flugit in till Staloluokta, vandrat hit och stannat ett par nätter. I morgon tänkte de återvända till Staloluokta. När han hörde att jag tänkte gå upp mellan Tjågnåristjåhkkå och Bulkas utbrast han:"Fy f-n! Jag har gjort det som en dagstur, men med full packning, aldrig!". Det lät ju uppmuntrande, men jag visste ju att andra hade gjort det, och jag gick ju ensam och kunde alltså göra det i min egen takt. Vädret var fantastiskt fint, men en aning varmt med tanke på stigningen upp mot Jiegnavagge. Vyerna var inget att klaga på.

Alep Njoatsosjavrre. Taget en bit upp i tvärdalen till Jiegnavagge

Tvärdalen från övre Njoatsosvagge upp till Jiegnavagge.
Taget mot S (Tsahtsa)

Jiegnavagge. Mot N. Sarvestjåhkkå i bakgrunden

Jiegnavagge, vid pasströskeln. Mot SO. Pårtemassivet i bakgrunden.

Här avnjöt jag, knappt 4 tim efter starten, min lunch. Visst var det brant från Njoatsosvagge upp till Jiegnavagge, men jag tyckte att det hade gott bra. Jag hade ingen som drog och ingen som sköt på. Jag kunde ju gå helt i min egen takt. Det tycker jag är en av fördelarna med solovandring. Det finns andra fördelar också, likaväl som det finns nackdelar. För mig väger fördelarna tyngre än nackdelarna.

Efter en del stenskravel och snöfält kom jag så småningom fram till Svenonius glaciär.

Det känns litet vemodigt att glaciärerna smälter av i den takt de gör. Hur kommer fjällvärlden att se ut för mina barnbarn?

Resten av dagens etapp var lättvandrad. Jag såg en hel del renar, bl.a. minst en albino.

Jag kom ut på Luohttolahko med Luohttojavrre och Nåite i bakgrunden. Där skulle jag gå upp nästa dag.

Vilket privilegium att få vistas i en sådan här miljö!

Nästa dag blev varm. Men jag skulle ju upp på Nåite och vädret kunde inte vara mycket bättre. Jag hade för några år sedan legat två dygn på Luohttolahko och väntat för gäves på att Nåite skulle bli molnfri. Nu fick jag "knäpp-noja", men vad gör väl det när jag numera har digitalkamera. Jag gjorde en "dagtursäck" av tältpåsen (som jag tidigare sällan haft med mig) och en bit "tvättlina". Det fungerade alldeles utmärkt.

Från Nåites sydsluttning. Luohttojavrre i mitten. I bakgr. Tsahtsa, Tsähkok och Ryggåsberget.

Sarvesvagge, upp mot Niejdariehpvagge. Ridatjåhkkå och Ridanjunjes t.h.

Kanalberget och Ahkajiegna.

Sarvesvagge mot Rapadalen. Dielmabuollda och Låddebakte

En lunchplats med bättre utsikt åt all håll får man nog leta efter. Det finns säkert, men den här är ju relativt lättåtkomlig. Jag hade först tänkt stanna en natt till på Luohttolahko men jag ändrade mig. På eftermiddagen gick jag ner i Noajdevagge, som var lättvandrad, men naturligtvis med en hel del skrågång. Jag slog läger på Noajdevallda.

Noajdevagge t.v. Pårtemassivet i bakgrunden. Balgatjavrasj t.h.

Noajdevagge, ner mot Noajdevallda

Min tältplats på Noajdevallda

Här stannade jag hela nästa dag och levde "campingliv". Det var varmt, mycket varmt. Jag badade åtskilliga gånger i jokken. Efter några timmar kände jag att solen brände litet väl mycket i skinnet. Jag fortsatte att bada med kläderna på. Byxor, tröja och keps torkade ganska fort och då var det bara att doppa sig igen. Det var utan tvekan den varmaste dagen jag upplevt under en fjällvandring. Men det var inte helt fel att ha en riktig "slappardag" i den här miljön.

Men vandringen fortsatte. Nu hade jag en jobbig etapp framför mig, det var jag medveten om. Jag skulle runda Bielloriehppe och Gådoktjåhkkå. Det gick faktiskt bättre än vad jag hade räknat med. Visst var jag trött när jag slog läger intill jokken från Gådoktjåhkkå, men jag var inte "slutkörd".

Nedre Sarvesvagge. Nåite och Luohttotjåhkkå i bakgrunden

Det var lättvandrat hela vägen i nedre delen av Sarvesvagge.  Det var stig att följa större delen av vägen. Några enkla vad och vandring genom en fin björkskog fram till den förfallna kåtan, som inte är markerad på BD10 längre.

Inte långt härifrån såg jag relativt färsk björnspillning.

Sedan blev det ett par km "djungel", som jag då och då trodde att jag var igenom. Men inte då. Men så småningom kom det luckor i vegetationen. Bitvis var det dock tät vegetation som dolde stenblock och gropar. Då var det viktigt att verkligen bara ta ett steg i taget. Utsikten var bitvis helt underbar.

Västra delen av Rapaselet

Rapaselet

Rapaselet med Låddebakte i bakgrunden

Så småningom kom jag fram till Biellorriehpjågåsj. Jag vadade där de två armarna går ihop.

Här träffade jag tre ungdomar från Tjeckien, en tjej och två grabbar. De höll på att packa ihop efter en paus och skulle sedan vidare. Vi hade vissa språksvårigheter, men som jag förstod det så skulle även de vidare mot bron över Gådokjåhkå. Jag kom över jokken först och såg dem inte mer. De måste gjort ett annat vägval än vad jag gjorde. Första jokkarmen, den som kommer från .1830, var lätt att vada utan att vattnet gick över kängskaften. Den andra armen var djupare och jag använde mig av "cover-boots" och regnbyxor. Det var tur jag tog regnbyxorna, för jag lyckades kliva ner i en håla så vattnet gick en bra bit upp på högra låret. Grabbarna från Tjeckien vadade den andra grenen genom att hoppa på stenar. Det skulle jag inte våga. Det var också nära att den ena tappade balansen, men han klarade det. Hur det gick för tjejen vet jag inte. På bilden syns hon på väg mot den första jokkarmen. Jag vandrade vidare och var mycket nöjd med dagen, när jag c:a 1,5km senare slagit läger.

Min tältplats nära jokken från Gådoktjåhkkå. I bakgrunden t.v. rinner Alep Vassjajågåsj 
ner i Rapaätno.

Vandringen fortsatte med härliga vyer över Rapaätno med välkända toppar.

Bitvis var den första delen av etappen fram till bron över Gådokjåhkå tråkig att vandra p.g.a. mycket stenskravel. Jag tror att det hade varit bättre att vandra något lägre ner än vad jag gjorde. Men jag är alltid rädd att "tappa höjd". Det ger ju en fördel, det är oftast bättre utsikt. Efter lunchpaus och ett antal fotostopp  kom jag fram till bron.

Gådokjåhkå. Bårddejiegna i bakgr.

Jag gick till "min" tältplats, som nu visade sig blivit använd av många andra. Här tänkte jag stanna ett extra dygn och vila. Mitt vänstra knä kändes inte helt bra. Det gjorde ont när jag gick uppför och nerför. Det gick bra att gå när det inte var några större höjdskillnader. Jag gjorde en liten utflykt västerut, till .992, för att plåta litet. Jag stötte ihop med "Rudolf med röda mulen".

Lullihatjtjårro, Gaskastjåhkkå och Skajdetjåhkkå. Renvaktarstugan nere t.h.

"Rudolf med röda mulen"

Mot Bårddejiegna. Från .992

Jag gjorde även en kort tur ner till bron för att ta några bilder.

Jag hann precis tillbaka till tältet när det började regna. Och som det regnade. Jag somnade naturligtvis. Jag vaknade av några konstiga ljud. Först trodde jag det var renar men det var något som inte stämde. Jag tittade ut. Sikten var dålig och jag lade mig ner och somnade igen.

När jag vaknade igen var det "kanonväder". Jag tittade ut och förstod varifrån de konstiga ljuden kommit. En tysk vandrare hade kommit genom passet vid Stuor Jiertta. Han var på väg till "sin" tältplats, som var på norra sidan av Gådokjåhkå, inte långt från bron. När han igenom regnet såg mitt tält ändrade han sig och slog läger bredvid mig. Av hans utrustning var allt, utom sovsäcken, mer eller mindre vått. Han använde sig av en poncho som uppenbarligen inte var helt tät. Hans packning för en vecka vägde vid start 28 kg!!!!! Jag är inte en UL-vandrare, men han hade svårt att fatta att min packning för 15 dagar bara vägde 17,5 kg. Vi hade i alla fall ganska trevligt. Jag hämtade vatten åt honom medan han hängde kläder på tork. Senare bjöd han mig på chokladpudding smaksatt med Stroh (80%-ig).

Mitt knä kändes inte helt bra, så jag beslöt mig för att gå närmsta vägen ut till Kungsleden. Inte för att jag ville vandra den, men för att OM knät skulle bli riktigt ont, skulle det kännas tryggare att vara på leden där det vandrar fler människor än inne i ett oledat Sarek. Jag lämnade platsen och vandrade ut mot Ijvvarlahko.

En sista blick tillbaka mot Lullihavagge och Gaskasvagge

Sedan bar det av över Ijvvarlahko. Det var lättvandrat, och jag besvärades inte nämnvärt av mitt onda knä. Det var en hel del renar, bl.a. den här

Nästa tältplats blev väster om Favnoajvve med fin utsikt.

Utsikt ner mot Sjabttjakjavrre, där Pårtestugan ligger vid Kungsleden.

Utsikt mot Sarek

Här tog jag det lugnt. Det var nära till vatten och tältplatsen var torr om än litet exponerad för vind. den fortsatta vandringen är inte mycket att orda om. Jag rundade Favnoajvve på norrsidan och gick ner till bron c:a 2km väster om Rittak. Sedan Kungsleden ner till Kvikkjokk. Jag blev så mentalt trött (= grinig) av att traska fram på den här delen av Kungsleden. Trots mitt onda knä drog jag hela vägen ner till Kvikkjokk i ett sträck. Stannade bara för att äta och dricka samt slänga några ord med vandrare jag mötte.

Pårtemassivet. Från Kungsleden alldeles efter passagen söder om Favnoajvve.

Jag tycker det var en fantastiskt fin vandring. Jag tror inte jag varit med om två veckor i Sarek utan att behöva använda regnjackan. Visst regnade det ibland, men då var jag i tältet. När jag vandrade kom det ibland korta, lätta skurar. Då behövs inte regnjackan. Man torkar fort. Resan hem gick väl inte helt planenligt. Till Murjek enligt tidtabell. Träffade där en ung man från Frankrike. Vi gick, på busschaufförens rekomendation, till Hembygdsgården för att äta. Stängt just i dag p.g.a. personalbrist. Vi köpte litet mat i kiosken och åt medan vi kollade anslagstavlan: Tåget i rätt tid. Tåget försenat. tåget ersatt av buss. Tåget ersatt av nytt tåg. Tåget ersatt av taxi. Så småningom blev det taxi, tillammans med fem andra resenärer, till Vuollerim och därifrån buss till Boden. Två tim. för sen avgång från Boden men ändå hemma enligt tidtabellen.

När jag åkte upp till fjällvärkden, vinkade min hustru av mig vid stationen och sade:"Kom hem hel så du kan planera nästa vandring." Det har jag så smått börjat göra nu.