Kungsleden, sommaren 2005

Medan höstmörkret sakta svartnar utanför fönstret, sitter jag uppkrupen i soffhörnet med en stor kopp rykande te. Skolan har åter börjat och dagarna spenderas till stor del framför en flimmrande dataskärm. Ute har löven skiftat färg, fallit till marken och vit snö lyser upp i dunklet.
Det känns som en evighet sedan jag efter 5 veckor på fjället anlände Abisko den 5 augusti 2005. Till fots har jag då tagit mig från Hemavan i Vindelfjällen till Abisko i Lappland, en vandring längs Kungsleden.

På mångas önskan, som terapi för mitt eget hjärta vill jag skriva några ord om en resa i den svenska fjällvärlden. Det är först nu när många intryck lagt sig till ro som jag sakta börjar förstå vad jag fått vara med om. Men så fort jag försöker sätta ord på mina upplevelser knyter sig mitt hjärta. Skrivandets teknik är som bortblåst och jag inser att jag fortfarande har mycket kvar att smälta. Med viljan att dela med mig och önskan att inspirera hoppas jag få väcka liv i era drömmar, drömmar ni en dag kommer att förverkliga. Känslan att stå där med målet i sin hand, det är som en dröm i verkligheten.

Hemavan - Ammarnäs

Starten gick den 2 juli 2005 i Hemavan. Äntligen stod jag med ryggsäcken på ryggen, redo att testa mina vingar. Skulle dom bära ändå fram? Med Ammarnäs som första delmål kramade mor och far mig hej då mitt i Hemavans skidområde som nu lyser grönt. Säcken väger hela 26 kg! 6 kg mer än den tänkta maxvikten. Med vetskapen om att större delen av packningen består av mat är säcken inte längre någon oöverkomlig belastning. Solen strålar och det är varmt! Det är värmebölja i Sverige. Starten på min vandring är avklarad och jag är äntligen på väg!


Jag ger mig av med en inställning om tungt arbete och hårt slit. Några förväntningar på min vandring existerar knappt, men drömmer om magiska vyer, gudomliga platser och fantastiska människor.
En längtan är att åter se Kebnekaise. Stationen som under en sommar varit mitt hem, ligger där långt bort som ett lockbete. Kanske en topptur till Sveriges högsta punkt kan bli möjlighet, men vägen är lång och än är dagarna dit många.
Innerst inne är jag ett oskrivet blad. Jag har svårt att föreställa mig vad som väntar. Erfarenheten av att vandra så långt och att sova i tält så länge är väldigt liten, men viljan att vandra Kungsleden är stor.

Efter två fantastiska dagar i strålande solsken, en imponerande start med Syterskalet fasinerande dalgång och Tärnasjöns pampig broar anländer jag till myggornas mecka. Myggorna är en av mina värsta fiender, jag är livrädd för att få myggbett som kan klia och utvecklas till stora fula sår. De har också en förmåga att driva mig till vansinne, att slå upp tältet, laga maten, kissa eller bara borsta tänderna innebär ofta full mundering med regnjacka och huva trots solens gassande värme.

Ammarnäs - Jäkkvik

Sex dagar efter min start anländer jag Ammarnäs. Det blir paltlunch, gammal pitebo som jag är, och ett besök i affären. En liten godispåse för att fira mitt första delmål och färsk frukt, som är det jag saknar mest under hela turen. Jag sörjer alla hjortron jag tvingas lämna kvar på myrarna där de ännu lyser klarröda.


Med planerade dagsetapper till 15 kilometer per dag får jag snabbt marginalen på min sida. Jag tvingas till extra vilodagar under min andra etapp för att inte anlända Jäkkvik för tidigt, dit mor och far kommer för att möta mig.

Efter 10 dagar i mer eller mindre sol och någon enstaka regnskur kommer jag till Adolfström. För första gången sedan starten ställer jag mig i en dusch och lägger mig i en mjuk säng. Det är en trött tjej som denna natt somnar med huvudet på en kudde.

Tre dagar senare träffar jag mor och far som anlänt Jäkkvik med huvagnen. De ska samtidigt leverera ny proviant då jag valt att inte proviantera i stugorna, dels av ekonomiska själ och möjligheten att använda lite av den egentorkade maten.
Med sig har de två guldklimpar, syskonbarnen Axel och Albin. Det blir en helg med mycket lek och stoj. Tankar och funderingar på vad som väntar är långt borta och jag njuter av mammas mat och grabbarnas lekfulla sinne.

Jäkkvik - Kvikkjokk

Dagen då jag ska fortsätta norrut, då mor och far med smågrabbarna ska vända hemåt kommer inte som en överraskning. Jag förväntade mig ett ledsamt avsked och en känsla av enorm ensamhet. Till min stora förvåning gick allt över förväntan. Det var skönt att åter vara på väg, trots att jag fruktade min tyngsta etapp.


Tidigt på min vandring och redan innan min start har jag fått vetskap om etappens bristfälliga ledmarkering. Jag räknar med en svårnavigerad led och den största ensamheten under min tid på fjället. Under föregående etapp får jag dock information om nymarkering av leden, men jag vågar inte tro något förrän jag ser det med egna ögon. Tacksamt upptäcker jag att leden är nymarkerad mellan Västerfjäll och Tsielekjokkstugan och sträckan mellan Jäkkvik och Kvikkjokk blir en stor favorit.

Området runt Tjäurakåtan, med sina stora stenar, vattendrag som porlar och gröna fina tältplatser får mig att slå läger tidigt. För en gångs skull håller myggen sig på avstånd och jag kan sitta ute i eftermiddagssolen och läsa min bok.


Vid Västerfjäll förvånas jag av typiska skärgårdsbåtar med blå kapell, kanoter som sakta går genom vågorna och lättklädda människor som ligger på klipphällarna och solar. Jag lockas av att slå läger, men det är bara lunchtid och jag fortsätter vidare.

Kvikkjokk - Saltoluokta

Jag kommer till Kikkjokk och för tredje gången under min färd får jag åka båt.


Efter ett vänligt bemötande och en kort guidning genom Saggats deltalandskap sover jag inomhus. Men lika trött och slut som jag anländer ger jag mig av på morgonen. Det blir en kort och snabb march fram till en liten sjö där jag slår läger redan vid ettiden. Där äter jag min lunch och kryper sedan ner i sovsäcken för lite extra sömn.

Nu befinner jag mig på mer bevandrade etapper, vilket jag snabbt får erfara då jag precis som vanligt slagit läger bara ett par meter från leden. Utanför tältet kan jag höra när trötta vandrare passerar. Hädan efter när det blir dags för att slå nattläger, tänker jag söka mig en bit bort från leden.

På morgonen vaknar jag pigg och alert. De extra timmarna av sömn gjorde underverk. Jag ger mig av mot Pårtestugan, för att sedan kliva in i Sareks nationalpark. Vandringen i utkanten av Sareks skogar sliter hårt och jag bestämmer mig för att aldrig gå här igen, något jag idag skrattar åt. Det var inte så farligt och kan mycket väl tänka mig att återvända!

Med en förhoppning om bra väder kommer jag till Aktse. Min önskan är att komma upp på Skierfeklippan och få den vidunderliga vy så många pratat om. På morgonen smattrar regnet mot tältduken och när jag tittar ut ligger dimman lågt. Jag har svårt att bestämma mig, om jag ska vänta ut skitvädret eller ge mig av. Efter många om och men styr jag tillslut min kosa mot Saltoluokta fjällstation. Man har lovat ostadigt väder hela veckan och möjligheten att komma tillbaka är inte omöjlig. Tillsammans med två tyska tjejer lämnar jag det märkligt gröna glaciärvattnet, Aktse och Skirfeklippan bakom mig.

Saltoluokta - Kebnekaise

Saltoluokta fjällstationen ligger inbäddad i fjällbjörkskogen, inte långt från vattnet. I Saltoluokta väntar ny provoiant och en vilodag. Jag känner mig inte särskillt sliten men njuter av att läsa min bok och se alla vandrare som anländer stationen glada, trötta och lyckliga.


När jag ger mig av från Saltoluokta får jag en känsla av civilisation. Jag måste ta bussen till Vakkotavara där Kungsleden fortsätter. Men på bussen finns inga stressade portföljnissar, väldoftande damer med handväska eller skrikande skolungdomar. Bussen sprudlar av förväntan, människor klädda i friluftskläder på väg till sommarens fjällvandring.

När jag når Teusajaure får regnet mig att övernatta inomhus. Det blir mycket prat i stugans dunkel upplyst av ett par stearinljus. Jag är en av dom yngsta men lägger mig bland dom första. Men åter igen vaknar jag trött och outvilad. Det här blir sista natten i en mjuk säng under min vandring, då jag helt enkelt sover mycket bättre i mitt tält.

Med sikte på Kebnekaise viker jag tillslut av från Kungsleden. Redan nu känner jag igen mig, här har jag varit förrut. Det är spännande att komma tillbaka till platser man tidigare besökt. Mycket är sig likt här, dock har fjällstationen fått sig en ansiktslyftning. Människorna som springer i dörrar endast för personal är för mig okända. Jag lockas av att kika bakom men jag är inte längre personal här. Mitt anonyma ansikte är för personalen en vanlig turists nuna.

Tyvärr bjuder vädergudarna på ett blåsigt och gråmulet väder. Det blir ingen topptur för min del och istället gör jag en dagsutflykt till Tarfala. Väl tillbaka på stationen ryktas det om snö och dimma på Kebnekaises sydtopp, själv har jag njutit av solsken och vämre i ett fantstiskt stenlandskap med utsikt över glaciärerna och Tarfalasjöns gröna vatten.

Kebnekaise - Abisko

Jag lämnar Kebnekaise och nu återstår bara upploppet. Jag har ett fåtal dagar kvar på min vandring. Idag är det måndag och på onsdag kopplar mor och far åter husvagnen bakom bilen för att möta upp mig i Abisko. Kroppen mår bra. Visst blir jag trött av att gå, men känner mig inte sliten. Jag känner mig stark både fysiskt och psykiskt. Många jag möter funderar över ensamheten, något jag själv inte reflekterat över. Faktum är att jag inte en enda gång har sörjt över någon deprimerande ensamhetskänsla. Enda tillfället jag saknat en kompis är när tältet ska resas, vatten ska hämtas, maten ska lagas och allt annat som måste fixas innan man tillslut kan krypa in i tältet för en god natts sömn.

Under vandringen mot Abisko får jag uppleva en av turens mest fantastiska dagar. Jag vaknar upp kall och frusen i ett frostbeklätt tält. Solen strålar från en klarblå himmel, men jag har lyckats placera tältet i skuggan dit solen inte når förrän vid åttatiden. Dagens vandring innebär att jag ska passera Tjäktjapasset, Kungsledens högsta punkt med 1100 meter över havet. Solen strålar under hela dagen, luften är frisk och klar och jag njuter av en utsikt över dalgångar och bergstoppar.


Min sista natt slår jag läger strax innan jag når Abisko nationalpark. Jag har svårt att förstå hur otroligt nära jag är mitt mål. Under kvällen sprättas nödprovianten och jag får i mig mat som jag tidigare inte lyckats stoppa i mig. Det har varit svårt att få i sig tillräckligt med energi och kilona har rasat, men det är inget jag oroar mig för.

Sista dagen vräker regnet ner. I det lilla campinglägret som uppstått är vi få som trotsar regnet. Jag plockar ihop mitt tält och ger mig av mot mitt stora slutmål, Abisko. Det enda som existerar i mitt huvud är framåt och ger mig inte tid till någon lunchrast. Så händer det som inte får hända. I all iver halkar jag på en blöt spång, får ryggsäcken över huvudet och landar på mage bland några tuvor. Det hela gick bra men irriterar mig på min nonchalans och taggar ner på takten.

Vid halvtvå tiden på dagen anländer jag Abisko. Mor och far möts av ett gigantiskt leende. Det är svårt att förstå att jag faktiskt klarat mitt åtagande. Jag vet att det är många omkring mig som innerst inne tvivlat på ett lyckat genomförande och det känns skönt att jag tagit mig hela vägen och kan gå stark ur situationen.


Tillsammans med mor och far avslutar jag min strapats med en utflykt till Riksgränsen för att beskåda Sven Hörnells fantastiska bilder. Efter kan jag bara konstatera, många av de platser han fotograferat har jag faktiskt upplevt på riktigt!

Idag är jag tillbaka i vardagen, det går fort att åter vänja sig med samhällets alla bekvämligheter. Jag saknar detta kravlösa leverne, dagar som i stort består av att äta, sova och vandra. Alla bilder som fotats, kontakter som knutits och dagboksanteckningar som skrivits finns kvar och påminner mig ständigt om sommarens upplevelse. Jag ser tillbaka på en underbar sommar som gett mersmak. Nu ska nya drömmar förverkligas varför planering av nya äventyr är i full gång. Det enda jag kan råda dig till, är att våga förverkliga dina drömmar. Jag tror nämligen inte du kommer att ångra dig!