Sarek 2002

Vid parkeringen stod några bilar tillhörande sarekvandrare.

Vi låste bilen och hängde på oss säckarna, solen sken och det var varmt, jag gissade att det skulle bli en svettig mil vi hade framför oss. Redan efter någon kilometer kände jag att bältet på säcken skavde hål på skinnet i jumsken. Vandringen gick förvånardsvärt lätt, det är klart att det kändes i benen men inte så att det störde. Vid båtskutsen tog vi av oss säckarna, jag gick ned till vattnet och skvätte det iskalla glasiärvattnet i mitt ansikte. Vi tärde vår lunch på bryggan, jag åt torsk med potatismos och blandade mig en energidryck i apelsinsmak vilket man skall intaga två timmar innan fysisk påfrestning.

Efter lunchen pratade Michael med båtkarlen om transporten till Aktse via comradio. Han lovade att komma för oss så snart han skjutsat några människor till Nammasj. När vi stod där och väntade började det så sakta att regna och vi la regnskydden över säckarna. In över Sarek hopade sig molnen och man såg att det regnade kraftigt.

Sarek från bryggan

Runt en udde kom färjkarlen i sin öppna båt över det azurblåa glasiärvattnet med skummet yrande utefter sidorna. Ryggsäckarna lades fram i båten där jag satt och höll dem från att åka överbord där vi for fram i hög fart genom regn och blåst. En storlom fann oss störande och lyfte från

ytan, vi stannade vid en brygga ca: en kilometer från Aktse där vi lastade av och tackade för färden som kostade oss 100 kr men var värd varje krona. Den sista biten till Aktse var spångad och lätt att gå, regnet hade nu ökat i styrka men jag var fortfarande torr om mina byxor.

Att ta av sig säcken kändes nu som en lättnad då den börjat kännas oroväckande tung. När vi stod där vid Aktse fjällstation och vilade oss kom stationsvärden och presenterade sig och
hälsade oss välkomna, i den lilla
handelsboden som finns där, där man får handskrivna kvitton, och som drivs av fjällstationen finns allehanda saker man kan behöva på fjället eller om man glömt något hemma, själv köpte jag en folköl och en chokladgroda, båda vilka jag avnjöt i hällregnet utanför boden.

Nu kände både jag och Michael att det var dags att ta itu med bergssidan upp på kalfjället. På tunga ben hasade jag mig högre och högre, jag fick stanna oftare ju högre jag kom, mot toppen kom jag inte längre än tio meter mellan varje paus. Där bergssidan var slut stod Michael med två äldre gentlemän och väntade på mig, de två herrarna tyckte min packning såg tung ut vilket jag villigt höll med om, dom hade just varit uppe på Skierfe och var på väg ned till Aktse igen för kvällen. Vi tog adjö och fortsatte vår vandring mot dalen mellan Bassoajvve och Doaresoajvve där två mindre sjöar ligger och lämpar sig för ett Base-Camp. Utmed bergssidan gick vi i ett strilande regn med utsikt över Rapadalen, jag hade svårt att njuta över den fina utsikten då mina fötter värkte och min ork tröt. Den sista kilometern vet jag inte hur jag tog mig fram, mina krafter var slut, det värkte i axlar, jumskar och fötter, jag satte en fot framför den andra och tog mig på så sätt fram 15 cm åt gången, en svår torrhosta hade jag också efter att ha andats in en mygg i backen någon km tidigare ( det är inte klokt vad en människa tål). Jag reste hastigt tältet och gick ned till sjön där jag tvättade hela kroppen och fick på mig rena torra kläder. På stapplande steg gick jag tillbaka till tältet och där redde vi oss nudlar och språkade om vilken fruktandsvärd första dagsmarsch det varit. Jag lägger mig i stillhetens tempel till ljudet av smattrande regn mot tältduken, regnet ökade i styrka så att inget annat hördes än regnet som vräkte ned, jag låg där och tänkte, därute öser regnet ned och här ligger jag alldeles torr, vilken känsla. Sovsäcken kändes varm så jag öppnade den och somnade om, jag vaknade strax igen av att jag svettades, jag öppnade yttertältet för att få in luft, solen sken från en klarblå himmel och det var varmt ute, jag lade mig ovan säcken för att vakna till sans, min lekamen ömmade fortfarande men jag var vid någorlunda vigör, en gnagande huvudvärk störde mig vilken jag antagligen fått av vätskebrist dagen innan. Jag tärde min frukost i godan ro utanför tältet med glatt surrande mygg omkring mig. Vi gick hela förmiddagen utmed dalsluttningarna och tittade på floran.

Lappljung

Nya arter för mig blev bla isranunkel, fjällsmörblomma, fjällskråp, polarull och fjällkattfot. När vi gick där bland rasbranterna hoppade plötsligt en fågel varken Michael eller jag har sett upp ur stenarna hastigt åtföljd av åtta stycken dunbollar, en fjällripehona var det med sina åtta ungar. Dom små hade stora svårigheter att följa sin mor i den svåra terrängen. Vi åt vår lunch vid tälten och gick sedan ånyo på florastudier.

Fjällsippor

Dagen var varm och i tältet var det 35 grader. På morgonen hade jag tvättat mina byxor och min skjorta då dessa varit leriga och svettiga, dom låg nu och torkade i solen rena att användas igen, då jag endast hade ett par byxor med mig fick jag gå i långkalsonger hela dagen, men det gick bra då vädret var så ljumt. På kvällen fick vi även syn på fjällripehanen vid en rasbrant, inte heller han syntes skygg för oss. Jag vaknade av att tältet ruskade och regnet vräkte ner. Morgontoaletten blev hastig och frukostintogs i tältet. Vinden ökade och avtog om vartannat ibland var vinden så kraftig att jag fruktade för tältet. När jag tröttnat på att ligga i tältet och läsa klädde jag mig i regnkläder och gick en tur i omgivningen, ganska snart upptäckte jag att mina byxor inte längre höll tätt, jag hämtade vatten vid sjön till kaffe och mat och kröp på nytt in i tältet. Jag synade mina regnbyxor men kunde inte hitta något fel, möjligen kunde det horisontella regnet ha letat sig in någonstans där vanligt regn ej kommer åt.

Dagen förblir fulländat grå och jag tillbringade resten av dagen med att läsa, måla, skriva, äta och sova vilket är ganska skönt, man har ju semester trots allt. Vi åt vår frukost på stående fot för att hinna upp på Skierfe innan det började regna då molnen hängde tunga över oss. När vi kommit halvvägs springer en fjällpipare varnande bredvid oss, hon försöker locka bort oss från hennes fyra ungar som flyr hals över huvud. Temperaturen är behaglig men klippterrängen tär svårt på mina fötter.
Inga människor har ännu kommit upp på Skierfe så vi är dom första, utsikten går ej att beskriva i ord och inget av de foton jag tar kommer att göra den rättvis, när man tittar över kanten de 700 metrarna ned och ser hela rapadeltat med Nammasj, det är bara för vackert, på gränsen till overkligt.

Rapadeltat från Skierfe

Efter en timme börjar vi så sakta vandra ned för berget och tillbaka till tältet för att packa och vandra vidare. Vi åt ett paket nudlar och packade våra säckar, vi hade bestämt att vi skulle gå till dalen mellan Bassoajvve och Gierdogiesjtjahkka. Michael ville gå över berget, men då jag sett att det bara var klippterräng sa jag att jag går runt berget istället så träffas vi vid sjön som är utmärkt på kartan. Vi sa adjö för en stund och gick våra skilda vägar, det var mycket vackra vyer och grönskande bäckfåror att titta på runt berget. Jag kom till sjön något före Michael och hittade oss en lämplig tältplats, här fanns inga brunbrända badnymfer. Vi etablerade lägret och gick en sväng i omgivningarna, vid en liten sjö 100 meter från tälten simmade en alfågelhona lojt och oskyggt och på stranden sjöng en lappsparv och en mosnäppa. Michael vart lite till sig av det rika och ovanliga för oss fågellivet i dalen och sa hela tiden, vilket ställe, vilket ställe. När vi vände tillbaka till tälten reste sig en komplett regnbåge strax bakom tälten, det var vackert. Jag lägger mig i stillhetens tempel.

Regnbåge över tälten

Det var en kylig vind från väster som mötte mig när jag öppnade tältet, så här kallt hade det inte varit någon dag, äntligen en behaglig vandringstemperatur tänkte jag. Besöka Nammasj skulle vi göra idag och se rapadeltat från en annan vy. Vi gick genom dalen där vi hade vårt läger med många stopp för att arta växter och skåda fågel. Framme vid sluttningen mot rapadalen började vi skråa ned för berget, efter någon timme när vi kommit ned till låglandet var mina ben slut, då jag pga mina klena fotleder hela tiden spänner dom för att inte stuka fötterna. Den blockiga terrängen var också krävande och värre blev det, ju längre ned vi kom ju frodigare blev det, torta och nordisk stormhatt växte till brösthöjd tillsammans med lappvide så man såg inte blocken under grönskan. Vi gick över myrar, björkskogar och över jokkar, vid sista jokken såg vi en forsärlehona som flög från björk till björk. Jag stretade mig tappert upp för dom branta rasmassorna på Nammasj nordvästra sida och kom så småningom över kammen där marken övergick i kråkbärsris. På toppen fanns en liten göl med vatten där jag läskade min törstande strupe. Utsikten över rapadeltat var vacker som en tavla, rymden i blickfånget blev enormt.

Rapadalen från Nammasj

Vi fotade och bara satt och njöt i det vackra vädret tills det var dags att åter vandra hem. Vår blygsamma framfart hade tagit 5 tim dit men vandringen hem tog bara 4 tim fast det mestadels var uppför, en bra bit att träla igenom. På vägen hem hittade vi krusbräken och taggbräken. Jag tvättade min svettiga kropp i den lilla sjön nedan tälten där alfågeln simmade. En sen middag och sedan ned i säcken stod på menyn. Då jag skakat liv i min sargade lekamen och fått något till livs ger jag mig av för att fota alfågeln, mina första försök blir dock resultatlösa då ett silvertärnepar tycker jag är för nära deras bo. Efter mycket smygande och lite list ligger jag i alla fall i lappvidet vid stranden där den ovetande anden simmar, efter en timmes väntande får jag i alla fall mina foton och anden får vara ifred.

Sjön nedanför tälten

Resten av dagen strosar vi och tittar på flora och fauna. Det var varmt i tältet när jag vaknade, jag var tvungen att öppna yttertältet för att släppa in luft. Jag låg kvar i säcken en halvtimma och funderade lite. Dagen var klar som ett knipöga. Idag tänkte vi gå till Ridok strax NV om Nammasj för att titta på floran vi läst skall finnas där. Först vandrade vi över Gierdogiesjtjhåkkå och sedan ett berg till som jag inte vet namnet på. Ned för berget kände jag att mina fötter började säga ifrån igen. Lite nya växter blev det men terrängen var både svår och hal. En ringtrasthane höll på att flyga på mig när jag rundade en klippvägg, han blev lika rädd som mig.

Nammasj och Skierfe

När solen stod i zenit vandrade vi hem samma väg som vi kommit. Vi bestiger toppen på Suorkisjnjurttje när vi ändå går förbi den tänkte vi. När vi äntligen nått toppen tittar vi på min gps, det står 1320 öh, det var lågt sa jag, vi borde vara över 1400 m. Det här berget bredvid ser ut att vara över 1400 säger Michael. Vi börjar titta på karta och omgivning och finner att vi bestigit fel berg. En stor snölega på en 700- 800 m underlättar nedstigningen och vi åker kana på fötterna ned för större delen av berget. På snölegan finns mycket spår av djur, bl.a. ser vi spår av räv, ren, järv och kanske björn. Efter en svettig dag blir det en helkroppare i sjön, lite mat och säcken där jag läser en god bok. Utanför tältet var det dovt och tyst, jag öppnar och ser ut, molnen ligger så tunga att dom ligger på marken, allt är vitt. Större delen av natten hade det regnat men nu hade det slutat. Jag äter min frukost i tältet då vädret är trist. Michael vandrar iväg utmed en jokk där han finner dvärgranunkel och får se en jaktfalk. Själv strosar jag i omgivningarna om jag missat något i floraväg vilket jag gjort, jag finner polartåg.

Gammal kåta

Jag spisar min lunch som är risotto, den faller min känsliga gourmegom inte i smaken. En middagslur följer lunchen och jag vaknar kort senare av att tältet är hett som en bastu. Jag går för att finna dvärgranunkeln som Michael sett men finner den ej, inte heller finner jag någon villig fjällripa eller fjällpipare som vill posera framför min lins. När jag står mitt på heden börjar regnet ösa ned, jag tänker att efter regn kommer sol, men den här gången kommer dimman nedrullande från bergen istället. På 2 min var allt omkring mig vitt, jag tog fram min gps som jag markerat tälten med och följe bara pilen. Ganska snart lättade dock dimman och jag kunde se vart jag skulle, jag sneddade över ett litet berg bredvid tälten och gick strax under en snölega, här fick jag veta vad kvickjord är, då jag visste att det kunde vara lerigt under en snölega hoppade jag till en sten som låg ett stycke ut, den började genast att sjunka så jag hoppade till nästa som även den sjunk, hur djupt det var vet jag inte men ca: 3 dm sjunk jag utan att känna botten. Vatten som underminerar jorden skall det visst vara, det kunde ha varit djupt och gått fortare än jag kunde hoppa, nu gick det bra i alla fall och i fortsättningen provtrampar jag nog innan jag går under en snölega.

Michael och jag tar en kvällstur för att finna polartåget jag hittade tidigare, men då jag inte minns var jag såg det går vi lottlösa hem. Dimman låg tät när jag vaknade och försvann efter någon timme, vi tog en sista tur i omgivningarna som för att ta farväl av det vackra landskapet.

Blomsterprakt i Sarek

Vi packade våra ryggsäckar och bryter upp lägret efter lunch. Meningen var att vi idag bara skulle gå till kanten av kalfjället vid kungsleden och sedan nästa dag gå ned till Aktse och ta båten tillbaka. När vi kommit fram till kanten fanns det inget rinnande vatten och vi tänkte hur gott det skulle vara med en kall öl från boden i Aktse, så vi gick ned för berget till Aktse och köpte oss en öl.
Nu hade klockan blivit mycket och sista båten hade redan gått men vi gick ned till bryggan och tittade om körkarlen fanns kvar och kunde köra oss dom 6 km. Han hade dessvärre ställt undan båten för dagen och som vi inte ville tälta i området beslöt vi att gå dom 6 km till bryggan längs den stig som finns markerad. Myggen som mötte oss i skogen var av enorma mängder och myggmedlet tycktes inte skrämma dom. Efter en timmes vandring genom skogen kom vi stapplande ut ur skogen till bryggan där en man satt lojt och slog med en pinne i vattnet. Vi rådslog igen om tältning och beslöt att gå även den sista milen till parkeringsplatsen där bilen stod parkerad.

Nu började fötterna verkligen göra sig påminda även axlar hade börjat värka, den sista milen var utan tvekan den längsta och tyngsta i mitt liv. När vi sent på natten på stapplande steg rastade intill vägen mötte vi två förväntansfulla ynglingar som just påbörjat sin vandring mot Sarek. Som vi satt där råkade jag andas in ett mygg vilket utlöste en hostattack som slutade i att jag låg och spydde i gräset och trodde att jag aldrig skulle bli människa igen. Vi kom sist om slutligen ialla fall till parkeringen efter att ha vandrat ca: 4 mil vilket kändes i fötterna.

Det enda jag ville nu var att vila mina fötter och krypa ned i sovsäcken och smälta alla syner och intryck jag fått av den trevliga semestertrippen vi just avslutat.

Text Thommy Åkerberg
Foto Thommy Åkerberg
2002-07-26