Hösttur i Jotunheimen

Jotunheimen sep 2004
Ingress:
Hur befriande är det inte att låta ögonen smeka fjällets karga skönhet, lämna nutidens stress och låta själen sväva likt en örn över vår älskade vildmark. Tack, för att jag får vistas i detta paradis!

Allmänt och målsättning
Vi är en grupp på sex personer med undertecknad som initiativtagare till en fjälltur Jo-tunheimen som är Norges mäktigaste fjällmassiv. För här ruvar nämligen Skandinavens högsta fjälltoppar; Galdhöpiggen och Glittertind, 2469 och 2464 meter över havet. Jag satte upp tre delmål med turen. Nämligen: Bestiga Surtningssue, lotsa nybörjarna över Besseggen och bestigning av Glittertind. Ett av målen var också att skapa förutsättningarna för den ”optimala fjällupplevelsen”, genom att ”nosa på fjället” efter sina egna ambitioner och förutsättningar, men också skapa en rejäl portions fjällupplevelse på hög nivå! Alltså; se fjällens oändliga möjligheter till värdefull rekreation. Om jag lyckades med detta, det kan bara de som var med på turen berätta.

Färdväg:
Gjendesheim – Memurubu – Basläger i Memurudalen - Surtningssuetoppen - Memurubu – Besseggen - Veodalen – Glitterheim – Glittertind – Veodalen.

Deltagare:
Rolf Wågerman, Kjell Andersson, Lennart Utbult, Fredrik Wikström, Eric Bäckström och undertecknad.

Dag för dag:
Klöverstigen – Memurubu, måndag
I strålande sensommarväder, trots att det är september påbörjas våran fjälltur från Gjendesheim. Tanken är en mjukstart utmed Gjendesjön som är belägen på 984 meter över havet och har ett djup på ca 140 meter, och är 18 km lång och drygt 1 km bred. På ömse sidor reser sig branta berg och Besseggen hör till det mesta kända och spektaku-lära i Norge! Över den vandrar under säsongen ca 30000 tusen människor i olika åldrar. Sommartid är det inte något lämmeltåg, utan det är rena rama myrstråket. Hösten är den tiden då det är betydligt lugnare. För fem år sedan mötte jag 5 vandrare på Besseggen, återstår att se hur många det blir den här gången? Nu vandrar vi ”Klöverstigen” som man kallar den, och den slingrar sig fram genom i tät björkskog och är mer kuperad och variationsrik än man kan föreställa sig efter ett titt på kartan. Det är soligt och tryckande värme för att vara i september. Vi lunchar på en grusbädd intill vattnet och medan Besseggen reser sig mot en klarblå himmel och på andra sidan återspeglar sig ”Knutshög”, som en forntida dinosaur.

Vi fortsätter kulle upp och kulle ned och alla bär vi på en lätt dagsturspackning. Huvud-packningen har vi skickat med båttransport. Stigen skiftar karaktär med jämna mellanrum; från behaglig grusbäddsstig, till ett rullande hav av stora stenbumlingar, som är besvärligt att balansera på. Det är även brant, och lider man av höjdrädsla kan det vara nog så knepigt att gå klöverstigen! Det gäller att ta det vackert och se efter var man sätter ned nästa steg! Att ramla i den här terrängen kan få ödesdigra konsekvenser! Till saken hör att de flesta skador som sker under en fjällvandring är vrickningar, men som kan var nog så smärtsamt!
Vi når Memurubu vid 15.00-tiden efter en vandring på ca 14 km. Huvudpackningen hämtar vi från båtbryggan. Ungkorna betar och tittar nyfiket på oss inkräktare när vi reser våra tält medan solen fortfarande står högt på himlavalvet, och det känns onekligen härligt att återigen få vistas i den här underbara miljön igen!




Memurubu – Basläger, tisdag
Vi vaknar till en strålande morgon med kraftig vind! Nu gäller att ta sig upp i Memuruda-len för att upprätta ett basläger inför attacken upp på Surtningssue tidigt nästa dag. Nu är det dags att ”hänga på sig höghuspackningen” som väger ca 20 kg! Jag ser den inte som en börda, utan mer som ”fribiljett” till Jotunheimens fantastiska högfjällsområde!
Vi stretar oss upp genom den täta björkskogen i 1½ km innan vi når de härliga och öppna vidderna i Memurudalen. Här är det ingen trängsel! Dalgången är mycket lättvandrad.
Stigen slingrar sig slaviskt utmed den brusande Memuruälvens grumliga glaciärvatten som rinner ned i Gjendesjön. Den kraftiga motvinden gör vandringen mindre angenäm och tvingar oss till täta återhämtningspauser. Jag kan bara konstatera att detta är ett mycket hyggligt fjällväder, som är helt normalt!

Memurudalen känns ödslig denna tidiga förmiddag. Solen bokstavligt flödar över oss. Vardagsstressen och plikterna känns som bortblåsta i ordets bemärkelse. Så småningom når vi den förutbestämda tältplatsen vid vattenfallet. Här var jag sommaren 1999 tillsammans med min sambo och vi besteg då toppen i 25 graders värme! Innan dess så har jag gjort 3 toppförsök utan att lyckas. Vädrets makter satte krokben för toppförsöken. Nu är frågan, lyckas vi den här gången? Kommer jag upp på toppen en gång till? Och för Rolfs del, som gjort 2 försök tidigare, kan det bli tredje gången gillt för honom? Hoppas att frågetecken rättas ut tänker jag?

Tälten reses och dagen övergår sakta till kväll. Från tältöppningen ser vi hur dalgången mörknar, och det blir snabbt kyligt! Skuggorna kryper upp på de branta fjällväggarna i den klara stilla höstkvällen. En storslagen natur tonar dröjande bort medan jag vaggas till sömn av den det entoniga dånet från jokken.

Toppbestigning Surtningssue 2368 meter över havet. (delmål 1), onsdag
Vaknar tidigt. Jag kryper ur den varma goda sovsäcken och ut till ett kylslaget landskap. Sedvanlig tvagning i den iskalla bäcken, vilket är både uppfriskande och skönt! Pulsen och förväntningarna inför dagen går på högvarv just nu, ungefär som kalven på grönbetet. Hinner vi upp på toppen innan landskapet bäddas in i moln, även om vi just nu har de bästa förutsättningarna. Barometertrycket har inte fallit! Men, några garantier finns inte! Och detta är ju en del av spänningen och tjusningen med en fjälltur, eller toppbestigning!

Vi intar vår sedvanliga turbofrukost. Med superlätt packning drar vi (Rolf, Eric och undertecknad) iväg på en frostfrusen stig. Temperaturen ligger kring nollsträcket. Kan man ha bättre topptursväder på en hösttur? Knappast!
Ju högre upp vi kommer, ju mindre blir baslägret, som ligger på ca 1400 meter över havet. Så småningom försvinner det bakom bergsryggen för vårt synfält. Runtomkring oss reser sig den ena fjälltoppen efter den andra. Och de omgivna glaciärerna ruvar var och en av dem på sig egen hemlighet. Det är ljuvligt stilla och ödsliga denna tidiga höstdag, som på den här höjden präglas av isande vindar och minusgrader.

Surtingssua är en topplatå med stup mot öster, och domineras av en lång ryggformad fjällmassiv. Här huserar Blå breen (glaciär) i öster och väster om fjällmassivet den stora Memuruglaciären. Dessa glaciärer har enligt litteraturen en gång i tiden varit sammankopplade med varandra. Vart vi än tittar så reser sig snöklädda fjälltoppar, som majestätiskt triumferar, som utropstecken mot en svallande hösthimmel. Väl uppe och med isande vindar som ihärdigt piskar om våra solbruna ansikten njuter vi av den magnifika utsikten, som är få förunnande att uppleva. Och enligt litteraturen så har man härifrån den vackraste utsikten över Jotunheimen. Galdhöpiggen och Glittertind som alla ska upp på, bjuder inte på samma upplevelse som just Surtningssue.


Här uppe, härskar stillheten och tystnaden, och det är framförallt ingen trängsel jämfört med de klassiska topparna i Jotunheimen. Härifrån har vi en praktfull utsiktsplats över fjällvärldens vilda skönhet, som ingen penna kan beskriva, utan det måste upplevas från första parkett, helst i fågelperspektiv som vi gör nu! Detta är, och förblir livskvalité på hög nivå!
Efter sedvanlig fotografering går vi ned till stenstugan, som ligger på 2230 meter över havet. Där lunchar vi väl skyddade för den isiga och friska vinden. Stugan rymmer 4 personer och golvet består av ett konvext isgolv som man inte ser i mörkret när man ska in genom den trånga dörröppningen på grund av att dörren inte kan öppnas på vid gavel. Här har man verkligen is till groggen, som vi tyvärr glömde ta med oss!



Trötta, men behagligt trötta når vi basen vid 15.00-tiden. Turen upp och ned tog ca 8 timmar. Vi tar en kort eftermiddagsfika innan vi river baslägret. Vandringen ned till Memurubu är betydligt lättare än upp till baslägret. Ingen vind, strålande solsken och med ett otroligt skönt välbehag löper genom kropp och själ eftersom vädret var med oss hela vägen upp till toppen, och nu är turens första delmål uppfyllt. Nu återstår två delmål innan veckan är slut!
Runt 18.00-tiden når vi Memurubu. Vi reser tältet, därefter en tvagning och avkoppling fram tills det är dags för den goda middagen som sedvanligt intas i tältet. I morgon är det Besseggen som gäller och det ser alla framemot, och vi beslutar oss för att försöka komma iväg runt 8.30-tiden. Tankarna är många inför övergången, men i takt med tröttheten så suddas de långsamt ut och jag vaggas till söms av Memurubuälvens avstressande symfoni!

Klassiska Besseggen – Gjendesheim (delmål 2), torsdag
Rolf väcker mig 6.30. Vi intar vår sedvanliga turbofrukost. Det är vindstilla, runt 10 plusgrader Packar dagsturssäck för vandringen över Besseggen. Lennart går tidigare för att hinna fotografera. Eric och Fredrik kommer iväg strax efter, medan Rolf, Kjell och jag startar sist. Uppstigningen är brant uppför i ca 1½ km med ca 400 meters stigning, och "stigen" är rejält sargad, dels av den årliga vårfloden, samt av mängden vandrare, som går här under säsongen. Efter några rejäla kraftansträngningar med vatten- och återhämtningspauser når vi 55 minuter senare vägskälet till Gjendesheim och Bessheim. Vi passerar vi Björnböltjärnen 1475 meter över havet. (vid sjön tältade jag tillsammans min sambo 1998) Solen flödar generöst från en klarblå himmel. Det är varmt, svettigt och vindstilla. I behagligt tempo förflyttar vi oss. Vi stannar upp med jämna mellanrum, beundrar och njuter av den storslagna naturen. Gjendesjöns turkosfärgade vatten är en spektakulär upplevelse. I det skarpa solskenet förstärks det ytterligare och det är mer än njutbart att beskåda.
Jag drar på lite i förväg och kommer fram till den platsen som jag gick i dimma för 6 år sedan och minnen passerar revy. Kort utdrag ur dagboken 1998:

Jag når 1471 meter över havet. Beundrar ravinen varifrån dimman stiger upp till dånet från ett brusande vattenfall. Ovanför vattenfallet manifesterar en höstklädd platå med några slingrande småbäckar som porlar i sin ensamhet. Som en blixt från klarblå himmel öppnar sig fjällvärden. Jag får en fantastisk utsikt över både Besseggen och Bessvattnet. Äntligen, dimman är bort-blåst. Jag tackar min Herre, för att det kom i rätt tid! Jag tar mig ned på en slingrande stig utmed den branta bergsryggen till den förutbestämda lunchplatsen. Tar av mig ryggsäcken och går tillbaka för att möta upp och lotsa ned gruppen vid de besvärliga passagerna. Väl nere är alla överväldigande över allt vackert som bara väller över oss, och alla ser vi framemot en välbehövlig lunch.

Nu kan jag njuta av detta i strålande solsken! Jag når bandet där det flesta stannar och fikar. Härifrån stupar det brant ned 400 meter ned till Gjendesjöns, irrgröna färg som nu har en mer blandning till den turkosa färgen. Detta fenomen har sin förklaring i de lerpartiklar som glaciärvattnet tillför sjön.
Jag befinner mig på en underbar lunchplats med en hisnande utsikt, som förstärks av strålande solsken från en klarblå himmel. Vykortsväder kan man säga! Jag tar av mig kängorna medan jag beundrar korparna som leker i termikvindarna. Nu befinner jag mig på deras höjd, nämligen ca 1430 meter över havet. Plockar fram fikat och så ser jag Eric och Fredrik och strax efter kommer Rolf och Kjell. Vi intar en välbehövlig lunch i gassa-de solsken. Det är sommarväder, vilket jag inte riktigt uppskattar, men…
Från våran branta lunchplats kan vi se våran första lunchplats på klöverstigen. Det är 400 meter ner till vandrarna som går på grusbädden och vi kan nätt och jämt urskilja dem! Som sagt, vi högre än Eifeltornet…



Så är det då dags att bestiga den första riktiga branta delen av Besseggen. Kjell känner sig bekymrad. Hur ska detta gå nu när kulingvindarna tillkom? Men, inte så påtagligt att jag ser det som kris. Med rätt teknik så ska det inte vålla några bekymmer filosoferar jag inför övergången. Rolf får gå som första man, och Kjell som andre man, och jag strax bakom Kjell. Vi tar oss upp en bit för att känna på vinden. Visst, det blåser och jag måste ge Kjell några ”mantra” innan vi fortsätter:
”När du känner rädsla, stanna upp, krama stenarna och blunda för att stressa ned. När du känner att du inte får syre böjd dig ned och invänta tills vinden dragit förbi. Låt under inga omständig-heter rädslan ta kommandot, utan krama stenen ännu mer och stanna upp tills du känner dig lung”.
Krypande, klättrande, återhämtning och steg för steg tar vi oss upp och över Besseggen. Att Kjell är glad när han kände att nu är vi över det brantaste partiet gick inte att ta miste på! Väl uppe har vi en storstilad utsikt över både Besseggen och Bessvattnet. Allt vad man hört om den smala Besseggen. Att den är både svindlande och kittlande, att vissa partier är väl luftiga!


Trots detta, och med tanke på att så många människor går den, har det vad jag vet inte hänt några allvarliga olyckor på den. Men, det är också så att en stor grupp människor vänder strax innan Besseggen, och det är många som tar sig över gråtandes!


Vid lunchen på Klöverstigen första dagen pratade vi med folk som hört på fjällstationen att det ofta sker att människor blir så paralyserade av branten att dom blir hämtade med helikopter. Jag kan inte bekräfta att detta är sant, eftersom jag inte har sådana uppgifter. Skröna eller sanning, men sanningen är att den är en mycket luftig och svindlade vandring värd att upplevas! Sjöarna ligger som mastodontspeglar, och höstfärgerna är bedövande vackra. Vi är nu i höjd med Knutshöryggen, som på ena sidan omgärdas av Leirungsdalens vackra deltaland, som glittrar i solskenet. Obeskrivliga vyer som bara väller över oss; skarpa fjällryggar, platåer, glaciärer, tindrar, djupa dalar, älvar och vackra insjöar.
Vi når Gjendesheims Turisthytte 17.45. Hämtar våran grundpackning vid båtbryggan och åker med bilen till campen, där vi tältar. En fantastisk fjälltur över den klassiska Bes-seggen finns återigen maganiserad i minnesbanken.

Veodalen – Glitterheim, fredag
Biltransport till nationalgränsen på vägen upp till Glitterheim. Därifrån mot betalning transport av våran tunga utrustning upp till Glitterheim. Vi vandrar med superlätt dags-turspackning på grusvägen 8 km upp till stugan med Glittertind i fonden. Återigen en strålande och varm höstdag. Veodalsälven slingrar sig som en orm utmed grusvägen medan älvvattnet glittrar i det knivskarpa solskenet. Varför denna sommarvärme? för nu är det höst på fjället och då vill jag ha hög, klar härlig höstluft! Jag minns turen 1978 då vi gick över Glittertind och vattnet i våra fältflaskor frös till is medan landskapet låg pudrat med nysnö. Ja, det var det verkliga höstfjället. Men, man kan som sagt inte få allt! Rolf, Eric och undertecknad väljer sedvanligt att tälta, medan den andra halvan väljer en sovsal på stationen. Vi resonerar om morgondagens topptur och vilka som ska med på turen. Det blir Rolf, Eric och undertecknad. Resten av gruppen väljer dagstur i den vackra Veodalen. Veckoturen lider sakta mot sitt slut. Nu återstår turens sista delmål. Barometern visar fallande tryck. Frågan är om vi hinner upp på toppen innan fjällvärlden bakas in i moln och töcken? Som sagt, tankarna är många, men i takt med jokkens entoniga brus tar tröttheten över efter en mycket givande och lång dag färd mot natt.



Avslutningen – Glittertind 2264 (delmål 3), lördag
Klockan 8.30 är Rolf och jag på väg upp mot den hägrande is- och snöklädda Glittertind (2464 meter över havet) medan Eric har valt att starta betydligt tidigare. En molnbank ligger över Jotunheimen, men det är ”högt till tak” och vi kalkylerar att med god margi-nal komma upp på toppen innan fjällvärlden sveps in i moln. Terrängen är mycket stening. Temperaturen ligger kring 8 plusgrader. Vinden är svag, och än så länge är vi ensamma med härligheten. Frukosten serveras först klockan 08.00 på stationen. Så vi har ett bra försprång innan lämmeltåget startar från stationen, och vi har heller ingen brådska.
Det blir många korta återhämtningspauser innan vi strax före snöfältet upp mot slutmålet väjer att luncha inne i en stensatt vindskydd. (Om jag är rätt underrättad så var det de tyska soldaterna som byggde dessa bland annat som skydd mot vind och oväder under andra världskriget?) Vi intar och njuter av en härlig lunch och av den praktfulla utsikten över Gråsubreen (en glaciär) som inbjuder till offpist åkning, men vi glömde skidorna hemma, så det får bli en annan gång, kanske? Nu ser vi också att vandrarna har vaknat. För nu börjar lämmeltåget! Men, inte i den utsträckningen som det var på Besseggen för några dagar sedan.

Vi når den hägrande is- och snötoppen. Glädjen är påtaglig och yster, och vi sträcker upp våra händer och tackar våran Herre för att vädret var med oss den här gången! Vilken fantastisk tur vi har! GPS:en visar 2464 meter över havet och den isande vinden stör oss inte heller! Sedvanlig fotografering av ett bedövande vackert fjällandskap med många spetsiga toppar nästan i alla vädersträck. Nu är fjällturen slut, och jag lyckades med samtliga av mina delmål. Rolf hade ett delmål med turen, nämligen; bestigningen av Surtningssue, de övriga delmålen blev Bonus med stor bokstav för hans del! Nästa fjälltur sänker jag ribban betydligt, kanske jag då kan få bonus?
Med mycket stor tillfredsställelse påbörjar vi nedstigningen på ca 1084 höjdmeter. Vi når Glitterheim vid 15.00-tiden. Intar snabbfika. Packar ned tältet och hänger på oss höghuspackningen och vandrar på grusvägen ca 8 km utan uppehåll fram till bilen i lätt regn. Nu är fjällturen oåterkalleligt slut. Sen åker vi med bilen till Gjendesheim där vi bokat en 5 bäddstuga och avslutar fjällturen med en superb 3-rätters middag på Gjendesheims fjällstation. Söndag morgon påbörjar vi 60-mila färden ned till Göteborg.

Slutord & nästa fjälltur
En fjälltur avslutas inte, utan den ropar alltid efter en fortsättning. För min del, om jag får leva och ha hälsan så blir det en vår- och sommartur med min sambo nästa år, och höstturen kommer att gå av stapeln vecka 37 (2005). Till den finns det 6 platser inkl undertecknad. Den som är intresserad kan redan nu anmäla sitt intresse till undertecknad. Höstturen kommer att förläggas till Glitterheim, som blir turens basläger nummer ett. Boendet kan ske i tält, eller på fjällstationen, vilket var och en själva bestämmer. Att undertecknad väljer tält förvånar knappast den som känner densamme!
Som sagt, är du en av dem som ska med hösten 2005?

Tack alla en gång till för en fantastisk fjälltur som går till historien med bland annat det otroligt vackra fjällvädret vi hade! Volvo IF:s friluftssektionen som samtidigt var i Kebnekaisefjällen hade regn, blåst och snö i stort sett varje dag! Det sämsta fjällvädret i dess 20 åriga fjällverksamhet. Snacka om att ha tur med vädret!



Text & initiativtagare:
Inge Bäckström, Göteborg 2004-09-19