Kebnekaise 2008 (Del 7: Sydtoppen-Tuolpagorni)

Vi hade nått vår resas huvudsakliga mål; att bestiga Kebnekaises sydtopp. Och har man en gång kommit upp ska man också kunna ta sig ned - helst med livet och knäna i behåll.

Denna dag skulle bli synnerligen innehållsrik. Enligt planeringen skulle vi bestiga tre toppar och besöka ett vattenfall. Först i raden stod den topp vi framgångsrikt bestigit kvällen innan; Sydtoppen. Därefter väntade i tur och ordning Vierramvare, Tuolpagorni och Silverfallet.

När dagen grydde kunde vi konstatera att temperaturen krupit ned en skaplig bit under nollstrecket, samt att vi fått sällskap av ett ordentligt molnskikt.





Den bäck som så glatt porlade nedför de branta sluttningar igår hade alltså idag frusit. Och det rejält. Vi uppskattade att temperaturen under natten stundtals hade legat på omkring 268 K. Dock uppskattade inte kylan som medföljde denna uppskattning.

Men även om det var kallt som attan inne i stugan var det skönare än att trängas i ett tvåmannatält.

Efter frukostätning tog vi en rask morgonpromenad i det ljuva vädret, och snart kunde vi skåda Sydtoppen ännu en gång. Nu tog vi det betydligt lugnare, jag hade stoppat i fräscha batterier i kameran, så nu var det bara att plåta tills tummarna började blöda.









Medan jag och Björn stod och spände oss framför kameran knallade Axel upp på toppen, och kunde således ensam blicka ut över de förbannat fina vyerna. Björn gjorde honom snart sällskap, och till sist kom jag traskande med kameran i högsta hugg upp på toppen.

I skrivande stund kommer jag nu på att jag inte hade broddarna på första toppturen, men att jag denna gång lyckats komma ihåg dem. De orsakade faktiskt en positiv skillnad. I och med att toppen var ganska isig när vi besteg den gav de bra mycket extra grepp, något som stärkte ens självkänsla.

Här följer ett antal sedvanliga toppbilder:

Självklart hade jag och Björn svårt att hålla oss ifrån att ta ännu fler "spännisbilder":





För er som undrar varför Sydtoppen blir allt lägre - här följer en alternativ förklaring till global uppvärmning:



Allting har en ändå, och korven den har två. Efter att ha poserat länge och väl var det dags att bege oss nedåt igen. Första biten kunde vi begagna oss av regnkläder/sopsäck. Det förstnämnda gick som bekant fortare.

Den andra toppfärden samt sopsäcksåkningen finns på film, något jag kommer lägga ut inom en inte alltför avlägsen framtid. Mer om detta i kommande artiklar.



Snart nog började molnen leta sig uppåt, och innan vi visste ordet av var vi försvunna i en tät dimma. Dock var den inte värre än att man såg var man satte fötterna, men tack vare den lyckades jag ännu en gång med bedriften att "bomma" toppstugan. Självklart måste jag som den orienterare jag är ta så mycket genvägar som möjligt, men denna gång verkar jag ha sicksackat mig fram till den äldre toppstugan.



Vi begav oss i stadig takt nedåt. Om jag för ovanlighetens skull ska göra en lång historia kort - vi tog oss ned i Kaffedalen och åt lunch, knäna var nu riktigt illa däran, men lik förbannat kämpade jag på. Med vånda tog vi oss upp för Vierramvares branta sluttningar, besteg toppen ännu en gång och fortsatte sedan ned mot Tuolpagorni på andra sidan.



Mot all förmodan satt mitt högra knä kvar när vi nådde passet mellan Vierramvare och Tuolpagorni. Frågan var om det skulle hålla hela vägen upp på den senare nämnda toppen.

Nu började resans konstigaste och mest intensiva kamp. Björn hade varit först upp på både Kebnekaise och Vierramvare. En enda topp borde jag väl kunna "vinna". Nu gjorde jag dessutom ett ordentligt försök.

Björn och Axel gick som flera gånger tidigare iväg medan jag plåstrade om fötter och packade ryggsäck. Efter några minuters intensiv vandring var jag dock ikapp dem, och vi tog en välbehövlig paus,



Axel, som varken är topofil eller lite sjukt överdrivet tävlingsinriktad som oss andra två tog det lite lugnare - det rekommenderas om man ska ta sig upp på Tuolpagorni. Även om sluttningen inte är fullt så brant som till exempel Vierramvares finns det ingen direkt led upp, utan man får hoppa runt på stenblocken efter förmåga.

Bataljen intensifierades, Björn märkte nog vad jag höll på med. Han gick snabbare och snabbare, och jag höll jämna steg med honom. Till slut brast tålamodet, Björn började springa och jag svarade direkt. Mjölksyran var nu nära öronen, och hjärtat kändes som att det skulle sprängas. Nog för att jag är någorlunda framgångsrik inom konditionsidrott, men nu hade jag varken den kondition eller styrka jag var van vid.

Till slut kände jag att jag inte kunde hänga med längre, men precis då stannade Björn efter att ha gjort en klassisk Jörgen Brink-väggning. Även om mitt tempo sjunkit markant var det tillräckligt för att hålla undan, och jag kunde som förste man av oss tre ta mig upp på toppen.

(Sen kan man ju diskutera var toppen verkligen ligger. Själv tog jag mig upp till toppröset, Tuolpagornis högsta punkt. Björn hävdade däremot att den egenliga toppen låg på andra sidan toppröset och att han således skulle hunnit upp först, men det kan man diskutera i evighet. För mig var det en välbehövlig personlig seger. Och kan man räkna snö och is som högsta punkter kan man enligt min mening även räkna sten - det är trots allt det fjällen till största delen består av, vara sig den är staplad för hand eller ej.)













Tre toppar bestigna, två av dem dessutom två gånger. Men än var varken vandringen eller dagen över. Innan mörkret föll (eller innan det blev mindre ljust) skulle vi hinna med både nedfärd och vattenfall. Klockan var nu omkring 15.30 på den tredje vandringsdagen. Skulle verkligen tiden räcka till? Knät strulade mer än någonsin, och extra jobbigt var det utför. Det var bara att bita ihop - nu skulle det vandras!