Lärdomar i Lunndörren

(Denna text har till stora delar förekommit i ett antal blogginlägg i min blogg här på Utsidan.)

I ett blogginlägg år 2007 gladde jag mig åt att ha hittat Anders som en presumtiv följeslagare på en vinterfärd genom Sarek. Vi förstod båda att det skulle behövas lite samkörning och gärna lite förövningar i riktigt vinterväder. Från början var det tänkt att Sarekturen skulle ägt rum redan påsken 2008, men bristen på träning i lite bistrare väder gjorde att vi sköt på Sarekturen så länge. Under sportlovet 2008 begav vi oss istället iväg till Säfsen för vår första gemensamma övning. Den var nog så lärorik, men bjöd knappast på hårt vinterväder. Sportlovet 2009 var jag själv ute på en tur i Kilsbergen som fick avbrytas lite snöpligt. Inte heller den turen bjöd på särskilt hårt väder.

Men... påsklovet samma år erbjöd Anders och mej en andra gemensam träningsmöjlighet. Vi begav oss till Jämtland för att under sex dagar finslipa formen. Vi har åkt ett flertal stugturer tillsammans med start i Storulvån och avslut i Vålådalen men aldrig tidigare sökt oss till Lunndörrfjällen. Trakten har ju rykte om sig att vara ett blåshål...

Förutsättningarna för turen var inte de bästa. Jag hade legat febersjuk fem dagar och även om kroppstemperaturen var normal igen var inte min ork det. Jag var rejält snuvig och hostig. För Anders del innebar det att det blev han som fick dra pulkan den mesta tiden.

Första dagen - lördagen - bjöd på makalöst vårvinterväder. Solen gassade, vinden var svag, näsor blev röda och underställsbyxorna åkte av. Efter medhavd lunch i Storulvån började vi glida i makligt tempo mot sydost - längs leden mot Gåsen.

I och med att vi passerade raststugan vid Gåsån lämnade vi vinterleden. Vi fortsatte dock bara några hundra meter innan vi bestämde oss för att slå upp tältet.

Det var premiär för vintertältning med Nammatj 3 GT. Skillnaden var onekligen mycket stor om man jämför med vår senaste gemensamma vintertur, då vi trängdes i ett Nallo 2. Jag hade dessutom skaffat "riktiga" snötältpinnar istället för de plexiglasbitar jag använt vid tidigare tillfällen.

Det är klart att man inte kan beklaga sig när vårvintern visar upp sin allra mest charmerande sida, men.......... vi behöver ju busväder.......

Inte vid någon av våra övernattningsplatser fanns rinnande vatten. Endast vid två tillfällen under turen (bortsett från sista dagen när vi kommit ner i barrskogen) stötte vi på rinnande vatten. Båda dessa gånger drack vi mycket och länge. Smält snö saknar något - salter? - som gör att jag inte lyckas släcka min törst lika lätt.

Vi hittade ett ganska bra system för vatten- och mathållning under turen. Eftersom pulkan var med kunde vi ju kosta på oss att ha lite godare mat. De tre första måltiderna åt vi tjälknöl. Jag hade gjort iordning en fransyska på 1 ½ kg. Det räckte och blev över till tre måltider. Därefter förstärkte den påläggen.

För att ge smaklökarna lite variation var tillbehören olika. Första måltiden åts med potatismos och lingonsylt. Gudomligt gott! Måltid nummer två bestod tillbehören av fiberberikade snabbmakaroner och grönpepparsås. Acceptabelt, men inte mer. Den sista måltiden var tillbehören snabbris och vitlökssmör. OK, förutom att kastrull och tallrikar blev svårdiskade av allt det feta. De sista två måltiderna bestod av Wildlifes dubbelportioner.

 

Som synes av bilden hade vi med oss två stora (1,2 l) termosar och två små (0,5 l). Varje kväll smälte vi snö och hällde fyllde termosarna med ljummet vatten.

På morgnarna - sedan vi ätit frukost - fylldes en stor termos med frukt-, blåbärs- eller nyponsoppa att ha till lunch nummer 1. De övriga fylldes med kokhett vatten. Vattnet i de små termosarna användes till kaffe samt till lunch nummer 2, bestående av varma koppen eller nudlar. Så fort en termos blev tom fylldes den med snö som då började tina av eftervärmen. Vattnet i den andra stora termosen användes till dricksvatten. Det räckte med ganska lite som sedan fick dricktemp genom att vi blandade i snö.

En av svårigheterna med tältturer på vintern är just drickandet. Kroppen behöver faktiskt MER vatten på vintern, men det är svårt att få till. Vi tycker att vi lyckades relativt bra.

 

Turen gick idag vidare mot sydost genom Holkendurrie. Dalgången är vacker och trots att det bär svagt uppför nästan en mil blir det aldrig riktigt jobbigt.

Vi hade ett märkligt ljus nästan hela dagen. Det var molnigt, men solljuset silade ner genom molnen på en del ställen, vilket skapade märkliga och vackra scenerier.  

Vid raststugan Ljungan uppstod ett "problem". Vi tränade ju för en Sarektur... Ska vi utnyttja de bekvämligheter som erbjuds här i Jämtland? Anders kunde inte motstå frestelsen... dasset.

 

Efter raststugan styrde vi kosan i princip österut mot Vålåsjön. Där finns ett par renstängsel att passera, men vi lyckades hitta ställen där snön var så djup att det bara gick att kliva över. Vi fortsatte en eller ett par kilometer mot sydost längs Dunsjöån innan vi slog läger.

Nästa dag började det blåsa... medvind... Vad bra! kanske någon tycker? Njaaee...

Så här är det: Jag är ingen god skidåkare. Det är egentligen det som är hela problemet. Anders var, om inte oberörd av dagens förflyttning, så inte långt ifrån. För mig var det den jobbigaste skidtur jag någonsin gjort. Förutsättningarna var följande: I stort sett hela dagen bar det svagt utför. Dessutom en hel del på skrå. Det var ofta isigt och vi hade hård medvind. Det innebar att det gick alldeles för fort för mig.

Jag plogade, tvärställde, plogade och tvärställde hela tiden. Till sist tyckte jag att det var så otäckt att jag satte på mig stighudarna. Jag har  kickerskins, dvs korta hudar bara under trampet. De är jättebra i uppförsbackarna, men var verkligen inget vidare utför. Ibland nöp den ena till, vilket fick mina skidor att korsas och mer än en gång stod jag på öronen. Men jag vågade ändå inte ta av dem. Jag var helt slut redan halvvägs.

Vi fortsatte mot sydost och svängde sedan österut så att vi kom in i den nedre delen av Gråsjödörren. Där tog vinden i makalöst. Vi tog oss in mellan Rensnävet och Mossalassfjället - genom Salpehkendurrie - och sedan vidare österut norr om de hundratals Falkvåltjärnarna.

När farten var som högst upptäckte vi plötsligt... Snön! Var var den?

 

Vi kryssade länge fram och tillbaka, men till sist gick det inte längre. Vi blev tvungna att bära vissa bitar.

Sedan vi kommit upp på Döllvålen började vi leta efter tältplats. För det mesta lutade det en hel del samtidigt som snön var mycket hård eller också saknades snön helt. Det tog ett tag för oss att hitta en acceptabel plats, men till sist hittade vi en... precis i Storådörrens nedre öppning.

Och jäklar vad det blåste genom dörren! Hårda nordvästliga vindar klämdes ihop mellan bergsmassiven och träffade oss och vår utrustning.

För första gången har jag satt upp ett tält i mycket hård vind. Det var spännande! Och lärorikt. Vi klarade det bra, men jag var tvungen att verkligen sätta i klackarna ordentligt i snön när vinden tog tag i tältet. Nästa gång vi packar tältet ser vi till att den del som ska sättas fast först finns närmast påsens öppning för att inte vinden ska slita iväg hela ekipaget.

De första timmarna i tältet var mycket blåsiga. Efter hand mojnade det tidvis, men plötsliga och intensiva stormstötar på 5-10 sekunder återkom och ruskade om oss och väckte oss abrupt vid ett flertal tillfällen.

 

 

När vi vaknade på morgonen hade vinden mojnat och svängt - tack för det. Den var nu svag och kom från söder. Himlen var klarblå och temperaturen gissningsvis ett par, tre grader på minussidan.

Vi åkte mot nordväst, rakt in genom Storådörren. Det är ett magnifikt landskap som gör att man tänker på Sareks alpina delar eller Kebnekaisetrakten. Vanligen i Jämtlandsfjällen kommer man i näreheten av ett högt fjäll i taget, men här trängs man verkligen med fjällbjässarna.

 

Den hårda snön och vinden i ryggen gjorde färden mycket lätt trots att det bar svagt uppför de första 4 - 5 kilometrarna.

 

Från början var vår tanke att svänga mot sydost genom Lillådörren / Lill-Lunndörren, men bristen på snö söder om massivet gjorde att vi ändrade våra planer. Vi bestämde oss i stället för att slå upp tältet så snart vi kommit fram till dalförgreningen Storådörren / Lillådörren, för att därefter ta en tur under eftermiddagen, med lättare packning, upp till passet Lillådörren / Lill-Lunndörren. Det såg onekligen intressant ut på kartan.

Storådörren

Sagt och gjort. Vi slog upp tältet på en plats mitt i "korsningen". Det var aningen fuktigt i tältet, så jag öppnade ventilationsluckorna lite grand för att vädra ur tältet medan vi var borta. Sedan åt vi mat och stoppade ner vatten och lite godsaker i fickorna innan vi startade färden upp genom Lillådörren. Snön var mestadels hård och fast, men på en del håll fanns lössnödrivor, där det gick betydligt trögare.

 

Det ser lite konstigt ut när man närmar sig pasströskeln. Det är verkligen fråga om en tröskel. Tvärs över dalgången går en cirka tio meter hög "mur" som kanske är 50 - 100 meter bred.

På andra sidan bär det sedan ganska brant ner i Lill-Lunndörren. Fjällkartan berättar att det bara handlar om cirka 100 höjdmeter på ungefär en kilometer, men det kändes som mer när man stod där uppe.

Storådörren var definitivt mäktigast att ta sig igenom från söder mot nordväst, och jag är övertygad om att det också gäller Lill-Lunndörren / Lillådörren. Det måste vara mycket mäktigt att närma dalgångens smalaste område från söder och se hur bergssidorna trängs ihop allt mer som en jättelik portal. Vi var dock lite för trötta för att ge oss ner i Lill-Lunndörren.

Istället vände vi tillbaka mot tältet. Det hade blivit betydligt kyligare och vinden hade börjat öka. Vi hade en god medvind hela vägen till tältet. Jag kunde konstatera att det skiljde en hel del i de vägval Anders och jag gjorde. Han höll sig hela tiden på den hårt packade snön, medan jag valde alla lössnödrivor jag hittade eftersom de fungerade utmärkt som fartsänkare.

Väl nere vid tältet hade vinden ökat markant. Den kom i mycket god fart rusande söderifrån genom Storådörren - och den fortsatte att öka. Vi förankrade tältet mycket noga och tog också skidorna till hjälp.

 

Första halvan av natten blev det i stort sett ingen sömn. Det väsnades kopiöst när vinden slet i tältet. Det hördes också att någonting kom ner från himlen för det lät som sand som blästrade tältduken.

- Tror du att det håller? undrade Anders.

- Jag har aldrig hört talas om ett Hilleberg som blåst sönder, svarade jag, men jag började onekligen undra. När vinden tog i som värst kändes det faktiskt som om själva golvet höll på att lyfta. Vi förberedde oss också på VAD vi skulle göra OM det skulle hända.

Nu hände det inte, tack och lov, och så småningom slumrade vi väl en del.

Framåt sennatten (jag har svårt att uppskatta tiden) vaknade jag av att det droppade vatten i mitt ansikte. Jäklar! Har det blivit så mycket kondens?! Trots att det blåser så hårt?

Jag orkade inte bry mig utan gömde bara ansiktet och försökte somna om. Det är ju för sjutton gore-tex i säcken... men... det var det inte i Anders säck skulle det visa sig.

Innan jag fortsätter vill jag ge en kort återblick:

"Vi slog upp tältet på en plats mitt i "korsningen". Det var aningen fuktigt i tältet, så jag öppnade ventilationsluckorna lite grand för att vädra ur tältet medan vi var borta."

Så blev det då morgon och Anders hade störst behov att lämna tältet...

- Håkan! Min sovsäck är alldeles blöt! (Tystnad)

- Håkan! Det rinner vatten i tälttaket! (Tystnad)

Jag hör hur han grejar med dragkedjan till innertältets dörr...

- Håkan! Hela jävla absiden är fylld med snö!  Helvete...

Jag hör hur han kränger på sig kängorna och sedan börjar han greja där ute. Jag hör att han bland annat använder snöspaden.

- Håkan! Nu förstår jag vad som hänt. Ventilationsluckan har varit öppen av någon anledning. Snön har blåst rakt in. Jag undrar... (Tystnad)

Sakta börjar jag krypa ur säcken och dra på mig lite kläder. Sen tittar jag ut...

Första intrycket är att nästan hela absiden är snöfylld! Nu var det inte riktigt så, men där fanns mycket snö. Först sedan vi rensat bort en del av snön kom jag på att plocka fram kameran.

Dessa två bilder hann jag ta innan kameran immade igen fullständigt.

 

På grund av det inträffade beslutade vi att ta oss till närmaste stuga för att torka Anders sovsäck och kanske tältet som innehöll en hel del vatten. Målet blev därför Vålåstugan.

Det blåste fortfarande hårt och det krävdes en rejäl brottningsmatch innan tältet var besegrat.

Nu var gårdagens strålande sol ett minne blott. Det var mycket disigt. Vi följde emellertid dalgången längs Tronnan norrut.

Jag lovar - här är vackert.

 

Det blev - till en början - en mycket vacker tur trots vädret. Här måste vara bedårande i soligt väder.

Ju längre norrut vi kom, desto lösare blev emellertid snön. Vattendraget var dessutom framtöat längre och längre bitar, vilket gjorde vägvalet lite svårare. Bitvis var snön så murken att skidorna sjönk ner så djupt att snön nådde oss en bit upp på låren. Kämpigt!

Till slut kom vi ändå ut på leden mellan Lunndörrstugan och Vålåstugan och då blev givetvis färden lättare.

Redan strax efter tio kom vi fram till Vålåstugan och hängde in sovsäck och tält. Det tog ett tag att få sovsäcken torr så vi lämnade inte stugan förrän framåt fyra på eftermiddagen. Nu hade vinden mojnat något, men sikten var fortfarande ganska dålig.

Vårt mål var att komma inom en mils avstånd från Vålådalen för att ha gott om tid dagen därpå. Vi ville dessutom komma i lä. Två nätters kraftig vind fick räcka för den här gången. Det är inte ofta det händer, men nu längtade jag faktiskt efter skog.

Vi tog oss till trakten av Skaftet innan vi slog läger.

Natten blev lugn och på morgonen hade vi ganska vackert väder även om det inte var soligt. Skidturen i skogslandskapet innebar en del sickande och sackande. På förvånansvärt många ställen var snön borttöad.

 

Turen avslutades på sedvanligt sätt med god mat och ett par av det lokala bryggeriets fantastiska ölsorter. Mina favoriter: Bärnsten och President.

Lärdomar:

1) Jag klarar av att både sätta upp och plocka ner tält i hård vind.

2) Kickerskins är jäkligt bra uppför men kass utför.

3) Mathållningen fungerade perfekt, men i fortsättningen blir det potatismos och lingonsylt till tjälknölen.

4) Förkylning tär på krafterna.

5) Anders klarar av att dra pulkan själv! :-)

6) Ventilöppningen mot vinden ska vara stängd. I alla fall om det blåser hårt och snöar.