Saitaristjåkkå, Pårte, Sarek
En redovisning av tur till Saitaristjåkkå (Saitaris) i Sarek beträffande utrustning, säkerhet, ledbeskrivning m m.
Av: jockotomen
Jag letar alltid efter branta "prominenta" berg. Synen av dom får adrenalinet att skjuta till och en önskan att stå på toppen infinner sig tillsammans med en härlig känsla av spänning och äventyr.
Inte många berg i Sverige bjuder på den här känslan men bilder av en topp i Sarek fick mig att bli alldeles till mig. Toppen heter Saitaristjåkkå och ligger i Pårtemassivet ca 3-4 mil in från Kvikkjokk. Under två år gick jag och längtade upp till Sarek och sommaren 2009 fick jag möjligheten att genomföra turen tillsammans med min vän Torbjörn.
Vi gjorde en del research, bland annat här på utsidan, och konstaterade att toppen via östra kammen skulle erbjuda de flesta högalpina momenten. Glaciärvandring, säkrad klättring osv. Svårigheten på klättringen var något som många av beskrivningarna fokuserade på och bedömdes vara runt 3-4 svensk gradering. Med erfarenheter från bland annat stora syltraversen såg vi till att vara välutrustade. Det är alltid skönt att kunna köra in lite extra säkringar när det är brant och högt.
Efter en genomförd och mycket lyckad "expedition" vill jag nu gärna dela med mig lite av mina erfarenheter från berget och turen som helhet och hoppas på att kunna komplettera en del av informationen som finns tillgänglig här och på andra ställen.
Till att börja med tog vi tåget till Norrbotten. Det var nog det första vi gjorde rätt. Att komma fram på morgonen till Murjek utvilad utan strul med bagage och så vidare kändes mycket skönt. Nog om det. Nattåget rekommenderas varmt.
Väl framme (buss till Kvikkjokk) gjorde vi, lite rastlöst, en snabb avmarsch från fjällstationen som ligger på ca 350 möh. Första biten är lättvandrad då man följer Kungsleden fram tills stigen tar av mot Pårek. Även denna stig bjuder inte på några som helst problem förutom ett vad strax innan Pårek.
Första lägret gör vi en liten bit innan detta vad vid en liten sjö med utsikt över Pårtemassivets flacka sydsida.
Nästa dag går vi västerut från Pårek. Nu vandrar vi på kalfjället och det känns skönt med lite utsikt. Det är mitt första besök i Sarek och jag gillar det. Vandringen är enkel tills vi viker av från stigen uppe på Säkok för att gå norrut in mot Saitaris i dalen. Här blir terrängen mer stening och farten avtar något.
Vi slår läger efter några kilometer en bit in i den ganska branta dalen på en gräsig hylla på dalens östra sida.
Vi hoppas att det fina vädret ska hålla i sig för att få en härlig dag på sveriges brantaste berg nästa dag. Vi ligger nu på ca 1100 möh och efter två dagars vandring med 25 kilo på ryggen är vi ganska trötta i ben och rygg två stackars datorsittare från Stockholm som vi är. Vi äter varsin överdriven portion spaghetti bolognese och ser till att sova gott.
Morgonen är perfekt. I princip molnfritt och en mycket svag vind. Temperaturen ligger runt 20 grader. Det blir inte bättre än så här. Med Saitaris framför oss kastar vi på oss grejerna och lämnar allt onödig utrustning vid lägret. Dalen är bitvis relativt svårforcerad med något vad och scrambling över stora block. Eftersom vi gärna vill undvika att stuka oss tar vi det lungt. ca två timmar senare står vi vid den lilla glaciärens ändmorän och knäpper på oss stegjärnen.
Glaciären är brant. Jag noterar att glaciärerna överhuvudtaget är brantare här än längre söderut och funderar lite över detta. Några småsprickor löper tvärs över men bildar inga egentliga hinder eller faror vad vi kan avgöra. Torbjörn går igenom snön på ett ställe och står upp till låret i en spricka. Sprickan är smal och antagligen grund men vi fortsätter med försiktighet. Mitt första utrustningstips här är nog att det inte är överdrivet att ta med sig isskruv, isyxa och stegjärn. Man kommer upp utan dessa men sprickorna finns där.
Vid glaciärens slut finns en stenig brant som går upp mot den lägsta delen av kammen som går mellan Saitaristjåkkå och Palakpakte. Där gör vi en kort paus innan vi påbörjar klättringen.
Tre svårigheter har vi läst ska möta oss på väg upp. Först en låg vägg graderad till ca 3, sedan en något svårare passage runt 4 och sist någon typ av sva innan förtoppen. Det första som slår mig är, kanske inte helt oväntat, att exakt var dessa svårigheter är inte känns helt självklart. Vi ägnar en hel del snack åt var det kan vara bäst att klättra upp. "ska vi klättra upp här eller ser det bättre ut längre fram?" Det som förmodligen är det som beskrivs som 3:an klättras utan problem. Vi fortsätter upp längs kammen. Kamvandringen/klättringen kan väl bäst beskrivas som att gå i en mycket brant lutning (40-60°) på lös sten tills man stöter på ett brantare parti klippa som sticker upp ur skrövlet. Där får man klättra och scrambla uppför mer eller mindre osäkrat eftersom säkringsplaceringarna är dåliga på grund av den lösa karaktären på klippan. Berget känns väldigt sedimentärt (säger jag utan att vara geolog på något sätt) och är alltså som ett stort antal stenskivor staplade ovanpå varandra.
Efter ca hundra höjdmeter kommer ett nytt klipparti. Detta (som förmodligen är det andra kruxet graderat 4:a) klättras också utan problem även om jag är tvungen att göra en ganska obehaglig run out på ca 7-8 meter. Det finns helt enkelt inga placeringar som är värt att sätta något i. Graderingen känns rimlig. Klippan är inte överhängande ut över något stup som jag läst att den ska vara på ett par ställen.
Några meter efter den klättringen kommer jag fram till ett gammalt firningsankare som jag klipper in mig i och säkrar Torbjörn. Efter detta var det inga problem. En liten snölega på kammen precis innan toppen utgör inget hinder (men ta med stegjärnen upp på berget och lämna dem inte efter glaciären, detta ställe skulle kunna vara mycket isigt).
Något sva hittar vi inte (det som skulle vara det tredje och sista problemet på väg upp). Faktum är att jag nästa blir lite förvånad över att plötsligt stå vid toppröset.
Toppen är makalös. Liten som köket i en enrummare med bråda stup på tre sidor. En otrolig utsikt över total vildmark, fantastiska glaciärer och spetsiga toppar. Tanken över att man faktiskt står på den spetsigaste av dem är extra fin. Vädret är underbart. Vindstilla, sol. Vi ser tiotals mil omkring oss och försöker avgöra vilka toppar som är vilka.
Efter en folköl, lite obligatoriskt skojande om bestefar, fotande och snacks klättrar vi ner.
Det är nu som berget ger sig tillkänna som en av de farligaste toppar jag klättrat. Att berget är löst är en underdrift. Gång på gång rasar, trots försiktighet, stora sjok av sten som drar med sig mer sten hundratals meter ner.
Efter firningen från firningsankaret (vi bygger och lämnar ett extra) ner till det första kruxet går jag mycket långsamt och försiktigt men skjuter ändå ned ett lass med sten framför mig så att jag känner hur även det jag står på åker iväg lite. Tankarna går till ett spel som heter Råttfällan om någon spelat det när de var små. Stenarna jag puttat till rasar ner precis över den plats där vi ska klättra ner, det finns inte några egentliga alternativa ställen.
Torbjörn klättrar ner före mig och jag säkrar honom uppifrån och han sätter säkringar på vägen ner. Jag klättrar efter och tar bort säkringarna efterhand. Allt går bra och vi skyndar ner den sista biten. Precis när Torbjörn ska runda det sista hörnet av klippan mer eller mindre bara petar han på klippväggen brevid sig. Ett klippblock stort som två läskbackar trillar ut ur väggen och landar precis mitt emellan oss. Torbjörn hinner precis undan.
Vi tar lite vatten precis innan vi påbörjar vandringen ner för glaciären igen. Som för att markera en poäng kastar Saitaris ner en mycket stor sten 50 meter ifrån oss på glaciären som glider hela vägen ner till ändmoränen.
Vi når baslägret utan några vidare äventyr. Precis efter mat och kaffe börjar det regna.
Vägen hem är händelselös i jämförelse. Vi tar en tur upp på Pårte men är egentligen klara för den här gången och vill mest hem. Vädert har blivit dåligt.
Tillbaka i Kvikkjokk kan man summera det hela.
Att komma välutrustad är bra. Utrusta dig som för en alpintur med gott om säkringar (vi hade mest använding av våra kamsäkringar Cam 0.5-2). Ta med dig några slingor och skruvkarbiner extra för naturliga säkringar. Kanske vill du bygga ett extra firningsankare någonstans. Räkna inte med att ditt rep kommer att vara ok efter klättringen. Har du flera, ta med det sämsta du kan lita på. Det kommer att bli smutsligt och få trillande sten på sig.
Att klättra upp utan hjälm är dumdristigt. Frågan är om det inte är lite dumdristigt att klättra Saitaris över huvudtaget. Sten kommer att trilla runt omkring dig och ibland trillar sten spontant.
Var säker på att du grejar att klättra upp och ner för grad fyra osäkrad med kängor och några kilo på ryggen.
Vi gjorde turen, fram och tillbaka till glaciärens ändmorän, på ca 6 timmar. Därifrån är det ca 400 höjdmeter till toppen.
Claes Grundstens beskrivning av toppturen (På fjälltur i Sarek, 1992) får mig att undra om han gjort den över huvudtaget. "Vandring som ibland kräver att man använder händerna" Självklart kan du klättra Saitaristjåkkå utan att ha erfarenhet och utrustning från högalpin klättring men det skulle vara mycket farligt.
Jag hoppas att jag lyckats att ge en ganska nyanserad beskrivning av turen. Min mening är egentligen inte att avskräcka någon till detta fantastiska berg. Jag önskar bara att flagga lite för riskerna av vilka en del man inte kan styra över själv. Dessa i kombination med att man är mitt i Sarek minst 16 timmar från mobiltäckning gör situationen ganska seriös.
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Gissa position
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Allmänt om friluftsliv Knop
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
- Naturområden Tälta på Vens "inland"?
- Fjällvandring Att fjällvandra själv - risker eller inte?
Trevlig artikel! Återger verkligen känslan av en "egen" topp uti ingenstans bra.
Men undrar lite över dina rekommendationer. Att vara väl utrustad skulle jag inte likställa med "gott om säkringar" på en alpin tur, snarare så få som möjligt men väldigt rätt. Och med den trevliga anmarschen känns det väl mer motiverat med lite mindre skrot i ryggan! Själv försöker jag använda så lite som möjligt, allt väger ju så mycket. Eller är det verkligen värt släpandet?
Kamsäkringar känns inte heller som första valet då det är löst och på en alpin tur. Var det såpass fast på de ställena att det kändes ok med kammar?
Och eftersom jag läst en geoteknik kurs för några år sedan bara måste jag kommentera angående stenen! Sedimentär bergart är typ sandsten, skiffer eller kalksten. Gammal sand, grus, djur och annat bös som lagrats (sedimenterat) och sen legat ett "tag" och blivit hårt! Stenen du hittat är nog snarare av typen plocki-sten eller kanske bara vanlig rutten-skit-sten...
Bra skrivet!
@Karl: Vi lämnade hexorna hemma :) I övrigt hade vi nog med oss så lite grejer som vi vågade med tanke på att vi inte visste riktigt vad som var "väldigt rätt". Men olika personer har olika preferenser. Klättra upp med kilsetet om du vill.
Du visste att Sarek är gammal havsbotten va?
http://www.geobib.lu.se/publikationer/geologi/abstract/111pop_g.html
I övrigt verkar du ju kunna mer om geologi än jag, kursen gick inte så bra fö, men jag tror ändå på plocki-sten! (Alltså plocki-pinn, fast med stenar)
Jo vi hade, som sagt med oss kilar också men de sprickor som fanns var mest horisontella på grund av just den karaktären på klippan som jag beskriver i artikeln. Därför var det också mycket ont om bra placeringar för kilar i "fallriktningen". Några kilar sattes på vägen upp men aldrig där det var som brantast (vad jag minns).
Jag tycker absolut att du skå gå och känna lite på berget. Men som sagt. Akta dig för stenen...
Bra och intressant berättelse!
Var själv där 05 tyvärr var det då dimmigt och dåligt väder.
Intressant att ni inte mötte samma krux som oss.
Skulle kunna tänka mig att vi valde lite olika leder, hade hela tiden känslan av att det var svårt att se en "självklar led" då vi gick kanske ochså beroende på dimman som var då.
//magnus
Bra skrivet och intressant. Jag hade själv den känsla du beskriver för Saitaris, jag fick inte berget ur skallen.
Man kan få info och inspiration genom bl.a. detta forum men när man kommer till berget möter man verkligheten. Då måste man göra sina egna val, oavsett vad man läst.
Det finns många möjligheter. Jag skulle tro att ni vek av uppåt tidigare än vad vi gjorde 2006.
Då vi klättrade överhänget satte jag två bra kilar, kamsäkringar var oanvändbara. Men som sagt, olika leder kräver olika säkringar och nästa gäng som besöker berget hittar säkert sin egen väg upp.
Att klättra ned verkar onödigt då det finns fler bergfasta stenar som duger till firningsankare, men vi var kanske på lite olika leder både upp och ned.
Får gratulera er till en väl genomförd och lyckad tur.
Än en gång, tack för en fin berättelse som väcker både roliga och slitsamma minnen.
//Roger
Underbart! Ytterligare en skildring av en Saitarisbestigning. Jag lyckades inte ro det i land i år, men det måste bli nästa år.
Se gärna den här tråden:
http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?p=443722#post443722
I mitt sista inlägg har jag länkat till ett par mycket detaljrika bilder jag tog på berget nyligen. Du kanske skulle kunna kommentera din väg upp och rent av rita in den?
Trevlig beskrivning. Kul att folk klättrar i Sarek!
Jag känner kanske möjligen inte riktigt igen mig.
Utfransning om nordväggen:
Jag och en kompis (Ove Karlström) klättrade Saitaris nordvägg någon gång på sjuttiotalet. Det var en klar förstabestigning och rätt intressant.
Mycket löst så det gällde att andreman var alert & höll sig undan från fallriktningen när det kom små, måttliga eller rent monumentala block neddimpande.
Det tog ganska lång tid så toppen nådde vi någon gång vid midnatt, det var augusti och rätt mörkt.
Östkammen ned:
Efter rast - vila så klättrade vi ned östkammen, den som du beskriver.
Vad jag minns så friklättrade vi rakt av och det kändes väldigt avslappnade att klättra ned i mörkret. I vart fall jämfört med nordväggen.
Kanske såg vi inte alla rysligheterna man ser i dagsljus…
Målet hägrade:
Vi tältade på louottlako och vi ville (såklart) gå ned på glaciären, Palkat jekna, norrut.
Skojigt problem:
Glaciären hade ett rätt skapligt bergschrund, en stor 2-3m bred spricka mellan berget och isen. Sprickan verkade gå till jordens medelpunkt eller något liknande. Så att klättra ner var inget riktigt alternativ .
Därmed så valde vi att ta ett rejält skutt över sprickan.
Jag först eftersom jag hade stegjärn.
Landningen på isen var helt okontrollerad och smärtsam eftersom isen lutade kraftigt.
Sen kunde jag säkra Ove sittandes på iskanten när han kom farandes i en tämligen ballistisk bana och ilsket svärjande gled nedför den skrovliga isbranten tills min säkring stoppade honom.
Sen kunde vi lätt promenera ner över glaciären som var trivial på den tiden.
En kul tur och vi var nöjda med att gjort en förstabestigning eller linje som det lär heta i dessa dagar!
Litteraturen:
Jag tror även att Axel Hamberg beskiver bestigning via östkammen i sin lilla bok om Sarekfjällen. Han var nog en tuffing med stav och broddade kängor med lädersulor.
Hur som helst. Kul att folk klättrar i Sarekfjällen.
I dalen från vilken Ruopsokjåkk kommer ligger en liten glaciär Från vars översta del det höga och spetsiga Saitaristjåkkå med svårighet kan bestigas. Bestigningen utförd av en värmländsk hantlangare Nils August Olsson den 4 juli 1897.
Man måste beundra dessa pionjärer.
// Roger
Artikeln var jättekul.
Jag och min kamrat Andreas Bjurström klättrade nämnda berg år 2004. Vi gick på Claes Grundstens beskrivning och hade därmed normal fjällvandringsutrustning. Det var sent på säsongen så glaciären var nästan snöfri. Därmed promenerade vi över den utan stegjärn och replag. Sprickorna var synliga så de kunde unvikas utan större problem. Vi tyckte att det gick ganska bra att ta sig upp för kammen utan klätterutrustning men en klippa ungefär i mitten av kammen gjorde att vi gick ut på södra sidan och gick upp igen. Det kändes nervöst och Andreas som gick nederst rev ner en större sten vilket orsakade ett mindre ras. Det var väldigt brant och det kändes lite läskigt eftersom man var fundersam ifall vi skulle hitta tillbaka längs samma rutt. Nervositeten och en stressande skymning gjorde att vi inte kunde njuta i fulla drag uppe på toppen men det var verkligen minnesvärt.
/Mats