En 60-årig gubbe och hans 58-åriga käring på Ahkka - går det?

Det är den 20 juli. Klockan är ungefär 14 när vi ser Ahkka genom bussfönstret. Hon har hatten på. Det gör inget. Hon är mäktig ändå. Tids nog hinner hon lyfta av den. Det är inte än vi ska upp.

M/S Storlule var trasig så båtresan över till Vaisaluokta sker i en mindre båt. Vi sitter som packade sillar och jag har ingen möjlighet att njuta av Ahkkas storhet under överfarten.

Det skulle dröja fem dygn innan vi skymtade Ahkka igen. Då kom vi vandrande från nordvästra Padjelanta österut mot Kutjaurestugan. Långt borta i regndiset skymtade hon till ibland. Skulle det aldrig lätta?

Ytterligare två dagar senare slog vi upp tältet vid en liten jokk ett par km VSV Vaisaluoktastugan. Detta är en av de mest intagande tältplatser jag använt. Underlaget var fantastiskt, strax intill fanns ett litet vattenfall som inbjöd till dusch och österut: Ahkka i all sin prakt som sträckte på sig över Boalnotjåhkkås (Pålnotjåkkås) rundade rygg. Allt inramat av klarblå himmel och lika klarblått vatten.

Ja vacker var hon, men oroväckande mycket snö glittrade i solskenet.

Efter övernattning i Vaisaluoktastugan med tvätt och tork av lite kläder fortsatte vi först till Änonjalme där vi köpte fisk och glödkaka av den trevliga Kristina. När hon fick reda på att vi tänkte göra ett försök att ta oss upp på Ahkka varnade hon oss för två saker: För det första så hade hon sett från sin båt att jokken från Ahkka hade ändrat riktning och brutit en ny fåra. Där kunde vara svårvadat! För det andra skulle vi vara försiktiga på grund av all snön där uppe.

Framme vid Akkastugorna träffade vi två kvinnor som åkt båt över till Ahkka-sidan och på så sätt sluppit vada jokken från glaciärerna. Det hade dock varit så disigt att de inte brytt sig om att göra något toppförsök. Vi träffade också två män som hade tänkt ta sig upp på Ahkka söderifrån. De hade emellertid avstått på grund av all den snö som låg där. Detta lät både egendomligt och avskräckande. Så mycket snö på sydsidan? Hur skulle det då vara "vår" väg?

Vi tältade i närheten av stugan. Morgonen därpå kretsade några enstaka moln runt Ahkka men det var ingenting som störde. Det snarare ökade fjällets skönhet. Kvällen innan hade vi kommit överens med stugvärd Björn att få lämna lite mat och en del utrustning i stugan. Vi tog med oss mat för fem dagar. Det var vad vi hade "råd" att avsätta för detta bestigningsförsök.

Efter ca 2 km längs Padjelantaleden passerade vi över hängbron över Vuojatätno. Det är sannerligen en mäktig fors.

Precis på andra sidan bron finns - på BD 6:an - en stig markerad som går norrut ett par kilometer. Vår tanke var att följa den, runda bukten Biernajavrre och sedan ungefär följa den rekommenderade färdvägen över deltat.

Stigen visade sig vara i stort sett obefintlig. Kortare sträckor kunde man följa stigstumpar men vi valde snart vår egen väg. Terrängen var bitvis mycket snårig och underlaget blött, men trots det tog vi oss fram enklare än befarat. Så småningom stötte vi på den allra äldsta - blå-gula - leden upp mot Ahkka. Den följde ganska exakt kartans rekommenderade färdväg.

Så kom vi fram till jokken. Och vilken jokk! Den hade skapat en mängd nya fåror. Bitvis sköljdes marken över helt och hållet utan några egentliga bäckfåror. Totalt var det säkert 100 meter innan vi tagit oss över samtliga fåror, varav en del var ganska luriga.

Nu befann vi oss alltså på den östra sidan om jokken. Där hade vi turen att hitta den gamla leden igen.

Dagens mål var främst att komma ovanför björkskogen och leta upp en bra tältplats innan själva ravinen blev svår att komma ner i. Det visade sig att nästan direkt efter den sista björken - ungefär på 700-metersnivån - så fanns ett par helt fantastiska tältplatser. Vi valde den övre. 

Vädrets makter verkade vara med oss även nästa dag. Glaciärerna glittrade ikapp med Akkajaures vatten. Dagens etapp skulle inte bli lång - cirka 4 km - men brant. Vårt mål var att ta oss upp till sjöarna på 1350-metersnivån och försöka hitta en tältplats där. Det blev några mycket jobbiga kilometrar. Det var brant och nästan hela tiden på skrå, vilket slet på både knän och vrister. Det som hjälpte oss uppåt var de magiska vyerna.

Efter hand tätnade dock dimmorna allt mer och vi började oroa oss för att hatten definitivt var på väg tillbaka. 

När vi befann oss ungefär där jokken svänger österut såg vi två personer - utan någon packning/utrustning vandra ner för de lägsta delarna av Hambergjökeln. Vi valde att följa jokken upp mot den östligaste sjön helt enkelt för att det såg lättast ut nerifrån och vi såg inte till vare sig människor eller tält där uppe. 

Området är dels ganska stort och dels är det småkuperat vilket gör att man inte ser så långt om man inte klättrar upp en bit.

Vi hittade en acceptabel tältplats. Visst behövdes det en del stenröjning och visst blev både tält och annan utrustning smutsiga av leran som fanns överallt i marken, men möjligheten för oss att klara oss upp till toppen hade ökat markant tack vare att det gick att tälta på denna höjd. Nu hängde det först och främst på vädret. Tältet var "inboat" redan klockan tolv, men något bestigarväder var definitivt inte i sikte... Vi ägnade tiden till att äta, läsa och slumra. Lika bra att vila ut ordentligt till morgondagen. Vädret försämrades gradvis och regnet smattrade både intensivt och länge.

Och så... simsalabim! Nästan i samma ögonblick som regnsmattret tystnade lystes tältduken upp och en behaglig solvärme spred sig i tältet.

Livskamraten tittade till på klockan som hängde i tälttaket, drog ner dragkedjan till tältöppningen och kikade ut.

- Är det inte lika bra att vi gör att försök nu? (Men... var hon inte trött?) Kom. Vi packar våra dagturssäckar. Det är ju bara dit upp, sa hon och pekade.

Klockan var halv fem. 30 minuter senare var vi på väg uppför de fruktansvärt steniga sluttningarna öster om Hylljökeln. (Jo, den heter så, glaciären öster om Hambergsjökeln.)

En stenigare och besvärligare uppförsbacke har jag nog aldrig tagit mig över. Den slår till och med Mårmas västsida. Marken var översållad med stora och lösa stenar, vilket gjorde att uppfarten gick mycket långsamt.

Vädrets makter var emellertid med oss och vi hade helt magiska vyer runt om.

Ser ni tältet på bilden ovan?

Vid 19-tiden passerade vi topp 1916. Strax därpå stod vi framför en enorm snödriva tvärs över kammen. Vi såg fotspår över snödrivan, men där svek mig mitt mod. Starkt lutande snödrivor på denna höjd har jag respekt för.

Haket och Stortoppen

Det var med blandade känslor som jag insåg att jag inte vågade. Så jäkla nära... en 60-åring och hans 58-åriga käring... det hade varit något, det.

Vi stannade en stund och jag lyckades - så småningom - njuta i fulla drag av scenerierna nedanför oss samt av Ahkkas andra toppar och vidare västerut mot de trakter vi vandrat i några dagar tidigare.

Vi hade hoppats kunna utnyttja en del snöfält under nerfarten, men dessa visade sig vara på tok för murkna. Vi fick vackert balansera på stenarna.

Nästa dag vaknade vi vid 6-tiden av ett intensivt regn. När det drog bort lämnade det - för ett kort tag - dubbla regbågar efter sig. Vi somnade om och vaknade definitivt vid halv nio. Absiden var en lervälling. Allt hade blivit smutsigt. Men... vi hade sovit gott. Vi åt, packade ihop och kom iväg redan kvart i tio.

Molnen började snart driva in och det blev en hel del nederbörd på vägen ner. Vi undrade en del hur det skulle påverka vadet vi hade framför oss. När vi kom fram till ungefär det stället vi vadat över på för ett par dagar sedan blev vi alldeles perplexa! Jokken såg inte alls ut på samma sätt! Istället för det mycket breda vattendrag vi passerat fanns nu endast två fåror - men de var djupa och mycket strida. Det tog lång tid att leta upp en någorlunda säker vadningsplats för båda jokkarmarna.

Ungefär vid hängbron över Vuojatätno upphörde regnet. Framme vid Akkastugorna möttes vi av stugvärd Björn med nystekt sik!

Efter god middag blev det bad och klädtvätt i sjön och redan innan klockan var sju kröp vi in i tältet - för gott!

Käringen och Gubben

Positioneringen gäller vår andra tältplats uppe på Ahkka.