Litet äventyr runt Storslåga

Jag längtar efter de stora äventyren och avlägsna områdena men nu hade vi bara tre dagar att komma ut på. Så är det oftast, och jag försäker hitta på sätt att göra de små turerna mer äventyrliga. Min son fick en dag ledigt från skolan så vi vaknar i Sveg på fredagen där vi sovit över hos släkten och efter en rejäl grötportion åker vi mot Grövelsjön. Vi svänger av mot norska gränsen och parkerar mellan Gutu och Valdal bara några kilometer in i Norge. Jag och sonen har varit ute på några tältturer, i vintras gick vi jämtlandstriangeln på skidor men det här blir första gången vi vandrar i fjällen ihop på hösten. Det kommer bli en kort tur Storslåga runt, egentligen är det en dagstur på ca 18km men den här gången blir det 2 tältnätter med hänsyn till kortare ben och tröttare fötter.

Vi sätter på oss kängor och ryggsäckar. Min väger 15 kg varav minst 3kg är säcken själv, en haglöfs shosho 6000 som jag haft i 15 år. Den är skön och stryktålig egentligen för liten, och tältet och liggunderlag hänger utanpå. Hade jag råd skulle jag köpa någon större och lättare säck.

Hans ryggsäck väger 3 kg. Vi försöker hitta balansen där vi orkar gå lika lång men tyvärr är det fortfarande så att han inte skulle orka längre än mig även om han inte bar någonting alls, så då får det pedagogiska med att båda har ryggsäck vinna.

Det är härligt att börja gå trots att det ligger dimma. För varje höjdmeter så tjocknar det på ytterligare och snart så vi inte ser längre än nästa röda T på stenarna som markerar norska turistföreningens led.

Vi tar lunch vid en bäck. Vi äter alltid samma lunch när vi är ute: varma koppen och mackor. Vi ser kanske 20 meter åt varje håll och jag börjar bli orolig att han inte ska förstå tjusningen med fjällvandring. Plötsligt dyker det upp några renar ur diset och han som aldrig sett renar tycker att allt känns jättespännande. Då är det värt allt.

Vi viker av från leden, eftersom det inte går att se någonting går vi på kompasskurs upp för en brant mot Storslåga. Vi försöker hitta en sjö som finns på kartan och jag går runt i dimman och känner mig vilse. Det är i sig inte något problem, men jag tycker det är märkligt att jag inte hittar rätt. Vi kämpar över ett knöligt stenfält när jag inser att det är ju sjön vi står på, den är torr. Vi var på rätt plats i alla fall. Vi äter en näve algrens bilar och drar upp jackhuvorna. Det börjar blåsa mer än väderleksprognosen sagt och det är skönt att det svider i kinderna. Lite sämre väder gör också att en liten tur känns äventyrligare. Öster om passet mellan Storslåga och Elgåhogna brevid en bäck gör vi nattläger.

Jag sätter upp det nya tältet, ett Power lizard sul 2-3 från Vaude. Det är lätt och det märks. Ynkliga tältspikar som inte ens är lika många som antal tältlinor. Tunna dragkedjor som lätt fastnar i. Men det här är som sagt lätt och gör det möjligt att ha med sonens Harry Potter bok som väger minst 1,5 kg. Ja det kan låta som en orimlig prioritering men jag är ändå lyckligt lottad så länge han vill följa med mig ut. Jag läser högt något kapitel innan vi gör mat.

Det börjar blåsa mer och vi spenderar kvällen i tältet. Vi spelar kort, 500 som vi brukar göra när vi ligger i tält och snart därefter somnar sonen. Jag försöker spänna tältet så ytter- och innerduken inte ligger mot varandra. Det går sådär. Undrar om jag borde tagit mitt andra tält, Bergans trollhetta 3 istället men släpper tanken, tar en whiskey bredvid bäcken och går och lägger mig. När jag måste ut en gång på natten är det frost i gräset, det är något fantastiskt glädjande att det kan vara så varmt och skönt i tältet när det blivit kallt ute. Sonen sover som en stock i min dunsäck Carinthia XP down 1000. Det är innerdelen av mitt vintersystem och faktiskt för varm egentligen men de andra jag har är för kalla. Själv sover jag i en tunn syntetpåse som jag köpte för 200 kr på öb men med underställ är det inget att klaga över, utan gläds åt att han sover.

Nästa morgon är det fortfarande total tjocka. Vitt 20 meter bort åt alla håll. Frukostgröt, oboy och kaffe. Vi går upp mot passet mellan Storslåga och Elgåhogna, övervägen topptur men inser att vi ändå inte kommer se något. Precis i passet möts bäckravinerna åt varsitt håll och även om den är torr nu kan man se framför sig hur vattnet rinner från topparna på våren och måste välja öser eller väster nedåt.

När vi går ner på andra sidan är det brant och vackert. Det lättar lite och höstfärgerna breder ut sig på mattan av orangea dvärgbjörksblad, klarröda ripbärsblad, rött blåbärsris, kråkbär och lingon.

Min son äter bär varje steg och allt eftersom tätar höjdkurvorna på och det stupar nedåt. Att gå med barn tvingar mig att ta det lugnt, titta mer och gå mindre. Ripor flaxar upp hela tiden framför oss och jag tänker att jag borde snabba på jägarexamen för att kunna skjuta lite småvilt på turerna.

Då plötsligt spricker det upp. Som vi väntat och hoppats. Äntligen! Det öppnar sig mot väster och vi ser ut mot femunden och bergen runtomkring. Som tur var ligger både Storslåga och Elgåhogna insvepta i moln så vi behöver inte ångra att vi inte tog topparna.

Det börjar stupa allt brantare nedåt. Vi fortsätter ändå, det är härligt att även en så här liten tur kan kännas äventyrligt om man går utanför lederna och kan tillåta sig att bli överraskad av terrängen. Vi måste klättra nedåt i sick sack men det går bra, vi är så långt nere nu att rasbranterna är täckta av vegetation, det börjat tom komma lite en och sälg att hålla sig fast i. Min son är försiktigt och det som kan verka omöjligt att gå är ju oftast möjligt om man tar ett steg i taget.

Som flera innan påpekat hade det varit enklare att gå högre upp på platån runt storslåga men dalen är så vacker med åsar av morän. De ligger som långa vägar upp för nästa höjd och det är som att vi vill springa upp för de här naturliga vägarna. Eller springa förresten, så UL har jag aldrig varit och bär fortfarande Lundhags syncro high på varje tur. När vi sätter oss på kammen under Storslåga så planerar han hur vi ska gå för att komma fram till en fin lägerplats. Med lite hjälp minns han hur man tar ut kompasskurs och leder oss ner. Jag blir imponerad och stolt.

Vid sjön träffar vi de första människorna, och utan att vara alltför folkskygg tänker jag att det är fördelen med att gå på hösten och utanför lederna. De fiskar öring i den lilla sjön men går snart. Vi är precis ovanför trädgränsen men det finns tillräckligt med småpinnar för att få till en liten brasa, torka sockor och laga mat.

Samtidigt som jag läser Harry Potter framför brasan märker jag att jag bränt upp mina wool power-sockor. Nåja, det kanske var dags för ett par nya i alla fall…

Nästa morgon är helt fantastisk. Att vakna till en spegelblank sjö med solstrålarna som skjutsar bort den sista kalldimman. Pulverkaffe har aldrig smakat så gott.

Vi går ner genom björkskogen och över några bäckar. Vi är snart vid parkeringen igen och det är alltid svårt att vara på väg tillbaka, jag har svårt att njuta de sista kilometrarna, vi har varit ute så kort att jag inte kommit in i lunken och lugnet ännu. Men sonen är överlycklig över hur kul det är att ta sig över bäckarna.

Med hjälp av vädret och att gå utanför lederna har vi lyckats göra en bra liten tur trots att vi bara hade tre dagar och 18km.