Lyckad påsktur i främmande sällskap

Hur kommer det sig att man alltid gör sina friluftsturer ihop med samma gamla trygga och välbekanta sällskap när det finns så många nya, roliga bekantskaper man göra om man bara vågar prova något nytt? För friluftsmänniskor är väl modiga, med tanke på alla äventyr som ventileras på ett forum som Utsidan? Eller är det så, att ge sig ut med ett gäng helt främmande människor över en påskhelg kräver ett helt annat slags mod än det mod som krävs för att genomföra en expedition? Jag har inga bra svar på den frågan, det enda jag vet är att jag nyss var en av de 7 främmande människor som tillbringade tre lyckade påskdagar tillsammans i Östergötlands vackra natur.

Egentligen började det hela med en nyinflyttad Linköpingsbo (som råkar vara undertecknad) som saknade tillgång till det där gamla, trygga och välbekanta sällskapet som kan kännas så nödvändigt för att ge sig ut på roliga friluftsturer. Påskhelgen närmade sig med stormsteg, men alla människor som hade tid och lust över att ge sig ut på en tälttur verkade trist nog lysa med sin frånvaro. Alternativet var att göra en tur på egen hand, men det var inte riktigt det jag ville för jag ville ha s-ä-l-l-s-k-a-p. Som tur var fanns en friluftsintresserad bekant i Norrköping, inte fullt lika nyinflyttad som jag, men som likväl var utan sällskap till sina turer och vi brottades i grund och botten med samma dilemma: Hur ska vi hitta ytterligare sällskap till påsken….. för endast två själar utgör ju ingen änglakör…….

Det hela slutade med att jag (ganska entusiastiskt) lade ut en spontan inbjudan på Östgötarnas eget forum på Utsidan:

PÅSKTUR I ÖSTERGÖTLAND!
Alla som vill är välkomna att haka på.

Dagarna gick och intresset från Östgötarna var ganska svalt, vilket fick det hela att kännas ganska hopplöst, och min entusiasm blåste bort lika snabbt som värmen från ett Primuskök utan vindskydd (ni som har såna kök vet hur snabbt det går, ni andra är lyckligt lottade för ni kan koka upp ert vatten på nolltid även om det blåser). Själv började jag tvivla på om det fanns några friluftsintresserade Östgötar överhuvudtaget…. vilket kändes ganska konstigt med tanke på att Linköping har minst två friluftsbutiker och det är ju knappast mina inköp som får de butikerna att gå runt. Men jag tröstade mig med att så länge jag och Mattias (bekantingen från Norrköping) kom iväg så fick det vara ett fullgott resultat.

Men, så hände något på forumet!

Svaren på inbjudan började trilla in från alla håll och kanter och det visade att sig att en hel drös av människor tyckte att det lät som en jättebra idé! Några ville tälta, andra ville gå över dagen och ytterligare någon hade gärna hakat på om det inte vore för att helgen redan var planerad. Det som först kändes som ett rop ut i tomma intet slutade med ett intensivt planerande för att alla skulle få plats i både bilar och tält samt att sju människor som var mer eller mindre obekanta med övriga möttes upp för att genomföra en tre-dagars tälttur i trakten kring Kisa.

När vandringen väl började på fredag förmiddag gick det på denna tur som det med all säkerhet gått på en hel rad andra turer…. vi ”gick vilse” och hittade inte leden där vi hade tänkt börja (min egen bristande uppmärksamhet skyller jag på att det var så trevligt att ta reda på vad de andra för ena människor). Men lite trixande med karta, kompass och genom att gå tillbaka därifrån vi kom, så hittade vi ändå dit vi skulle utan några som helst problem. Denna första dag gick vi ca 12 km tills vi kom till en liten skogssjö som vi hade sett ut som ett lämpligt övernattningsställe. Terrängen varierade från gamla ängs- och hagmarker till djup granskog, höga berg och trolska skogstjärnar . En och annan stuga passerade vi också och jag insåg att Östergötland har ett vackert landskap som kan erbjuda det mesta för den som söker variation. När vi slagit läger vid sjön och magarna var fyllda (givetvis spanade alla på vad de andra hade för mat med sig för att se om man kunde få något nytt uppslag) började vi bygga en eldhärd och leta ved så att vi hade en fin brasa att kura vid när mörkret började falla. Jag tror att det var vid den här eldhärden som vi började lära känna varandra lite mer och ska jag vara ärlig så var det länge sen jag hade så roligt under en friluftstur! Nog för att det är skönt att gå på tur med välbekanta människor som är ens vänner, men att få sitta ihop med ett helt gäng nya människor och inse hur mycket gemensamt vi har genom vårt intresse för friluftsliv, samtidigt som vi till det yttre skilde oss från varandra kan inte beskrivas som annat än uppfriskande. Några hade rest väldigt mycket, andra hade satsat mer på äventyrliga sporter som klättring och paddling, ytterligare några ansåg att den största njutningen var att få sitta vid en eld utomhus och smutta på en whiskey, ytterligare någon drömde om att få bo i husbil. Samtalsämnena spretade hej vilt och jag vågar påstå att alla kunde bjuda på sig själva. Våra skratt skrämde säkert bort vartenda vildsvin som fanns i faggorna (bevisen för deras existens fanns på marken som här och var såg ut som ett uppröjt potatisland). När elden falnade och vi väl gick och lade oss insåg vi att temperaturen hade sjunkit en bra bit under 0.

Dag två fortsatte vi vår färd genom skogen så att vi kom till Humlehögsravinen och Misterfalls ängar. Ryggsäckarna skavde lite här och där och en och annan blåsa gjorde sig på påmind på hälarna, men inte värre än att det kunde fixas med lite Compeed. Solen sken även om vindarna stundom var lite väl kalla. Under en paus visade det sig att Johnny hade en oväntad talang eftersom han helt obehindrat ställde sig på händerna och gick en liten promenad på det sättet (dock utan ryggsäck). Dennis fotograferade flitigt under hela turen så han var gruppens givna fotograf. Carl, å sin sida, hoppade runt på en nedfallen trädstam i sin iver att komma över till ett fint lunchställe, till synes helt omedveten om att vattnet nedanför, måhända inte var djupt, men KALLT! Att han inte drog sig för kallt vatten bevisade han senare på dagen när vi nådde fram till vår andra tältplats vid Glimmingen eftersom han slängde av sig kläderna och tog ett dopp . Vi andra ”nöjde oss” med att få fingrarna bortdomnade när vi diskade ur våra pannor efter middagen …… så hur han överlevde det doppet förstår jag inte! Återigen avslutade vi kvällen med en brasa och genom gemensamma bidrag åstadkom vi en ostbricka för att fira påsken och det trevliga sällskapet och vi kunde skicka runt en kåsa med uppvärmd glögg . Tack vare teknikens under (mobiltelefonen) fick vi också ta del av Dennis och Johnnys favoritlåtar, vilket framkallade muntra skrattsalvor hos de övriga deltagarna. Men vi var nog ganska tacksamma över att de inte ville framföra låtarna live.

På morgonen den sista dagen vaknade vi till strålande sol och en spegelblank vattenyta. Ingen hade någon större iver att komma hem så vi låg och såsade i våra sovsäckar på stranden och pratade om allt mellan himmel och jord. Den här tältplatsen var helt klart turens höjdpunkt ! Till slut blev vi ändå tvungna att bryta upp och vi gjorde den sista etappen på ca 6 km tillbaka till bilarna. Vi avslutade vår påsktur med ett besök på en av Kisas pizzerior.

För min egen del blev denna tur mer lyckad än jag någonsin hade kunnat föreställa mig och jag vet att flera av de övriga tyckte samma sak, för trots att vi kom hem igår har det redan kommit ut trevare genom e-posten att det vore roligt om det kunde bli fler turer ihop. Jag kommer inte att vara sen att haka på för den här turen har bevisat att det går att göra roliga saker ihop med främmande människor och att man alltid har något nytt att lära från varje person man möter i livet. Är det inte nyttan av att ha en lättviktssåg så kan det var nyttan av att investera i en dunjacka, det sköna i att hala upp en pilsner ur ryggsäcken när en brasa är tänd, att få bryta av vardagen mot något mindre krävande eller helt enkelt att alla människor har sin egen historia att berätta. När vi väl hade lärt känna varandra lite mer visade det sig också att de flesta hade tänkt tanken på att både yxmördare, våldtäktsmän och rånare kunde dölja sig bakom en enkel inbjudan på Östgötarnas forum och att det inte hade känts helt bekvämt att inte veta vilka man skulle behöva umgås med under turen. Så det där att ge sig iväg ut med främmande människor kräver faktiskt en hel del mod! Helt klart är det nu också bevisat att Östgötarnas forum fungerar som en bra kontaktförmedlare som fler borde prova på. Vi kommer definitivt att utlysa fler turer framöver .

Eftersom inte alla personer blev omnämna i texten vill jag ge en eloge till hela gruppen som bestod av: Tessan, Bitte, Carl, Mattias, Dennis, Johnny och så jag, Annika.