Camino de Santiago 2012-08-23-2012-09-18

Camino de Santiago är en sträcka från Saint Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien, en sträcka på ca 800 km.

Började fundera på att göra Caminon förra sommaren, såg en TV-serier om några från Finland som gjorde sträckan. Läste lite vad andra berättat om denna vandring. Bestämde mig i november 2011 att jag skulle göra Caminon. Som vanligt för mig blev det att börja planera, hur tar man sig dit och hur ska jag lägga upp sträckorna. Tyvärr har de flesta berättelserna som jag läst inte handlat så mycket om banan utan mest om gamla byggnader och katedraler. Inget fel i det, tyckte själv det var intressant att se dessa byggnader.

Hade gjort ett schema på att jag skulle göra Caminon på 19 dagar. För mig är denna vandring en utmaning, att göra ca 42 km varje dag i 19 dagar. Gjorde Kungsleden 2008 från Hemavan med en avstickare från Singi till Nikkaluokta och tallbaks och vidare till Abisko, totalt 560 km på 14 dagar.

Den 23 augusti började äventyret, upp tidigt på morgonen för att ta bussen 04.30 till Nyköping och Skavsta flygplats. Flyget gick till Biarritz i Frankrike. Därifrån buss till järnvägsstationen i Bayonne och sedan tåg till Saint Pier de Port. Det är i Saint Pier de Port som Caminon börjar och här får man sin ”vandringspass” i vilken det stämplas vid varje övernattning i härbärgena.

På flygbussen från Biarritz till Bayonne träffade jag två killar från Eskilstuna, vi hade sällskap till Saint Pier de Port. De hade förbokat plats på ett härbärge vilket jag trodde att man inte kunde. På deras härbärge var det fullt men jag fick ett tips på ett härbärge lite längre ner på gatan. På vägen dit blev man hälsad av andra som skulle vandrar leden. Bla var det en man vid en affär som började prata och önskade mig all lycka på vandringen till Santiago. Tyvärr så hittade jag inte det gatunummer som jag fått så jag gick till den trevlige mannen och frågade, han pekade tvärs över gatan. Där var det en stor port men gatunumret var svårt att se. Precis när jag skulle ta tag och öppna porten kom mannen rusande och sa att man måste knacka först. Gjorde så och porten öppnades med en gång av en lika trevlig man på insidan. Fick känslan att han stod där och väntade på mig. Plats fanns där och han visade mig till sovsalen med 5 våningssängar. En trerättes middag kommer att serveras 20,00 och att frukost dagen efter serverades också. Man fick betala vad man tyckte det hela var värt. De kyrkliga härbärgena har denna regel visade sig.

Svårt men jag gav 25 Euro. Detta visade sig var ganska nära var det kostade på de olika härbärgen jag besökte (mellan 8-10 Euro för sovplats, runt 10 Euro för middag och 5 Euro för frukost).

Det var en blandning av nationaliteter på härbärget, fransmän, sydkoreansk kvinna, sydafrikansk man, tyskar, en kvinna från Mexiko och svensken ”jag”.

Det var fullt med pilgrimer men även vanlig turister i Saint Pier de Port.

7,15 den 24 augusti starta jag vandringen.

Enligt värden vid härbärget skulle det efter ca 2 km blir en kraftig stigning från ca 250 meter till nästan 800 meter på 5 km.

Det var lite skymning på morgonen och mulet, så de första 7 km gick mycket bra det var ju bara de första 7 km av 800 km. Det ja läst om Camino de Santiago har inte berört så mycket om hur terrängen var. Redan under de första 7 km blev jag varse hur det kan blir i fortsättningen.

Efter några timmar började molnen skingras och på 800 meter var man mitt bland de moln som fanns kvar.

Sedan under de följande 11 km var det uppför från 800 meter till 1450 meter.

På flera ställen utmed leden bjöds det på dricka eller möjlighet att köpa kaffe och bröd. Det behövdes i värmen. På ett ställe förde man statistik hur många vandrare som passerade och vart de kom ifrån. Noterade att 5 från Sverige hade passerat denna dag. Fick information att 3 av dessa var kvinnor som kommit tidigt på morgonen. De andra var jag och en kille som jag sett på tåget. Konstaterade att killarna från Eskilstuna inte låg före mig.

Här uppe var det en det underbar natur över Pyerneerna. Ett intressant inslag var alla får och hästar som fanns där. När jag gick i ett molnflak så hörde jag ett grymtade och vid sidan om mig gick en ”vanlig” gris! Lite längre upp i bergen kom några rovfåglar seglande över mig. Var det var för några vet jag inte, är inge fågelexpert.

Från högsta punkten 1450 meter bar det sedan nedför i 6 km till 950 meter till Roncesvalles. Denna nedfart var inte bekväm, det var småsten nästan hela vägen, svårt att få fortfäste. Längs nedfarten fanns numrerade stolpar med angivande av SOS 112. Jag antar att det var om någon skulle blir skadad i den besvärliga nedfarten så skulle man ange vilket stolpnummer man befanns sig, Stolparna stod ganska tätt.

Bilderna visar inte hur brant det verkligen var.

Kom till Roncesvalles ca 13,30 efter en vandring på 27 km. Inkvarterades i ett stort härbärge. Sedan var det bara att sätta sig i solen och vila och ringa hem till frugan och berätta lite om dagens etapp. På eftermiddagen träffade jag Eskilstunakillarna och vi åt middag tillsammans.

Reglerna för boende på härbärgen är att man ska vara ute runt 07,00 på morgonen. Så det blev att vakna runt 06,30 backa ihop sovsäck och annat i ryggsäcken, tvättning och toabesök och sedan ut i mörkret. Frukost fick jag besked om åt att de flesta vandrarna vid en bar några kilometer bort. Kom ifatt dessa vandrare (två Italienare), man undrar hur de tänkt med denna packning.

Vägen till frukoststället gick genom en tät skog, nästan som en tunnel.

Dagen började med lätt regn och vandring i en mycket kuperad terräng i 24 km. Sista 18 km in till Pamplona sken solen.

Det var lätt att hitta till härbärget i Pamplona, det var bar att följa markeringarna på trottoaren.

Att vandrar Camino de Santiago är intressant i så motto att man vandrar i en miljö som omspänner allt, både berg och dalar som städer och byar. Detta är intressant om ”ögat” får registrera lite av det ovanliga. I Pamplona blev jag intresserad av deras övergångsställen. Där kunde man se hur lång tid man hade på sig innan det blev rött. Lika var det omvänt, hur lång tid det var kvar till det blev grönt.

Tredje dagens vandring började sval och skön men när solen kom mitt på dagen blev det varmt. Utsikten var verkligen vacker ner över dalgångarna och den smala vägen med ett antal vandrare.

Då det var söndag var det en gudstjänst i det fria uppe på berget.

Leden var mycket kuperad. Nerförsbackarna var besvärliga med flera hundra meter med sten.

Kom till Puente la Reina, gatan genom staden var imponerande. Likaså bron över floden.

Hade tänkt gå längre men värmen satte stopp. Det blev en övernattning i Ciraugui. På vägen dit såg jag "jorden på jorden", världskartan på en åker.

Vid middagen vid härbärget i Ciraugui träffade jag de 3 svenska tjejer som hade passerat första dagen över Pyerneerna. Det visade sig att de hade gjort Roslagsmarschen, Nijmegen och Fjällräven Classic. Inte alla hade gjort detta. Men det som för mig var roligast var att en läst min blogg och dessutom fanns med på en bild som jag hade tagit från Roslagsmarschen. Jag bjöd in dem till Swedish Alpine Ultra nästa år. Antar ni denna utmaning? Snacka om att världen är/kan vara liten.

Den 27/8 gick till Torres del Rio, 48 km. Tuff sträcka i värmen. Vandringen gick genom Riojaprovinsen med sitt vin.

Vid denna plats kunde man välja antingen på vatten en vin. Den kran till vänster är rött vin. Tog och fyllde en halvlitersflaska och la denna i ryggsäcken. När jag sedan på eftermiddagen kom till härbärget tänkte jag ta en klunk, men vinet var kokhet, gick inte att dricka.

Det största äventyret den 28/8 var när jag skulle ta mig genom Logrono en relativt stor stad. Var inne på informationskontor för pilgrimsleden, fick en karta där de ritade ut hur jag skulle ta mig genom stan. Var de inte informerade om eller inte visste var att det fanns ett vägarbete där man skulle gå och några andra markeringar fanns inte. Men vänliga spanjor hjälpe mig att hitta ut.

Långa sträckor av leden var som på bilden.

Ibland kunde man se solrosor en del vara glada andra ledsna.

På bilden kan man se leden dels gå genom en by och sedan fortsätta upp över berget.

Som jag tidigare nämnt så sov man på härbärgen med oftast många våningssängar som mest låg jag i en sal med 50 våningssängar. Men natten till den 30/8 var nog den jobbigaste natten.

Kom till härbärget på eftermiddagen, trött efter en varm dag. Åt middagen lite tidigare för att sedan kunna lägga mig tidigt. Men ack. Salarna låg i 3 våningar runt en öppen yta där pilgrimerna lagade och åt sin mat. Det var ett skrikande ock slamrade och skrapande stolar. Man slog i dörrarna utan att ta hänsyn till de som ville sova. Dessutom var det en man som hade bädden över mig. Varför han tog den förstår jag inte då han hade varit där tidigare än mig. Han jobbade och slet för att komma upp så jag trodde att hela våningssängen skulle rasa. Väl upp höll han på skruva sig runt och höll på med det hela natten. Så någon sömn blev det inte.

Dagens etapp till Atapuerca. Man såg en lång rad av pilgrimer på leden. Det var gamla, unga, i par eller ensamma. Det är många ensamma, kvinnor, unga och gamla samt män unga och gamla. Jag vet inte varifrån de kommer. De flesta är spanjor. I dag var det många unga japaner.
Det som är intressant med alla dessa vandrare är att de spänner över alla, gamla, unga, kvinnor, män och antagligen från fler länder än Spanien och Japan. Hur långt de har gått och tänker gå vet jag inget om. Många, har jag förstått, gör Camino de Santiago i etapper över flera år.

Etappen mellan Homilios del Camino och Boadilla del Camino var omväxlande. Då det inte fanns frukost på härbärget, om man inte lagade en själv. Så fick man gå till nästa by. Gick 10 km med kornåkrar långa sträckor av leden.

Efter ca 9 km och då uppför en brant backe så låg mitt i denna kornåker en liten by. Man blir så överraskad när den plötslig dyker upp och där fanns en bar som serverade frukost. Jättetrevlig personal. I byn fanns också en swimmingpool. En sådan har jag längtat efter, men så tidigt på morgonen var den inte öppen. Vandringen gick vidare med berg runt om.

Jag hade valt att endast har ett par skor med mig. Vill inte bära tungt i ryggsäcken. Dessa skor var ett par , som jag kallar för ”öppna Salomonskor.

Hade liknande par när jag vandrare Kungsleden 2008. De funkade prefekt. De par jag nu hade började det blir problem med. Fick skavsår på vänster fots yttersida. Så den 3/9 köpte jag ett par nya skor. Hitta en affär där de hade vandringsskor. En kvinna och en gammal man ville pådyvla mig ett par Salomon Gortex. De argumenterade på spanska och jag svenska. Det blev ett par Nikeskor.

Dagens etapp mellan Calzadilla de la Cueza och Calzadilla de Hermanillos var skön, sol och lagom varmt. En mycket flack sträcka. Bitvis utmed en trafikerad väg. Sista milen gick på grusväg. Det var dålig markering så ibland var jag osäker om jag var rätt, då kom det den markering man söker. Liksom tidigare när man väntar att byn ska komma så växer den fram i dalgången. Här fanns ett litet härbärge , där man betalade vad man tycker det är värt att bo där. Det var ett mycket vänligt par som tog emot mig. Gick sedan en runda på byn och hittade en trevlig restaurang.

Blev intresserad av denna byggnad.

Trodde det var cement, men när jag kände på den var det lite mjukt och kändes som torkad hö inbunden med lera. Det fanns flera liknande byggnader.

Lite annorlunda etapp, den 5 september första halvan av dagen gick i ett plant landskap. Såg inga personer de första 2 milen. Kom till byn Mansilla de las Mulas efter 24 km. Där åt jag min frukost. Efter denna by blev landskapet förändrat. De sista 20 km till Leon gick på en industri och affärsgata. Väl inne i Leon, en storstad försökte jag hitta härbärget. Efter att gått och gått var jag tvungen att fråga och fick hjälp av portiern på ett hotell. Fick gå tillbaks och med kartans hjälp hitta jag fram.

Startade tidig den 6/9. Att leta sig ut från Leon i mörkret var inte enkelt. Svårt att se markeringarna samtidigt som ska hålla uppsikt så man inte snubblar på något. Kom ut så uppstod nästa problem, det visade sig att det fanns två alternativa vägar att ta. Där stod vi 7 personer och funderade vilken. Jag följde den som flertalet valde. När jag kommit upp på ca 900 m höjd, var det ett plant landskap. Det var som att vandra på allvaret på Öland. Vid 12-tiden kom jag till ett litet härbärge, stannade och tog en dricka. Hade jag varit där på em hade jag stannat.

Efter ytterligare några timmer kom jag till ett annat härbärge och där beställde jag en härlig macka. Nu hade jag bara några km till byn, Hospital de Orbigo, där jag planerade att stanna. Nu till kontraster, i Leon sov jag en sal med 125 andra. Här fick jag ett rum med 4 bäddar och egen dusch och toa. Tur att jag stannade så tidigt på dan. Nu strax före 18 är det ordentligt varmt.

I byn gick man på en lång bro över en flod där folk stod och fiskade. Plakat visade att man hade ”riddarspel” kring bron.

Landskapet ändrar nu karaktär och domineras av dalar, skogsbeklädda åsar och berg i fjärran. Skönt att vandra i denna miljön. Detta till trots att det mot em blev varmt. Övernattade i Rabanal del Camino.

Starten den 8/9 innebar bergsklättring. Detta gjordes i ett vackert landskap med berg och dalar. Men det innebar också en vandring upp till 1515 meter i mycket besvärligt underlag, grus och sten. Passerade Cruz del Ferro, där man enligt tradition ska kasta en sten och önskar sig något eller gratulera någon. Hade en med mig hemifrån. Denna sten tillägnade jag Alvin mitt barnbarn som om några dagar fyller 2 år. Jag gratulerade också min fru som fyllde år denna dag.

Denna vitklädde man såg jag vid flera tillfällen sedan under vandringen och sist i katedralen i Santiago.

På många ställen utmed leden fanns det björnbär, Trots torkan och att de var små var de ett välkommet tillskott under vandringen. Kunde ibland blir 2-3 nävar av dessa goda björnbär.

Övernattade i Ponferrada . När man vandrar i större städer måste man vara särskilt uppmärksam när man går över en gata utan signaler. När jag skulle upp till stadens centrum efter jag installerat mig på härbärget så kom jag till en större väg. Bilar såg jag komma så jag stannade och stod och tittade lite slött runt mig. Noterade att ingen bil kom förbi mig, såg då att de stannat och vinkade att jag kunde gå över. Detta hände vid flera övergångar. Men det som var intressant, det var endast i denna stad som detta hände.

Från Ponferrade var det 202,5 km kvar till Santiago.

Övernattade i Trabadelo, en liten by. Åt en härlig pilgrimsmiddag.

Det visade sig sedan när jag kom tillbaks till härbärget efter middagen att man bjöd på middag där. Fick ta en liten tallrik tillsammans med runt 10 pilgrimer och värdparet.

Gårdagen var verkligen jobbig de sista milen uppe i bergen. På vissa sträckor fick jag stanna och vila efter ca 50 meter, full med mjölksyra i benen.

Denna dagen började med vandring utmed en bilväg. Sedan vek leden av från bilvägen och det blev en vandring på sten uppför till ca 1300 m. I dag blev det en kort sträcka och jag stannade på den högsta punkten, O Cebreiro med ett fint härbärge och en fantastisk utsikt över bergen och dalarna.

Såg också här den vitklädda pilgrimen från några dagar sedan.

11 sept. Även denna dag blev jobbig med många backar. Trodde i går att jag var på toppen men det var lite kvar. Sedan bar det nerför med olika branter. Utsikten var i dalarna var fantastisk. Det börjar kännas i kroppen efter 19 dagar och bergsklättring de senaste 3 dagarna.

Började få problem med min högra fot. Efter att jag köpt nya skor så fick jag ett litet skavsår på höger stortå. Egentligen inga problem, brukar få skavsår när jag går in nya skor. Fick köpa plåster. Men det som blev lite jobbigare var att ett större sår kom på utsidan av höger fot. Jag köpte fler och större plåster och varje kväll tvättade jag såret. Men det blev större.

Från Samos till Sarria var det backar upp och ner. Man gick genom många små byar, några hus de flesta förfallna. Vidare till Portomarin gick genom byar, skog, åkrar. Det gick även här upp och ner.

Fick större problem med min högra fot och nu började det komma någon gul vätska som rann utmed vaden. Hade egentligen inga större problem med att vandrar. Värmen gjorde att det blev en liten kortare sträcka i dag. Leden gick mestadels utmed bilväg eller mindre byvägar. Det märks att många pilgrimer börjar sin vandring de sista 10 milen för då får de diplomet. Man såg framför sig en långa rader med pilgrimer. Noterade också att deras packning var liten. Många använder biltransport av sitt bagage. Nu är det 68 km kvar.

Vandrar nu i A Corruna provinsen dit Santiago de Compostela tillhör. Det är tätare mellan hus och bilar. Pilgrimsleden går mestadels mellan jordbruk och skogsområden. Som jag tidigare skrev så är det mycket fler pilgrimer och många är antagligen de som bara gör de sista 10 milen. De har en mycket liten packning. Nu är det 39 km kvar till Santiago de Compostela.

Äntligen är jag framme. Men var trött jag är, gick hela sista sträckan hade tänk att dela upp den. Men när man är så nära målet tar viljan över tröttheten. Min fot och ben har blivit ett stort problem. Det var lite besvärligt att hitta till platsen i Santiago där man hämtade sitt diplom. Trots att man tidigt såg Katedralen och vad jag läst mig till så ska stället finna i närheten. De jag fråga visste heller inte var det låg. Såg två damer som gick med karta och någon beskrivning och titta på gatunamnen. Antog att de också leta till platsen så jag följe efter dem. Mycket riktigt det hittade platsen.

Har nu fått mitt diplom.

På vägen till Katedralen såg jag dessa figurer, det var levande människor. Vad de stod på lyckades jag inte klura ut.

Gick in i Katedralen där gudstjänsten höll på att avslutas.

Där inne träffade jag dels den vitklädde pilgrimen men också en tysk kille som jag stött på under vägen.

Manen som står jämte honom var en som han träffade på halv vägen som visade sig kände hans flickvän. De tog ett kort på mig, en mycket trött människa.

Nu ska jag vila till den 18 sept då jag flyger tlll Barcelona. Hade en broschyr på ett härbärge som jag tänkte nyttja. Men tröttheten gjorde att det tog lite tid innan jag hittade det och då fick jag hjälp av en kvinna som kom fram till mig när stod och försökte läsa en karta. Hon fråga om jag hade något problem, det visade sig att hon bodde själv på detta härbärge. Så det var bara att följa med.

Problemet med mitt ben gjorde att jag var tvungen att tänka om. Min planering var att flyga till Barcelona den 18 september och stanna där till den 21 september. Så det blev att på internet på härbärget boka om min flygbiljett till den 18 september. Flög med Norwegian. Från Santiago till Barcelona hade jag en biljett till den 18/9 med Ryanair. Men att boka om den till ett tidigare flyg gick inte. Med Norwegian gick det att boka om till den 18/9. Så det var att ligga och vila i två dagar i Santiago. Var tvungen att gå och äta lita så det blev att gå till centrum och Katedralen.

Hade bokat en taxi från härbärget kl 06,00 den 18 september. Planet till Barcelona gick 08,20. Visste inte hur lång tid det skulle ta till flygplatsen. Var också lite orolig att de spanska taxiförarna inte var så noga med tiden, därav den något tidigare tiden. Då taxin inte kunde komma till entrén i och med att grindarna in till det stora härbärget var stängda. Gick ut strax för 6, satte mig på en mur någon minut senare kom taxin, exakt 06,00. Resan till flygplatsen tog inte så lång tid så det blev en väntan där. Han med en stadig frukost. Resan till Barcelona tog lite mer än 1 timme. Flyget till Stockholm/Arlanda gick 20,20. Det blev en lång väntan på Barcelonas stora flygplats. Min fot och ben var inte bra, det droppade gul väska från benet som luktade illa. Det fanns inga bra säten att vila på. De stoppade långa sätena hade armstöd , så det gick inte att ligga ner. Det blev att sitta och titta på folket och gå och äta emellanåt.

Flygresan hem gick efter omständigheterna bra, hade en 3-sitsrad för mig själv. Kom till Stockholm/Arlanda strax för 24,00. Frugan mötte upp med bil och vi var hemma i Södertälje runt 02,00. Var för trött att åka direkt till akuten på Södertälje sjukhus. Behövde också få av mig alla skitiga kläder. Åkte till akuten 09,00 den 19 september. Då började ett nytt äventyr om man nu kan säga ”äventyr”. Men för mig blev de 51 dagarna som jag låg på Södertälje sjukhus något som jag aldrig hade kunna tänka mig skulle inträffa.

Även om denna berättelse handlar om Camino de Santiago så kan jag inte sluta här. Anledningen till denna långa sjukhusvistelse var effekten av det lilla sår jag fick på höger stortå efter det att jag köpte nya vandringsskor.

På akuten konstaterade de att jag hade stor mängd var i foten och benet. Enligt uppgift så tömde de ut ca 0,5 liter var. Det vare så mycket var i vaden att huden sprack. Det blev operation. Såret skulle spolas rent från varet. Jag sövdes med narkos, har aldrig tidigare opererats eller sövts med narkos. Hade inge problem med detta. Det blev liknande operationer vid 17 tillfällen i rad för att få bort allt var. Detta var inte det största problemet utan problemet var att jag inte fick äta någon mat efter 24.00 fram till operationen. Då denna oftast skedde på eftermiddagen eller sen kväll. Så det var att ligga med dropp. Beroenden på när jag kom från operationen fick man se vilken mat som då fanns.

Därefter behandlades såren med något som jag tror stavas ”Vac Pac”. I såret lades något som liknade skumgummi och sedan förslöts detta med plast med en slang som gick till en pump som pumpade bort allt vätska som fanns i såren. Byttes var/var tredje dag under en månad. Gjorde skitont så efter fösta gången så fick jag morfin som gjorde att smärtan försvann.

I början av november bedömde man att såren var rena. Så den 2 november var jag på Karolinska sjukhuset i Solna för hudtransplantation.

Något som jag aldrig tidigare gjort, är att få antibiotika. Detta fick jag från första dagen fram till mitten av december. Antingen via dropp eller intravenöst snabbt direkt i blodet. Den sista månaden via tabletter. Detta för att ta död på den besvärliga bakterien.

Trots allt detta så var det inte det jobbigaste under sjukhusvistelsen. Vårdpersonalen var skickliga och visste var det skulle göra. Litade helt och fullt på dem.

Det som var jobbigast var att man inte fick lugn och ro under natten för att kunna sova.

Under dessa 51 dagar som jag var på sjukhuset så blev det endast någon eller några timmars sömn varje natt. Låg på en 4-bäddsrum antingen stördes man av snarkande eller pratande patienter, patienter som kom akut under natten. Dessutom skulle det tas blodprov tidigt på morgonen mellan 04 och 05. Jag som är svårstucken så kunde det ibland ta upp till en timme innan de hittade någon blodåder. Allt detta blev nästa ett psykiskt problem för mig. Det är nu först veckan för jul som jag kan sova tillräckligt med timmar på natten. Trodde att när jag kom hem 9 november att allt skulle blir bra, men ack så blev det inte.

Veckan innan jag åkte till Karolinska sjukhuset fick jag börja träna att gå. Detta skedde via en s k gåbord. Hade inge krafter så efter några meter var jag helt slut och rasade ihop, som tur var gick de med en rullstol bakom mig så jag föll ned i den. Men jag tränade varje dag så efter några dagar kunde jag gå med gåbordet ett par minuter. Efter hudtransplantationen så fick jag ett schema att jag inte fick gå mer än 10 minuter åt gången. Med knappt några muskler och dålig kondition blev det inte så mycket. Tränade då att använda rollator och kryckor. Man ville att jag skulle ha en rullstol med mig hem. Men det vägrade jag. Dels så bor vi i ett hus utan hiss, dels att rullstol är det sista jag över huvudtaget kommer att använda.

Hemfärd den 9 november. Använde rullatorn ner till taxin, sedan blev det inget mer användning. Kryckorna hade jag lite första veckan sedan blev även de undanställda.

Den sista november besökte jag sjukgymnasten första gången och då fick de tillbaks rullatorn och kryckorna.

Nu har fas 3 i mitt äventyr börjat, detta att komma tillbaks till gammal form. Har fått låna en motionscykel av en granne så den tränar jag på. Är dessutom ute och går. Det blir inte fort, men mellan 30-50 minuter blir det. Ganska trött när man kommer hem. Jag är fortfarande stel i vristen på höger fot vilket gör att steget blir lite klumpigt. Denna stelhet samt att stärka de förtvinade musklerna kommer att ske på sjukgymnastiken som börjar den 4 januari. Minst ett halvår säger sjukgymnasten att det kommer att ta för att förhoppningsvis komma i gammal form. Detta är mitt mål nu och så ska det bli.