EBC Trekk, gudomligt men ingen "walk in the park"

EBC treek – Gudomligt men ingen ”walk in the park”.

Mount Everest, Lhotse, Cho Oyo, Makalau, Nuptse, Ama Dablam, Pumori och alla de andra vackra bergen är för alltid fastetsade i synfältet. Egentligen tror man inte det är sant när man står där mitt bland dessa berg, på världens tak. Man nyper sig i armen och inser att allt faktiskt är på riktigt.

Många har gjort det och många kommer att göra det, vandra eller som det i outdoor-kretsar heter, ”trekka” upp till EBC (Everest Base Camp). Jag och min fru Stella är just hemkomna från vår, vilken vi genomförde 20/10-7/11. Vi deltog i en grupp med 10 svenskar. Tror inte det är någon som kommer hem besviken. Även om inte alla når sina olika högt ställda uppställda fixmål vilka ofta handlar om ett visst antal höjdmetrar, uppnår nog alla ett själsligt slags nirvana och sinnesfrid bland dessa berg. Redan inflygningen till Lukla på 2800 meters höjd och dess terrass-landningsbana får blodet att isa av välbehag. Man flyger bokstavligen rakt in mot berget.

Lukla airstip

I Lukla slutar det som vi betecknar som modern civilisation. Här tar bärandet vid. Det finns inga andra transportmedel än fötter. Inte ens cyklar eller ettriga små 4-hjuliga motorcyklar som annars finns överallt. Det är befriande ”basic”. I Lukla blir man som trekking-turist också presenterad för sina bärare vilka oftast inte stammar från Sherpafolket utan kommer från kringliggande dalgångar. Sherpas är bara de som härstammar från ”the hidden valley”, Solo Khumbo. Sherpas själva jobbar sällan som bärare utan är engagerade i övrig turistindustri som hotellägare eller som expedtionsmedlemmar för de stora bergen.

En styv dagsmarsch från Lukla utmed den vita floden Dodi Kosi och efter en hård stigning kommer man till Sherpas huvudstad Namche Bazar. Namche är sägenomspunnet och redan vid anslaget förstår man varför. Staden ligger på 3400 meters höjd i en skyddad gryta på alla sidor omgivna av berg med evigt vita toppar upp mot 7000 meter. 

Namche Bazar

I Namche stannar nästan alla trekkare i två nätter. Det är för att acklimatisera sig till den redan här tunna luften. I Namche finns allt tänkbart att handla. Skulle man glömt någon viktig utrustning eller ännu värre, att köpa choklad, är det sista stället att bunkra. En liten intim mountaineers bar hittar den som söker också. En härlig bar fulltapetserad av expeditions-tshirts från alla världens hörn (numera även svenska).  Grymt! Det är också i Namche man ser första blicken av giganterna Everest och Lhotse

 Vy över Everest och Lhotse med handskriven sherpaskylt

Nästa etappmål är klostret Tengbuche en bit in i dalen mot EBC. Tengbuche är ett säreget och  betydelsefullt buddisttempel som ligger högst upp på en 3900 meter hög ås som alla passerar. Här börjar höjden verkligen kännas av. I vår grupp fick två personer känning  av lungproblem och tvingades därav redan här att kasta in handduken . Trots höjden finns berättas att många storheter besökt templet, bl.a. flera av Amerikas presidenter som exempelvis Jimmy Carter. Med lite tur blir man också välsignad på sin höga väg av någon högt rankad munk. Det är stort.

Två glada munkar!

Trekken fortsätter sedan djupare in i Khumbodalen. Snart passeras trädgränsen vilken i här ligger på strax under 4000 meter. Det är också den högsta nivån där Sherpas har fast bosättning . Högre upp fanns ursprungligen bara boskaps fäbodar för sommarbruk. Det är dessa gamla herdehärbergen som byggts om och ut till dagens ”treekingteahouse”.  De högst belägna var förr byarna Dengboche på 4410 meter och Pheriche på 4320. På någon av dessa platser tillbringar de flesta trekkinggrupper två nätter för acklimatisering. I Pheriche finns också sedan 1973 den av så många uppskattade höghöjdkliniken som drivs av ”Himalayan rescue association”.  Betjänas av proffesionella volontär läkarteam från framför allt från England och USA.  Vanligaste åkommorna är såklart AMS, altitude mountain sickness, men också magåkommor är ”populära”. I vår grupp fick tre st. anledning att besöka kliniken. Utöver det så drabbades en av deltagna i vår grupp under acklimatiseringen i Dengboche av, s.k. Hype, dvs. begynnande lungödem pga. av syrebrist med helikopterevakuering till Katmandu som följd, huuva!

Under acklimatiseringen i Dengboche är en höghöjdstur upp till Chukhung på 4730 meters höjd ett bra ”deal”. Man står precis nedanför Lhotses imponerande southface. En vägg med 4000 meters fallhöjd, inte lite mäktigt. Rakt framför en lockar också den ståtliga trekkingtoppen "Island peak", 6189 möh, på ens uppmärksamhet.

Den som inte klagar på en smula huvudvärk här uppe är snarast mer onormal än normal. Avfärd därefter vidare uppåt. Den gamla herdestationen Thokla passeras innan en rejäl stigning upp mot Khumboglaciärens ändmorän tar vid. Vid moränens topp väntar hela inre delen av Khumbodalens härlighet. Just här finns  också den stora ”memorial site” för på berget förolyckade hjältar. Det som rejält tar tag i en är minnesstenen över Scott Fischer  med texten ”his spirit lives on”. Fischer var en av de stora klättrarlegenderna  som dog katastrofnatten på Everest den 11 maj 1996 om vilken man kan läsa  om i bl.a. John Krakauers bok ”In to thin air”. Vi stannade till och förärade honom ett böneflaggspel . Frid vare hans själ.

Scott Fischer memorial

Nästa anhalt är Lobuche på 4950 meters höjd. En plats vilken en överlevare från samma katastrof 1996, Beck Weathers, i sin bok, ”Left for dead” beskriver som ”Hell on earth”. Så farligt var det inte men sover gott är det nog få som gör här uppe. Dessutom sägs det att vattnet inte är av bästa kvalité. Kanske en förklaring till alla magåkommor i Pheriche. Men dricka bör man. Här är man nu nästan helt uppe och lukten av Everest riktigt känns i näsborren.

Några tunga kilometer och ytterligare ett par hundra meter upp och man är framme i Ghorak Shep ,tidigare ofta beskrivet som ett ”råtthål” men numera en ganska anständig plats. Ghorak sheep ligger precis vid foten av utsiktstoppen Kala Phattar på en höjd av 5140 meter. Härifrån är det en 2-3 timmar lång och tung vandring upp till dess topp med höjdnoteringen 5550 meter . Till EBC är det ytterligare någon timma längre vandring . Det vanligast är, ( om man nu överhuvudtaget har ork för någon av dem), att en av dessa ”attraktioner” väljs. ( Den starke tar såklart båda) Från Kala Patthars topp har man full vy mot Everest toppkägla och dess isfall. Själva EBC är i oktober och november månad helt öde eftersom inga toppexpedtioner företas denna tid. Kommer man i april-maj är läget förståss något helt annat. Själva valde vi bort EBC (denna gång).Efter obligatorisk toppsnaps och foto är det snabb nedstigning de 1200 höjdmetrarna  tillbaks till Pheriche och välkommen syremättad luft.( förhoppningsvis utan besök på höghöjdskliniken). Med syret åter tror man nästan att man blivit dopad.

Everest och isfallet

I stort sett går man samma väg tillbaks till Namche Bazar och vidare till Lukla. Dock med en helt annan vy . Över en tronar hela vägen det mäktiga Ama Dablam, fast denna gång till vänster. En liten kul kuriositet är att vi på återvägen bodde på samma hotell, ”Himalayan lodge” i Namche som Göran Kropp gjorde under sin soloexpedition 1996. Han hade rum nr 2, vi rum nr 3! Bara det värt halva resan. 

Mera foton från Everesttrekken finns publicerade i fotoalbum under min profil här på Utsidan.

/Staffan Käll, Älmhult