Mont Blanc – Skidbestigning via ”The Classic Route”

Vår skidbestigning av Alpernas högsta topp började självklart med odlandet av ett par rejäla bergsmustascher. Tyvärr så lyckades dock inte undertecknad riktigt lika bra med detta som kollegan Per... Efter att vi året innan gjort ett försök att nå toppen, då avbröt vi redan efter ett par timmar pga av stora mängder nysnö, var vi revanschsugna och betydligt bättre förberedda. Inte bara med de snygga mustascherna utan också genom många fina alpina turer i benen efter en lång säsong.

En solig dag i slutet av april knallade vi iväg från vår lägenhet på Sud-torget i Chamonix och baxade in oss i den spektakulära kabinbanan som leder upp till Aigulle du Midi på 3842möh. För lite extra acklimatisering och för att förlänga turen lite valde vi att åka upp till toppen och tillbringa en natt i Cosmique-hyttan som ligger nära toppstationen. Vanligare är ju annars att man utgår från mellanstationen. Efter lite rekognition av det åk vi planerade att ta nästa morgon blev det en lugn kväll i den bekväma hyttan. På morgonen efter firade vi oss ner i Cosmique-rännan, ett av Chamonix klassiska branta offpist-åk, och fick sedan några riktigt fina svängar i den förvånansvärt fina snön. Väl nere vid Bosson-glaciären var det dags att plocka fram stighudarna och ta sig an den c:a två timmar långa etappen till slutmålet för dagen, Grand Mulet-hyttan på 3051möh.

Grand Mulet-hyttan ligger högt på en klippa, nästan likt en ö i ett hav av snö och is. Trots uppsatta kättingar och någon form av järnrör att hålla sig i var det en inte helt odramatisk klättring upp till byggnaden. Hyttan är spartansk men alltid bemannad. Den har 68 sängplatser och man kan få både frukost och middag. När vi var här var det nog näst intill fullt, något man får räkna med när det är strålande väder och högsäsong. 

Frukost serverades kl 01:00 så det blev inte många timmars sömn denna natt. Väl nere från klippan var det dags att sätta på sig skidor och stighudar. Det var ett 40-tal personer som gav sig iväg mot toppen denna stjärnklara natt och pannlamporna bildande ett pärlband som slingrade sig upp för branterna på Dome de Gouter. Långt nere i dalen syntes också skenet från staden ljus. Det hela var verkligen mäktigt!

Vi valde, likt de flesta andra, att från Grand Mulet ta vägen via kammen på Dome du Gouter istället för den tekniskt lättare varianten via ”Grand Plateau”.

Efter några timmars klättring med omväxlande skidor/stighudar och stegjärn/isyxa kom vi så upp till kammen på Dome du Gouter på dryga 4000möh. Solen hade nu börjat sega sig upp över horisonten men tröttheten och kylan(gryningstimmarna var riktigt, riktigt kalla) gjorde att man knappt la märke den vackra soluppgången...

Nästa delmål var Vallot-hyttan på 4362möh. Vägen dit avverkades med stighudar, men bitvis var det väldigt isigt och ganska så besvärligt att ta sig upp. Vallot-hyttan är inte mer än ett vindskydd med några britsar och är inte tänkt att användas för andra ändamål än nödsituationer. Hyttan är dock en uppskattad plats för paus och lite mat innan det sista rycket upp till toppen. I hyttan inbringade Pers mustasch många muntra tillrop. Istapparna som hängde i den var i världsklass!

Vi lämnade våra skidor vid Vallot-hyttan och fortsatte till fots upp mot kammen som leder till toppen. Denna sista etapp kändes väldigt lång, som om toppen hela tiden flyttade sig bortom nästa krön... Bitvis är kammen också väldigt smal med branta sluttningar på både sidor så det gäller att hålla sig fokuserad och titta var man sätter fötterna.

Efter ungefär åtta timmars klättring stod vi så på den efterlängtade toppen, 4810möh. En härlig känsla!

Väl nere vid Vallot-stugan igen satte vi på oss skidorna och for ner mot dalen. Ett litet bakslag kom när vi insåg att vi faktiskt var tvungna att gå en bra bit till för att ta oss till mellanstation på Aiguille du Midi-kabinen. Detta hade vi på något sätt förträngt. För min del blev det lite extra besvärligt då jag hade lyckats sjabbla bort min ena stighud strax innan vi påbörjade nedfarten... Trötta men glada kom vi i alla fall till slut ner till värmen och väntande sängar i byn.