Svårvadat i Sarek

Sommaren 1999 var det åter dags för mig att ge mig ut på en Sarekvandring. Den skulle bli mycket annorlunda de tidigare: Jag skulle vandra tillsammans med två vuxna män - min bäste vän Tommy och min svåger Christer. Visserligen var bägge aningen överviktiga, men jag bedömde (och det gjorde de själva också) att båda hade en god grundkondition. Tommy är gammal fotbollsspelare och på den tiden en mycket aktiv motionscyklist. Christer spelade tennis någorlunda regelbundet och joggade några gånger per vecka.

Mina medvandrares fjällvana var däremot i det närmaste obefintlig. Christer hade bara sett fjäll på vykort och över huvud taget aldrig varit någon ”naturmänniska”. Tommy hade genomfört en lättare vandring i trakterna runt Helags år 1976. Anledningen att de ändå följde med på denna vandring var att båda hört mig och Livskamraten prata lyriskt om våra vandringar.  

Förberedelser vid Kebnats

På den tiden kände jag mig urstark. Utan problem kunde jag bära en bit över 30 kg långa sträckor. Jag snarast njöt av belastningen. Och vår packning var ganska tung. Temat för vår vandring skulle nämligen vara god mat och dryck samt litteratur. Var och en av oss skulle ha med sig någon god överraskning och dessutom två böcker som betytt något för oss. Varje dag avslutades med något riktigt kulinariskt. Sedan vi krupit ner i sovsäckarna turades vi om att läsa ett avsnitt högt ur våra medhavda böcker. Vi förklarade varför och på vilket sätt just denna bok betytt något speciellt för oss, och sedan diskuterade vi en stund. Gemytligt och intressant. Det tillförde en ny dimension till vandrandet. 

Båtfärden till Saltoluokta

Det är ju lätt att förstå att dessa båda teman – mat/dryck och litteratur – gjorde att vikten blev ganska rejäl. Mina båda vandringskamrater bar drygt 25 kg och jag drygt 30.

I början av sommaren hade vi vandrat några mil på Bergslagsleden – Leken-Mullhyttan med övernattning i Sixtorp – med ca 25 kg i säcken. Vid den vandringen var det Tommy som hade det besvärligast. Jag visste ju också att han var ganska ”väderkänslig”, så var det någon jag oroade mig för, så var det honom.

Vandringen startade i Saltoluokta, fortsatte in genom Basstavagge, vidare norrut genom Ruohtesvagge, förbi Ahkka till Ritsem. Redan i allra första backen upp från Saltoluokta förstod jag att denna vandring inte skulle bli precis som jag tänkt mig. Christer hamnade tidigt på efterkälken och flåsade mycket tungt vid de pauser vi gjorde – och de blev allt tätare.

 Tung första uppförsbacke

Till råga på allt lyckades jag ta fel väg. Vi följde vinterleden mot Bietsavrre en bra bit innan jag upptäckte misstaget. Vid det laget började jag undra om vi skulle hinna med båten till Rinim nästa dag. När jag yppade mina farhågor för mina medvandrare var det faktiskt Christer som föreslog att vi skulle fortsätta vandra – även om det skulle bli sent – nästan ända fram till Sitojaure, för att vi säkert skulle hinna fram innan båten avgick vid 10-tiden. Sagt och gjort. Vi vandrade fram till en liten bäck strax ovanför trädgränsen någon km från sjön.

Morgonen därpå kom överraskning nummer två: Det tog VÄLDIGT lång tid för Christer att vakna och packa, vilket illustreras väl av denna bild.

Men – vi hann med båten och fick på detta sätt en underbar start på färden. Dagen var vacker och båtturen fantastisk. 

Färskt stenras nedanför Takartjåkkå

Fotvård

Vi genomförde tre vad i Basstavagge och slog läger ganska nära vattendelaren.

 Förberedelser för vad

Mäktig omgivning i Pasdtavagge

Kvällstvätt

På natten började det regna och det fortsatte natten igenom – ett intensivt strilande – och därtill började det blåsa – från väster förstås. Och regn och blåst fortsatte hela nästa dag. Under sådana omständigheter tog morgonproceduren än längre tid, men så småningom kom vi iväg.

Mycket snart kom vi fram till jokken från Alep Basstejiegna – och den var grym. Den såg faktiskt farlig ut. Vi följde den uppströms i hopp om att finna en snöbrygga, men all snö var bortsmält. Dessutom visade det sig att glaciärtungan var helt snöfri – och såphal. Jokken kom ut under glaciären i två armar. Däremellan fanns ca 20 meter fast mark där man kunde pausa.

Bilden nedan väcker mycket starka minnen. Jag är både glad och förvånad över att jag faktiskt tog fram kameran.

Jag ville verkligen inte kliva ner i det iskalla och starkt forsande vattnet, så det fick bli glaciärtungan. Den lutade otäckt mycket och många av alla de stenar som låg utspridda på isen, lossnade och rutschade iväg när man rörde dem. Mycket, mycket, MYCKET sakta började jag hasa mig över isen – från sten till sten. Ibland blev jag tvungen att vända tillbaka och ta en väg lite högre upp. Bakom mig såg jag Tommy sakta följa mina spår, men Christer hamnade bara högre och högre upp. Det såg inte ut som om han kom framåt... bara uppåt...

Jag har svårt att bedöma hur lång tid det tog för mig att passera den första jokk-armen, men det var med en mycket stor lättnad som jag gled ner till den fasta marken innan det var dags för nästa jokk-arm. Jag gled ner och siktade på en ganska stor sten eftersom marken runt om såg ganska lerig ut. Jag har sällan blivit så förvånad – och rädd – som när jag landade på den stenen! Den började sjunka ner i lervällingen! Snabbt! Några snabba kliv mot nästa sten - lera upp till knäna och en mycket tydlig känsla av att snart sitta fast. Upp på nästa sten – som genast började sjunka! Och vidare – mot nästa och nästa… Först ända framme vid nästa jokk blev marken någon stadigare. Jag kunde sitta ner och pusta ut.

Tommy hade uppmärksammat vilka problem jag hamnat i och valde – klokt nog – att fortsätta uppe på glaciären. Christer tycktes mycket sakta bara hamna högre och högre upp… Hur lång tid skulle det ta innan han kommit över…?

Sedan Tommy kommit fram till mig kom vi överens om att vada den andra armen. Den var inte lika strid och glaciären ovanför var rik på sprickor och såg allmänt besvärlig ut. Det var vansinnigt kallt, men snart var vi över båda två. 

Måste jag tillbaka?

Vid detta tillfälle tog jag fram en liten bandspelare och pratade in precis vad som hade hänt och hur jag kände mig just då. Ljudet tar mig direkt tillbaks. Jag hör hur jag frös. Jag hade inte tagit på mig något varmt och torrt, för jag förstod vad jag måste göra. Christer hamnade högre och högre upp…

Det var bara att kliva i och vada tillbaka och sedan – decimeter för decimeter – hasa tillbaka hela vägen över glaciären och upp mot den plats där Christer hade fastnat. Jag tog över hans packning och sedan bar det åter västerut – från sten till sten – snett ner mot den sista jokk-armen.

Man kan lyssna på ljudupptagningen här. (Hoppas jag.)

När vi alla tre var över hade det gått drygt två timmar sedan vi startade jokkpassagen. Regnet, blåsten, det iskalla vattnet, den såphala glaciären, den fysiska och psykiska anspänningen – allt detta gör denna jokkpassage till den överlägset jävligaste jag genomfört.

Innan vi slog läger vadade vi också jokken från Soabbevagge – ett brett, men tämligen okomplicerat vad. Sedan slog vi läger och låg still i två nätter. Både regn och vind tilltog och det ösregnade nästan oavbrutet.

Vi lämnar Pastavagge

Pierikjaure

Regnet upphörde till slut. Vi fick en riktigt vacker dag följd av en halvskaplig. Vandrandet gick dock långsamt. Inte nog med att Christer var trött - han drabbades av tandvärk också. Det blev en rotfyllning av det hela efter hemkomsten. Det gjorde ju inte honom så talför. Inte heller Tommy pratade på som vanligt. En viss oro började spridas i kroppen. Vad skulle slutresultatet av den här vandringen bli? Och då hade vi ännu inte vadat Suottasjjåhkå...

Det är svårt att med ord beskriva ett besvärligt vad så att en läsare - drygt 10 år senare - förstår hur det faktiskt var. Bilderna från det förra vadet är ju inte speciellt tydliga. Dessutom så slutade kameran att fungera sedan vi passerat Smaila. Innan dess hade vi emellertid vadat över Tjågnårisjågåsj. Från det vadet har jag en bild på min svåger Christer som försiktigt tar sig över. Det tillhörde INTE de allra besvärligaste vaden. 

Tjågnårisjågåsj

Vandringskompis Tommy på Skarja bro

Efter någon dag kom regnet tillbaka. Inte så kraftigt som tidigare, utan ett strilande av små droppar - så små att man ibland struntade att ta på regnkläder. När sedan vinden tilltog var vi både fuktiga och frusna. Då var det dags att vada Suottasjjåhkå...

Jokken var inte speciellt strid, men den var djup och fylld med hala stenar som ömsom låg strax under och strax över vattenytan. Den var dessutom så bred att det var omöjligt att sia om vilken väg som skulle vara den bästa.

Vattnet var svinkallt. I varje fall uppfattade våra fuktiga och frusna kroppar det så. Det skulle inte vara förknippat med någon fara att kliva ner i vattnet, men - vi ville inte! Var och en fick göra som den behagade. Jag började - trots halkan - att kliva från sten till sten. Christer följde mig på avstånd och Tommy letade ett annat alternativ lite längre uppströms. Ibland var avståndet så stort mellan stenarna att jag blev tvungen att hoppa. Det var med en viss oro jag tyckte mig märka att stenarna blev färre och färre. Och... när jag hade passerat drygt halva jokken fanns inga stenar inom räckhåll. Jag kände med staven - midjedjupt.

Nu fanns två alternativ: Antingen balansera på den översköljda stenen jag stod på, samtidigt som jag tog av mig byxor, strumpor och kängor, eller - ta mig tillbaka. Jag valde det sistnämnda, men upptäckte efter ett tag att jag inte mindes vilken väg jag kommit. Helt plötsligt är mitt enda alternativ att hoppa ca 1,5 meter och landa på en sten med från-lut strax under vattenytan. Jag visste att jag skulle ramla i om jag hoppade, ändå var det just det valet jag gjorde, för - kanske hade jag fel... Jag lutade mig bakåt - tog sats - hoppade - och hade fel! Jag ramlade inte!

Nu var ju inte problemen över i och med detta. Vi hade ju fortfarande inte kommit över jokken! Men jag och Christer bestämde oss för djup-vad. Vi tog av oss kläder och kängor och vandrade - från knä- till midjedjupt på en fin sandbotten. Ungefär halvvägs fanns en sandrevel där man kunde pausa.

Sedan jag kommit över hela vadet upptäckte jag att Christer stod framålutad på sandbanken en bra bit ut i vadet. Trots att jag ropade till honom hörde jag inget svar, och när han stått där i kanske en minut kände jag mig tvingad att gå ut till honom.

Han stod - huttrande: Jag fryser...

Jag tog hans ryggsäck och ledde honom till stranden, hjälpte honom att få på sig varma kläder och kängor och lät honom låna mina varma vantar. Så småningom dök Tommy upp. Han hade halkat i och var blöt om fötterna, men i övrigt hade han klarat sig.

Dagen var inte speciellt långt gången, så vi stannade och åt lunch i duggregnet. Mina medvandrare hade nog önskat att vi slagit läger redan där, men jag var överraskad av svårigheterna över Suottas och jag visste att vi skulle över en jokk till - Rakkasjåhkå. Tänk om den var lika jäklig? Det skulle inte kännas bra att börja nästa dag med ett lika besvärligt vad som dagens. Därför föreslog jag att vi skulle fortsätta ytterligare ca 4 km. Det är nog de längsta kilometrarna jag vandrat. Rakkasjåhkå var inget större problem. På andra sidan var det snårigt och en rejäl brant upp till tältbar plats. Den var sannerligen inte bra, men ingen tänkte gå en meter till. Tältet hade inte stått upprätt i många minuter innan samtliga vandrare hade somnat - utan att ha ätit någon kvällsmat.

... och nu ökade regnet i styrka...

Mitt i natten - jag kan inte ens gissa vad klockan var - vaknade jag och var fruktansvärt hungrig. Regnet vräkte ner, men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte koppla bort hungerkänslorna. De båda andra snarkade i godan ro, men jag lyckades inte somna om. Istället tog jag på mig regnkläderna, greppade en Trangiakastrull och hasade mig ner genom snåret till jokken efter vatten. Jag hade något i ryggsäcken som ännu inte använts, och mina medvandrare kände inte till det. Fördelat i ett antal små plastpåsar hade jag mjölblandning, bakpulver och brödkryddor. Dessutom hade jag med mig messmör. Där i mörker och ösregn, precis i början av Ahkkas sydsluttning, satte jag igång att grädda bröd. Det stod inte på innan Christer började röra på sig och när han sedan viftade med ett bröd under näsan på Tommy började också han att vakna upp.

Jag hade många påsar. Vi frossade. Till detta drack vi några klunkar Kapenlöjtnant. Sedan la vi oss ner och somnade om.

Nästa morgon hade det slutat regna och jag väcktes med frukost på sängen - sent. När jag kikade ut genom tältöppningen mötte jag en underbar syn: Ahkka låg där och myste med en nypudrade hjässa. Och vi myste vi också. Efter att ha studerat kartan mycket noga hade jag kommit fram till att bästa vägen till Änonjalme var att vandra på Sjnjuvtjudis östkant för att ha vacker utsikt ner i dalgången och upp mot Ahkka. Så snart vi lämnade dalgången bakom oss skulle vi svänga mot NV. Efter ca 1 ½ km skulle vi då lämna det gröna och komma upp på en fjällkant innan vi kom fram till Padjelantaleden.

Några av er kanske redan nu höjer på ögonbrynen och tänker - Vilken fjällkant? Det undrade jag också när vi inte alls såg till någon sådan, utan marken bara blev blötare och blötare. Flera gånger var jag tvungen att ta fram kartan och titta. Mina båda medvandrare såg det också: Det ska vara kalfjäll här!

Till sist kom vi dessutom fram till en bred och djup bäck som helt blockerade vår väg. Fötterna var redan blöta av allt klafsandet i det veritabla träsket, så utan någon egentlig tvekan klev vi i och tog oss över. Efter ytterligare en mycket kort bit var vi framme vid Padjelantaleden.

Men - vad var det frågan om? Vi hade visserligen lämnat Sareks nationalpark bakom oss, men inte kunde det väl vara så att man bara därför inte var så noga med detaljerna på kartan? Men så var det uppenbarligen. När jag kom hem skaffade jag mig en ny BD 10:a. Där var min fjällkant markerad med täta, vågräta, blå streck! Så - det här misstaget var inte mitt - det var Lantmäteriets!

Alltså - vi åkte hem, var och en till sitt. Efter flera veckor stötte jag på Tommys sambo Agneta. Hon stannade mig och sa: Det glöder om Tommy. Han är lycklig. Han tänker återvända - snart.

I efterhand fick jag reda på att han var glatt överraskad över sin egen förmåga att tåla skitväder och andra svårigheter. Han kände att han behärskade även svåra situationer och faktiskt kunde njuta av dem. Tommy och jag hade redan då en lång historia tillsammans. Vi hade varit bästa kompisar under gymnasietiden men sedan vuxit ifrån varandra. Under en period på 70-talet hade vi åter kontakt och gjorde faktiskt en lättare vandring kring Helags 1976 - men sedan gled vi ifrån varandra igen och hade enbart sporadisk kontakt. På 90-talet tog vi upp lite tätare kontakt igen, men i och med denna hiskeliga Sarekvandring så var kontakten definitivt knuten igen. Tommy har kommit att bli min allra flitigaste vandrarkompis vid sidan av min Livskamrat. Och det har blivit mer än fjällvandringar. De har blivit våra allra bästa vänner - tack vare den jävligaste Sarekturen jag genomfört.

Ja, men svågern Christer då? Han med tandvärken? Någon vecka efter hemkomsten hörde min syster av sig. Christer hade då fixat sin onda tand. Han hade varit ganska fåordig när han kom hem, men han hade i varje fall avslöjat att det var en fullständigt makalös upplevelse. Han hade varit fruktansvärt trött - tröttare än någonsin tidigare - men han skulle för allt i världen inte vilja ha vandringen ogjord. Det hade blivit en oförglömlig upplevelse på mer än ett sätt. Han måste ha varit övertygande, för bara något år därefter följde min syster med på en liknande vandring. http://www.utsidan.se/cldoc/med-syrran-i-sarek_15774.htm

Sedan dess har Christer dessutom deltagit i ytterligare två vandringar tillsammans med mig.