Jämtlandstriangeln med guldkant

Dag 1: Storulvån - Sylarna 16 km

Nattåget var ett par timmar försenat när vi ankom Enafors en ljuvlig torsdagsförmiddag i början av september. Planen denna gång var att vandra den klassiska Jämtlandstriangeln. Jag har varit i Jämtland åtskilliga gånger på vintern och åkte så sent som i våras samma runda på skidor, men detta skulle bli mitt första besök i Jämtland sommartid. Väninnorna och jag stuvade in oss i bussen som tog oss sista biten fram till Storulvån. Det var gott om medvandrare på bussen, bl. a. en idrottsklass från Kalmar som skulle på tälttur. Väninnorna och jag tänkte göra en lyxtur denna gång och bo på stationerna, äta god mat och dricka gott vin.

Framme i Storulvån gjorde vi en sista justering av packningen och lämnade lite reskläder i ett förvaringsskåp innan vi med pigga ben och strålande humör spänstade iväg över bron över ån som gett Fjällstationen dess namn. Vädret var milt, soligt och nästan vindstilla. En sådan drömstart!

Tågförseningen hade gjort att vi inte började gå förrän kvart över tolv så efter bara ca. fyra kilometer bestämde vi oss för att äta lunch. Vi slog läger i slänten strax efter den långa hängbron över Lill-Ulvån och plockade fram köket. Först soppa, bröd och salami och sedan kokkaffe och mjölkchoklad. Vi njöt av solen, utsikten och maten och kände oss hur nöjda som helst. Efter en timmes lunchpaus krängde vi på oss ryggsäckarna igen och vandrade vidare mot Sylarna. Vägen är lättvandrad och vi mötte en del andra precis som man får räkna med på en av Sveriges mest vandrade leder. Trots detta känns fjället ändå fridfullt och som bara gjort för just oss. Jag älskar att svepa med blicken över kalfjället och ta in de oändliga vidderna som bara befolkas av renar, lämlar och andra djur. Apropå lämlar, det märktes verkligen att det är lämmelår i år. Vi hade inte gått många meter förrän vi såg den första och det kom att bli hundratals senare under turen. De är ganska söta och ser väldigt lustiga ut när de springer snabbt, snabbt på sina korta små ben med gungande feta gumpar.

Vi tog en kortare paus vid vindskyddet vid Spåime för att fylla på med lite energi i form av nötter och russin. En sådan här fin dag kan man ju rasta precis var som helst men vindskyddet ligger ju väldigt strategiskt på precis halva vägen mellan fjällstationerna så det passar så bra att stanna där. Efter Spåime är det en lätt sträcka ett antal kilometer med först ganska flackt parti över högslätten och sedan nerför till Enan som också är en å. Efter bron över Enan börjar sedan stigningen upp till Sylarnas fjällstation. Denna sträcka är bara tre kilometer men kan kännas ganska seg eftersom man nu har ett antal kilometer i benen och det går uppför mest hela tiden.

Framme vid Sylarnas fjällstation välkomnades vi med ett glas kall saft i receptionen och fick vårt trebäddsrum som vi hade förbokat. Rummen är enkla men bra och innehåller en våningssäng, en bäddbar soffa samt ett tvättställ. Dusch och toa finns i korridoren. Eftersom vi var svettiga efter vandringen skyndade vi oss till bastun. Det kändes skönt att vila de ömmande musklerna i den varma bastun. Efteråt tog vi itu med matlagningen. Vi hade med oss torkad tortellini och parmesanost i packningen men butiken erbjöd en bit Kvibille ädelost samt grädde och då kunde vi inte motstå lusten att göra en ädelostsås till tortellinin. Självhushållsköket är mycket väl organiserat med rader av kokplatser och alla redskap och kastruller som man behöver. Det är trevligt att stå där och laga till sin middag och byta några ord med spisgrannen om dagens vandring, andra turtips och kanske ett recept på lättlagad fjällmat. Middagen blev supergod! Vi hade också släpat med oss ett par flaskor rött vin på petflaska, vilket inte gjorde det hela sämre. Vinet väckte en del avundsjuka blickar och frågor från andra vandrare. ”Åh, säljer de vin i butiken?” ”Nej, det får man själv bära upp.” blev vårt svar.

Mätta, nöjda och trötta satt vi en stund i den mysiga matsalen och småpratade men snart kände vi alla att sängen lockade. Jag försökte läsa några sidor i Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” men kom inte lång innan ögonlocken trillade ner.

Dag 2: Sylarnas fjällstation – Lillsylen – Slottsdalen – Storsylen – Sylarnas fjällstation ca. 14 km.

Vi vaknade kvart över sju efter många timmars djup sömn och kände oss på nytt starka och pigga om än lite stela i vissa muskler. Vädret såg högst lovande ut för en toppbestigning så vi packade för dagstur i sylmassivet. Vi åt en stadig frukost som stationen erbjöd och laddade med extra mycket god blandgröt för att energin skulle räcka många timmar. Halv nio stegade vi i väg uppåt Slottsdalen. Flera andra sällskap hade samma mål som vi denna fina fredagsförmiddag. Till att börja med är stigen lätt att följa men den blir svårare att se efter vadet över den lilla bäcken högt upp i Slottsdalen. På nivån 1380 diskuterade vi hur vi skulle fortsätta. Till sist enades vi om att först bestiga Lillsylen som är 1702 m hög och sedan möjligen fortsätta på kammen mot Storsylen. Klättringen upp till Lillsylen skedde från nordväst och är tämligen enkel och inte särskilt ”luftig” om man bara håller sig borta från kanten åt sydost närmast Slottsdalen. Utsikten från toppen var magnifik! Särskilt får man en bra utblick över resten av Sylmassivet och även västerut in i Norge. Detta är en topptur att rekommendera för dem som har anlag för svindel och egentligen inte tycker om höjder.

När mina väninnor såg branterna åt båda håll från Lillsylens topp där vi skulle klättra ner för att följa kammen så vägrade de blankt att gå denna väg. Jag argumenterade inte emot för gillar man inte höjder så gör man inte. Vi gick samma väg ner igen men stannande strax över 1300-metersnivån vid bäcken som kommer från det stora snöfältet. Där lagade vi soppa, kokte te, kaffe och njöt i solen. Som underhållning fick vi se en fjällvråk som jagade och tog ett byte, med största sannolikhet en lämmel. Vi såg hundratals lämlar denna dag och de fanns även högst upp mot topparna. Jag såg flera gånger hur de satt och ivrigt tuggade i sig mossa, vilket är deras huvudsakliga föda. En lämmels liv består i stort sett bara av tre saker: äta, bajsa och föröka sig. De blir snabbt könsmogna (efter 20-30 dagar) och kan om tillgången på föda är god få fyra till fem kullar under en säsong. Inte undra på att hela fjället kryllade av dessa gnagare.

När vi ätit, vilat och diskat var klockan ännu inte mycket och jag bestämde mig för att jag ändå ville upp på Storsylen också. Mina vänner tyckte att det räckte med höjder för idag och valde att gå tillbaka till fjällstationen. Jag började stigningen uppåt på Pyramidens nordsida. Namnet på detta berg står inte utsatt på fjällkartan utan bara höjden 1624. Den första biten är relativt enkel men när man närmar sig kammen blir det brantare och man får ta händerna till hjälp ibland. Jag höll mig väster om Pyramidens topp och siktade på det som kallas Mellansylen.  Eftersom vädret var så fint, soligt, torrt och nästan vindstilla var det lätt att orientera sig och se vilken väg som var enklast. Från Mellansylen fortsatte jag åt sydost utmed kammen till riksröse 155B. Den sista biten upp till Storsyltoppen är väl markerad av norska turistföreningen med röda T som är målade på berget. En massa norrmän hade kommit upp från västsidan så det var plötsligt gott om folk på berget. Norrmännen gör denna dagstur i huvudsak från Nedalshytta dit de kan komma med bil. Utsikten från Storsylen var naturligtvis också mäktig. Det är en läcker känsla att följa kammen ovanför glaciären och titta ner på dess sprickor och blånande is. Även utblicken över Slottet åt öster och Templet i sydost var imponerande. Eftersom det nästan var vindstilla stannade jag en god stund däruppe för att ta in alla intryck. Jag skrev in mig i den svenska topploggboken men den norska var redan fullskriven.

Så småningom började jag nerstigningen ungefär samma väg som jag kom upp men jag gick lite längre ut åt öster för att även passera Pyramidens högsta punkt och sedan ner därifrån åt nordost. Sträckan tillbaka gick snabbt och jag var nere vid Sylälven på en dryg timme. Under vandringen ner fick jag se först en vacker regnbåge söder om Herrklumpen, berget vid Sylstationen och sedan en längre norrut. Regnbågarna varslade ju naturligtvis om regn och mycket riktigt började det också regna precis när jag kom ner till älven. Jag sprang den sista biten uppför slänten för att slippa dra på mig regnkläderna.

Trött och med ömmande knäleder anslöt jag mig till mina vänner vid 18-tiden. De hade haft en skön eftermiddag i solen utanför stationen. Vi gick till bastun för att slappna av en stund innan middagen. Det märktes att det var fredag för denna kväll var det betydligt fler gäster än gårdagen. Också i köket var det full rulle. Ett glatt gäng ungdomar från Friluftsfrämjandet intog köket och lagade diverse läckerheter men alla samsades och hjälpte varandra så att samtliga kunde få sin middag klar. Vi hade en annan sorts tortellini idag med ricotta-ost och spenat. Till detta hade vi lite citronolivolja och flagad parmesanost och det sista av rödvinet. Ack så bra det satt!

Efter skuttandet i bergen är man ju inget partylejon precis utan ganska snart efter middagen och disken längtade jag efter en binge. Det blev inte mycket Bulgakov den kvällen heller.

Dag 3: Sylarna - Blåhammaren 19 km

Steg upp klockan sju efter en ljuvligt lång och skön natt. Vi började med fjällstationens fantastiska frukost även idag som innehåller allt man kan drömma om. Sedan packade vi, städade rummet och gav oss av mot nästa mål som var Blåhammaren. Vi kom iväg kvart i nio. Första biten är samma led som vi gick i torsdags ner till bron över Enan. Sedan skråar man uppför Västra Endalshöjden, en stigning på cirka 160 meter. Därefter följer ett parti med i huvudsak svag sluttning nerför till rastskyddet vid Enkälen. Vi var oerhört lyckosamma med vädret för solen lyste på oss mest hela tiden. Annars fanns det en hel del moln på himlen denna dag och när vi vände oss om för att betrakta Sylmassivet så låg det insvept i täta moln. Tur att vi inte skulle bestiga toppen där idag. Det hade inte varit något nöje och säkert besvärligt med blöta och hala stenar och noll sikt. Senare fick vi höra ett gäng med fem norska ungdomar hade tappat orienteringen på berget den dagen och inte vågat ta sig vidare för att det var så brant. De hade tvingats övernatta på en klippavsats. Jag kan förstå att det kan bli svårt om sikten är dålig och man varken har kompass eller GPS. Nedanstående bild visar Östersundspostens artikel om de norska ungdomarna.

Det blåste friskt på fjället denna dag och många vandrare hade lunchpaus ungefär samtidigt som vi. Eftersom ingen av oss tycker om att trängas på fjället så fortsatte vi en femtio meter förbi rastskyddet och sedan ner till vänster till en liten sjö som låg där. Här kunde vi få lä i slänten för den sydliga vinden och samtidigt hämta vatten till matlagningen. Vi unnande oss en lång, skön lunch och njöt av septembersolen.

Efter denna vederkvickande vila fortsatte vi mot Blåhammaren. Slätten man går över är imponerande med sin vidsträckthet, sina mjuka höstfärger i brunt och olivgrönt och renar som här och var går och betar. Vi såg även en flock med ripor som flög upp skrämda av oss.

När slätten tar slut vidtar den nästan fyra kilometer långa backen upp till Blåhammarens fjällstation. Det hade nu börjat mulna och vi kände att sämre väder var på väg från söder. Vi tog ut stegen för att komma fram och kunde nöjda stiga in i fjällstationen kvart i tre. Vi hade varit för sent ute med att boka rum för natten så det fick bli golvbädd denna lördagskväll. Den i vida kretsar berömda middagen hade vi däremot lyckats boka vilket vi var oerhört nöjda med. Vi köpte varsin pilsner och satte oss i förstugan. Det dröjde inte lång stund förrän vi hörde regnet börja trumma mot fönsterrutan. Åh, vilken tajming! Vi fördrev tiden fram till middagen med bastubad, läsning och samtal med andra vandrare. De fortsatte att komma folk hela tiden och stugan började onekligen kännas ganska välbefolkad. Att det skall vara så himla poppis att vandra i fjällen?!

Vi blev 111 sittande middagsgäster tillsist! Detta var säsongsrekord och det kan inte ha varit många fler vid något tidigare tillfälle för det satt folk nästan överallt. Det tog förstås tid att förpläga så många men personalen gjorde en fantastisk insats och serverade en sagolik måltid. Alla fick varm, god mat och i riklig mängd. Menyn? Jo, rökt renkött med blåbärssås till förrätt, sedan pestobakad lax med potatisstomp och tillsist fransk chokladtårta med blåbärsgrädde. Till detta utsökta viner. Vem har påstått att fjällvandring bara är för asketer?

Efter denna måltid återstod bara att uppsöka sin golvbädd. Vi blev tilldelade damernas omklädningsrum och det funkade bra förutom störande inslag från vissa herrar som envisades med att gå på den toalett som fanns där inne. Om jag skall vara lite efterklok så kanske inte en lördagskväll är den optimala tidpunkten för ett besök på Blåhammaren. Maten var visserligen lika bra som någonsin men den sköna avslappade stämningen hade ju lite svårt att infinna sig när det mer känns som en sardinburk. Ljudnivån blev av naturliga skäl väldigt hög med så många gäster och innan matsalen öppnades fanns det nästan ingen stans att vara. Nästa gång skall jag boka en vardagskväll.

Dag 4: Blåhammaren – Storulvån  12 km

Vid frukosten nästa morgon var det dock inte så värst trångt. Några av de gladaste sällskapen igår kanske tog sovmorgon, vad vet jag? Det hade regnat ganska kraftfullt större delen av natten och höll fortfarande på när vi steg upp. Hur som helst så upphörde regnet lagom tills att vi hade stuvat ner våra prylar och ätit färdigt. Vi drog med raska steg iväg mot Storulvån. Det är ju en tämligen lättsam vandring med mestadels flack mark eller nerförslut. Detta noterades tacksamt av en av vännerna som dragit på sig en förkylning och inte var i bästa vandrarform denna söndag.  Vi spurtade förbi ett stort gäng som hade siktat in sig på rast vid Ulvåtjärnen och vadade utan svårighet Storulvån på de betongbalkar som lagts ut för att underlätta. Sedan fortsatte vi ytterligare en kilometer till en liten sjö på högersidan av leden. Där fick vi häpnadsväckande nog åter solsken och kunde koka kaffe och mysa en stund alldeles vid foten av Stor-Ulvåfjället. Vi gjorde oss ingen brådska eftersom det var så skönt väder igen.

Kvart över ett checkade vi alla fall in på Storulvån och fick vårt rum som bara vi skulle sova i. Det kändes lyxigt att slippa trängas efter folksamlingen på Blåhammaren. Vi åt lunch i restaurangen och lade oss en stund på sängarna efter maten. Det kunde inte hjälpas att det blev en liten tupplur. Jag inhandlade en guidebok om Jämtlandsfjällen av Johan Ranbrandt som jag satt och läste uppe på loftet. Fick genast lust att ge mig ut på nya turer. Det finns ju så många härliga märkta eller omärkta leder att vandra! Efter denna slappa eftermiddag badade vi bastu, åt middag och samspråkade med några herrar som skulle ut på samma runda som vi just gjort. De såg fram emot turen och ställde en massa intresserade frågor.

Dag 5: Storulvåns fjällstation – Stor-Ulvåfjällets topp – Storulvåns fjällstation  ca. 5 km

Det hade regnat en del under natten och regnade även på morgonen. Vi åt en lång frukost och gjorde oss ingen brådska. Efter att ha satt vår packning i bagagerummen i väntan på kvällens avfärd, packade vi lite regnkläder, mössa och vantar och gav oss av för en kortare dagsutflykt. Molnen hängde lågt och det blåste en del så vi skippade att gå upp på Getryggen som vi först hade planerat. I stället tog vi sikte på Stor-Ulvåfjället som är 1070 m högt och såg ut att ligga under molnen. Första kilometerna var riktigt skapliga och vi såg fram emot att komma upp på berget och få fin utsikt men när vi bara hade några hundra meter kvar till toppen så drog ett surt och otrevligt regnmoln in och svepte in oss i ett blött töcken. Vi såg inte ett smack av den tilltänkta utsikten. Nå ja, vi skall väl inte klaga som har haft fyra fina dagar på denna tur. Vi fick vackert kliva ner från berget och eftersom regnet nu bara tilltog i styrka så kände vi att det fick räcka för denna gång. Vi försjönk i litteratur på fjällstationen i stället tills det blev dags för att lämna fjällen för denna gång.

När vi i skymningen inväntade nattåget på Enafors station lättade molnen och en sned kvällssol belyste Storsnasen och färgade den blodröd. Genast fick jag tillbaka den där känslan i bröstet som gör att jag aldrig kan få nog av fjällen. Jag vill ut, upp, igen!