Hon drömde om en sommar till fjälls och fick en höst på köpet.

Molnen dansar snabbt över den klarblå himlen och jag hamnar bakom gång på gång. Det finns så mycket att tittta på och det finns så mycket att fundera över. Bakåt syns Snashögarna och den gamla strandlinjen på Getryggen. På höjden framför oss syns den orangefärgade grävmaskinens konturer. Vi tar ett stopp i vindskyddet vid Spåjme, det är skitigt och i var och varannan vrå ligger kvarglömda strumpor och mössor. Men vi har ingen brådska någonstans.

Det är i början av september, solen är på väg ner bakom bergen och framför oss ligger Sylarnas fjällstation vackert inbäddat vid foten av massivet. Leden är stenig och bred efter alla de kängor som vandrat i dessa spår genom alla år. Vinden tar i, det är emellanåt svårt att hålla sig kvar på spängerna och det händer att det blir ett djupdyk i vegetationen utanför leden. Vi har lämnat Storulvån och som så många andra en gång varit, är vi också på väg. Men det är eftermiddag när vi lämnar stationen vid vägens slut och lederna är tomma. Det finns en annan skönhet på fjället om eftermiddagarna och kvällen.

Lyckan rotar sig djupt i hjärtat där under jackan när vinden brassar på än mer och stigningen tar vid. Kvällsljuset tonas ner och molnen drar in för att bara bli fler och fler. Kängorna är klumpiga men ryggsäcken sitter precis som den ska. Sista kilometern är kämpig och bitivs kommer vi ingenstans i vinden som i byarna når storm och regnet som bara slår rakt emot oss. När vi kommer undan ovädret finner jag mig själv sittandes på en stol och kan inget annat än att skratta, känslan är på topp och jag är glad att vara just här just nu.

Det river och sliter under natten och den korta biten till frukosten gör mig alldeles hänförd. Motljuset och molnen som drar över massivet känns som i en tavla, som hämtad ur en saga för länge sedan.

Det är ett lugn som fyller mig och jag bestämmer mig utan större eftertanke för att stanna en natt till. Jag strövar omkring på sluttningarna och insuper känslan. Det finns inte mycket som stör.

Medan jag traskar omkring bland sena blåbär och höstfärgade dvärgbjörkssnår försöker jag föreställa mig hur de första vandrarna såg ut när de möttes av dessa fjäll. Jag blir lite sorgsen när jag ser såren i vegetationen och stigar som nöts djupare och djupare ner. Det är komplicerat, samtidigt som jag vill försvara naturen vill jag inte missunna andra, eller mig själv, att få möta allt detta. Jag sjunker ned på stolen vid middagsbordet och i min värld finns just då ingenting annat än allt som bara är just här, just nu.

Under natten har mer nederbörd dragit in och någon har strött riktligt med florsocker över topparna. Jag blir stående på min väg till frukosten igen, det är så fruktansvärt vackert att se de på så nära håll.

Lunchpåsen är nedpackad och jag på väg. Vinden är stilla och tempot är gott när jag börjar, men kängorna börjar kläma, vid vart annat steg knakar och gnislar ryggsäcken.

Sjunger högt för att komma på andra tankar, stannar till när jag ser en rörelse vid kanten av stigen. Det är en lämmel, en väldigt liten som gömmer sig bakom några grässtrån. Lite skrämt låter den sig fotograferas tills den tycker att nu får det vara nog och spänner ut frambenen och börjar skrika. Den gör det så hastigt att den i farten trillar baklänges för att snabbt komma på benen och springa in under närmsta sten. Humöret rycks upp och framme vid Mieskentjakke värmer jag på vatten för en kopp varmt.

Gasköket väsnas och har sig, men tystnaden efteråt när man så får njuta av de man tillagat är alltid lika skön. När jag som bäst tuggar på en leverpastejsmörgås börjar det knaka och knäppa bakom mig. Ett par renar med kalvar kommer lugnt gående förbi och i motljuset kan jag inte mer än att sitta kvar och njuta av tillfället.

Egentligen vill jag inte fortsätta gå, så fruktansvärt arg på kängorna för ena klämmer och gnager. Men inte kan jag bli sittande här hela dagen resonerar jag med mig själv, så med viljestyrka traska jag iväg och jag delar upp biten kvar i etapper, hela tiden i halva bitar. Nu har jag kommit halvvägs mellan Sylarna och Helags men när jag kommer hit har jag gått halvvägs mellan Mieskentjakke och Helags.

Det är höst på fjället, här har de flesta dvärgbjörkarna redan låtit sina löv dansa iväg med vindarna. Det känns som att jag aldrig kommer närmre. Balanserar över den lilla plankan som någon sunt lagt över en av jokkarna och på andra sidan sjunker jag ner på marken, nära att vilja ge upp. Men jag kommer fram till Helags tillslut, som med sin vänlighet välkomnar mig.

Ensam har blivit två och vi traskar inte iväg förrens det nästan vankas lunch dagen därpå. Jag är nu ute på nya stigar och möter vyer jag inte tidigare mött. Vidderna är vänliga och jag är återigen på gott humör men jag sackar hela tiden efter lite, men Krustjärnen ligger vackert beläget och en paus i lä finner jag mig i. 
Kängorna de vill aldrig sluta klämma, det är en skön känsla att få dra av sockarna och stoppa ner fötterna i de kalla och strömmande vattnet. Mycket tycks ha fallit från skyarna den senate tiden för det är bitvis djupt när vi korsar Ljungan, och sanden kittlar mot fotsulorna den sista biten upp till vindskyddet. Vi fortsätter och vandrar så på toppen av en lång rullstensås in mot Holkendurrie, samtalsämnet kretsar mycket om stenar och korvsjöar.

Morgonen därpå vaknar jag utav att ett par ögon stillsamt tittar på mig, vi äter frukost i kråkbärsriset och låter morgonstrålarna smeka våra kinder. Kokkaffet väcker goda minnen och med det vandrar vi snart ut ur dalen, ner mot Gåsån.

Vi säger hejdå över en lunch och jag vandra återigen ensam över fjället. Vid Tjallingen möter jag grusvägen och den omslutande björskogen som i motljuset bär en av de vackraste höstskruder jag skådat. När jag via hängbron över Handölan sakta börjar närma mig Storulvån tar jag av mig kängorna. Ben och fötter är trötta och leran kittlar när den sipprar upp mellan tårna.

Det dröjer inte mer än fem dagar innan jag är på tur igen. Återigen är jag på väg mot Sylarna men nu är det förmiddag och på fötterna har jag löparskorna och passande ryggsäck därtill. Det är sol när jag lämnar Storulvån, vid Spåjme tar vinden i och de sista kilometrarna faller snö på tvären. Det är bra fart under sulorna och det strömmar musik i baktakt ur lurarna. Ivrig av säsongens första snöfall trillar jag än en gång in hos vännera på Sylarna. Det är en bra dag som förflyter och dagen därpå är jag, inte helt otippat, på väg mot Helags.

Snön yr omkring i dimman första biten och på vidderna har mycket hänt på en vecka där träden nu lyser som små solar nere vid Mieskentjakke. Jag springer inte längre utan trampar på i behaglig takt.

På avstånd syns snön på både Helags och Sylarna, vädret är härligt friskt och jag tar en paus i lä bakom vindsäcken. Det är inte svårt att vara lycklig när man mår som man mår och det dröjer inte länge innan jag står och trampar av mig skorna utanför huvudbyggnaden på Helags. Många är gästerna och det finns inte en ledig bädd i någon av stugorna.

Morgonen därpå lätta dimmolnen långsamt från grytan uppe i massivet och solen sträckte ut sina långa morgonstrålar och börja sakta tina upp de frostade spängerna. Kanske säsongens vackraste väder och vi traskade upp med toppen i sikte. Men vi kom inte långt innan vi tänkte om och gick på upptäcktsfärd i stället. Vi tog oss upp mot glaciären, en och annan lämmel sågs springa över det tunna istäcket på vattensamlingarna.

Här uppe höll kylan sig kvar men i den vindstilla tillvaron värmde solen ordentligt. Mycket att titta på och inte många meter högre upp stötte jag på de första små snödreven.

Utan stress och utan några måsten släpptes kreativiteten lös och årets första snögubbe på den här sidan av sommaren såg dagens ljus. Istället för toppen följde vi renstängslet neråt och njöt till fullo av vyerna. Snö, is, sten, utsikter och solsken i en salig blandning. Till kvällen serverades helgrillad ren under den samiska aftonen och sent om natten dansa norrskenet vackert över landskapet.

Tidigt om morgonen gav jag mig iväg från Helags. Dimmigt och vinden låg till en början i ryggen och pressar.

Men så står jag tillslut ensam på fjället, lämlarna trycker under spänger, till och med renarna håller sig på avstånd. Vinden slår in från sidan och får det iskalla regnet att svida i ansiktet. Löparskorna är genomsura, fötterna trötta och utsikterna dåliga. Det är en smal lite stig som tar mig förbi Miesjhketjahke och Holke, vidare utefter Gåsån. Det är nu mitten av september, Jämtlandsfjällen börjar sakta men säkert att slicka sina sår efter sommarens aktiviteter på dess vida vidder. Vädret är som alltid oberäkneligt och emellanåt dansar snöflingor förbi i vinden. I det karga och bistra känner jag en lycka skära genom mig och en enorm vänlighet.

Trött, med lera och vemod upp till knäna återvänder jag till Storulvån med bara några dagar kvar av säsongen.

50 mil hit och dit har jag ränt över fjället för att själv få upptäcka mina egna små smultronställen. Vissa väldigt nära, andra likt Helags, mil bort. I alla de möten jag haft med människor och med fjället har jag kunnat lära mig någonting. Den vänlighet man möts av på fjället bland andra likasinnade är vacker och det är vackert att få följa variationerna i vegetationen från tidig sommar till höst. Det är för mig själv jag bevisat att ett avdraget korsband inte behöver sätta stopp för några drömmar och man behöver inte vara någon veteran eller ett proffs för att finna storheten med fjället.

För fjällen får man vara sig själv och dra lärdom av sina egna snedsteg, men man får även glädjas åt dess vackra utsikter och njuta av de små ting som lätt glöms bort i det stora vilda.

 Av allt som hänt under dessa månader är det bara de turer som aldrig blev av som jag skulle kunna ångra...