Abisko-Kårsavagge-Låktatjåkka-Kärkevagge 2011

Tisdag 19 juli 2011

09:29

Arlanda Express, Stockholm Centralstation

Äntligen på väg. Det är skönt att lämna Stockholm, jag är måttligt road av att visa mig här iförd ryggsäck, kängor och byxor med stretchpaneler. Ja visst är jag fåfäng. Jag är stolt över mitt nyvunna fritidsintresse men tycker att var sak har sin plats.

10:26

Arlanda, terminal 4

Lundhagsbyxor och Haglöfssäckar är mer regel än undantag vid specialbagageinlämningen och här vid gate 32 mot Kiruna. Nu omgiven av likasinnade borde jag känna mig mer bekväm i mina kläder. Ändå gör jag inte det. Jag vill varken följa strömmen eller gå tvärsemot.

De flesta av mina medpassagerare är nog på väg till Kebnekaise. Jag hoppas och tror att den rutt jag skissat på inte är lika väl vandrad. Knappt fyra dygn har jag till förfogande och tänker utnyttja dem till fullo, utan att för den skull stressa eller förta mig.

Grundplanen är Abisko–Kårsavagge–Låktatjåkka och därefter tillbaka till civilisationen, antingen via Björkliden eller Låktatjåkka järnvägsstation. Kärkevagge med Rissajaure (Trollsjön) finns också med i planeringen men vägen dit ser på papperet antingen allt för avlägsen eller äventyrlig ut beroende på vägval.

Om planet landar mer än en timme för sent kommer jag att missa tåget mot Abisko. Då får jag slå följe med mina medpassagerare mot Kebnekaise.

13:45

Kiruna centralstation

Fram tills nu har resan gått enligt tidtabell. Nu väntar jag på tåget till Abisko, en timme försenat. Det blir en sen start på dagens vandring.

Dagens tänkta etapp går från Abisko turiststation, uppför linbanan och sedan vandring i sydvästlig riktning mot Frippes fall där jag planerat att slå läger för natten.

Frippes fall är ett infall, en fix idé och en anledning att lämna de markerade lederna.

15:36

Tåg 96

Tåget blev ytterligare en kvart försenat men solen sken över Kiruna centralstation och gjorde väntan njutbar. Om man ska lita på väderleksrapporterna kan det bli den enda sol jag får se under denna tur.

Jag lär ankomma Abisko först vid femtiden. Där tänker jag snabbt bunkra upp med gas och ta mig uppför linbanan för sen lunch eller tidig middag i caféet som jag hoppas har öppet. Sedan börjar äventyret. På riktigt.

16:16

Fortfarande kvar på tåget. Torneträsk på höger sida. Vilket tråkigt namn på en så mäktig sjö. På vänster sida tornar ovädersmolnen upp sig. Ombord råder febril aktivitet. Det prasslas med Gore-tex, damasker och ryggsäcksöverdrag.

Hoppas att de mörka molnen passerar, jag skulle föredra att påbörja vandringen i uppehåll.

22:06

Vid hängbron, östra Kårsavagge

Jag ligger i tältet, lyssnar på forsens brus och äter knäckebrödmackor med mycket smör och tjocka skivor salami. När jag öppnar absiden i morgon bitti kommer jag att mötas av en vacker vy. I alla fall om solen skiner. Platsen är i övrigt inte den bästa att slå upp tält på.

När tåg 96 äntligen anlände Abisko turiststation hade regnmolnen dragit förbi. Himlen var klar och blå och solen stod fortfarande högt på himlen. Jag tvekade inte en sekund. En kvällspromenad i vackert väder är inte fel efter så många stillasittande restimmar och den dystra väderprognosen uppmuntrade att ta tillfället i akt.

Jag köpte en 230 grams gasbehållare i den lilla butiken. För säkerhets skull och som tur var frågade jag i receptionen om det säljs gas även i Kårsavaggestugan. Svaret blev ett oväntat nej. Ingen försäljning alls där. I och för sig borde 230 gram räcka men om det inte finns möjlighet att komplettera på vägen vill jag ha en i reserv. Jag ringde upp Björklidens Fjällby för att ställa samma fråga om Låktatjåkka fjällstation. Återigen ett nekande svar.

Lite brydd vägde jag in ryggan och blev förvånad när visarnålen stannade på 14,3 kilo. Minst ett kilo mindre än jag räknat med. Lättad av beskedet köpte jag en 100 grams gasbehållare och av bara farten ryckte jag med mig tre frystorkade måltider och en chokladkaka. Jag hade förvisso redan gott om mat men med de torftiga inköpsmöjligheterna längs vägen i åtanke vågade jag inte helt lita på mina tre hemmatorkade måltiders näringvärde och ätbarhet.

Klockan hann bli sex innan jag traskade iväg. Linbanan hade slutat gå för dagen och jag bestämde mig för en enklare väg, den skyltade, mot Kårsavagge. Första fem kilometerna gick lätt trots visst motlut och nästan tom mage. Där inte björkarna skymde solen stekte den rakt i ansiktet och i samma ögonblick jag fick syn på Kårsajåkkas brusande vatten tog krafterna helt slut. Jag släpade mig den sista biten fram till hängbron där jag stannade för sen middag. När jag ätit klart försvann solen bakom bergen i norr och jag bestämde mig för att slå läger för natten.

17:32. Välmarkerat, till en början i alla fall.

18:20. Lapporten från något annorlunda vinkel.

19:50. Det börjar bli dags att slå upp tältet.

23:33

Jag nämnde min hemmatorkade mat. Varje år försöker jag förfina min vandringskonst och i år var det matens tur. Innan vi får svaret på om den är god, oätligt eller rent av giftig kan jag berätta hur den är tillagad. Så behöver ni inte göra samma misstag.

Chili con Carne à la 80-talet

Gul lök frästes tillsammans med köttfärs. Därefter tillsattes krossade tomater, svarta och vita bönor, finhackad röd paprika, tomatpuré, en köttbuljongtärning, socker, pressad vitlök, chilipulver, en skvätt rödvinsvinäger och tabasco. Salt och peppar på det. Matfett försökte jag undvika, det kan härskna.

Den färdiga grytan breddes ut i ett tunt lager på ett gammalt men nytvättat lakan på en plåt. In i varmluftsugn, 50 grader med ugnsluckan lite på glänt. Med jämna mellanrum rörde jag om och efter cirka fyra timmar var allt utom paprikan som ett torrt grus. Paprikan var jag tvungen att pilla bort för hand och den kommer att strykas från receptet till nästa gång.

Chilin serveras med snabbris.

Pasta Bolognese

Gul lök frästes tillsammans med köttfärs. Därefter tillsattes krossade tomater, tomatpuré, en köttbuljongtärning, honung, basilika, pressad vitlök och en skvätt rödvinsvinäger, salt och rikligt med svartpeppar.

Torkningsproceduren var densamma som för chilin. Anrättningen serveras med snabbmakaroner.

I morgon kväll blir det premiär på det hemlagade. Påminn mig om att blötlägga anrättningen efter frukost!

Onsdag 20 juli 2011

11:47

Vuolimus-Gorsajavris strand

Vädret är ännu över förväntan. Jag passar på att pausa i solen vid den vackra stranden. Kanske gör jag halt här och äter lunch redan nu, trots att dagens vandring varken varit lång eller påfrestande.

Det kom ett par lätta regnskurar under natten men inget allvarligt. Pigg och utvilad vaknade jag klockan åtta och åt frukost bestående av havregrynsgröt med mandel, russin, kanel och socker. Inget fel på gröten men den fettfria pulvermjölken lämnar jag hemma nästa gång. Den smakar obehagligt likt mjölkersättning för småbarn.

Stigen uppför Lulip Cahcenioaski såg alltför brant ut som morgongymnastik. Den skulle kunnat ta mig upp en bit mot Frippes fall men jag valde återigen den enkla vägen, västerut. Just nu på väg mot Kårsavaggestugan. Sedan får vi se.

15:40

Bajimus-Gorsajavris strand

En kraftig regnskur drog förbi strax innan jag nådde fjällstugan. På några tuvor mitt i ett strömt vad fick jag känslan av att vattennivån steg för varje sekund jag tvekade i mitt fortsatta vägval. Skulle jag bli tvungen att vända tillbaka och invänta lägre vattenstånd?

Jag knäppte upp midjebältet, drog på regnbyxorna, snörde åt dem ordentligt runt kängorna och tur var väl det för vid något tillfälle trampade jag i knädjupt. Pulsen var hög när jag pustade ut på andra sidan men det får jag skylla på bristande erfarenhet snarare än vadets svårighetsgrad. Och att jag saknade något att stödja mig på. Det ska åtgärdas till nästa sommar. Något ihopfällbart.

När jag nådde fram till stugan hade regnet dragit förbi. Stugvärdinnan var trevlig och bjöd på konkreta tips för min fortsatta vandring. Nedanför stugan såg vi ett par som letade sig fram mot oss över det långa vadet. “Annars inte så många som passerar här per dag” informerade stugvärdinnan mig om, “Än färre som övernattar”. Jag passade på att kika in i den rustika sex bäddar stora, eller lilla, stugan och tog mig tid att stuva om i packningen innan jag fortsatte västerut.

Nu börjar jag närma mig Kårsavagges västra ände och där ska det, enligt stugvärdinnan, finnas bra tältplatser alldeles nära deltat med fin utsikt över Kårsajökeln. Trots lätt vandring går det åt en hel del energi och därför sitter jag här på en bekväm sten och kokar sportdryck i form av nyponsoppa. Just nu tittar solen fram men enligt prognosen i fjällstugan kan jag förvänta mig skurar och lite åska.

19:57

Vid Kårsajökelns delta. 700 m ö h.

Jag passerade tidernas tältplats en knapp kilometer innan deltat men valda att lita på stugvärdinnans tips. Här, en bit upp på höjden, var det svårt att hitta jämn mark men det är torrt och utsikten magisk.

Middag har just avnjutits och jag rundar av med en lätt spädd maltwhisky och en öl. Det smakar underbart och jag är glad att jag lät taxin i Kiruna släppa av mig utanför systemet istället för att åka direkt till järnvägsstationen för att köpa tre små ölburkar. De var inräknade i mina ursprungliga 14,3 kg om någon undrar.

Den hemgjorda chiligrytan som fått svälla under dagen smakade mycket gott men själva tillagningen var en smärre katastrof. Det hade börjat regna så jag planerade matlagningen minitiöst så att det skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt. Till grytan ville jag prova att baka ett enkelt bröd av mjöl-, bakpulver- och salt-blandningen jag haft i en påse och nu tillsatt vatten och knådat ihop till en smidig deg.

Först kokade jag riset. Inga problem. Sedan, med kastrullen fortfarande över lågan, försökte jag hälla på den blötlagda chilin direkt från påsen med följden att hela gasolköket välte och halva grytan gick till spillo. Det är andra gången mitt nya kök välter och slocknar på sin jungfrutur, trots att jag varit noggrann att hitta plant underlag. Jag börjar förstå varför de säljer extra stödben som tillbehör.

Jag vet inte om det var regnet eller matrester som gjorde att piezotändaren slutade fungera. I alla fall var jag tvungen att återvända till tältet för att leta fram tändstålet. Min hjälte från Ute-serien (http://youtu.be/pe19S5wGkRA) tycker att den alltid ska hänga runt halsen som en räddare i nöden och jag tänker från och med nu lyssna till hans råd.

Med hjälp av tändstålet var det inget problem att få fyr på köket och tillagningen av chilgrytan fortlöpte utan problem. Samma sak gäller brödet som tillreddes i den lilla stekpannan. De riktigt stora problemen uppstod när jag skulle börja äta inne i tältet. När jag vände mig om för att öppna absiden för att hämta smörbyttan, välte jag ut den nyöppnade ölburken. Jag hade druckit en klunk och nu var den tom. Tur i oturen hade jag ställt den på ryggsäckens regnskydd som lyckades fånga upp den värsta katastrofen.

Maten smakade mycket gott. Brödet likaså. Jag mer eller mindre friterade det i olja och resultatet blev inte helt olikt indiskt Naan-bröd. Som efterrätt toppade jag det med strösocker. Smaken påminde då om frityrmunkar. Rekommenderas varmt.

12:43. Tunga moln över Kårsavagge

13:51. STF Kårsavagge. En ovanligt enslig fjällstuga.

16:48. Med fin utsikt över Kårsagökelns delta.

18:33. Matlagning med förhinder.

'

Torsdag 21 juli 2011

15:03

1400 m ö h

Nu har jag ätit upp hela chokladkakan. Dags att ge upp detta, utsikten mot Trollsjön är alltjämt täckt av tjocka moln och de visar ingen vilja att lätta. Snarare är de på väg hitåt. Dags att packa ihop och fortsätta.

I morse vaknade jag vid halvniotiden och tog god tid på mig för frukost och lägerrivning. Klockan elva fortsatte jag först västerut in i deltat och sedan uppåt, norrut. Kanske tog jag väl mycket höjd men av spåren att döma var jag inte ensam som brottat mig fram genom ormbunksnåren.

Den sista stigningen upp mot 1300 m ö h var hyfsat brant och utsikten bakåt var klart svindlande. Välrösat var det inte men klättringen var aldrig tekniskt svår. Däremot tog det på krafterna.

Från högsta punkten rekommenderade STF Kårsavagges stugvärdinna en avstickare till en topp som i alla fall inte är namngiven i min fjällkarta från 2006. Jokken ned från den högt belägna sjön hoppade jag lätt över så jag slapp omvägen runt den namnlösa sjön som i rådande snöläget hade varit obekväm.

Uppe på en platå med fantastisk utsikt över deltat började molnen omsluta den namnlösa toppen, som för övrigt såg ganska svårforcerad ut. Jag valde istället att sikta in mig på den här platsen för en glimt av Trollsjön från ovan. Utan lycka.

22:18

Låktatjåkka fjällstation

Vilken avslutning på dagen! Maten på Låktatjåkka fjällstation var det inget fel på. Efterrätten, som mina fyra unga bordskamrater valt att avstå från, intogs i baren tillsammans med det något äldre gardet. Det visade sig lustigt nog att vi alla bodde i Stockholm. Jag drack en väl marknadsförd Mackmyra Prelude 06 tillsammans med kriminologen och vi delade tips och erfaranheter från resor på de lite nordligare breddgraderna. Nu har alla andra gått och lagt sig. Jag sitter ensam kvar vid brasglöden med en öl och mina dagboksanteckningar.

Passagen över jokken visade sig vara svårare på tillbakavägen. Jag förlorade en av mina två halvlitersflaskor när jag kastade över ryggsäcken i förväg för att själv kunna ta ordentlig sats. Hittar ni en halvfull Mer-flaska med vatten i Torneträsk så vet ni vem den skyldige är.

På väg ner mot Guoblavaggi läste jag fel på kartan samtidigt som markeringsrösena gömde sig under snötäcket. Jag hann precis få en glimt av sjöarna i dalen och lyckades någorlunda förstå hur de förhöll sig till kartan innan även dessa sveptes in bland molndimman.

Nere vid sjöarna blev jag villrådig. Sikten var nere på ett 10-tal meter och det enda jag såg var ett stenröse mittemellan sjöarna som inte borde vara där. I alla fall enligt min något föråldrade karta.

Utifrån stenröset och med stöd av karta och kompass provade jag att gå en bit i varje väderstreck. Den enda markering jag hittade stämde ännu sämre överens med min karta än den föregående. 

Längs sjöarnas stränder låg snö kvar som mycket väl kunde skymma nästa röse. I brist på alternativ valde jag att gå mot den enda markering som stod till buds för att sedan fortsätta i samma riktning med hjälp av kompass. Ibland var det inte rösen jag upptäckte. Lika ofta var det svaga fotspår eller orenheter i snön, förmodligen avgaser från skotrar, som avslöjade den fortsatta vägen. Vid varje röse satte jag mig ned för att hämta andan, lugna ner mig lite och för att speja efter nästa ledtråd. 

Det visade sig vara en framgångsrik taktik. Det ena röset efter det andra framträdde och de började vika av i en en hälsosamt nordlig riktning. När jag nådde jokken där flera spår skulle sammanstråla lättade dimman och tydliga markeringar framträdde. Marchtempot ökade och jag kände mig säker på att nå fram till fjällstationen innan klockan sex.

Plötsligt och oväntat ropade någon till. Fyra vilsna vandrare undrade vart jag var på väg och om jag hade någon idé om hur jag skulle ta mig dit. Det tyckte jag att jag hade men när jag försökte peka ut nästa röse så fanns där inte något. De fyra, ett yngre gäng bestående av en kille och tre tjejer från Kalix, hade utforskat den mest rimliga vägen den senaste timmen utan någon som helst framgång. De hade istället hamnat allt högre upp på en allt mer svårforcerad bergvägg och faktiskt vid ett tillfälle försökt ringa Abisko turisttation för att få vägledning. Utan framgång, mottagaren av samtalet hörde dem inte över huvud taget.

En ytterligare förbättring av sikten visade på en bättre väg, över en rejäl snölega längs den västra stranden på en sjö som inte fanns med på någon av våra kartor. Deras var ännu äldre än min.

Sista kilometern gick i högt tempo. De fyra hade bord bokat för middag klockan sju på fjällstationen. Själv hade jag blodsockret nedanför knäna men lyckades med viss tvekan hänga på.

Strax efter klockan sex nådde vi fram och blev hjärtligt mottagna av stugvärden. Snabbt tackade jag ja till middag. Innan jag hunnit knyta upp kängorna har jag även gett upp alla tankar på att tälta och bokade istället rum. En snabb dusch senare satt vi alla till bords. Jag kände inte riktigt igen mig själv. Jag hade så mycket att prata om efter två ensamma dygn på fjället!

8:03. Arla morgonstund.

11:10. Kårsajökeln.

14:20. Bästa utsikten över Kårsavagge?

15:03. Ovanför molnen.

15:43. Ännu inte vilse.

16:38. Utsiktslöst.

Fredag 22 juli 2011

11:32

Mellan Låktatjåkka fjällstation och Låktatjåkka järnvägstation

Jag sitter och vilar ett ont knä på en sten med utsikt över Vassijaure och Låktatjåkka järnvägsstation och delar av norska fjällvärlden.

Det var svårt att somna i natt. Kroppen protesterade efter gårdagens strapatser. Jag vaknade ändå hyfsat utvilad i god tid till frukosten som serverades klockan åtta skarpt. Jag delade bord med samma trojka som avslutade igår. Vi hade alla olika frågor och tankar kring dagens vandringsrutter. Kartan låg framme på bordet och spelade en central roll. Stugvärden Per rätade ut alla våra frågetecken.

Under natten hade jag funderat ut en lämplig dagstur söder om den mest självklara till Björkliden. Den skulle passera Måndalen och eventuellt kunna avslutas i Abisko. Per tyckte i och för sig att det var en bra sträcka men att den krävde att man går på kompass. Inte minst nu när molnen låg lågt och skymde all sikt. Vi kom istället fram till denna sträcka där jag går nästan hela vägen ner till Låktatjåkka järnvägsstation, lämnar packningen och gör en dagstur till Kärkevagge och Trollsjön som han tyckte var väl värd ett besök. Tält skulle jag sedan kunna sätta upp alldeles nära stationen eller kanske övernatta i stationsbyggnaden.

20:11

Låktatjåkka järnvägsstation

Jag valde järnvägsstationen för övernattning i tält. Fjällivet innehåller element av överlevnad och ur den aspekten skulle det vara onaturligt att inte välja det säkraste och bekvämaste alternativet som står till buds. Om trerättersmiddag på fjällstation räknas på samma sätt kan diskuteras men här rör det sig om tak över huvudet och det är gratis.

Med endast dagtursäck på ryggen gick det lätt att ta sig genom Kärkevagge och upp till Trollsjön. Det visade sig vare en väl frekventerad tur, det var säkert uppåt ett hundratal besökare av alla åldrar och nationaliteter. Trollsjön, som ska vara Sveriges klaraste och renaste, visade sig vara svårfotograferad och lite av en besvikelse. Stenformationenerna på vägen upp dit var dock mäktiga att skåda.

Jag åt lunch uppe på en av dessa jättestenblock och måste säga att min hemtorkade bolognese smakade underbart. Den hade fått dra i sig vatten sedan morgonen tillsammans med snabbmakaroner och det hade sin poäng att den blev lite grötig. Anrättningen påminde om bottenskrapet av en krämig lasagne.

Men nu har jag alltså intagit järnvägsstationen. En enkel inrättning med några bänkar och utedass. Jag leker med tanken på den som min alldeles egna järnvägsstation med en egen semafor som jag kan stoppa tåg med genom ett enkelt handgrepp. Dock knappast malmtågen med sina oändliga antal klonade vagnar, en mäktig företeeleser på dessa breddgrader.

Till middag åt jag pannkakor. De gick jättebra att tillaga i kökets vid första anblicken futtiga lilla stekpanna. Jag gillar mitt nyförvärv på alla sätt utom att den teflonliknande beläggningen inte tål något överhuvudtaget. Det går absolut inte ihop med mina titanbestick. Det bär mig emot att ens behöva fundera på att återgå till plastsporken som jag tycker förstör mycket av matupplevelsen.

22:24

Nu ligger jag på liggunderlag symmetriskt utplacerat på golvet i den mest spartanska lokal man kan tänka sig. Jag har poppat popcorn till nattmat och känner mig klar med fjällen för den här gången.

13:58. Trollsjön.

14:13. Kärkevagge.

14:28. Mäktiga stenformationer.

15:32. Vilar ut i solen.

18:40. Min alldeles egna järnvägsstation.