Sugen*

Jag började denna avstressande passion 32 år innan att Sareks Nationalpark i 2009 visade sig att bli fantastiska ett hundra år. 1977 fanns inte PC och internet, som Ni kanske kommer ihåg. Men anteckningsboken fanns - och hos en fågelskådare som jag har den alltid funnits med. Det finns mycket att rapportera på en fjällvandring av det vackra och kanske okända naturinnehåll man möter överallt i fjällen.

Tanken om hemsidor väcktes så småningom som ett ställe att berätta sina TIPPS. Men tiden att uttänka hemsidor och att skriva dom kan försena saken en bra bit om man är jag.

Foton med spegelreflexen har alltid varit en del af mina upplevelser på fjällen. Det finns låder fylld med dias, som fortfarande går att njutas på det gammaldags sätt. Och färgkvalitén har inte förlorat mycket, eftersom lådorna har varit bra. Nu behövs endast en scanner för att digitalisera de gamla foton - men det behövs även mycket tid för att göra det. Sen jag slutligen gick över till digitalfotos i 2008 har det blivit mycket enklare att illustrera sina texter bra.

Ruonasvágge 23 juli 08

Utsidans sätt med en hemsida till att lämna sina reseberättelser på ett centralt ställe där man t ex även själva söker tipps till olika vad, passövergångar o dyl - möter människor i samma syfte - var slutligen det som gjorde saken klar.

Men om jag skulle ha skrivit allt på perfekt svenska skulle denna berättelse ha dröjt till jag vet inte när...

Därför har jag tagit den frihet att skriva på "tillämpad svenska" (förlåt för förekommande fel stavsätt, grammatik och ordval), men jag är övertygat om att alla Ni flesta svenska bröder och systrar skulle läsa det snabbare än om jag skrivit på danska. Jag hittade med besvär ett sätt att lösa stavkontrollen, då det i vanligt danskt wordprogram inte är "annat än på danska, tyska och engelska". Andra språk får tillköpas om inte man är så (dansk:) "nørdet" att hitta ett annat sätt likaväl få BLÅGUL STAVKONTROLL. Ja jag vet det hade räckt att skriva på t ex danska på Utsidan, men ändå är det ju inte skadligt att öka sina kompetenser med ett nytt språk.

 

Den här berättelse är inte av den vanlige dagboks-typ som annars smyckar Utsidan på så bra och skönt variabelt sätt. Det är för att det er ett EXTRAKT AV CA 10 VANDRINGAR genom så många år. För tiden finns dagböckerna på handskriven form i anteckningsböckerna - på danska och mer el mindre presentabelt, ofta som "päronvälling". Många av de tipps jag lämnar här har jag hittad i dessa anteckningar. Bildarna har hämtats i 2008 och 09 i icke-kronologiskt orden. Ett par stycken finns som nämnd i texten på youtube.

De flesta Sarekvandringar börjar i fjällurskog. Här vacker sträcka ovanför Kvikkjokk med bra fågelliv. Njuta stillheten och se om du inte hittar lavskrika, sidensvans, korsnäbbar, talltita, spettar...7 aug 09

*) SUGEN er ett vackert ord som inte finns på danska. Vi ville ha sagt "BIDT (af Laplands fjelde)" på samma sätt (eller kanske en ganska annan sak?) som man i Sverige kan blive hemskt BITEN av myggen...

 

Turer 1977-2009

Flest gångar har det varit tre-veckors turer tidigt på sommaren, dvs. typiskt vecka 25-27. Bl a jobb har gjort att det tre gångar blivit senare, typiskt vecka 30-32 och som mest 100-150 km med ryggsäcken.

 

§ 1977, 23 juli – 5 aug: Padjelantaleden Kvikkjokk til Staloluokta. 8-tal retur, dvs över Kierkevare och Vállevárre. Bra tur, minns mycket regn och mygg. Ändå blev jag SUGEN

§ 1983, 20 – 29 juni: Tur och retur Kvikkjokk – Válleváre, Njoatsosjåhkå, Boarek. Bra men kort tur, mycket regn och flera dagar mycket blåsigt. Ännu mer SUGEN.

§ 1990, 18 juni – 6 juli: Suorva, Niják, Álggajávrre, Luohttoláhko, Ijvvárláhko, Boarek, Kvikkjokk. Första riktiga Sarektur blev bra, men också mycket snö vid passage tvärsöver Låvdak och Luohttoláhko (där även snöväder 30 juni)

§ 1994, 12 juni – 1 juli: Suorva, Basstavágge, Skarja, Ahkavágge, Sarvesjåhkå, Luohttoláhko, Boarek, Kvikkjokk. Bra tur med bra väder vid långa snörika passager genom Basstavágge, över Ahkájiegnapasset och Luohttoláhko. Snöväder 18 juni på Bielavallda. Vad i Smájlájåhkå ovanför Skarja (!) 

Praktfulla vyer överallt. Här vid rösen på Sähkok och ett titt norrut. 4 aug 09

§ 1998, 21 juni – 10 juli: Kvikkjokk, Vallevárre, Låptåvákkjaure, Sarvesbuollda, Skarja, Nijákvágge, Gássaláhko, Skanátjåhkkå, Suorva. Bra tur men fick ändra färdvägen några dagar i sydvästra Sarek pga ett för svårt vad vid Låptåvakkjåhkå. Sen minnesrike dagar vid isfronten till Suottasjiegna, på Gássaláhko och över Skanátjåhkkå. Enstaka snörika sträcken. Smájlájåhkå vadade jag på leden i norra Ruohtesvágge och upplevde den som svår

§ 2003, 15 juni – 5 juli: Tur och retur Kvikkjokk – Kungsleden, Ijvvárláhko, Jiegnajávrre, Sarvesvágge, Tjågnåristjåhkkå, Buojdes, Vallevárre. Bra tur med första riktiga fågelräkningar (två 20-punkträkninger och en standardrutt). Endast passagen av Jiegnávágge-Gaskasvágge i östra delen upplevdes som svår. Min premiär i Sarvesvágge kanjon

§ 2004, 13 juni – 3 juli: Kvikkjokk, Boarek, Lullihavágge, Sarvesvágge, Niejdariehpvágge, Guohpervágge, Gutjávrre, Ritsem. Bra tur med upprepade fågelräkningar, missade en punkträkning pga väder, men en ny standardrutt i NV Sarek. Lullihavágges snö upplevdes som svår och kom efter flera dagar i tält med blåst och skurar (som försvann på andra sidan bergsmassivet). Många örnar upplevdes i NV Sarek (Guohpervágge till Gutjávrre). Tältet raset den 1:sta juli pga mycket hård blåst (föhn?) på västsidan av Áhkká

§ 2005, 12 juni – 2 juli: Kvikkjokk, Boarek, retur till Kungsleden(!), Sitojávrre, Guodekvágge, Guhkesvágge, Vuosskelvágge, Suorva. En tur med förändringar, då det pga mycket vatten och snö redan i Boarekområdet fanns säkrast att stanna på Kungsleden norrut till först uppe i Guhkesvágge att nå in på den riktiga färdväg (detta kunna otroligt nog kommunikéras hem via mobilen flera ställen). I Guhkesvágge genomfördes en fågelräkning (standardrutt) på varje sida av jåkken, medan punkträkningen från 2003-04 i Sarvesvagge inte kunna upprepas. Kom med Lennart i en för-tid båt över vid Aktse och rodde själva de 3 km över vid Sitojávrre

§ 2008, 20 juli – 9 aug: Tur och retur Kvikkjokk – Vallevárre, Låptåvágge, Njoatsosvágge, Jiegnavágge, Luohttoláhko, Ijvvárláhko, Kungsleden. Bra tur med positivt så lite mygg. Vackra upplevelser med glaciärerna på Luohttoláhko som jag för första gången upplevda snöfritt. Skadade en fot på nedstigningen till Lullihavágge, men hade bra tid till att halta hela vägen (40 km) till Kvikkjokk (foten först bra efter hemkomst). Första turen med digitalkamera, botaniserade mer än förut och tittade mycket fåglar även i fjällbjörkskogen. Batteriet till kameran tog slut 5-6 dagar för turen§ 2009: 19 juli – 8 aug: Ritsem, Skuollaváldda, Niják tur retur Suottasjiegna isfront, Ruohtesvágge, Álggavágge, Niejdariehpvágge, Luohttoláhko, Sähkok, Boarek, Kvikkjokk. Åter en bra tur praktiskt talat utan mygg. Långa tider torrt och varmt väder. Mycket vatten i glaciärjåkkarne och delvis besvär av detta i kontrast till de vanliga jåkker. Upplevde även kontrasten av detta till vattenståndet vid många av de samma glaciärjåkker i tidigare åren. Dessutom kunna några glaciärer jämföres med tidigare (t ex Suottasjiegna 1998, andra bara med året förr) och smältningen syns inte optimistiskt. Åter trevliga möten med andra passionerade. Tittade mycket fågel och växter och hade fördel av dubbel så mycket batteri till kameran. Undrar inte att man fortfarande är SUGEN

 

Niejdariehpvágge i passhöjd mot Sarvesvágge – lång passage med sten el snö. 29 juli 09

Turen 1977, 1983 och 2002 tangerade bare lite eller inte i själva verket Sareks Nationalpark, men alla varit inom det som nu är det gemensamma Unesco världsarven, Laponia. I 2002 blev det tyvärr en kixad ”snabbtur”, tur och retur Suorva 16 – 20 juni på bare ca 20 km. Hade översett att det inte fanns säker båttrafik i Ritsem så tidigt. Färdmeddelandet kunna inte anpassas så snabbt. Det blev för långt från Suorva in till Ritsem-rutten som skulle ha varit till Kvikkjokk...

 

Vid båtlänningen i Kvikkjokk kan man nu lära sig om nybyggarlivet på 1600-tallet och om problemen med danskarna (!) som gjorde samernas silverfynd i fjällen attraktiva för svenskan...

I Kvikkjokk driver Kenth och Björn båttrafik som det kan hittas info om på Google och Utsidan och när man ankommit till Kvikkjokk. Buss 94 ganska bra anpassad med tågen i Murjek och inför tågresan hem kan det vara passande tid att göra inköp i Jokkmokks supermarknader (där finns en minilivs mm i Kvikkjokk). I Saltoluokta och Ritsem driver STF sommarbåttrafik som är anpassad buss 93, se Länstrafikens hemsida i säsongen. I Suorva gås via vattenmagasindammen över på fjällsidan. Dammen har bygds 5 m högre pga förväntade effekter av klimaförändringerna och är nu försedd med stängsel, som ändå skall innehålla en olåst grind för vandrarna iflg. Vattenfall på Utsidans forum i 2007. I 2009 planerar Vattenfall (se deras hemsida) ca 20 vindkraftanläggningar i Suorva efter några års försök med en danskt mölla.

Några väljer att ta sig till Sarek ”mitt på” ostsidan eller att flyga: Från Tjåmåtis på Kvikkjokksvägen kan man ta bilskjuts mot Aktse via Seitevaredammen. Om man har pengar kan man ta helikopter från t ex Kvikkjokk till vissa ställen i fjällen, och på det sättet vandra bara ena vägen eller spara tid.

På sluttningen ovanför Boarek med utsikt till Unna Jiertá och nordiska stormhattar 4 aug 09

Att vandra själva och tillsammans

Av olika skäl har de folk som jag vandrat tillsammans med de första gångarna inte hunnit komma tillbaka på de senare. I 1986 tyckte jag ändå att det var för vilt att vandra ”ensam” i fjällen, så jag började med tre veckor i några lägra fjällen i Lemmenjoki-Anarjokka på den finsk-norska gräns...

Sen fann jag det acceptabelt med hjälp av färdmeddelandesystemet och bra övning av rutval, grejar och – inte minst - kroppen också att vandra själva i svenska fjällen.

Sarek blev orten därför att det redan var så på de första vandringarna. Kartan hade redan köpts, och det finns lämpliga start- och slutpunkter norr och syd om Sarek som enkelt kan nås med buss (Länstrafiken), som dessutom är bra anpassad med tågen från Danmark/södra Sverige/Stockholm till Murjek (syd) och Gällivare (norr). 30 timmar från min hemort på södra Jylland till man kliver av bussen i t ex Kvikkjokk (2008).

Om alternativet till att vandra ”ensam” – som det uttrycks/förmodas att vara av några människor – är att stanna hemma och inget uppleva, tycker jag valet är klart som fjällvatten. Själva, javisst, men ingen ”ensam” känsla (blir det för filosofiskt?) - Som Fridtjof Nansen har uttryckt det: Bättre sitta på fjället och tänka på kyrkan, än det motsatte...

Härligt tältarliv på Luohttoláhko 27 juli 08. Luohttojávrre och bergen österut

Man möter ganska många som även vandrar själva. Säkerheten när man vandrar i fjällen måste alltid höjas så mycket som möjligt, men säkerheten har också sina begränsningar. Mobiltelefonen får man inte lita på – den fungerar dom flesta ställen i fjällen inte. Allt som behöver batterier bör brukas så lite som möjligt, då kyla, lång tid och ingen mobilkontakt tar för mycket ström. Viktiga saker som kart och kompass bör finnas med i 2 ex om man taper det ena.

Men det optimala måste alltid vara att vandra tillsammans.

 

Rön om grejar

 

De enda av mina grejar (utom kroppen) som fungerat alla åren tills vidare är ryggsäcken: En Bergans Finnmark ramryggsäck. Bärkomforten och andra finesser är kanske inte som senare ryggsäckar: Låser, fickor, justering, vattentäthet – men det fungerat. Sammanlagd brukar jag börja med ca 30-32 kg (har inte vägd sammanlagd de senare åren, bara subtraherad saker som bytts till lättare), varav 12 kg brukar vara mat och bränsle. För att vara en treveckors tur syns det vara en ganska minimalistiskt ryggsäckspackning. Otaliga tillfällen har som mest svenskar jag mött menat att det inte går att bära så mycket, dvs ha mat till tre veckor.

 

Tält: Har numera ett Bergans Kompakt 3. Det är ett bra tunneltält, bra höjd för höga personer, mycket fint absid, men tyvärr är ventilationen lite sparsam. Det är lätt och snabbt att ställa upp och står stabilt. Förra dess hade jag i 2005 ett Helsport i samma skick som Bergans'en: Ventilationen var super, men höjden inne 10 cm lägre än jag behövde. Bergans borde utbyggs med samma upp-ned ventilation.1998-2004 hade jag ett billigt Outwell som fungerat bra intill det en dag blåsta vid Ahkka. De första åren hade jag et Compass Biwack. Alla tälten nyttjas alltid också mycket i hemmamarken.

 

Stövlar eller kängor: I 1977 köptes ett par överskotts-militärkängor. Dom var för svåra att hålla vattentäta. Sen har jag haft preferens för gummistövlar, inte billigaste men med bra stöd. Tretorn Sarek fungerat bra och har en finare höjd än kängor när jåkker skal vads. Andra åren har jag haft Nokia Villmark osv, men bare i 2009 några som för mig inte fungerat så bra: Aigle R-boots, som gav mig för lite höftstöd på den steniga och branta leden från Pårek till Kvikkjokk i slutet af turen. Om skaftet kan vikas ned är det inte orealistiskt att torka stövlarna över natten.

Att jag vandrat i stövlar berodde på det snöiga och våta terräng alla åren då jag vandrat i början på sommaren. Alla stövlar har bytts ut efter 2 åren, då slitaget är stor. Ett bra tipp till reparation av sprickor, som jag har prövat sen 1998 kan vara en liten tub Sekundlim (snabblim). Sprickor uppstår pga sten eller vid att man vrider mycket, möjligen kan ett prick med staven också förorsaka det.

Kan hända att man senare på sommaren – för att det är den torra tiden – framöver föredrar att vandra i kängor...

 

Strömpar och sockor: Stövlarna gör att man svettas mer. Jag har löst det på ett sätt så man praktisk varje dag har torra sockor, nytvättade strömpar och relativt välluktande stövlar. Man har två sätt strömpar och sockor och byter på dagen ca varje 1-2 timmar. Det andre sättet hängs i en lina på ryggsäcken och torkar vid normalt väder till nästa bytt. Ett el båda par strömpar tvättas helt enkelt vid att läggas i jåkken (passa på strömmen inte tar det – bruk ev linan) eller annat vatten i kort tid på kvällen. Hängs till torra över natten. Det fungerar nästan vid allt torrt väder i den ljusa tid.

 

Bränsle til Trangia’n: 2005 bytte jag till gasbrännare, en av de bästa investeringar sen Trangia’n köpts. Viktbesparelsen från 2 liter T-sprit till 2 burkar a 440 g netto gas, som jag behöver inom 3 veckor (18-19 d), er ett. Det andra är att gas ger mycket bättre reglering när det gastronomiseras.

 

Navigation: Jag är född för GPS’ens tid (...) och alla dagar har det räckt med kompass. Kompassen brukas som mest till att identifiera bestämda fjäll och andra punkter och om man vandrar på tämligen platta fjällhedar eller i björkskog och har behov att identifiera ett och annat fjärrmål. Om du vandrar – som vanligast – i en markant dal med fjäll på ena eller båda sidor går det fint bara att navigera med kartan. Kartan (i Sarek BD10) er ofta mycket noggrann på detalj.

 

Vandringsstavar: Inte förr 2009 har jag haft ett sätt stavar med. Min upplevelse är att de på långa sträcken inte behövs. Dessutom upplevs dom som besvärliga på smala ledar (speciellt dom med dvärgbjörk och vide bredvid som stavarna hänger i) och på sträcken med stora blockar. Möjligen är stavarna bra vid vad som ett 3. ben som kan pröva om det är ett glatt eller för djupt ställe att flytta de riktiga benen. Jag mötte ett tjejgäng där bara en gick med (1) stav. Jag tror det skulle räcke – och man sparar hälften på vikten, men tyvärr för stavproducenterna...

 

Proviant: Vikten av proviant är den största enkelpost på tre veckors vandring (18-19 d), ca 12 kg med bränsle räcker till mig. Frukost med müsligröt (inte så trivialt som ren havre). Lunch med påsesoppa (tillsatt skruvar och röda linser) och knäckebröd med korv (torr salamityp) och ost (cheddar el andra torra ostar). Till kvällsmaten köper man här i södra Jylland/DK såkallade Eintopf i Tyskland, det är billiga påsegrytor (kokas 10 min) man själva kan inblanda ris och potatismos. Det är inte som att äta hemma, men det räcker i tre veckor med så manga andra rika upplevelser.

Personliga anpassningar får man själva göra. Efter 1:sta fjällvandringen vet man hur mycket som räcker. Jag har det så (A-människa) att jag behöver mycket redan på morgonen, och att jag inte kan vandra alls om magen blir tom.

Lyx som lite (nes-)kaffe, chokladdryck, kex och ”godis”-påse finns naturligtvis med. I allt finns proviant för max en dag mera än planerad.

Sen tycker jag vitlök i rikliga mängder är viktigt. Håller motståndskraften hög vilket även är viktigt i en vitaminfattig tid. Men den viktigaste effekt tycker jag är att (i mitt fall) en klyfta vitlök per dag gör immun mot myggsticken. Myggen sticker ändå men du undviker att sticken häver. Du kan därför även spara på myggmedlen som ju är giftig. Tyvärr syns detta trick inte att hålla knott (och enstaka mygg som förlorat smak?) borta. Trappa ned vitlöken ett par dagar för vandringen tar slut...

En del av de typ mat jag tänkta äta. Omtyckt!

 

Vatten: finns normalt överallt och jag tycker inte att en drycksbehållare er nödvändig vikt att släpa. Vid enstaka tältplatser kan det bli 50 m eller mer att gå, och om inte Trangiakokkärlen räcker till det kan man ha med en vattenpåse (lättare än en nedvikbar plastbehållare).

 

Diska och tvätta: Diskmedel behövs inte – rent vatten gör saken klar. Till att diska är ett par blåbärskvista bra – bättre än kråkbär och andra grenar (OBS: egentligen får man visst inte ta friskt ved i nationalparken, men blåbär hittar man fast överallt). Blåbär är så pass kantig och flexibel att det rengör hörnorna i Trangia'n. Är det än värre kan grus från jåkken lösa saken. Nyttja jorden som reningsverk, diska inte direkt i jåkken.

Till att tvätta kläder behövs normalt inget tvättpulver, se under ”Strömpar och sockor” hur det funkar. Man kan ha ett liten brev Biotex med till svåra saker.

Sig själva tvättas i jåkken så ofta som möjligt. En jåkk av badkarstyp behöver man inte invänta. Även håret går att tvätta i det kallaste vatten (hur ont det än verkar känns det fantastiskt skönt efteråt). Alltså behövs mindre tvål än hemma och det är också viktigt för miljön. Att duscha på det här sätt är troligen ett syn för gudar.

 

Färdmeddelande: mycket viktig. Lämnas hemma/hos anhöriga på t ex mail och papper. Rapportera strax du kommit fram. Skrivas så exakt som möjlig (rutt, tid) så att fjällpolisens helikopterteam vet var de skal söka om det händer det som inte måste hände. Fjällsäkerhetsrådet har infohemsida. Mobilen slutar att verka strax efter vandringsstart, och verkar inne på fjället ev enstaka höga ställen med ”hål igenom” till t ex Seitevaremasten.

 

Glaciärjåkker och vanliga jåkker – vadställen

Jag har - så småningom - lärt att tänka in vadställen mest möjligt redan när man hemma vid köksbordet planerar. Titta på kartan hur långt jåkken redan löpt, hur många sidojåkker som finns. De flesta jåkker kan vara ganska stora redan efter 5-10 km. Vid större nivåskillnad bildas mer ström. Tidigt på sommaren får man räkna med mycket smältvatten och alltid mest i löpet af dagen. Glaciärjåkker är en särskilt sak då vattnet kommer med en väldig kraft som gör bottnen ostabil och vattnet osiktbart – i några som Mihkájåhkå flyttas även större sten och jåkken bör absolut undvikas.

När man vandrar i kängor får man ganska ofta vada utan kängorna, och jag har hört dom flesta har sandaler till detta. Med gummistövlar kan man vada dom flesta ställen, i djupare fall är sko eller sandaler lämpliga, de sista mest då de torkar mycket snabbare. Regnbyxor är ett bra tipp på det nedersta Adam/Eva-kostym, då vattnet då inte känns så kallt. Stenen kan vara glatt och bara fötter kan lätt skära sig på skarpa sten.

Kommer man till en ”lite tveksam” jåkk ställer man ryggsäcken och söker upp- eller nedströms efter lägsta ställen. Bra möjligheter finns ofta där jåkken är gott uppdelat, gärna kombinerat med att strömmen i svängen byter sida som gör att det bildats ”åsar” i insidan av svängen. Stora platta sten gör det svårare att tvärställa en fot om det är glatt. Så hittar man ställen som långtifrån alltid går rakt över. Ställen kan prövas eller markeras med stenar. Sen hämtar man ryggsäcken. Normalt vadar man med midjebältet lössned och gärna med stavar. Saker som helst inte får bli våta har stuvats i ryggsäcken...

Det här är bara exempel på vad som man kommer ut för i Sarek. Jag har inte varit vid ställen som det kände Dielmávadet i Rapaädno, det finns ”anmält” andra ställen bl a på Utsidan. I praktiken er vad av olika storlek och svårighet dagligen upplevelser. Det finns bara två broar inne i Sarek och vid nationalparksgränsen vidare två (Guhkesvágge och Gisuris). Akta på när pålyftsbroar (ex Skarja) lyftas på.

 

Ingång från Kvikkjokk:

 

Boarekjåhkå, Pårek

Vanligen inget problem då det finns bra stentrekanter hela vägen över. 28 juni 83 kunna den knappast vads i gummistövlar. 13-14 juni 05 uppgavs att vada då vattenståndet var något över knähöjd - minst. Den fösta situation var efter dagar med mycket regn, den andre med is på Boarekjávrre och mycket snö kvar samtidigt med det var blivit varmt.

 

Jåkkejågåsj, Kungsleden

Akta för att det är en pålyftsbro, som i 2005 monterades 27 juni iflg fjallen.nu. Den 18 juni fick jag vada jåkken ca 1,5 km uppströms

 

Ingång från Suorva:

 

Njávvejågåsj

- har jag två gångar korsat på ca. 850 m höjd och ändå gick det knappast med stövlar: 13 juni 1994 och 9 juli 1998. Håller man högt till/från Suorva undvikas också problem med Haljibäckerna i skogen. Enligt Grundsten kan man vada på ca 650 m höjd i Njábbejåhkåsektionen.

 

Lulep Niendojågåsj

- minns jag inte som problem 14 juni 1994 på 900 m höjd, men 24 juni 2005 fanns först ett ställe (ö, snökant) på ca 1000 m höjd. Har läst att den också får vads nästan nere vid Sijddoädno.

 

Bierikjåhkå, Vuojnesskájdde

- drygt knädjupt vad med jämn ström prövat 15 juni 1994

 

Ingång från Ritsem:

Vanligaste leden finns broar. En jåkk som Siergajåhkå var i 2009 oväntad lätt. Den vanliga väg mot Ruohtesvágge innebär enl litteraturen att Sjnjuvtjudisjåhkå en bit österut möjligen men i alla fall Suottasjåhkå vads strax ovanför Nijákjågåsj. Men om man tar södra sidan av Sjnjuvtjudisjåhkå redan från bron vid ”treparksmötet” är det inget problem.

 

Inne i Sarek:

 

”Vanliga” jåkker & dalströk (ev tillflöde från glaciärjåkker):

 

Buojdesjåhkå

Vads enklast uppe vid sjön Buojdes (2003, 2008). 1 km nedströms vadat 24 juni 1998 i stövlar. Längre nere fanns den för svår

 

Låptåvákkjåhkå

När jag kom till den 25 juni 1998 hittade jag inget vadställe, och uppe vid sjön är inte bra. Sen hittade jag 24 juli 2008 vid svängen ca 1 km nedströms Låptåvákkjávrre ett vadställe med knädjupt på sista 4-5 m

 

Vägen jag vadade i Låptåvákkjåhkå 2008

 

Tjuoldajåhkå

Har vi vadat 25 juni 1983 ett syns tillfälligt ställe 1 km nedströms renvaktarstugan, Ruonas. 50 cm vatten på ett brett ställe.

 

Njoatsosjåhkå

När man kan läsa att den inte bör vads nedan för Luohttojåhkås utlopp kan man undras att vi hittade ett vadställe 26 juni 1983 nedanför Goabrekjågåsj några km längre nedströms. Vi kom därtill och visste då ingenting som skrivits. På en kort sträcka var (är?) älven inte så djup, och bottnen var fin. Vi vadade som mest i upptill 50 cm vatten och på en kort sträcka 70 cm. På Google Earth syns två sandbankar på stället.

Det finns på Google Earth i 2008-09 foto av ett vadställe som är ca 1 km längre uppströms, Bálgatjåhkås sammanflöde.

Sen har jag bara erfarenhet med ett vadställe uppe i övre Njoatsosvágge. ¾ km nedströms Lulep Njoatsosjávrre har bildats en trekantö. Jag vadade 25 juli 2008. Södra smala bit med stora sten går i stövlar, norra stycke har jämn ström, fin stenbotten och upp till 80 cm vatten. Nedströms härifrån till Luohttojåhkå är jåkken troligen inte lätt.

Bálgatjåhkå, som leden i Njoatsosvagge korsar i nedersta löp, minns jag från 25 juni 1994 som möjlig att vada. Men jag kom 24 juni redan uppe från Luohttoláhko och upptäckte att det uppe på ca 800 m höjd i en 1½ m bred ravin fanns en stenblockspärring där jag korsade jåkken.

I övrigt kommer Bálgatjåhkå med glaciärvatten, och 2008 och 09 har jag korsat den uppe vid Bálgatjiegna. 2008 bara på en dagstur vid glaciären och därför visste jag 3 aug 2009 att den med fördel korsades redan ca. 1 km SO om Bálgatjavrásj. Det gick – i stövlar.

Ruopsokjåhkå vid leden upplevde jag i 1983 och 1994 (båda juni) inte som svår. Angående längre uppe vid ”Loamebuolldaleden” se text i Passövergångar.

 

Sarvesvágge

Denna centrala jåkk i Sarek har jag vadat ca 4 gångar och 3 ställen. Nedanför den vackra kanjon (som många inte syns att känna till) vid renvaktarstugan är den svårvadat. När jag 21-23 juni 1994 kom till norra sidan vid Ridáhnjunjesjågåsj (som syns fast omöjlig att vada i stövlar) fick jag söka ut ett vadställe på min färd åt söder. ½ km nedströms Ridáhnjunjesjågåsj är Sarvesjåhkå mycket bra uppdelat och jag hittade en rutt där jag kom över i stövlar. På det sista har jag läst att Ridáhnjunjesjågåsj kan korsas en bit uppströms (800 m nivå).

Om man är frisk kan Sarvesjåhkå med en viss fara SPRINGAS vid kanjonen, som bitvis är bara 1 m bred. Först på sommaren finns snöbrygga nederst i kanjonen, den har jag prövat kring 21 juni båda 2003 och 04.

Detalj i Sarvesvágges magnifika kanjon som man aldrig blir trött att njuta av. Kvällsljus 29 juli 09

2004 fanns inte så mycket vatten och Sarvesjåhkå kunna vads ca. 1 km ovanför kanjonen och troligen på flera andra ställen. 1990 och 2009 har jag dessutom vadat ovanför sammanflödet från Niejdariehpvágge – i stövlar.

Detta stället användas tillsammans med kanjonen i 2003 och 04 till en fågelräkning (20-punkträkning) som jag hade lagd som en promenad på båda sidor av älven med tältbas vid kanjonen.

De andra sidojåkker till Sarvesjåhkå kan tidvis vara svåra. Glaciärjåkken från Nuortap Luohttojiegna var svår 29 juli 2009 (branta och många fåror), men minns inte som svår vid de tidigare besöken.

I östra delen är det tänkbart att man anländer från Ijvvárláhkosidan. Jag kom 19 juni 2003 från Gaskasvagge och korsade med en viss svårighet redan vid löpet från Alep Stuollo. I 2004 kom jag 17 juni genom Lullihavágge och vadade vid sammanlöpet från Noájdevágge. Noájdejågåsj vid Noájddevállda gick i stövlar i 2003, men var inte lätt. Lättare i 2004, båda alltså mitt i juni. I västra delen har jag 25 juni redan i 1990 vadat vid svängen ca 300 m för utlöppet i Álggajávrre. Djupt till livet, jämn men stark ström, bra botten. 28 juni 1998 korsade jag nästan uppe vid Niejdariehpvágge alltså början på deltat, det gick knappast i stövlar.

Link till liten film av den lilla kanjon i Sarvesvágge:

 http://www.youtube.com/watch?v=3PEQe6O4JE8

 

Álggavágge

Det 10 km långa löpet Gálmmejåhkå-Álggajåhkå blir snabbt stort, men 21 juni 2004 gick jag båda fram och tillbaka över jåkken mittpå.

I östra delen av Álggavágge finns långa sträcken med blöd snö i juni. Det är Áhkájåhkå som bildar sump åt väster (Gálmmejåhkå) men som mest bilder denna gläciärjåkk Álgganjálmme åt öster.

I 2004 korsade jag 21 juni Áhkájåhkå nere vid renvaktarstugan, men när jag 28 juli 2009 vandrade västerut på södra sidan blev Áhkájåhkå ett problem. Ovanför Álgganjálmme löper jåkken i ett ravinartigt löpp och jag kom endast över vid en snöbrygga uppe på 970 m höjd. Felan var att jag korsat jåkken från norra sidan i Álgganjálmme dagen förr. Efteråt känns det lättare om man stannat på norra sidan och först korsat Áhkájåhkås västra uppdelning.

En bit uppe i Áhkajåhkå. Tack vara snöbrygga lyckats jag komma över. 28 juli 09

Link till liten film från platsen:

http://www.youtube.com/watch?v=M9KnPznnCYU

 

Guohpervágge

Jåkken som har båda en ostlig och västlig del har jag vadat 6 gångar. 3 gångar vid mötet med Álggavágge som vanligen är lätt, annars finns bra ställe 1-200 m uppströms. I 1994 var det uppenbart så torrt att jag 19 juni vadade redan på drygt hälften från Skarja. I 1990 vadade jag den i den västra delen, vid Lulep Låvdakruvtásj 24 juni. Där fanns djupa (nästan till livet) ställen med jämn ström och låga oroliga stryk. 25 juni 2004 syns detta stället att kunna vads i stövlar. 24 juni 2004 prövades ett vad längre österut, lite uppströms Násasvágge, det var möjligt i stövlar

 

Nijákjågåsj

Bra vadställe finns på ca 850 m höjd öster om Siergavágge. 22 juni 1990 kom jag från norr runt om Niják och fann pga snökanter först ett över-knädjupt vadställe på ca 870 m höjd. Se också ”Ingång från Ritsem”.

 

Guhkesvágge

Man skal en bra bit ovanför bron för den kan vads. Helt uppe mellan Oarjep och Nuortap Tjievrajávrre tyckte jag i 1990 den var stor, och jag vadade först uppe vid Gássajávrre.

I 2005 vadade jag den vid 860 m höjd (två mindre öar ovanför kartans ö), gott knädjupt, dock ca 1 m djupt de sista två meter på norra sidan. Enl litteratur skulle vadning söder om Oarjep Tjievrajávrre vara möjlig.

 

Glaciärjåkker:

 

Smájlájåhkå

Akta för att Skarjabron först lyfts på plats i slutet på juni. Den officiella led går på västra sidan i Ruóhtesvágge och Smájlájåhkå får korsas i norra delen (sandurfälten med många fåror). Ett ganska svårt vad som knappast går i gummistövlar (1 juli 98) och de flesta brukar väl att korsa i sandaler. Man får räkna med mycket ström och en ganska lång och kall passage.

Smájlajåhkå, övre del. Redan kort nedan officiella vadställe (bakgrunden åt vänster) rejält för svår att vada. 26 juli 09

2009 gjorde jag 25 juli den fel – kommande från norr – att stanna på ostsidan i dalen för länga. ”Där fanns ju Skarjabron i söder”. Jag hade i 1994 kommit från söder till östra sidan (en vanlig väg) av Skarja 18 juni, där bron låg på land. Mihkájåhkå var då mest täckt av snö och minns inte att vara problematisk – då! Sen vadade jag i 1994 Smájlájåhkå på ett mycket brett ställe 1 km uppströms Mihkájåhkå, var på den där tiden möjligt i gummistövlar (när jag sen har sett ställets vattenstånd och ström i 1998 och 2009 syns det närmast ofattbart).

Liten film i 2009 från det ofattbara 1994-ställe...:

http://www.youtube.com/watch?v=gyGmezxIDKo

2009 kom jag norrifrån då till Mihkájåhkå – och den måste självklart uppgivas. Det rekommenderas också i böcker.

Så här syns Mihkájåhkå på en liten video:

http://www.youtube.com/watch?v=gtwQreo9zsg

För att komma på västra sidan av Ruóhtesvágge korsade jag Smájlájåhkå på ett ställe ca. 3 km norrut, strax norr om Boaisájågåsj. Jåkken har en ö och ganska lite ström på just det här ställe, vattnet var lite över knähöjd, på en kort sträcka +20 cm. Väl ankommit på västra sidans led tyckte jag i övrigt inte att Boaisájågåsj var så lätt.

Vadställe i Smájlájåhkå strax uppströms Boaisájågåsj. Skorna får nu torka ett par dagar. 26 juli 09

Kuriöst nog ses vid Mihkájåhkå att man en gång försökta sätta upp en bro, och i övrigt var det bra att vandra på ostsidan om inte Mihkájåhkå var så olämplig.

 

Tjågnårisjågåsj

- har jag bara prövat 18 juni 1994 där det ännu fanns snöbrygga vid leden. Annars vet man från andra och böcker att den kan vara svår och om nödvändigt vads nere vid Ráhpajågåsj

 

Suottasjågåsj.

Inte korsat i 2009 men sett på den 23-25 juli på västsidan strax nedanför glaciären. Ganska stor. I 1990 och 1998 korsades jåkken 2-3 km nedströms utan problem 21 juni resp 4 juli. Se också ”Ingång från Ritsem”.

 

Passövergångar och att gå på snö

Det har aldrig varit min stil att bestiga toppar eller söka andra höga ställen. De flesta dalströk innehåller en vattendelare som sällsynt kan betecknas som svår att passera. Den smala Basstavágge ligger högt och i mycket skugga så att det är mycket snö i juni, som i 1994 även var blöd.

Men ibland går man uppöver för att komma till en annan dal. Nijákvágge, Niejdariephvágge, Lullihavágge m fl NO om Bårdde, Áhkávágge genom Oalgásj och från övre Njoatsosvágge upp till Jiegnávágge och vidare mot t ex Luohttoláhko er kända exempel som jag också har prövat. I juni finns mycket långa sträcken med snö, men även i slutet av juli kan mycket snö ligga kvar och man får inte räkna med tältplatsar. Snö kan vara bra att gå på, men vissa ställen bildas – förmodligen regelbunden – blöd snö som är mycket tröttande att gå i. Sådana dåliga sträcken jag har upplevt är Stuor Jierttápasset i Bårdde, delvis Lullihavágge (endast juni 2005) og Niejdariephvágge (endast juni 2004).

Brant uppförs från Njoatsosvággesjöarna mot Jiegnávágge 27 juli 08

 

Magnifik utsikt till Alep och Gasska Njoatsosjávrre 27 juli 08

I tvärdalen har man kommit 400 m upp från Njoatsosvágge och går långa sträck på snö och sten. 27 juli 08

Luohttoláhko nyttjas ofta som en ”genväg” nord-syd. I juni finns överallt snö, som jag vandrade genom i 1990 och 1994, speciellt i det senare var snön mycket blöd på långa sträcken. Det värsta är när snön växlar mellan blöd och stabil. Man bör hålla sig så långt ute på snöfälten som möjligt där snön är djupast och kallast, undvik längst möjligt att gå in till snöfria ”öar”. Passa på sprickor, laga ställen, när hörbart vatten korsas och framför allt de första meter af snöfälten där snön ofta inte bär. Ett tipp är att se var renen har gått, de har i många fall en bra känsla för bra snö. Er det risk för blöd snö hindrar regnbyxor utanpå stövlarna snö i dessa.

Är det någon som tänker att upprepa min tur uppöver Skanátjåhkkå åt öster kan nämnas att det i juni 1998 fanns lång passage på ostsidan med djup snö. Låvdakrutten jag gick 24 juni 1990 hade en passage på 8 km bra snö uppöver 1307 m punkten

När man tar sig upp till Luohttolahko syns nedersta Sarvesvágge i vackert perspektiv. 31 juli 09

Tämligen brant uppöver från Sarvesvágge till Luohttoláhko och på den nämnda Njoatsosvágge-Luohttoláhkopassage. Man får räkna med 1½-2 timmar till den branta biten. Dessutom är det mycket brant om man tar sig till östra delen av Luohttoláhko (1544 m punkten) till och från Lullihavágge, juni 1990 var snön bra men 30 juli 2008 för dålig (och jag skadade en fot) – förmodligen är det bättre att ta sig genom Noajddevágge.

1:sta del av passagen från östra Luohttoláhko ned mot Lullihavágge – det blir mycket brantare! 30 juli 08

Det finns också beskriven en ”genväg” över Loamebuoldda till/från Luohttoláhko. Det beror på att Loamebuoldda har en hylla på ungefär samma höjd (1260 m) som Luohttoláhko. Den norra upp/nedstigningen (Bálgatjåhkå) och samma södra (Ruopsokjåhkå) är något av en utmaning. Det rätta ställa i Bálgatjåhkå kan vara lite osäkert, och Ruopsokjåhkå bildar en djup ravin utom mellan två nära liggande vattenfall där det är lite mer möjligt att komma ned (= gå på skrå) och vada jåkken på ca 1000 m höjd. En annan svårighet kan vara att det inte syns att vara många tältplatsar på Loamebuoldda. Jag tyckte 3 aug 2009 att det så stenigt ut.

Ravinen i Ruopsokjåhkå man får passera på 1260 m Loamebuolddarutten nord-syd. Ta inte fel av vattnets oskuld, men ravinen är mycket brant. 3 aug 09

Inför resan i 2009 sökte jag tipps till ev att passera 1425m-ryggen i Bårdde SV, dvs tänkte på en genväg från Loamebuoldda mot Boarek som undvikit Ruopsåkjåhkå, men nyttjade höjden från Loamebuoldda. Faktiskt hittade jag möjliga tipps här på Utsidan: utsidan.se/cldoc/1141.htm, där Majjen & livskamraten på dagstur tog sig upp från övre ”Sähkokvágge” till observatoriet via denna rygg. Men ännu vet jag inte om denna kunna vara en bra genväg på ryggsäcksvandringen i fråga, men det blir brant och där sparas endast få km.

 

Tankar om nationalpark

I Danmark bildas först i de senaste åren nationalparker (Thy, Mols...) och alltid efter en del demokratiskt debatt vilket också är fair, bl a för dom som fortfarande skall leva där. Vi får hoppas att debatten inte har försenat det nödvändiga skyddet av den natur man önskat att skydda. I Sarek tycks Sverige redan för ett hundra år sedan uttryckt bra visioner genom att bilda en nationalpark i Sarek och senare flera – och från 1996 tillsammans ett Unesco Världsarvområde. Länga för Sverige kom med i EU hade man i Sverige genom odlingsgräns osv uttänkt att ge lokalbefolkningen, särskilt samerna i anknytning till s k samebyar, egna möjligheter och därav följande ansvar för de unika fjällområden (sen EU har vi sett att de gamla samiska namnen på kartan bytts ut med samiskt skrivsätt).

Kvällsljus på Nijákskájdde, 22 juli 2009

Lite malört i bägaren att komma ihåg är att Sverige på 1930-40-talet tillåt ett magnesitbrott inom nationalparken, nämligen kartans markering vid Vuojnesluobbala. Men det kan kallas ett sevärd kulturminne liksom silvergruvan ved Álggajavrre, som dock redan är från 1600-talet.

Tankar om klimapåverkan

Det är väldokumenterad genom i några fall över 100-åriga mätningar att några glaciärer i dag är mycket mindre än då (ex Mihkájiegna) medan andra pga andra snöforhållende och läge inte påverkats så dramatiskt. Jag själva kan bara jämföra med en jag besökt i 1998 och 2009: Suottasjjiegna. Dennas isfront har tydligen ryckt tillbaka på de 11 år. Den är bra att titta på och man hittar notationer på vissa stenar om (tror jag) avstånd till isfronten och mätningsår på 60-talet.

Liten glaciär i Jiegnávágge i norra gryten av Tsähkkok 26 juli 08

Sen tycker jag det är dramatiskt att så många glaciärer är ”grå-blå” på större del av översidan, vilket tyder på de blivit så värma att det är över noll på översidan och även försedd med mycket grus och sten..

Att det kan vara mycket vatten i glaciärjåkkerna (2009) på samma tid som vattenståndet i de vanliga jåkker inte är ovanligt, har jag redan nämnd.

För biologin betyder det här att skogsgränsen långsamt men säkert kan rycka uppåt. Det betyder att arter som lever på kalfjället får mindre utrymme framåt. Några kan vandra längre upp på fjällsidan men ovanför toppen finns inget. Det betyder att framtiden för häckande t ex fjällräv, snösparv, rödstrupig piplärka och skärsnäppa, men också för vissa av kalfjällets växter i Sverige inte syns bra. För den förstnämnde er problemet t ex konkurrens från den mer anpassningsbara rödräv. För växterna t ex dom som är beroende av ställen med mycket lite snö el tidigt snösmältning är det inte bra att man genom den globala uppvärmning väntar mycket mer nederbörd.

Hitta t ex den här om glaciärerna på internet: svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1641495.svd

Svenonius glaciär – imponerande att vandra förbi, komma till - och se förr den smälter bort. Ryggåsberget bak. 26 juli 08

Suottasjjiegná och tältplats i blåsväder 25 juli 09. Glaciären har svunnet sen jag så den i 98 (bergen i mitten av isfronten synts inte) men förblir mycket sevärd

 

Thousand-and-one places to set up your tent before you die...

Det finns otaliga läckra ställen att tälta (troligen långt över tusen!), men det finns också sträcken där det er svårt eller omöjlig att hitta bra tältplats. De viktigaste ingredienser i en bra tältplats är platt torrt terräng med vatten nära. Det platta terräng behövs inte vara mycket större än tältet, hyllar i ett inte helt platt terräng kan räcke. Söker man inte till en redan känd plats lönar det sig att titta redan sist på vandringen innan man blir trött.

Några ställen är känd från beskrivningar i böcker och på Utsidan för att husa många bra tältställen, andra för det motsatte. Därtill finns det ställen som även har HÄRLIGHETSVÄRDE, läge vid glaciär, markant fjäll, vattenfall, hylla en bra bit uppe på en dalsida, ett och annat ”vilt” osv.

Jag har genom åren korsat min väg många ställen i Sarek och därigenom nyttjad samma tältplats flera gångar. Ett flertal tre gångar el så: Sarvesvágge kanjon, Gådåkvágge bro, norr om Skarja. Två gångar i Álggávágge strax öster om Niejdariephvágge och vid Suottasjjiegna isfront. På leden i skogen mellan Pårek och Kvikkjokk finns flera bra platser där jag har tältat två och tre gångar.

Tältade på populär och lite sliten plats vid Guoledisjávrre, Boarek 5 aug 09

Av dom som jag besökt bara en gång (70-100 st?) finns många som jag gärna återkommer till. I kategorin ”vilt” t ex storheten vid Bálgatjaurasj och andra ställen på Luohttoláhko (t ex Luohttojávrre och isfronten Svenonius glaciär) och även ställen på Gássaláhko med mycket blockar. Mycket naturskönt är även Bielavallda, ställen uppe i Skanátjåhkkåmassiven, på Vállevárre och på Ijvvárláhko, runt Niják, samt i många av dalströken (Vállevágge-Ruonasvágge, övre Njoatsosvágge, Álggavágge, Guohpervágge, Ruohtesvágge, Guhkesvágge – you name it). I Sarvesvágge även bra ställen på Noajddevaldda, vid Ridánjunjesjågåsj och i västra delen. Vid sjöar som Buojdes, Låptåvákkjávrre och Oarjep Átjek är det mycket härligt.

Lite vilt vore också åter att tälta vid Áhkká vis kraft redan 1 juli 2004 bildade så kraftig (föhn-?) vind att det gamla tältet kraschade...

Äntligen finns ställen där det syns förvånansvärt långt emellan vatten. Östra delen av Vállevárre och norra Padjelantaleden (Kisurisstugan till Vuojatädno) er ställen jag känner. I 2003 fanns på leden upp från Kvikkjokk ett skylt som varnade för vattensituationen på Vállevárre, då det då var mycket torrt.

Det finns många platsar där också andra tältat genom tiden. Optimalt är när det inte ses, men olikt skräp ligger förvånansvärt länge och ses tyvärr allt för ofta. Ta alltid eget skräp med och har du plats kan du ta andras med. Skräp kan lämnas t ex i Kvikkjokk, fjällstationen har källsortering.

Hur lite skräp behöver man göra på 3 veckor? Bara det vänster om strecken var ALLT mitt. Klar till att deponera på rätt sätt...8 aug 09

Men annars är nyttjade tältplatser ett bra tecken på att stället är bra. Vid långa passvandringar kan det vara bra att veta var det finns tältplatser.

Där Lullihavágge och Gaskasvágge skiljas kan man tälta bra 1 aug 08

Tyvärr är det nog långtifrån alla smultron- och hjortronställen att man kan tälta...

Vykortstämning från tältställe vid Bálgatjaurasj och glaciärerna 1 aug 09

 

Tipps til fåglar man kanske möter – och lite om växter

Listen skall tillse att göra det enklare att komma på vad man kanske så eller hörde.

Det finns grundläggande två habitater att skilja, över och under skogsgränsen, för växterna dessutom om det är fattig/rik och våt/torr botten förutom snölegor och snöfattiga backar. Man kan läsa i floran om växter som indikerar det ena och det andra.

Fjällbjörkskog + myrar: Dalripa*, tjäder, järpe, enkelbekkasin*, morkulla, grönbena, gök*, hökuggla, st och tretåig hackspett, kråka*, lavskrika, talgoxe, talltita, blå- svart- och lappmes, gärdsmyg, björk*- tal- rödvinge- och koltrast, rödstjärt, rödhake, blåhake*, lövsångare*, kungsfågel, svartvit flugsnappare, järnsparv, gulärla, sidensvans, grön- och gråsiska*, domherre, mindre större och bändelkorsnäbb, bergfink, sävsparv. *) speciellt dessa arter går också en större el mindre bit upp på kalfjället.

Blåhaken – en ofta svårsedd fågel och ofta ses inte blå hake utan rött på stjärten är mer markant. Hona el nyss flygga 28 juli 09

Kalfjället: Kungsörn, havsörn, fjällvråk, blå kärrhök, pilgrimsfalk, jaktfalk, stenfalk, tornfalk, fjällripa, st strandpipare, fjällpipare, ljungpipare, småspov, rödbena, skärsnäppe, mosnäppa, kärrsnäppa, fjällabb, jorduggla, korp, ringtrast, stenskvätta, ängspiplärka, snösparv, lappsparv.

Skärsnäppan – ”gulsvarta” ben skal vara typiskt för denna lite svårbestämda art. Luohttoláhko 2 aug 09

Vatten: Storlom, kricka, vigg, knipa, alfågel, sjöorre, småskrake, sångsvan, drillsnäppa, smalnäbbad simsnäppa, fiskmås, silvertärna, strömstare

Andra arter KAN träffas – där skal vara plats till russin! Men många av dom som jag nämnde är redan sällsynta.

Förekomsten av rovfåglar, ugglor och fjällabb är mycket beroende på smågnagarebeståndet (lämmel och andre möss) – t ex fanns i 2009 mycket lite smågnagare (jag så inte heller en enda fjällvråk och tornfalk). Indirekta kan detta påverka ripbeståndet, så att beståndet och häckningsframgången av t ex fjällripa i 2009 inte fick vara så bra som jag faktiskt upplevde det var.

Om man har is i magen till att invänta ett lämmelår inför fjällvandringen, er lämmel för det första roliga djur att möta. Dessutom skaffar de mycket liv, nämligen dom som vill äta dom. Tyvärr har lämmelns cykler i de sista många år varit mycket oregelbunden.

Att vandra tidigt (juni) betyder mycket mer fågelliv därför att många passar revir t ex sjunger. Redan i juli bliver allt mycket mer tyst, men speciellt vadfåglar kan göra roliga konster för att leda dig på avstånd av ungar. Många vadfåglars honor har förövrigt börjat höststräcket redan i juni men annars är det från skiftet juli-augusti tydligt att höststräcket rör sig för fullt (gulärlor är plötslig där, lövsångare sjunger osv).

Av highlights ibland växterna i fjällbjörkskogen kan man titta efter små orkidéer emellan blåbären: Spindelblommer, men också de mer ansenliga brudsporre och jungfru marie nycklar, som tillsammans med grönkullan också kan hittas en bit upp på kalfjället. Lapsk alpros är svår att hitta, mest på torra kalkrika ställen, kanske dryashed (fjällsippa). Fjällgentiana är en liten vackert blå sak. Kung Karls spira, lappspira, fjällspira och nordspira hittas i varierande omfattning och olika ställen på fjället. Olika arter skägglav på träden i fjällbjörkskogen bevittnar en förhållandevis orörd skog. Områden V och N för Kvikkjokk är förtjänt utlagt som Pärlälvens och Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat

Underbara formar: Skägglav

Grönkulla. En ganska oansenlig orkidé här i videsnår på Ijvvárláhko, 5 aug 08

 

Vad kan man göra med anteckningar om fåglar och växter?

Som jag nämnde har jag varit med på fågelräkningar som 20-Punkttaxering och Standardrutt i fjällen 2003-05, men också Norrbottensatlas genom åren. De första är projekt genom Lunds Universitet (Svensk Fågeltaxering, hemsida) som fågelskådare från hela landet bidrar till. 20-punktstaxering gör man minst 2 år och på varje punkt räknar man inom 5 min det som ses och hörs. Standardrutt ligger med 25 km intervall i hela Sverige, dvs 2x2 km ett bestämd ställe inom det kvadratnät man ser på kartan. Vid båda räkningar går man alltså ca 8 km. Kvadratnätet som användes i atlas är 5x5 km och har namn som i nya fjällkartversioner kan vara svåra att hitta; Stortoppen i Sarek ligger t ex inom 28H6g, nästa åt öster och söder hettar 28H6h resp 28H5g. På länsstyrelsens internetkarta (gis.lst.se/lanskartor/) finns de utritade ännu.

På artportalen.se (SLU i Uppsala) kan man rapportera fåglar, växter och annat. Fågelsystemet heter SVALAN och nyttjas av många fågelskådare. Systemen är ganska lätta, det mest komplicerade – tycker jag – är att hitta rätt lokal i fjällen om rätt lokal inte redan har definierats. I princip kan alt man räknad och vet vad var rapporteras. VIKTIGT: Sällsyntheter som häckande jaktfalk, kungsörn, fjällräv el björn bör man dock spara, det finns bestämda skyddsprojekt till sådant. För vilka fåglar kan man hitta info på sofnet.org och nof.nu. Skydd är också att inte skapa trafik av för djuren ovant många folk (många saker – inte bara växter - finns samma ställe näste år om där är bra).

Men många saker i fjällen vet man inte så detaljerat var finns och om det finns än idag. För att kunna skydda är det viktigt att veta. Kanske vet man att snösparv och mosnäppa finns ”överallt”, men ändå är de inte vanliga. Alltså brist på vetande. Mitt intryck är att även t ex ljungpipare, snösparv och lappsparv varierar mycket mellan år och ställen.

I de sista åren har jag rapporterat ca 100 fågeldata och 5-10 växtdata varje år från fjällen. Fåglarna jag noterat var inom vad-, and- och rovfåglar, annars bara sporadiskt (fjällabb, lavskrika, snösparv, ringtrast osv), medan floran mest har varit orkidéer och lapsk alpros.

Men man får ju börja med att lära sig namnen på det man sett. En tröst kan vara att det inte finns så många arter i dessa miljön som i de ofta rikare miljön i hemtrakten. För att känna igen dessa arter lönar det sig att lära sig något om biologin. Även med utseendet - och för fåglarna ljuden – hjälper det att titta i böcker osv. T ex hörde jag 2004 i skogen vid hållplatsen Kebnats brygga en fågelsång jag inte visste vad var. Men jag förmodade nordsångare som är mycket sällsynt. Hemma kunna man söka på namnen i internet och sen hitta hemsidor där det fanns ljudinspelningar. Så var saken klar. En rätt ovanlig vadare uppe på vissa fjällheder jag tycker är svår är skärsnäppa, men den brukar vara så oskygg när den löper omkring att man kan ta bilder. För växter är bilder en logiskt möjlighet om man försöker bestämma dom hemma.

Kung Karls spira. Mycket majestätiskt och hittas många stans i fuktigare områden. 22 juli 09

Böcker att känna till

När det rör sig om fåglar tycker jag en lite äldre fälthandbok som Lars Jonssons' Fåglar i Europa är bra, har bra texter och sublima målningar.

Den nya nordiska floran och Nordisk fjällflora är bra på botaniken. Den första har allt och är bra tecknad, den andra bare det som finns i fjällen. Åtminstone tidigare fanns en bra liten sak ”Norsk fjellflora”.

Om naturen och geologin osv i fjällen finns bra böcker av Claes Grundsten. ”Vandra Kungsleden 2” beskriver den del av Kungsleden med omgivningar som rör sig om Sarek etc och är sublimt illustrerad. Utkom 1991 – får mycket gärna komma i ny utgåva. En fickutgåva ”Sarek turbeskrivningar” är det många som läser och även tar med på fjället. Boken som utkom då nationalparkerna i 90-talet blev till Laponia har många fina bildar och tipps.

Men de flesta böcker er stora och enligt min mening för tunga att ta med. Man kan läsa hemma före resan. Ta passande bilder av okända el tveksamma växter o dyl och titta böcker när man kommit hem. Använda anteckningsbok till andra noter.

Sen kan man ju hitta riktigt mycket info på internet

Är det det som kallas ”Herran” på Härrapakte mittför? (jag hade ju läst den skulle hittas vid bergväggens FOT...). Den tommel jag tycker det ser ut som fick mina tankar på ett valslogan vi nyligen hörde från USA. Kommit in mitt i Sareks hjärta passar det mycket fint.. Alggavágge 28 juli 09

Varför treveckorstur?

Jag möter många som bara vandrar 1½-2 veckor i Sarek. Om man på två veckor tänkt sig gå tvär genom Sarek tycker jag det blir för STRESSAD. Jag hållar på att varje tredje dag skal vara vilodag. Det är en slags elastikk som också är bra att ha vid dagar med dåligt el varmt väder. Vilodagar är också bra vid dagsturer.

Jag tycker skall det vara semester så skal det nyttjas. Efter en mycket lång resa tycker jag det skal vara maximal tid på fjället. Om man vinner något el mycket ved att ta flyget upp i stället vet jag inte, då vidare från Kiruna, Gällivare el Luleå airport ju också skal fixas.

Tre veckor är det som gör ryggsäcken tung. Där skal vara tid till rast för att vila och njuta. Jag kan ta ganska många pauser de första dagar där man bara sitter – med el utan ryggsäck. Till en korsning genom Sarek tycker jag 13½ dag a 8-10 km plus 6 vilodagar är ideellt. Första dagen som är en söndag blir halv då man ankommit med bus till startstället. Sista dagen (fredag) når man fram till kort för det igen finns bus som går lördag morgon. Har man bra tid har man även bra tid till ex att ordna rena kläder, torra stövlar etc. till hemresan.

Jag tycker det är viktigt att ha tränat hemma. Smärtar i ben, rygg och axlar för att man inte har tränat får man helst undvika på semestern. Eländiga grejar kan upptäcks och mindre saker kan justeras. Det är säkert olikt mellan personer, men för mig brukar det räcke med en timme varje annan dag med ryggsäck hemma, så långt som möjligt utan paus. Har man tillgång till stenigt och kuperad terräng är träningen mer effektiv. Än bättre kanske om man går i sko. Ryggsäcken kan göras gradvis tyngre vid träningen. Möjligen kan det löna sig att fortsätta när man kommit hem, så kroppen så småningom vänjas av sitt high level.

Mötet Boarek- och Kungsleden 6 aug 09