Sarek - en isande vandring på glaciärer.

“Det är kaos”, utbrister Erik. Vi ska i total dimma passera ett sprick- och rashav långt uppe på en av Sveriges största glaciärer. Några sekunder senare rutschar han iväg, framför en isvägg som när som helst kan haverera.

Härlig glaciärsjö.

Julius funderar över vägvalet. 

Det kallas ofta för Europas sista vildmark. Även om vi ibland ser spår av människor i marken, och då och då stöter på någon enstaka vandrare, är Sarek ingen gästvänlig plats för någon. Att nationalparken är ett av Sveriges tveklöst kallaste och mest nederbördsrika områden kan säkert ha något med detta att göra. Men här är naturen variationsrik, och man kan njuta av såväl djungelliknade vegetationer i de djupa dalarna, som högalpina toppar och glaciärer långt ovanför trädgränsen. För vandrare har ytterst få hjälpmedel iordningställts – något som lockar besökare från hela Europa.

Även i Sarek är vissa områden mer besökta än andra. Men jag tänkte ta er med på en vandring långt därifrån. Över höga glaciärpass och till sällan påhälsade fjälltoppar. Till det riktigt vilda och mäktiga av Europas sista vildmark, Sareks nationalpark.

Att kunna vandra på glaciärer är som att öppna skafferiet för en kock. En hel värld av möjligheter uppenbarar sig. Dofter, smaker och karaktärer du inte visste fanns, sprider sig på djupet in i själen. Upplevelsen är att få uppleva en modern istid och vara mitt i en dramatisk och häpnadsväckande föränderlig omgivning. Alla glaciärer har sprickor och håligheter, som kan vara en livsfarliga om man inte vet hur man räddar kamrater, går i replag och letar tecken på glaciären. Men för den som lärt sig dessa kunskaper behöver faran inte överdrivas. Jag har trampat igenom sprickor med foten och sett snöbryggor haverera bredvid mig. Även om dessa upplevelser ger större respekt och förståelse för miljön, får man inte låta sig skrämmas. Det gäller att lita på sin egen förmåga, säkerhetsutrustningen och replagskamraterna.

Julius, Erik och Linus kramas om i tältet. 

Karta och kompass

Med några unga, entusiastiska lärlingar, Erik (18), Linus (18) och Julius (17), tar vandringen sin början i Ritsem. Där står den samiske båtföraren och försöker överblicka alla turister. Genom att upprepa ordet "båt" hade busschauffören redan räknat in oss. Vi lastar våra tunga ryggsäckar på den lilla båten och far överlastade till Änonjalme på andra sidan.

Att vandra i Sarek kräver viss erfarenhet - men det är inte väldigt mycket värre än att vandra längs en led i Kebnekaisefjällen. Man måste kunna orientera med karta och kompass, och vara flexibel med lägerplatser. Och så är det viktigt att kunna passera hinder såsom vattendrag, träsk och tät vegetation. Dessa är å andra sidan lättvunna kunskaper, som enligt mig borde behärskas även av den som bara rör sig längs markerade leder.

Förberedd

Vi hade rent mentalt förberett oss på dåligt väder varje dag, och vår färdplan var inte helt spikad. Den håller ju ändå aldrig! Alla var förberedda på att det skulle bli en riktigt tuff vandring. När vi närmar oss porten mellan Nijak och Gisuris är det som att komma hem för mig. Topparna skyms i molnen och den där särskilda molndramatiken som alltid råder över Sarek visar sig från sitt rätta jag. Det börjar stänka. Frågan är om stänket väljer att förångas, som i en bastu, eller att göra oss dyblöta.

Sprickor överallt

För deltagarna var det en spänning som skulle uppfyllas. Ingen av dem hade jättestor erfarenhet av glaciärterräng (om än bra mycket större än de flesta andra i deras ålder), och tillsammans skulle vi korsa åtta glaciärer. Jag gick sist, för att de skulle få praktisera och själva lära sig att hitta vägval och undvika sprickor.

Påväg uppför passet på Vattendelarglaciären.

Lunchrast under en glaciärtur. 

Vårt första glaciärpass var Oarjep Ruohtesjiegna - Sjielmajiegna. Det kändes som att det är sprickor överallt. Så fort man ser en nedsjunkning eller öppning i glaciären blev man väldigt långsam och nervös. Helt naturligt, då man inte vill ramla ner, men med erfarenhet lär man sig också att hitta smartare vägval, och att röra sig snabbt men försiktigt. En spricka kan vara allt ifrån 1 decimeter till flera meter bred, och djupet kan variera från knappt någonting, till nästintill bottenlöst.

På första glaciären blev vi väldigt stillastående när vi hamnade mitt i ett sprickområde. När nederbörden tilltog och vinden kylde ner oss vände vi replaget så att jag snabbt kunde forcera hindren. På andra sidan passet öppnar sig en mycket mer dramatisk vy över spetsiga toppar och stora glaciärer. Vägen över passet är en lång och seg uppförsbacke, innan det bär av neråt mot Guohpervágge.

Att vandra i norra Sverige så här års ger en väldigt stor frihet, inte bara av den fantastiska vildmarken, utan av det faktum att det är ljust dygnet runt. Man behöver aldrig stressa, och slipper ställa klockor. Är det dåligt väder på morgonen kan man bara vänta några timmar.

Lite lätt dimma på Vattendelarglaciären.

Álggavágge under kvällsljuset.

Kartan luras

Vattendelarglaciären är en mycket trevlig glaciärtur som följer Härrabáktes nordsluttning. Här fick Julius en rejäl funderare över hur kartan kan luras. En stor framsmält klippformation syntes mitt i glaciären upp till passet; “Den är ju inte utmärkt på kartan”. Erik var lite fundersam över de röda fläckarna på snön, som följde vindkanalernas kupering. Han kände sig noga för när han skulle passera dessa. Men efter ett tag blev det lite för täta hack, varpå jag fick informera om att det bara var alger eller lavar.

När man når passpunkten får man en fantastisk utsikt mot Padjelanta nationalpark, mellan Lánjektjåhkkå och Alkavare. Nere i Álggavágge får vi en strandtomt efter att ha vadat Álggajåhkkå. Myggen håller sig skönt borta i den lätta vinden och kyliga temperaturen.

Vi har nu nått den delen av Sarek som vandringens huvudmål var. Massivet mellan Sarvesvágge, Álggavágge och Rapadalen. Ålkatj-massivet ligger lite intryckt mellan andra stora massiv, så det tar extra lång tid att komma till hjärtat av berget, något som lockat mig länge, men som fått ge vika för turer i Piellorihppe, Sarektjåhkkå och Pårte.

Ungkarlarna på Ridájiegna. I vyn syns Alkajaure.

Ridájiegna är en härligt inträngande glaciärdal. När vi passerat krönet och följer David Nygrens toppar får vi en enastående utsikt över Pårtemassivet och Luohttoláhko. Siktet stod på passet mellan Sadelberget och Ridátjåhkkå, där vi skulle slå läger. I vyn öppnar sig även Ryggåsberget och intilliggande toppar med dramatiska och lockande formationer.

Avskildhet

Ridátjåhkkå (1944 m) blev vår första topptur. Det är en väldigt lätt topp, som bara tar drygt en timme från passet på 1500 meter. Som vanligt, lös blockterräng med toppen klädd i snö, och branta sidor mot syd och nord. Från toppen hade vi ingen utsikt, men längs vägen öppnade sig ett fantastiskt molnsken mot Sarvesvágge och det inträngande glaciärpasset på Ridájiegna. I tältet kunde man bara få en sprudlande känsla av avskildhet. Vi var omgivna av två glaciärer, topparna på våra sidor var insvepta i moln och vi såg inga tecken på mänskligt liv eller rörelse. En fantastisk upplevelse, som väcker minnen från Sarektraversen 2009.

Claes Grundsten "som Grönland"

Två av deltagarna hade blivit förkylda och fått magproblem, så nästkommande dag blev lite lugnare upp till sjön mellan Axel Hambergs topp och Kanalberget. Det är lite blockigt och knöligt att slå upp tältet här - men en mer dramatisk plats får man leta efter! Där låg fortfarande isberg på sjön, och glaciärtungan från Jågåsjgaskajiegna går rakt ner i vattnet. I den trånga passagen mellan dessa bergssidor kunde vi bara lyssna och höra när vattnet porlar och isen krossas mot stenarna. Ett mycket harmoniskt och avkopplande ljud.

Att vakna upp till ett ljud av knaster, titta ut ur tältet, och inte ens se sjön 50 meter längre bort, är en bitter känsla. När man sedan tittar på sina yngre deltagare, där Linus ligger helt utslagen och drömmer om sin stora kärlek, Erik ligger och huttrar och har krupit längre ner i sovsäcken och Julius håller om för att dela med sig av värmen, känner man än mindre för att väcka hela tältet. Vänlig och bekväm som jag är väljer jag att låta dessa ungdomliga, söta drömmar, fortsätta...

På en magisk plats, en magisk dag. Uppe vid frontsjön mellan Kanalberget och Axel Hambergstopp.

Jågåsjgaskajiegna, Sveriges 5:e största glaciär och den näst största i Sarek efter Pårteglaciären. Vi tog sikte på Tielma (1642 m). När vi först kunde se henne hade vi 4 kilometer av flack glaciärvandring kvar. Det kändes som att man aldrig kom närmare. Men nedanför toppen öppnade sig en enastående vy över Rapaselet. Den mest storslagna deltavyn i Sarek, navet, hjärtat av nationalparken. Vilken upplevelse att bara kunna sitta här med knäckebröd och mjukost, och förundras över det praktfulla panoramat! Intill än syntes Piellorihppes spetsiga kammar och mot norr tonar Sarektjåhkkå upp sig med Svarta Spetsen som den mest tongivande. Vi följde kammen upp på Tielmatjåhkkå (1659 m) och Kanalberget (1937 m).

Sista långa kliven ner till lägret vid sjön.

Rapaselet sett från Tielma.

Nu skulle vi komma till vandringens värsta och bästa dag. I total dimma försökte vi runda Axel Hambergs topp till Oarjep Óalgásjiegna för att ta oss ner till Smaila. Men vi går lite fel och lite för högt, och kommer på fel sida av glaciärsjön. Jag ville inte gå tillbaka, så vi fortsatte att följa sjöns västsida. Det blir mycket brant ovanför oss och man ser tydliga tecken på sprickor och flakras. När jag frågar Erik hur han ser terrängen utbrister han kort “det är kaos”. Jag såg att det var genomförbart, så han fick fortsätta. Mitt i sprickhavet rutschade han iväg och fick stopp på sig själv. Hela replaget blev nu stillastående mitt under en vägg av is och snö, som när som helst kunde haverera. Jag tog täten för att snabbt ta oss ur denna obehagliga terräng.

8 dagars ensamhet

Vi följde nu kompasskurs och höjdmätare slaviskt. Vi kunde bara ibland skymta Skårvatjåhkkås bergssluttning lite lätt, mitt ute i vitmassan. Målet var att komma ut på den icke namngivna glaciären, men blocksluttningen blev väldigt hal och brant, så vi fattade beslutet att ta oss ner en annan väg istället, på den tidigare glaciären.

Där sprack det upp. Himlen öppnade sig! Vi stod inför en av de vackraste vyerna jag någonsin beskådat i Sarek. Sarektjåhkkå, Ruohtes, Ähpar och Guohpervágge stod i blickfånget. Mihkájiegna var en storslagen glaciärvy, samt vandringens första glaciärpass (Oarjep Ruohtesjiegna-Sielmájiegna), som återigen fick upplevas – fast på distans. Nere vid Mikkastugan kunde vi åter bekanta oss med vandrare efter 8 dagar i total ensamhet.

Påväg ner mot Smaila och Guohpervágge. Här syns Guohper toppen och vårt första glaciärpass.

Sarektjåhkkåmassivet och den mäktiga Mihkkaglaciären.

Sista glaciärerna för denna gång, Tjågnårisjiegna-Oarjep Sarekjiegna. Att vandra in längs porten mellan Svarta Spetsen och Spijkka var väldigt dramatiskt. Från Spijkkas stupande sluttning kunde man höra fåglar sjunga. Över Oarjep Sarekjiegna går det massor av tvärgående sprickor, som inte är stora, men där vi under Julius ledning snabbt och effektivt kunde passera. Utvecklingskurvan hos dessa unga deltagare har gått snabbt uppåt. Från nästan spänd skräck inför att passera sprickor, till att bara kontrollerat kunna forcera. Säkerheten är givetvis mycket viktig, men i lätt terräng, med lätta hinder måste det gå undan. Något som väl bevisades på sista glaciären.

Erik tuggar en energibar inför det sista glaciärpasset.

Solsemester

Slutspurten längs Pietsaure till Saltoluokta gick undan. Det fanns en sak som lockade - och det var godishyllan, läskutbudet och glassortimentet på Saltoluokta fjällstation, något som vi däremot snart tappade alla förhoppningar om. Vi går enligt militärens ”50/10-koncept”. I början var det väldigt jobbig terräng med tät vegetation och extremt tålamodsprövande korta upp- och nedstigningar. Men på cirka 900 meters höjd började det bli lättare - och i passet kunde vi slå på mobiltelefonerna.

Att komma till Pietsaure är som att förvandla den krävande vandringen till en solsemester. Visar man bilder härifrån är det lätt att lura åskådaren att man levt solsemester. När vi når samevistet vet vi att det är nära och lätt terräng kvar. Dagens höjdpunkt, och en trevlig avslutning på vandringen, var att på en 24 kilometers-sträcka helt oväntat pricka Saltoluokta-kioskens öppettid med mindre än 5 minuters marginal.

Linus och grabbarna påväg genom "djungeln" på den sista dagen till Saltoluokta.

Linus skriver “mitt hjärta har hoppat till några gånger”, Erik kallar det “hardcore värstingäventyr” och Julius sammanfattar med orden “den bästa sommaren hittills”. Ett äldre par vi mötte i början av turen tyckte det var roligt att se dessa unga killar ute i naturen, till skillnad från den allt mer “datorspelande och stillasittande ungdomen”.

Jag har nog öppnat bredare och mer äventyrliga sinnen och vägar för dessa killar än deras föräldrar kunnat förvänta sig. Någonstans måste man släppa kontrollen och bara leva i nuet. Det enklaste livet du kan leva. Du behöver inte fundera över vilken toalett som är fräschast (här får du nöja dig med en sten), jacuzzi eller en dusch (här finns en iskall bäck), dator och mobil (får du täckning är du på fel plats) och hus eller lägenhet (håller tältet tätt är du nöjd). Pengar på banken är inget värt här ute, och det enda som faktiskt gör någon skillnad är dina enkla fotsteg och ditt aktiva handlande.

Underbar 4-rätters middag den sista dagen i Gällivare.

Text och foto: Gustav Cronhamn och Julius Kramer