Helt Fantastisk Födelsedag

Himlen är helt klar, fullmånen lyser bakom mig och stjärnorna gnistrar över hela himlen. Jag står lutad över min isyxa, kippar efter andan och tittar ner på det blågula repet som just nu ligger stilla framför mig. Repet är inknutet i min gode vän där framme och om det rör sig måste jag också röra mig! Jag befinner mig på 5700 meters höjd på berget Lobuche i Himalaya och det är min födelsedag…. Vilken jäkla underbar födelsedag!

Öster ut och bort från vardagen

Regnet piskar envist mot rutan på flygbussen mot Landvetter flygplats men det är en skön och lite nervös känsla som infinner sig. Det är lite overkligt och jag har svårt att släppa sista dagarnas stress att bli klar med allt och i mitt huvud snurrar tidsplaner, planeringslistor, packlistor och viktiga deadlines.

Meningen är att jag ska träffa mina reskamrater i Katmandu men redan vid bytet i Frankfurt hör jag en glad röst ropa åt mitt håll

–        Ska du till Katmandu?

–        Ja, hur kunde du veta det utbrister jag förvånat?

Det är Jessica som också ska med till Everest BC. Hon flinar lurigt mot mig och säger ja du… inte så många andra här som går omkring med skaljacka, vandringskängor och fjällrävenbyxor, hon hade även sett min lapp där hon såg samma reseföretagslogga erkände hon senare.

Vi landar i Katmandu efter ca 20 timmar och det blir ett barskt uppvaknande. På väg ut till vår chaufför är det säkert 5-6 olika ”hjälpsamma” killar som tjattrar i kör och ska ha betalt för ingenting. Katmandu är en fantastisk charmig stad det tutas och lever om något otroligt, folk tigger och försöker sälja saker överallt. Jag blir erbjuden att köpa allt från blockflöjtar till knark.

Efter tre dagar i Nepals huvudstad är alla i gruppen på plats och vi har även hunnit med en hel del shopping, tempel och annat roligt. Trots Katmandus charm så är det en lättnad när vi slutligen puttrar iväg i ett litet propellerplan mot Lukla Airport och alla ni som varit där vet vad jag menar när jag säger att den här flygplatsen är något extra. Den har jämförts med 90-metersbacken i Holmenkollen och det är många hårdkokta klättrare som på fullaste allvar menar att det är värre att landa här än att klättra en 8000.

Stark, starkare, Sherpa

Många gånger har jag läst och hört berättas om dom men inte hjälper det, jag står bara och gapar som en fågelholk när jag ser dessa små envisa och starka bärare. Det fattas ord för mig att beskriva hur otroligt starka de är. Själv har jag envist kämpat till och från jobbet med en tungt lastad ryggsäck för att vara bra förberedd men nu känner jag mig bara som en klen västerlänning. Faktum är att till en början känner jag lite obehag, här går vi som några mossiga kolonialister och bakom mig går en 14-15-årig grabb och bär stora delar av min packning. Jag luftar mina grubblerier med de andra i gruppen efter ett tag är vi ganska eniga om att trots allt så hjälper vi nog dom. Det är lätt att tänka hur det skulle vara i Sverige och nästan börja tänka barnarbete men nu är vi ju Nepal och om inte vi gett dessa killar jobb kanske dom skulle ha det än sämre. Jag är hursomhelst övertygad om att Sherpas inte tål kryptonit om ni förstår vad jag menar.

Vi makar oss uppåt i ett bekvämt tempo. Den största ”ahaa” upplevelsen är när vi ser Ama Dablam för första gången. Hon reser sig majestätiskt och är nog som det sägs ett av dom vackraste berg på vårt klot. Everest däremot blir lite antiklimax, plötsligt i Namche-backen är det en öppning i skogen och Lhakpa vår sherpa pekar förstrött och säger Everest. Jaha säger jag ointresserat och har fullt upp med att hämta andan…. VA! Everest ? ropar jag efter ett tag när jag fattat vad han sagt.

Timmarna och stegen rullar på och landskapet blir bara vackrare. Vi passerar Namche Bazar, Tengboche och den fantastiska Rodondendron skogen, det måste vara fantastisk när den står i blom på våren. Vi är ett grymt skönt gäng, naturen och bergen motsvarar alla förväntningar och det känns allmänt bra när jag lägger mig tillrätta in sovsäcken på ett tehus i Pangboche. En timme senare sitter jag på huk på toaletten och funderar på meningen med livet samtidigt som middagen periodvis rusar ur mig. Det blir en lång natt och jag sover inte en blund.

Upp till bevis

Nästa dag är planen att vi skall gå upp till Dingboche och sedan ha en vilodag. Jag har gett mig sjutton på att jag ska med och har ingen lust att stanna själv. Det blir en prövning av rang och det finns inte ett uns till kraft i min kropp. Tunga tankar rullar och jag är trött och förbannad. Har jag någon form av prenumeration på att bli sjuk? Samma visa var det ju i Aconcagua, vad är det för fel på min kropp? Jag är nog inte gjord för sådant här är tankar som jag tänker. Jag kommer ihåg denna dag som i en dimma och det är nog i efterhand faktiskt så att detta var jobbigaste dagen på hela resan.

När vi är framme börjar våra sherpa vänner mer eller mindre tvinga i mig sitt Ginger te och Garlic soup. Dom verkar tro att dessa brygder botar allt och jag får kväljningar bara jag tänker på vitlök. Jag bestämmer mig för att en västerländsk botningskur nog är bättre och smyger istället ner på byn och köper en snickers och en cola.

Beroende på någon av botningskurerna eller ej så mår jag fin fint när vi några dagar senare är framme vid Everst BC och Kala Patthar. Vi träffar en grek som redan klättrat både Island peak och Lonuche peak west som vi ska klättra. Han säger stolt att Lobuche  är många gånger värre än Island peak och han berättar att det tog 14 timmar för honom att klättra Lobuche. Jösses tänker vi och frågar lite senare Ang som är vår klätterguide om Lobuche. Han i sin tur säger bara ”no problem just a little bit steeper” så vem ska man tro på?

Island Peak

Efter Everest BC beger sig Jessica tillsammans med Stekaren hemåt. Vi andra är tysta på vandringen upp mot Islan peak BC och nu inser man vilken härlig färgklick Jessica var. Niklas är den som normalt är mest talför och han har Khumbu mage nu så är han också tystlåten, Magnus och jag är ju av norrländsk härkomst så vi pratar ju inte heller i onödan.

Stekaren? Jo han är en av våra sherpas som har hästsvans, fransk alpinist jacka och mest gled runt dom första dagarna. Vi tyckte han var lite rolig och gav han smeknamnet Stekaren.

Island Peak BC är som de flesta baslägren verkar vara en ganska tröttsam plats med folk och yakar som virrar runt i en kaotisk röra. På kvällen ligger jag och min tältkamrat Magnus och lyssnar på MP3, läser och för ett intellektuellt samtal:

- Har du skitit?

- Nä

- …..tyst

- Är du säker?

- Japp

- Vad är det som luktar då??

Det visar sig att Magnus ställt sin ryggsäck rätt ner i en Yak-blaja och sedan dragit med sig den in i tältet!

Rusningstrafik

Vi är bara två grupper som dagen innan den tänkta toppdagen kämpar oss upp till High camp. Det tar emot lite nu men det känns bra att vi nästan i en vecka varit över 5000 meter och kroppen känns väl acklimatiserad. När jag och Magnus svänger in mot klipphyllan som Ang valt ut till vår camp möter vi en amerikanska som är helt slut och knappt verka veta var hon är. Hon blir förvånad att vi ska tälta här precis vid toppen och förklarar att hon haft ett rep runt sig som en sherpa dragit henne i medan den andre knuffat på henne bakifrån, men upp kom jag säger hon stolt. Det är märkligt vad folk är snabba att lägga sina liv i andras händer, tänk om det blivit dåligt väder vad hade hänt då säger jag till Magnus.

Nästa dag blir det tidig revelj Ang har bestämt att vi ska vara klara för attack klockan 03.00. Om man då ska hinna få i sig lite gröt och på med all utrustning så blir det väldigt, väldigt tidigt. Vi kommer iväg på bestämd tid och jag går först efter Ang den första biten som är snöfri. Denna bit är riktigt brant och känns ungefär i klass med Canaletan i Aconcauga. Ang verkar ha bråttom och sätter upp ett rasande tempo och jag känner att jag pälsat på mig alldeles för mycket. Svetten sprutar vad har han så bråttom för tänker jag. Eller är det mig det är fel på? Jag kastar ett öga på Magnus bakom mig som flinar och skakar på huvudet och jag flinar tillbaka och känner mig lugnare, det är tydligen inte bara jag som tycker det går fort.

Vi hinner förbi ”crampon point” och en bit upp på glaciären innan jag ser ”väggen”. Väggen är i princip lodrätt och leder upp på kammen som man sen följer till toppen. På väggen får vi verkligen bekänna färg man orkar inte många steg i taget och jag ska ärligt säga att jag är redigt utmattad när jag äntligen glider ner på knä vid det sista snöankaret. Jag fumlar fram kameran och försöker ta en bild på mig med Ama Dablam i bakgrunden men blir förskräckt när jag ser vraket på bilden. Första instinkten är att fort som attan radera bilden men sen tänker jag att den ska jag ha kvar och titta på hemma i soffan så att jag kommer ihåg hur jobbigt det var.

Kammen går sedan ganska smärtfritt och vi är överraskande snabbt uppe på toppen. Toppen är verkligen exponerad och det är en mäktig känsla när vi hopkopplade tjoar och gratulerar varandra.  Solen börjar nu gå upp och det är en obeskrivligt vacker utsikt, jag önskar jag kunde visa detta för alla som frågar mig varför när dom hör vad jag ägnar min fritid åt, kanske skulle dom då förstå. Vi är först på toppen denna dag och på vägen ner ser vi ett otroligt lämmeltåg över glaciären och upp mot väggen, det är säkert 40-50 stycken som är på väg upp. Nu förstår vi alla varför Ang hade sådan eld i baken i morse, att hamna i den där trafikstockningen är garanterat inget nöje.

More toilett paper Ang?

Efter vår lyckade bestigning av Island Peak avviker Niklas och vi andra fortsätter mot Lobuche. Det är lite svårt att ladda om och man börjar känna sig lite sliten och trött. Ang som är vår klippa och också den som på ett lugnt sätt bestämmer över det mesta på vår expedition är en respektfull man. Han har klättrat många av dom största bergen som Lhotse, Dhulaghari och även varit med i tuffa situationer där han mist vänner på berget.

Kombinationen av snorig näsa och Khumbu-mage gör att vårat tält nu förbrukar otroliga mängder toalettpapper och det är naturligt vis till den store Ang man måste gå för att be om mer. Det känns som jag nyss varit hos honom och hämtat en rulle men nu är det slut igen så jag samlar mod och stegar bort mot honom. ”Yes No problem” säger han som vanligt och skrattar varmt och hämtat en ny rulle. Samma kväll har Magnus slut och han får också lufsa bort och hämta en rulle. Efter middagen går jag en runda i Dingboche som nu är i och när jag kommer tillbaka till tältet är Magnus utom sig av förtvivlan, fy fan vilken klant man är suckar han. Vad har hänt frågar jag oroligt. Det är helt otroligt, jag tappade den jävla toarullen i hålet utbrister han förtvivlat. Jag drabbas av ett skrattanfall så jag nästan för andnöd och stackars Magnus har ingen rolig uppgift att gå bort till Ang en tredje gång på samma dag och be om toapapper.

Lobuche

Vi ska klättra den ”enklare” västra toppen och inte den svåra och mäktiga östra toppen. Trots detta är det en tyst och fokuserad stämning som råder i vårat tält i high camp när vi tvingar i oss en ofantlig portion Dal-bath Dal-bath är nepalesernas vanligaste rätt och är en blandning av ris, linser och rotfrukter. I våra huvuden ekar grekens ord 14 timmar och då var han snabb. Då vi är helt själva på berget tycker Ang att vi kan få sovmorgon… till 04.00.

Så kommer min födelsedag och en helt fantastik dag på berget. Trots att mitt öra dunkar av en begynnande öroninflammation så känner jag mig denna dag otroligt pigg och stark och klättringen är en njutning. Vädret är otroligt fint och klättringen är mycket brant och exponerad och utsikten mot Everest massivet är oslagbar. Nu är vi ensamma på Lobuche och det känns verkligen som det är vi mot berget. Vi klättrar upp till toppen och tillbaka till high camp på 6,5 timmar och det är tre nöjda och ganska slitna klättrare som njuter i solen på eftermiddagen. På det stora hela så blev denna bestigning på alla sätt roligare och än Island peak, kanske för att vi nu var bättre acklimatiserade.

Merlino Zone

Efter Lobuche har vi några dagars återmarsch till Lukla och det råder en skön avslappnad stämning och nu har vi varit i bergen i tre veckor så jag börjar känna en molande hemlängtan. När vi kämpar oss dom sista passen och ”borrar” genom de sista passen infinner sig en form av vardagslunk. Nog är det väl konstigt att man bara kommer ihåg backar när man går upp för dom? Sista backen upp till Namche är makalöst seg och jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget märkte den på väg upp. Det är lätt att underskatta den jobbiga vardagen på den här typen av expeditioner. Många dagar/veckor har vi varit över 5000 meter frysit, sovit i tält och tvättat oss väldigt sparsamt men det är en del av resan som jag inte skulle vilja vara utan. Vi är nu inne i ett skede av vår expedition när inte ens Merlino-ull hjälper.   

Vi överlever flyget från Lukla och jag lyckas trampa ner i en avloppsbrunn med gegg upp till låren i Katmandu och några dagar senare när jag byter flyg i Stockholm och möts av julskyltning, jag känner mig vilse och längtar till nästa äventyr….