Fjällen på lätta skidor

Detta är en reseberättelse från ett äventyr som vi, efter många års funderande, äntligen genomförde. Bredvid många av de andra äventyren man kan läsa om, är detta inte mycket att hurra för, men vår förhoppning är att det kan ge inspiration till dig att genomföra några av dina drömmar. Vi tror också att det kan ge många en ny vinkel på sin vistelse i vinterfjäll. Vad det handlar om? Jo, vi tog oss från Hemavan till Abisko med lätt packning och skejt-skidor.

Många turer hade det blivit, då vi med tung packning, pulkor och tält tagit oss igenom både svenska och norska fjällkedjor. Att kunna röra sig fritt i öde fjäll-teräng på vintern har sin givna charm. För mig är tjusningen att känna kontroll över situationen – att veta att man klarar alla möjliga händelser. Man är rustad för allt.

Någon gång, framför en tung pulka, eller under en lite för klumpig ryggsäck, föddes idén. Finns det inte något annat sätt att ta sig fram i fjällen? Vore det inte skönt att faktisk utnyttja de trevliga stugorna som STF tillhandahåller? Och vore det inte skönt att slippa all packning. Med inspiration från mången norrman, som med lätta skidor och pigga ben gärna susar fram över fjällen tog sig planerna form. Varför inte skejta Kungsleden? Först torde det sig som orimligt lång (45 mil). Vid närmare studier torde det sig omöjligt utan full packning (vissa sträckor saknar stugor). Trots dessa teoretiska hinder kunde vi inte släppa tanken. Jag skulle tro att just detta är de riktiga äventyrarnas stora tillgång – att trots alla teoretiska hinder, se möjligheter och hopp i sina projekt. Nu var det inte något större expedition vi skulle ut på, men för en vanlig stockholmare som ser snö ett fåtal gånger per år var det precis lagom långt över vår rimlighetsgrad.

Så, nu var det dags. Efter en del funderande bestämde vi oss för att göra ett försök. Påsken 2003 skulle vara tiden. Vi beräknade c:a 10 dagar för äventyret och en start i Hemavan. Kanske skulle påskturen avbrytas efter bara några dagar, kanske vara i tio. Omöjligt att veta i förhand. Men i efterhand kunde vi konstatera att det inte var så jobbigt som vi trodde. Nedan följer du vårt äventyr dag för dag.

Utan att läsa vidare kan du här läsa dig till en kortfattad version vad vi kom fram till:

• Sketingskidor är ett förträffligt sätt att ta sig fram på i fjällen. På många sätt påminner det om långfärdsskridskor. Det ger samma kombination av fart- och friluftskänsla. Vindpackad fjällsnö ger också ofta perfekt underlag.

• Skidåkare är en utrotningshotad art i Svenska fjällen. Den första skidåkaren vi såg på vår tur (i högsäsong runt påsk) såg vi i vid Tarrekajse (efter c:a 30 mil). Däremot finns det massa skoteråkare, vilket var till gagn för oss som var helt beroende av ”välpreparerade spår”.

• Vi svenskar har ett högt säkerhetstänk när vi går på tur. Vi mötte många som gick med full vinterpackning på Kungsleden mellan Abisko och Keb. Varför inte hitta mer otrampade stigar när man inte är beroende av stugor?

Dag 1 – Hemavan till Tärnasjö – Skall det vara så här jobbigt?

Efter en natt på golvet på bussen upp från Stockholm, står vi yrvakna i snöyra vid foten av Hemavans slalombackar. Det känns konstigt – nu är vi definitivt på väg. Det är nu vi kommer få svar på om projektet är möjligt.
I startgroparna stod jag, Jakob, David med flickvän Linda. På ryggen hade vi mellan 6 och 8 kilo var. Att packa var egentligen inte så svårt. Vi tog med oss det nödvändiga. Vi räknade med att sova i stuga varje natt, men ansåg oss ha med utrustning för att klara en övernattning utomhus i värsta fall. En sådan övernattning skulle bli kall, men inte farlig. En komplett packlista finns i slutet.
Framför skylten som tydligt indikerade att här börjar Kungsleden, knäppte vi på oss våra skidor. En bred gata ledde leden upp bland fjällbjörkarna. Det blåste hårt denna lördag morgon. Ett första stavtag signalerade det jag misstänkte, detta skulle bli jobbigt. Så var vi iväg. Uppför. I Hemmavan går Kungsleden upp för slalombackarna för att sedan plana ut på kalfjället. En mardrömsstart kort och gott. Med hård vind, mycket snödrev och betänklig motlut var mitt hopp om att nå Abisko innan snösmältning utom allt hopp redan efter en halvtimme.
Att ge upp nu vore dock lite tidigt. Vi stretade på, David och Linda med större mod än mig. Till slut nådde vi toppen, där vinden blåste betänkligt. Som tur var i ryggen. Med skiftande vindriktningar och trögt före tog vi oss vidare. Målet var enligt plan att nå till Serve denna dag. På sjön över till Tärnasjöstugan tog dock all min kraft slut. Med hjälp av diverse chokladmutor tog jag in i Tärasjöstugan. Idéen var att ta en paus för middag och sedan skida den sista vägen på kvällen. Det hände aldrig. Vi sov mycket gott den natten.

Dag 2 – Tärnasjö till Sjnjultje (Suolojaure) – Kvällstur

Efter gårdagens hårda vind och myckna stigning, skulle denna etapp kännas till en början mycket behaglig. Från början har vi siktet inställt på Ammarnäs, varför vi rastar för lunch redan vid Serve. Efter lunchen bär det nerför och vi anländer till Ammarnäs vid 3-tiden. Här blir valet dock svårt. Skall vi stanna här – en vilodag redan dag 2, eller skall vi kämpa vidare. Problemet är bara att det är 36 km till nästa stuga. Vädret är strålande och lugnt, så vi bestämmer oss för att fortsätta. Efter en snabb kolhydratladdning och en dusch på vandrarhemmet, sätter vi av igen.

Nu börjar äventyret och det lite mer okända. Fram tills nu har vi stött på stugor varje 15 km. Det inger en viss trygghet. Nu ger vi oss ut på första etappen av den okända delen av Kungsleden (Ammarnäs till Kvikkjokk, en sträcka på c:a 20 mil där STF inte har några stugor). Vi fann det också svårt att i förväg finna information om dessa områden. Lokalbefolkning vi pratade med på telefon hade förvånansvärt dålig uppfattning. Ofta möttes vi av kommentarer som ”Där är det ingen som åker skidor”.
Hur som helst, med visst övermod kommer vi iväg vid 4-tiden. Plågorna från första dagen är glömda. Sträckan genomlöptes väl, och vi anländer till den av Länsnämnden byggda stuga precis i skymningen (rätt sen denna tiden på året). Den visare sig innehålla ett antal påskfirande skoterfamiljer, som inte delade vår uppfattning av fjällstugors kollektiva nyttjande. Vi blev förpassade till farstun för matlagning och torkrummet för sömn. Vi höll gott mod och sov mycket tungt. Den sista etappen hade bjudit på skidåkning precis över vår förmåga. När solen gick ner hade det blivit betydlig kallare vilket gjorde skidandet än jobbigare. Tröttheten gör att kroppen inte lyckas hålla uppe värmen trots fysisk aktivitet.

Dag 3 – Sjnjultje till Jäkkvik – I spårlöst land

I vår resplan fanns det ett antal svarta hål, områden om vilka vi inte hade lyckas få tillfredsställande information samtidigt som vi misstänkte hinder. Denna sträcka innehöll ett sådant i form av Pieljelekaise Nationalpark. Kungsleden går genom denna park, men den är givetvis förbjuden för skotertrafik. Fram tills nu hade vi kunna njuta av breda ”skejt-bäddar” tack vare skotern. Så var inte fallet här. I stället var det dags att med tunna skejtskidor pulsa fram i björkskogen de 7 km som nationalparken sträckte sig. Med lite god vilja gick det med, även om det inte gick så fort. Utan skoterspåren kändes det också riktigt öde.
Väl framme i Jäkkvik, lyckas vi få tag på föreståndaren till vandrarhemmet, som inte bara är behjälplig med att ge oss ett rum, men också att ge lite information om vår stundande etapp.

Dag 4 – Jäkkvik till Vuonatjviken 22 km - Vilodag

Med begynnande värk i diverse lemmar, passar det sig bra med en vilodag denna fjärde etapp. Dagen efter skall ägnas åt att ta oss till Kvikkjokk, resans längst sträcka.
Med vandrarhemsföreståndarens hjälp hade vi fått kontakt med en familj som hyrde ut stugor i Vuonatjviken. Det är en lite by i väglöst land, c;a två mil norr om Jäkkvik. Det blev en perfekt tur för en vilodag.
Av alla områden vi passerade, var detta det mest okända. Byn Jäkkvik har visserligen både vandrarhem, kyrka och skola, men på en bit av Kungsleden så ödslig, att inte ens storvandraren Claes Grundsten satt sin fot här. Detta trots att han har skrivit tre böcker om att vandra på denna led!

Dag 5- Vuonatjviken till Kvikkjokk 80 km – Ett Vasalopp

Efter en bra natts sömn i fina stugor i Vuonatjviken (med TV och torkskåp), är det dags för resans utmaning. Mellan Vuonatjviken och Kvikkjokk är det c:a 80 km och under denna sträcka finns inga öppna stugor. Om något skulle hända är vi utelämnade till oss själva och vindsäcken.
Vädret denna morgon är gråmulet men lugnt. Någon plusgrad och fuktigt i luften. Svårvallat, men nu är det skejtskidor som gäller. Vi stakar oss fram på den skoterkörda leden. Det är smalt eftersom leden går i fjällskog, och då åker skotrarna i samma spår. Det är lite pirrigt. Jag, som är den ständigt orolige av oss, undrar hur det här skall gå.
Vinterleden och skotrarna kör vanligtvis inte på den markerade sommarleden. Och i detta område kunde vi bara gissa var de olika skoterlederna var på väg. Vid ett tillfälle, var vi tvungna att ta det svåra beslutet att överge skoterleden för att ta oss åt rätt håll. Ut på ospårad terräng som nästan bar oss uppför Durbuns fjällrygg. På andra sidan öppnade sig en magnifik dal med det numera ödelagda samhället Västerfjäll vid ena strandkanten av sjön. Från denna punkt kunde vi ana var Kvikkjokk låg, och det kändes långt bort. Inte kändes det närmare då vi skulle ta oss nästan en mil genom ospårad björkskog. Lössnö och skejtskidor är ingen bra kombination.























Vi glider på och plötsligt vänder vinden. Utan att ana det, står vi på skoterleden igen – den hade bara gjort en liten sväng runt fjället. Mer förvånande är dock att vi ser folk. På isen framför oss står det en skoter med två fiskare bredvid. Vi bestämmer oss för att åka fram och heja. Om vi var förvånade är det inget mot vad detta äldre norrländska par var. Varje påsk i många år hade de hyrt en lite kåta uppe på denna myr, för att fiska och njuta av ensamheten. Aldrig hade de sett en skidåkare, och plötsligt dyker vi upp – med minimal packning, tunna skidor och tighta kläder. Gubben blev så förvånad att han inte visste var han skulle göra av snusen! Vi blir bjudna på kaffe och stakar glatt vidare!
Till Västerfjäll (halvägs) går det lätt och svagt nerför. Sen börjar det jobbiga. Under dagen har det blivit varmt, och efter lunch tittar solen fram och börjar på alvar förstöra snön. Skären blir trögare och trögare och armarna mer och mer som spagetti. Dock så är de sista 3 milen nedför. Vi blir tvungna att följa skoterleden mot Årrenjarka för ingen skoter har följt sommarleden till Kvikkjokk. Väl nere på sjön Peuraure, övergår den blöta snön till vatten. På isen ligger mellan 1 och 10 cm vatten. Här slutar också vår karta. Vi vet inte exakt hur långt det är till Årrenjarka men kämpare vidare på den blöta isen. Det visare sig vara betydligt längre än vi tror. Till slut kommer vi fram. Trötta men glada liftar vi bort till Kvikkjokk, då ingen snö finns att skida på.

Dag 6 - Kvikkjokk till Sitojaure 53 km– Värk i kroppen

Sömnen blir tung men kort. Värmen börjar oroa oss, och det verkar på prognoserna som den kommande dagar skall bjuda på allt mindre kyla. Därför tar vi beslutet att gå upp tidigt för att nyttja den nattfrost som förhoppningsvis finns. Vi kommer iväg vid 5-tiden och börjar så sakta staka oss upp för den långa backe upp från Kvikkjokk. Som tur har nattfrosten gjort spåren hårda (isiga). Jag har värk i de flesta kroppsdelar och börjar få riktigt ont i en armbåge. Många tankar flyger genom huvudet denna morgon. Gårdagens tur känns i benen, och det är nu man får sota för att inte ha tränat tillräckligt. Och backen är lång.
Men även långa backar tar slut och när det väl planar ut glider vi på fort. Vi bestämmer oss för att hälsa på i första stugan (Pårtestugan). Man blir dock mycket konstigt bemött i stugorna när man klampar in klockan sju på morgonen. En fiskande barnfamilj bor här och de verkar mest vilja vara för sig själva.
Färden fortsätter och solen börjar stiga. Sträckan upp till Aktse blir mycket jobbig för solen förstör all snö. Tungt före och slut på energin, men lunch hägrar i Aktsestugan så vi fortsätter. Här finner vi ett välsorterat matförråd, och kan lyxa till med köttbullar i sås! Det smakar som vanligt utsökt. Den avslutande etappen på dagen går till Sitojaurestugorna, där vi faller i djup sömn.

Dag 7 – Sitojaure till Tesejaurestugorna 48 km – Den bästa skidåkningen

Denna dag bjöd nog på den bästa skidåkningen under hela resan. Återigen tidig morgon för att på lagom motlut och sedermera medlut glida fram till Saltolukta. Perfekt skare och fin morgonsol. Det är sådana här dagar man verkligen skall ha lätta skidor på fjället! Efter en andra frukost fortsätter resan på isen upp mot stora sjöfallet. Mycket beslutsvånda huruvida vi egentligen borde åka buss denna sträcka. Kungsleden är egentligen buss här. Efter några stavtag på isen bestämmer vi oss fort. Det är perfekt före och resan till Vietas turistanläggning går i ett hur, nästan hela fram. Plötsligt blir isen till vatten, och vi blir tvungna att stundom pulsa, stundom skutta på stenar, fram till vägen och Vietas.
Härifrån blir det i alla fall buss upp till Vakkotavare. Här börjar också helvetet. Lyckligt ovetande om vad nästa dag skall bjuda på börjar vi skida mot dagens slutmål Tesejaurestugorna. Nu är det dock eftermiddag och solen har hunnit gassa en stund på sydsluttningen vi skall upp för. Snön tappar all bärighet och det översta lagret har smält så att inget glid finns kvar. Här börjar också skoterförbudet så vår tidigare räddning i dessa situationer uteblir också. Vi formligen sprattlar upp igenom björkskogen, för att sedan motigt jobba oss fram emot Tesejaure. Vi sjunker trötta ner på farstun och blir väl omhändertagna av stugvärdinnan. Hennes godhet finner inga gränser när hon erbjuder oss färskfångad röding. Aptiten var god redan från början, men jag har nog aldrig ätit något så gott som dessa smörstekta rödingar.
När vi sitter på farstun passerar ett glatt gäng unga killar med full packning. De gräver snögropar en bit up på leden och sover där. Vilka kontraster tänker vi; det finns så många sätt att färdas på vinterfjället, och är mycket nöjda med att ha provat ännu ett.

Dag 8 – Tesejaurestugorna till Tjäktjastugorna 46 km– Den jobbigaste etappen

Den varma gårdagen gav oss viss tillförsikt inför denna den 8:e dag. Det hade mulnat på under kvällen och vi undrade om det skulle bli någon nattfrost över huvud taget denna natt. För att ta det säkra före det osäkra vaknar vi klockan tre och kommer iväg vid 4-tiden. Till vår besvikelse kunde vi konstatera att temperaturen som lägst den natten hade nått 3 plusgrader. Snön var blöt som en wettex-duk, och inte gled det bättre hellre.
Denna dag, som vi hade sett fram mot länge, skulle bli den värsta på hela vår resa. Vi hade här hoppats på att få glida fram i den högalpina fjällvärden på öppna vita vidder. I stället blev det 15 timmars slit och 45 km. När vi efter mycket tvivel nådde Tjäktjastugorna orkade vi knappt laga mat.
Hoppet om nattfrost denna nästkommande natt hade vi tappat (det var stundom 10-15 grader under dagen och gassande sol), så vi bestämde oss för att ta sovmorgon.

Dag 9 – Tjäktjastugorna till Abisko 48 km – En glad överraskning

Klockan ringde klockan 4. Vi klev motvilligt upp ur sängen och började värma på gröt. Inget hopp om bra skidåkning. Under ett toabesök förändrades dock förutsättningarna. Mot alla odds var det skare på marken. Vi befann oss ju på nästan 1000 meter över havet och plötsligt blev det fart på oss. Ner med gröten och på med skidorna. Från Tjäktja till Abisko är det bara nedför, och i början mycket nedför.
Det går mycket fort. Vi passerar i tysthet de sovande Allesjaurestugorna och är vid 10-tiden nere vid Abiskojaure. Här möts vi av en skock fransmän som just lastat ett stort skotersläp fullt med rullväskor och annat man behöver på fjället. De skall ta sig till Keb på en vecka. De får ett nytt perspektiv på sin tur när det kommer fram att vi åkte halva deras sträcka innan frukost. När väl fransmännen är borta bjuds vi på födelsetårta av stugvärdens barn, då det råkar vara min födelsedag. David har också lyckats smuggla med sig en bastukorv att smaksätta pastan med denna stora dag.
I sakta mak beger vi oss sedan ner mot Abisko. Påskvärmen har tagit hårt på snön och nu forsar bäckarna villt på vägen ner. En hel del vad med vatten upp till fotknölarna blir nödvändiga. Vi är dock blöta sedan vattenskidåkningen i Kvikkjokk-trakten, så det gör inte så mycket. Vi möter några skidåkare på väg upp. De är inte lika glada över den rikliga mängd vatten.
Vi landar i Abisko tidig eftermiddag. Totalt har vi då varit ute i 8 dygn och 5 timmar. Nu väntar en stor påskbuffe och sömn. Tåget hem går dagen efter. Tänk om man ändå hade bokat platsbiljett…

Slutord

Så här i backspegeln ser vi gärna tillbaka på vår tur. I jämförelse med de riktiga expeditionerna är detta ingenting. Men för oss var det ett äventyr som för Skinnarmo att åka till sydpolen. Det handlar om att tänja på och utforska gränser.
Vi hade från början satt upp ett mål på 10 dagar (mer semester hade vi inte). Vi insåg rätt fort att vi skulle kunna kapa den med åtminstone 1 dag. Vi har också frågat oss själva vad en tränad skidåkare skulle kunna göra detta på. Ingen av oss är skidåkare, och jag hade bara skejtat 1 gång förut i mitt liv. Med bättre träning så är denna sträcka mycket görlig på kanske 4 dagar. Varför man nu skulle vilja göra det? Det finna alltid någon galning där ute!
Vi kan dock rekommendera alla att prova. Ta med er minimal packning och rör er lätt i fjällen! En dagstur eller flera dagar. Det är en härlig känsla oavsett. Lite säkerhet måste man tänka på, men inte 20 kilo. Läs vår packlista för att se vad vi hade med oss. Vi kände oss trygga med detta.

Packning

Var och en bar en ryggsäck på mellan 30 och 45 liter som i snitt vägde 8 kilo. I dessa och på oss fanns:
1 liggunderlag
1 vindsäck (fungerade som lakan för David)
1 spade
Skavsårstejp
Tejp
Sjukvårdssaker
1 Fotogenkök (6 dl fotogen)
1 kastrull
Lite mat hela tiden (fyllde på under vägen)
Massa slemmiga Maxim-geler
Toapapper
1 extrastav
2 kompasser
1 GPS
1 Pocket PC med tillhörande GPS modul och kartor nedladdade (mest för test, i praktiken helt oanvändbar)
Massor av kartor av papper
1 kamera
Vallor (användes aldrig)
Stighudar (användes aldrig)
Gerber multitool


Personlig Utrustning (en del på sig)
1 varm tröja
1 skidställ (tunt och lätt)
1 överdrags ställ (skalplagg)
1-2 uppsättningar superunderställ
2 extra par kalsonger
2 mössor
2 vantar
1 par pjäxor
1 par skidor
1 par stavar
1 Vattenflaska
1 par solglasögon
1 sidenlakan