I ballong mot Nordpolen

Sommaren 1896 gjorde Andréexpeditionen sitt första försök att ta sig till Nordpolen men misslyckades på grund av ogynnsamma vindar. Efter drygt ett års förberedelser hade Salomon August Andree lyckats få fram pengar att täcka kostnaderna för expeditionen. Kung Oskar II, Alfred Nobel och friherre Oscar Dickson var största bidragsgivare och med deras stöd steg också förväntningarna på Andrée.
Under samma tid lät Andrée tillverka en gasballong som uppfyllde kraven för polarfärden. Tygballongen, som mätte 20,5 m i diameter och rymde 4500 kubikmeter vätgas och skulle med hjälp av styrlinor och styrsegel fästa under gondolen till viss del kunna styras. 

På Andréemuseet i Gränna finns en modell av ballongkorgen i naturlig storlek. Plats för proviant och andra förnödenheter hade man på en platta ovan kogen. Sova fick man göra i omgångar på kogens golv.

När Andrée anlände till Spetsbergen sommaren 1896, beslöt han att utgå från Virgohamna på ögruppens nordvästsida. Med skyddande berg från tre vädersträck lämnade den vägen fri mot norr. Besättning bestod av Andrée själv, studenten och fotografen Nils Strindberg och vetenskapsmannen Nils Ekholm som 1897 byttes ut mot civilingenjör Knut Fraenkel. Och den 11 juli 1897 vände vindarna till expeditionens fördel – Örnen lyfte mot polen.
Syftet med expeditionen var inte bara att flyga över Nordpolen. Andrée ville göra atmosfäriska mätningar på lufttryck, solstrålning, temperatur och vindhastighet. Vidare skulle han studera isarna och kartlägga området från luften.
Färden mellan Spetsbergen och Berings sund beräknades ta sex dygn men bara 65 timmar efter att Örnen lyft tvingades expeditionen nödlanda i packisen. Kondens i luften hade bildat is på ballongen och läckaget av gas var större än beräknat. Farkosten blev för tung. Dessutom var förutsättningarna för att styrlinorna skulle kunna släpa friktionsfritt mot marken inte  uppfyllda och man förlorade flera av dem redan vid starten och därmed också styrförmågan.
Besättningen fick överge Örnen och påbörja en mödosam vandring. Man siktade in sig på Frans Josefs land, men på grund av packisens drift gick färden långsamt och det var svårt att hålla rätt kurs. Dessutom blev männen, efter att ha ätit rått isbjörnskött, trikinsmittade och förlorade kraft. Andrée var dock en kampens man och lade hela tiden ner arbete på att undersöka och mäta is, snö, djurliv och infrusna organiska rester i isen. Allt noggrant nedtecknat i hans dagbok och i flera fall samlat som prover. Meteorologiska observationer och navigationsberäkningar genomfördes kontinuerligt av Fraenkel och Strindberg.

Den 5 oktober siktades äntligen på land. Vitön, öster om Spetsbergen. Männen slog läger och förberedde sig inför den långa vintern. Kort därefter dog Strindberg, förmodligen av trikinförgiftning. Troligtvis dog även Andrée och Fraenkel strax därefter och dagboksanteckningar man återfunnit slutar utan förklaring den 17 oktober. Dagböckerna, tillsammans med framkallningsbara filmer och expeditionsutrustning återfanns med de avlidnas kroppar 33 år senare då en expedition till Frans Josef land med M/S Bratvaag vid klev iland på Vitön i augusti 1930.

Text och foto: Katarina Petersén

Vill du veta mer om Andrées ballongfärd finns det massa historia samlat på Grenna Museum-Andréexpeditionen Polarcenter i Andrées hemstad Gränna. Eller så kan du titta in på deras hemsida. Vill läsa om Virgohamna på Svalbard kan du kika på Historiens vingslag. I artikeln Polarexpeditioner då och nu kan du läsa om expeditioner i stort.