Abisko till Nikkaluokta - den höga vägen

Som i en förtrollad värld klättrar vi i isfallet på Kebnepakteglaciären. Tillsammans med mina ungdomar rör jag mig i sprickorna och över snöbryggorna. En liten smäll, då hundratals kilo snö raserar, förvandlar vandringen till en adrenalinfylld erfarenhet.

Från andra sidan Lapporten.

Vandring i Bessesvággi med Rautasjaure i vyn.

Vi börjar vår resa i det magnifika Abisko nationalpark med Torneträsk precis runt hörnet och Lapporten som en beskyddande öppning mot fjällen. Som en staplande patrull fylls ledet bakom mig, kanske inte så konstigt då jag har mer erfarenhet än alla sex deltagare tillsammans.

Inne i Lapporten har lägret precis byggts i den sumpiga terrängen intill sjön. Linus sitter och sörplar på varm nyponsoppa inne i mitt tält då vindarna tilltar, solen går ner bortom bergen och temperaturen sakta sjunker. Det är tyst i gamlingarnas tält (Tommy och Peter), Marcus har somnat efter att ha spytt lite och i granntältet har Erik och Julius lånat min mobil för att skriva en fyndig facebookstatus.

Blir sinnessjuk

På andra sidan Lapporten väntar ett vilt, dramatiskt och orört högfjällsområde. Nere i buskaget letar ungdomarna några dagar senare förgäves efter leden i den svårframkomliga snår- och träskmarken. Glädjen över att vara till fjälls byts snabbt ut mot frustration över ett helt moln med myggor surrandes runt ens huvud. “Jag kommer bli sinnessjuk”, säger Marcus med förbannat tonläge.

Övar sprickräddningsteknik innan vi ska ut på glaciären.

Hur snabbt går man

Uppe vid Mårmastugan, ett pittoreskt vindskydd på 1200 meters höjd, smids nya planer. Vi ska göra en topptur över Mårmatjåkkå, 1938 meter, och korsa Mårmaglaciären, en planering som Julius och Linus fick ansvar för. Det är rätt svårt i början. Hur snabbt går man egentligen på glaciären och hur fort kan man röra sig i uppförsbacke? Lite småtrötta kryper de till sängs efter en lång exercis med att beräkna avstånd, tid och ta ut kompasskurser,. På morgonen är det dags för genomgång. Vi ska över tre toppar och korsa två glaciärer. Avståndet är 13 km och det hela ska inte ta mer än 7 timmar. ”Det kommer aldrig att gå!”, tänker jag för mig själv. Regnet hänger i luften och stora moln sveper in från väst. Ganska snabbt når vi Mårmaglaciärens tunga efter en bökig vandring över stenblockshavet. Vi gör oss redo med rep och sele för att påbörja vår glaciärvandring. Julius går först och tar sikte på passet sydöst om Mårmatjåhkkå. Ett ganska svagt uppförslut längs glaciären avslutas med betydligt brantare snöterräng där vi tvingas traversera upp för en snöbrant mot toppkammen. “Kan vi stanna och fotografera?”, frågar Linus, när vi står mitt i en backe med tidigare spår av stenras och laviner. Svaret blev givetvis nej. Väl uppe på toppkammen bjuds vi på en sagolik vy över Kebnekaises högfjällsområde. Kanske jordens vackraste paradis? Mitt i alltihopa hörs det klassiska ljudet “biiii....”. Myggorna har visst också följt med upp på toppen.

Marcus påväg ner mot Vistas efter Mårmapasset.

Har lämnat Nallo och är påväg mot Unna Räita.

Dramatisk nerfärd

Nerfärden går lite dramatiskt över de två topparna Mårmabákti - 1888 meter och 1821 meter. Från Mårmatjåkkå går vi ut över en brant sluttning, som i kombination med väta och grus får Tommy att lägga kommentaren “ett fel och vi dör”. Efter att ha rundat en fjärde topp kan vi slutligen komma ner mot Mårmabáktiglaciären där Höktopparnas spetsiga karaktär tornar upp sig. Väl tillbaka i Mårmastugan, efter 13 timmars topptur, möter vi våra oroliga kamrater Erik och Marcus som varit förkylda och därför valt att stå över toppturen.

Nästa dag går vi över Mårmapasset till Vistasstugan. Nállu fångar blicken och under oss ser vi bara ett grönskande skogslandskap nere i Vistasdalen. Sent på kvällen knackar vi på hos stugvärden i Vistas. En äldre dam öppnar dörren och ser rätt förvånad ut över att det utanför hennes rum står fyra läsk- och godissugna tonåringar så sent på kvällen. Aldrig har nog en Fanta smakat så gott som här - mitt i skogen, med en porlande fors runt hörnet och utsikt över Nállu som ett majestätiskt spjut i vyn.

Vid Unna Räita

Tarfalasjön, Kebnepakteglaciären och Kaskasapakte.

Färden fortsatte upp mot Nallo och över Jojjo-leden till Tarfala, som vi sent på kvällen ett par dagar
efter nådde, haltande i regn och rusk. I det mellersta högpasset på Jojjo-leden hade Marcus halkat och vrickat foten. ”Hur gick det?”, löd första kommentaren. “Jag tror den gick av”, svarar han lugnt. Efter en noggrann undersökning konstaterade vi att den var hel, även om smärtan var mycket besvärande. Mitt i det hela hade vi oturen att hamna i ett kraftigt oväder med både regn och blixtar. Eftersom passet mot Guobirvággi är ett ovanligt dåligt ställe att få problem på tvingade jag Marcus att trots smärtan röra sig mot nästa högpass till Tarfalastugan där förutsättningarna för en skada är mycket bättre. Nere i Guobirvággi mötte vi ett par, som var lite vilsna och genast tog rygg på oss. Den 300 meter höga backen upp i sista högpasset tycktes aldrig ta slut. I regn och åskoväder nådde vi slutligen Svarta sjön för att snedda ut över Kebnepakteglaciären ner mot Tarfala. Väl framme, lite utmattade men med humöret fortfarande på topp, mötte stugvärden Lars Häger upp med varm saft.

Jag klättrar upp i spricksystemet på Kebnepakteglaciären.

Linus skruvar upp isskruvarna.

Julius plåtar sig själv på Kebnepakteglaciären.

Enormt brak

I Tarfala finns det många fina turer att göra, en av turerna vi valde gick på Kebnepakteglaciären. Här kunde vi klättra på ispelare, i sprickor och över snöbryggor. Mitt i spricksystemet när vi ska titta på djupa sprickor hör man en dov puff och sedan ett enormt ”brak”. En flera hundra kilos snöbrygga havererar precis intill mig och Julius. Adrenalinet skjuter i höjden med en stark påminnelse om att man måste veta vad man håller på med.

Någonstans måste äventyraren väckas i en själv, men framförallt måste man få en möjlighet att väcka en äventyrare hos andra. För dessa ungdomarna väcktes äventyraren verkligen till liv och jag hoppas att fler där ute vågar leva sina drömmar. Detta är en av de tuffaste vandringarna svenska fjällen har att bjuda på.

Hela gruppen strax under Kebnekaises sydtopp.

Säkrar oss på Kebnekaises sydtopp.

Fakta:

• Sträcka: Abisko - Nikkaluokta över Mårmapasset och Jojjoleden.
• Toppar: Kebnekaise sydtopp (2104 m) från Tarfala, Mårmatjåkkå (1938 m) och Mårmabákti (1888/1821 m).
• Deltagare: Gustav (25 år), Julius (16 år), Linus (16 år), Marcus (17 år), Erik (17 år), Tommy (34 år) och Peter (20 år).

Tips: med ungdomar i fjällen

1. Allting måste ske på deras villkor. Du har erfarenheten, men ungdomarna bestämmer.
2. Ungdomarna ska vara delaktiga genom att läsa kartan, planera vandringen, bestämma lägerplats och tempot.
3. Inget är egentligen för hårt, utan det gäller att vara flexibel och ha tillräckligt med tid. Våga planera, men våga framförallt anpassa dig till rådande läge. Det du inte kan göra idag kan du göra imorgon, det du inte kan göra denna turen kan du göra nästa tur. Så länge man har roligt spelar det ingen roll om man går 1 km eller 3 mil, eller pausar vart 10:e minut.

Text: Gustav Cronhamn

Foto: www.cronhamn.net