Norra Padjelanta

Efter att ha gjort många vandringar i västra, södra och östra Padjelanta insåg jag att för att göra nationalparken rättvisa, så var det dags att även besöka den nordligaste delen. Området norr om Sjöarna Sallohaure och Njoammeljávrre var en vit fläck på kartan för mig. Det var därför med förväntan jag klev upp på bryggan i Vájsáluokta. För att föreviga området hade jag med mig en fullformatskamera och tre objektiv.

Innehållsförteckning - klickbar.

Kartan

Kartan visar med brandgula streck vart jag gick med packning. Röda cirklar är lägerplatser med dagnummer. Gröna streck visar dagsturerna. Violetta mindre cirklar visar lunchplatser. På Nordkalottleden har jag inte markerat hela sträckan.

14:e augusti - dag 1.

Jag lämnade min systers hus utanför Umeå före 6 på morgonen. Eftersom jag hade tid besökte jag det nya Naturum Laponia vid Stora Sjöfallet. Man kan lägga många aspekter på anläggningen, men ur informationssynpunkt är den välkommen. Serveringen har vettiga priser, god förplägnad och man blir serverad med ett leende.

^{Om man vill börja vandringen i Vájsáluokta är man beroende av M/S Storlule.}

Efter att ha avverkat sista biten fram till båtbryggan i Ritsem, bytte jag om till byxor från Marmot, kängor från Lundhags och tröja från Devold. Med säkert grepp om vandrarstaven (som varit med sedan år 2000) gick jag ner till båten och slog mig i slang med en Belgisk vandrare som firade sin 50-årsdag med en ensamvandring från Abisko till Kvikkjokk. Man lär sig alltid något av vandrare man möter. Belgaren hade en pulsmätare som slog larm om hans puls gick över 120 slag per minut. Då stannade han och väntade tills pulsen gått ner. Jag hade nog inte klarat stigningen upp mot Vuossevágge, med dessa parametrar.

Vid 17-tiden hade M/S Storlule fört mig och andra hoppfulla vandrare till Änonjálmme eller Vaisaluokta.

Stugvärden i Vájsáluokta stod på bryggan. Hon upplyste mig om vart stigen upp mot Vuossevágge började, eftersom någon stig inte finns på kartan. Hon uttryckte även viss oro över att en äldre man ger sig ut ensam i oledad terräng, och förmanade mig att lämna ett meddelande i en stuga när vandringen avslutades. 

^{Strax ovanför trädgränsen sattes nattlägret upp.}

Det blev bara 3 km vandring denna eftermiddag och jag slog läger strax över trädgränsen efter 300 meters höjdstigning. Det var bara jag och ett tyskt par som stigit av i Vájsáluokta. De skulle gå ner mot Kutjaure längs Nordkalottleden och jag såg att de slog läger en km öster om mig.

Jag hade med mig mobilen i ryggsäcken. Jag har inget behov av att meddela mig med omvärden när jag är i fjällen. Dessutom saknas täckning. Till min förvåning upptäckte jag att det fanns täckning vid lägret. Det berodde nog på att man fortfarande kunde se Ritsem. Det var faktiskt rätt kul att skicka några bilder - i realtid - till förvånade vänner och anhöriga.

Runt lägret växte mycket blåbär och kråkbär. Den lugna och fina kvällen bådade gott inför morgondagen.

15:e augusti - dag 2Vuossevágge.

Stigen från Vájsáluokta har uppkommit pga att renskötande samer givit sig upp i Vuossevagge, men den slutar redan efter ett par km. Man får nu navigera själv efter kartan.

Det finns blötområden i Vuossevágge som inte är utmärkta på kartan. Man bör därför hålla sig antingen på NV eller SO delen av dalen, beroende på om man ska gå mot Irkkájávrre eller genom passet norr om Vuossevárásj.

^{Den lilla sjön högst upp i Vuossevágge.}

Hela området norr om Irkkájávrre ser blött ut, men närmast sjön är en mindre upphöjning som ser torr ut. Jag höll upp en bit mot NV sidan eftersom jag skulle gå genom passet norr om Vuossevárásj.

^{Hela området norr om Irkkájávrre ser blött ut.}

Väster om passet norr om Vuossevárásj var det rätt stenigt. Man får gå drygt 2 km för att hitta en tältplats passande ett tvåmanstält. 

16:e augusti - dag 3Drumlinen Gålokgielas.

Det utlovade högtrycket hade ännu inte producerat mycket solsken. Dagen började med lågt till tak. Jag har bara ungefärliga mål för vandringens dagsetapper. Begränsningen jag måste hålla mig till är att maten räcker i 12 dagar. Jag tog riktning mot kullen Gåloktjåhkkå. Därifrån skulle jag vidare mot den förmodade bron vid Gálbejávrres utlopp.

Det låg stora vita stenblock utspridda i landskapet. De hade vittrat fram ur en åder av vit sten som låg som en ostskiva mellan andra bergarter.

^{Stora vita stenar låg utspridda längs räta linjer.}

Väl framme vid Gåloktjåhkkå började molnen lösas upp. Jag var inte speciellt högt upp, men man hade en fin utsikt över omgivningarna och Sieberjåhkå. Även om blomsäsongen i stort sett passerat, så fanns här blåklockor, fjällgentiana, fjällskära, kattfot och de stiliga spiralerna efter utblommad fjällsippa.

^{Utblommade fjällsippor på Gåloktjåhkkå. I bakgrunden syns Sieberjåhkå.}

^{Sieberjåhkå slingrar sig fram genom ett i stort sett lättvandrat landskap.}

Ett av vandringens delmål var att titta närmare på fjällvärldens största drumlin - Gålokgielas. Från Gåloktjåhkkå har man en perfekt vy över denna geologiska istidsformation.

^{Utsikt från Gåloktjåhkkå över Gålokgielas - fjällens största drumlin.}

Wikipedia påstår att drumliner ligger i nord-sydlig riktning i hela Sverige, men Gålokgielas sträcker sig från sydost mot nordväst.

^{Stibok, Stibokjávrre, Gálbejávrre och Gålokgielas.}

Nedgången från Gåloktjåhkkå mot Gålokgielas var delvis brant. Det växte förvånansvärt mycket blommor i sluttningen. Uppe på drumlinen - som var mycket lättvandrad - fanns en renhage som inte längre såg ut att vara i bruk. 

Jag sneddade ner mot renvaktarstugan vid Stibokjávrre. Nu blev underlaget småbulligt och inte lika lätt att gå på. Dessa tuvor är en typ av frost-mönstrad mark som fått sitt namn från isländskans thufur, och vi har alla gått på dem utan att reflektera mycket över deras ursprung. De är i regel mellan 10 och 50 cm höga och minst 30 till 40 cm breda.

Närmare sjön fanns en del blötmarker som övergick i torrare gräsmark. Framme vid jokken från Gálbejávrre hittade jag en fin tältplats och tyckte att det fick räcka för dagen. Det blev en strålande fin och myggfri kväll. Strax före solnedgången dök ett par unga svenskar upp med en fin röding på cirka kilot hängande på ett renhorn. De hade flugit in med helikopter och var här för en veckas fiske. Någon bro över jokken hade de inte sett.

^{Vy inifrån Hilleberg Allak.}

17:e augusti - dag 4.

Dagen började med en i stort sett molnfri himmel och strålande solsken. Natten hade varit kall och växterna var täckta med frost.

^{Jokken mellan Stibokjávrre och Gálbejávrre. 180 graders vy.}

Efter att ha packat ihop gick jag den korta biten på 400 meter till Gálbejávrres utlopp. Mycket riktigt fanns ingen bro. Det blev till att vada – en bra test för mina nyinköpta swim-run skor. Man hade nästan kunnat gå över på stenar, men det var en djupare fåra i mitten som var 40 till 50 cm djup och cirka 3 meter bred. Vid mynningen var det inte speciellt strömt och vadningen var okomplicerad. Säkerligen är det mer vatten här tidigare på säsongen.

^{Vadstället vid Gálbejávrres utlopp. Bron är borta.}

Jag fortsatte söderut genom ett småkulligt landskap tills jag kom fram till Rähtjatjåhkå. Det var en del vatten i jokken men fåran var så bred och stenarna så höga att man i princip kunde gå torrskodd över. Av fårans storlek förstår man att det kan vara betydligt mer vatten här.

^{Rähtjatjåhkå. Enkelt att gå över på stenar.}

Nu började stigningen upp i passet mellan Guovdoajvve och Stibok. I början av sluttningen växte mängder med fjällfibblor och polarull. Fjällen kan knappast visa sig från en bättre sida än vad de gjorde nu.

^{Fjällfibblans tid.}

Meningen var att jag på eftermiddagen skulle gå upp på Stibok, men det hade blivit för sent och jag ville ha tid på mig att ta bilder. Slog därför läger tidigt strax efter att ha passerat högsta punkten i passet på en perfekt gräsyta med mängder av kattfot i färd med att sprida frö, samt en del blåklockor.

18:e augusti - dag 5Stibok.

Det fina vädret fortsatte och jag kunde obekymrat ägna mig åt fotograferingen när jag letade mig upp mot Stiboks södra topp. Inga svårigheter annat än att man måste gå en del omvägar för att komma upp på "nästa våning" och undvika ett par lodräta klippväggar.

^{Rosenrotens tid har passerat.}

Stibok ligger lite för sig själv utan högre berg i närheten som hindrar utsikten.

^{En 200 meter lång sjö ligger på 1050 meters höjd.}

^{Rähtjatjåhkå, Stibokjávrre och Gálbejávrre.}

Uppe på topplatån var det förvånansvärt mycket ren med tanke på att det knappast fanns något att äta här. Generellt var renarna mer nervösa av sig än i juni och juli, men här uppe tog de det något lugnare vid anblicken av en människa. Beror nervositeten på att det bara går få människor här, eller har de börjat oroa sig för renslakten redan? I mitten av september, strax innan brunsten infaller, sker sarvslakten.

^{Renarna var mer nervösa än vanligt. Oroar de sig för sarvslakten?}

Mot väster hade man en något annorlunda vy över de två högsta norska bergen på denna breddgrad - Gaskatjåhkka, 1517 möh och 25 km bort, samt Hierggevárre (Reinoksfjellet), 1472 möh och 17 km bort. År 2000 besteg jag och Stefan Biderman Gaskatjåhkkå, ett berg med ett verkligt alpint utseende. 

^{Toppen av Stibok med Slahpejávrre i bakgrunden.}

För att få utsikt mot Stibokjávrre fortsätte jag mot den norra toppen som ligger drygt 2 km gångvägen från den södra toppen (1244 möh). Svackan mellan topparna består mest av skiffersten som är lätt att gå på, och den ligger bara 70 meter lägre än topparna. Den norra toppen stupar brant ner mot Stibokjáavrre och Sieberjåhkkå och utsikten är överväldigande. En havsörn glider förbi toppen utan att se mig.

^{Stibokjávrre från toppen av Stibok}

Gick en bit söder om toppen på tillbakavägen. Här dominerade sand, jord och flytjordsområden med små kullar utströdda över landskapet. Växtligheten var mycket sparsam. Förmodligen ligger snön kvar länge här.

^{Den växtlighet som fanns höll sig efter marken. Gissar på Lapparv och Dvärgdunört.}

När jag var tillbaka till lägret passade jag på att tvätta upp kläderna jag haft på mig. Vem vet när det blir torkväder nästa gång?

^{Tvättade kläderna efter toppbestigningen.}

19:e augusti - dag 6Ödsliga bergspass.

När jag var ut för att lätta på trycket strax före 4 på morgonen hade himlen i väster fått lite underliga färger. Närmast horisonten var den ljust blå - den färg som spädbarn av det manliga könet kunde ha på sina barnvagnsfiltar. Högre upp övergick färgen till den som ansågs mer passande för flickebarn. Fjälluften verkar stimulera associationsförmågan.

^{Mot morgonsidan blev himlen blå och rosa-färgad.}

Det tog ett tag innan jag hade bestämt mig för vart kosan skulle ställas i dag. Valet stod mellan att gå väster om Slahpejávrre, ner mot Njoammeljávrre och österut norr om Sallohaure. Det kändes lite för kort för den tid jag hade till förfogande. Dessutom ville jag gärna gå upp på Tjårok. Att berget råkar ligga utanför Padjelanta - och till stor del i Norge - är oväsentligt. Gränser kommer och går.

Hur komma dit? Funderade på Ruonasvágge för att sedan gå förbi Hievstenjávrre och Amásjávrre mot Rähtjátjávrre, som ligger vid södra foten av Tjårok. Många går genom Ruonasvágge från och till Hellmobotn och det finns en hel del bilder därifrån, så jag avstod från det alternativet.

Då återstod bara dalgången som går parallellt med Ruonasvágge, men strax öster om densamma. Den börjar öster om berget Ruonas och går mot NNV fram till Hievstenjávrre. På svenska kartan saknar dalen namn, men på norska kartan kallas den övre delen av dalen för Retgatdalen. 

^{Dalgången mellan Ruonas och Guovdoajvve kan vara Padjelantas minst besökta del.}

Molnen hängde tunga över fjällen och regn såg ut att vänta. Jag gick söder om Guovdoajvve utan att förlora höjd längs en bäckfåra nednött i berggrunden. På så sätt slapp jag sick-sack gåendet förbi mindre klippväggar. Mitt emellan Ruonas och Guovdoajvve ligger en mindre sjö där jag passade på att göra i ordning lunch. Här var det också lä för gasolbrännaren.

Fjället har en annan karaktär här, med kala och nakna klipphällar där inte mycket jord hunnit ansamlas. Växtligheten var därför ytterst sporadisk. För drygt 100 år sedan hade glaciärerna sin största utbredning i modern tid och dalen kan då till stora delar ha varit täckt av is. Först när man närmar sig renvaktarstugan och ser Rähtjátjåhkå rinna österut så får man se någon grönska att tala om.

Jag har svårt att se varför andra än renskötare skulle gå här. Inte ens renarna borde ha anledning att gå här när de i stället kan välja grönskan utefter Rähtjátjåhkå. Kanske Padjelantas minst besökta del? 

^{Renvaktarstuga vid Rähtjatjåhkå med Stibok i bakgrunden.}

Norr om renvaktarstugan – i början av Retgatdalen – var det inledningsvis stenigt, men det blev mindre sten och mer klipphällar ju längre man gick. En del riktigt stora stenblock fanns här och där, nedrullade efter att ha lossnat från Rähtjáttjåhkkås branta vägg. Jag ville prova passet mellan Hievsten och Rähtjáttjåhkkå för att snabbare komma till Rähtjátjávrre. Nedgången ser halvbrant ut på kartan så man hade inga garantier på att det inte fanns klippavsatser som skulle sätta stopp för planerna. När jag såg renstigar gå upp i passet förstod jag att det borde vara möjligt. Renarna är den bästa informationskällan för var det är möjligt att gå.

^{Rähtjáttjåhkkås västra brant. Man undrade när ett stenblock skulle komma nedrullande...}

^{Högsta punkten (930) i Retgatdalen, som leder till Hievstenjavri närmar sig.}

Det var inga problem att gå upp från Retgatdalen till högsta punkten (990 möh) i passet mot Amásvágge. Nu hade det börjat duggregna så nedgången fick göras med viss försiktighet. Man får gå rakt österut – mot norr spärras vägen av en tvärbrant klippavsats. Även om det kändes mindre brant än vad man kunde tro utifrån kartan, så fanns brantare partier på ett par meter som man måste hitta en väg förbi, men på det hela taget var det rätt odramatiskt.

^{Amásvágge med Amásjávrre till vänster och Rähtjátjávrre till höger.}

Lägret sattes upp 50 meter från Rähtjátjávrres västra strand, precis på gränsen till Padjelanta. Av någon anledning har Padjelantas norra gräns dragits så att alla sjöar - Amásjávrre, Rähtjátjávrre, Gálbejávrre, Stibokjávrre och Kutjaure - hamnat utanför nationalparken. 

Det var mängder med mycket små fjädermygg här. De var inte blodsugare men kändes ändå lite störande. Trots allt hade jag haft tur med vädret eftersom det bara var lite duggregn under en kortare tid, och solen lyckades med att visa sig innan den försvann under horisonten. 

^{Klockan 21:17 försvinner solen för dagen.}

20:e augusti - dag 7Tjårok.

På natten regnade det en del, men det upphörde vid 8-tiden på morgonen. Till skillnad från i går fanns det tidvis mindre luckor i molntäcket. Mot öster drog skyar av regn förbi - skulle de komma hit?

Från lägret får man gå 8 km för att komma till toppen av Tjårok, som ligger i Norge 5 km öster om Hellmobotn. Jag tror att det här är Norges smalaste del - bara drygt 6 km från Atlanten till svenska gränsen.

Från söder är Tjårok en lång och svagt sluttande uppförsbacke. Jag följde högsta delen av backen, förbi riksröse 248. En km innan toppen blir det brant ner cirka 20 meter. Man får söka sig ner mellan meterstora löst liggande stenblock - inte helt enkelt. I efterhand kan jag konstatera att det hade varit bättre att följa den klipphylla som visade sig gå på västra sidan av berget - då hade jag sluppit att klättra ner i brant blockterräng.

Nästan varannan dag dök det upp en vit ren. Det var inte samma ren varje gång. Jag kom att tänka på vad jag nyligen läst i boken REN och VARG - samer berättar, av Yngve Ryd. Ola Omma berättar där om lyckorenar, stájnak. Det är renar som är mycket sällsynta, kanske finns det en stájnak på flera tusen renar. Omma beskriver den som ett heligt djur eftersom den är så sällsynt och för lycka med sig. Den är ljusare än andra renar, men behöver inte vara vit. Kanske lyckorenen har något att framföra även till renfotografer? Men jag var nog inte tillräckligt lyhörd för att uppfatta budskapet...

^{I gamla tider ansågs vita renar vara budbärare.}

^{Amásjávrre ligger cirka 780 möh.}

Det var rätt flackt sista biten och det var inte helt klart vad som var toppen eftersom toppröset inte syntes. Jag gissade i alla fall rätt och stod till slut vid det ovanligt stora toppröset. Jag gick ett par hundra meter till för att få fri sikt ner mot Hellmobotn.

^{Toppröset på Tjårok (1375) var väl tilltaget.}

Mot väster såg man ut över ett dramatiskt klipplandskap med sjöar, fjordar, vattendrag och brant stupande berg.

^{Panorama mot SV från Tjårok. Längst till vänster Hievstenjávrre.}

Jag väntade på att det skulle bli en lucka i molnen så att Hellmofjorden (den sydligaste armen av Tysfjorden) skulle bli solbelyst. Men klockan var 16:30 och solen stod nog för lågt för att nå ner till fjorden. Husen i Hellmobotn syntes tydligt.

^{Den del av Hellmofjorden man ser är 17 km lång.}

100 km västerut syntes Lofoten som en tandad kant mot horisonten.

Återfärden gick över den klipphylla som går längs västra sidan av berget. Himlen var nu lika dramatisk som landskapet med regnskyar och solstrålar om vartannat. Reinoksfjellet såg ut som när Moses var uppe på Sinaiberget för att ta emot de tio budorden. Var det dags för ytterligare 10 bud? Kanske 11:e budet blir: "Du skall icke bära mer än en tredjedel av din kroppsvikt."?

^{Är det Moses som får en uppsättning nya stentavlor på Reinoksfjellet?}

Mot öster var stämningen en annan, med bitar av blå himmel, en vacker regnbåge och de mer avrundade svenska fjällen.

^{Regnbåge i dalgången mellan Tjårok och Rautåive.}

Det gick snabbt att ta sig ner längs klipphyllan, men man fick göra ett vägval när man kommit i höjd med östra sidan av Amásjávrre där klipphyllan blev mycket smal en bit. Antingen fortsätta över den smala klipphyllan - eller följa renstigarna som gick brant ner mot Amásvágge, vilket blev mitt val. Renstigarna syntes bara här och där och det tog en stund att söka sig ner där det var framkomligt. Väl nere i Amásvágge var de sista 2 km lättframkomliga. En stimulerande heldagsutflykt på 16 km.

^{Klipphyllan på Tjårok med Amásjávrre i mitten och Hievstenjávrre till höger.}

21:a augusti - dag 8.

Jag hade tänkt ta en vilodag i dag men rastlösheten tog överhanden och jag gav mig iväg norrut vid halv två tiden. Det hade börjat regna på natten, men turligt nog upphörde det vid niotiden och himlen blev allt mer molnfri ju längre dagen led.

^{Västra sidan av Rähtjátjávrre.}

Började gå österut för att runda Tjårok. Fortsatte sedan norrut mellan Tjårok och Oarjep Gálbek. Ganska lättgånget med mestadels gräsbevuxen mark. När jag kom fram till ett av Suollagajåhkås källflöden tog jag lunchpaus i det fina vädret.

^{Rautåives västra sida.}

Bestämde mig för att inte gå ner till Nordkalottleden och slog läger på en liten kulle cirka 1½ km söder om leden, invid en jokk som rann ner från Tjårok. När jag skulle diska ramlade mina vandrarglasögon ner i jokken. De måste ha följt med vattnet en bit för jag hittade dem aldrig trots idogt sökande. Jag ser tillräckligt bra för att kunna gå utan glasögon, men skärpan blir något sämre.

22:a augusti - dag 9Eftermiddagstur till Norge..

^{Utsikt mot norr från tältet kl. 4 på natten. Kalldimma vid Nordkalottleden.}

Efter att ha gått och sölat i det fina vädret hela förmiddagen bestämde jag mig till slut för att gå en sväng längs Nordkalottleden mot Norge. Jag följde Suollagajåhkå ner till leden. Där satt två finska vandrare som hade börjat med att paddla kajak från Vakkotavare till Änonjálmme och därefter vandrat till Hellmobotn. De var nu på väg tillbaka. 

^{Två finska vandrare rastar vid Suollagajåhkå. Rautåive i bakgrunden.}

^{Sjökapten Anton Karlsson försvann 22:a november 1944.}

Leden mot Norge gick över rished och klipphällar. Några meter inne på norska sidan hade ett minnesmärke rests över sjökapten Anton Karlsson som försvann i dessa trakter i november 1944, när han flydde undan tyskarna. Man undrar om det berodde på dåligt väder. Här är det ju helt öppet mot dalgången där Akkajaure ligger, så det kan nog blåsa rejält om det vill sig illa. Kyleffekten kan bli förödande.

En liten bit in i Norge stannade jag vid en jokk som gick över urberget och åt lunch. Passade först på att ta ett dopp i en fördjupning i jokken. Insåg att det skulle bli stressigt att försöka nå ravinen, så den fick vänta till ett annat år. Återfärden till tältet gick i ett meditativt tempo. 

^{Lunchpaus med Rautåive och Tjårok i bakgrunden.}

^{Skájdevárre.}

^{Polarullen vajar i vinden. 180 graders vy.}

23:e augusti - dag 10Suollagajåhkå till Vindskyddet.

På natten började det duggregna och vinden hade ökat. Det var ingen idé med ytterligare en dagsutflykt, så jag bestämde mig för att börja återfärden längs Nordkalottleden. Eftersom regnet kom horisontellt pga vinden så blev jag tvungen att packa ryggsäcken inne i tältet. Yttertältet var blött av regn och kondens, men ryggsäcken har en stor separat ficka ämnat för tält, så det påverkar inte resten av packningen. Övrig packning ligger i vattentäta ultralätta packpåsar i olika färger. Även kameran åkte ner i ryggsäcken. Som tur var hade jag vinden i ryggen och slapp få regnet i ansiktet. Efter ett par timmar började duggregnet avta, men jag avstod ändå från lunchen för att slippa trassel med gasolköket. Straffet kom nästa dag då ryggsäcken plötsligt kändes tyngre eftersom kroppens glykogendepåer inte fyllts på tillräckligt.

^{Norr om leden drar Valldajåhkå fram genom ett skogslandskap.}

Första biten är stigen lättvandrad, men när man kommer in i skogspartierna växer småbjörkar så tätt att stigen nästan försvinner. Men man tar sig fram ändå. 

Vindskyddet vid Rávddajávrre var tomt och jag gör mig hemmastadd där eftersom det inte finns någon bra tältplats i närheten. Vindskyddet har två bäddar där kanske 3 personer kan sova. Den saknar spis. Efter ett tag kommer fyra tyskar från andra hållet, men de ger sig ner mot sjön där de fann tältplatser ett hundratal meter bort.

Man får hämta vatten i sjön vilket inte är så lätt eftersom det är långgrunt och man rör upp bottensediment om man ställer sig i vattnet. Det är myggfritt så fönstret får vara på glänt på natten. 

24:e augusti - dag 11Tillbaka till Vájsáluokta.

Vaknar tidigt nästa morgon och kommer iväg vid halv nio tiden. Vädret har förbättrats och det bjuds på sol hela dagen.  

^{Vindskyddet 14 km väster om Vájsáluokta.}

Stigen varierar och består av lättvandrat öppet skogslandskap (man har här röjt nära stigen), myrar med vådligt hala spänger och bitvis steniga partier där det är mindre kul att gå.

^{Delar av sista dagen gick genom ljus fjällbjörkskog.}

^{Man passerade även ett antal myrar med vådligt hala spänger.}

I söder reser sig Oajetjåhkkå och Sjválltjá. Framme vid Akkajaure hänger jag blöta kläder på tork. När jag ska göra i ordning lunch vid stranden kommer stugvärden i Vájsáluokta som är ute på en utflykt med en väninna. Hon känner först inte igen mig - kanske för att skägget fått växa i 11 dagar. Jag får nöjet att konversera både en stugvärd och en same. Att det sker på den nakna stranden av en reglerad sjö förläner ett visst mått av filosofisk ambivalens åt konversationen. 

Av vandringen återstår nu bara 4 km. 

^{Lunch vid Akkajaure. Bara 4 km kvar till Vájsáluoktastugan.}

Framme i Vájsáluokta sätter jag upp tältet för att det ska hinna torka. Jag bestämmer mig för att stanna en natt i stugan eftersom det ska börja regna igen under natten. Jag skulle kunna ta kvällsbåten till Ritsem, men det är för sent att köra bil till Umeå. 

Stugvärden Gun inviterar mig till middag. Inser att jag borde snygga till mig och går ner till en grusstrand vid Akkajaure. Tar ett dopp och tvättar håret. Vattnet är nog 12 eller 13 grader gissar jag. Temperaturen på ytvattnet varierar med vindarna. Det visar sig att Gun och jag har samma födelsedag. Det är bra ordning vid Vájsáluoktastugan med finurliga anordningar för handtvätt redan utanför toaletten.

25:e augusti - dag 12.

Jag tar förmiddagsbåten till Ritsem. Stannar i Jokkmokk och lyckas hitta en optiker där jag kan köpa ett par glasögon billigt eftersom mina ordinarie ligger i en jokk väster om Rautåive.

De fina dagarna i fjällen skapar en glädje som stannar kvar länge. Norra Padjelanta - och områdena norr därom - var en positiv överraskning. Jag kommer att återvända eftersom det finns mer att upptäcka.

^{Stugvärden Gun och hennes väninna vinkar adjö.}

Bilder som inte fick plats.