Saitaristjåkkå, Pårte, Sarek

Jag letar alltid efter branta "prominenta" berg. Synen av dom får adrenalinet att skjuta till och en önskan att stå på toppen infinner sig tillsammans med en härlig känsla av spänning och äventyr.

Inte många berg i Sverige bjuder på den här känslan men bilder av en topp i Sarek fick mig att bli alldeles till mig. Toppen heter Saitaristjåkkå och ligger i Pårtemassivet ca 3-4 mil in från Kvikkjokk. Under två år gick jag och längtade upp till Sarek och sommaren 2009 fick jag möjligheten att genomföra turen tillsammans med min vän Torbjörn.

Vi gjorde en del research, bland annat här på utsidan, och konstaterade att toppen via östra kammen skulle erbjuda de flesta högalpina momenten. Glaciärvandring, säkrad klättring osv. Svårigheten på klättringen var något som många av beskrivningarna fokuserade på och bedömdes vara runt 3-4 svensk gradering. Med erfarenheter från bland annat stora syltraversen såg vi till att vara välutrustade. Det är alltid skönt att kunna köra in lite extra säkringar när det  är brant och högt.

Efter en genomförd och mycket lyckad "expedition" vill jag nu gärna dela med mig lite av mina erfarenheter från berget och turen som helhet och hoppas på att kunna komplettera en del av informationen som finns tillgänglig här och på andra ställen.

Till att börja med tog vi tåget till Norrbotten. Det var nog det första vi gjorde rätt. Att komma fram på morgonen till Murjek utvilad utan strul med bagage och så vidare kändes mycket skönt. Nog om det. Nattåget rekommenderas varmt.

Väl framme (buss till Kvikkjokk) gjorde vi, lite rastlöst, en snabb avmarsch från fjällstationen som ligger på ca 350 möh. Första biten är lättvandrad då man följer Kungsleden fram tills stigen tar av mot Pårek. Även denna stig bjuder inte på några som helst problem förutom ett vad strax innan Pårek.

Första lägret gör vi en liten bit innan detta vad vid en liten sjö med utsikt över Pårtemassivets flacka sydsida.

Nästa dag går vi västerut från Pårek. Nu vandrar vi på kalfjället och det känns skönt med lite utsikt. Det är mitt första besök i Sarek och jag gillar det. Vandringen är enkel tills vi viker av från stigen uppe på Säkok för att gå norrut in mot Saitaris i dalen. Här blir terrängen mer stening och farten avtar något.

Vi slår läger efter några kilometer en bit in i den ganska branta dalen på en gräsig hylla på dalens östra sida.

Vi hoppas att det fina vädret ska hålla i sig för att få en härlig dag på sveriges brantaste berg nästa dag. Vi ligger nu på ca 1100 möh och efter två dagars vandring med 25 kilo på ryggen är vi ganska trötta i ben och rygg två stackars datorsittare från Stockholm som vi är. Vi äter varsin överdriven portion spaghetti bolognese och ser till att sova gott.

Morgonen är perfekt. I princip molnfritt och en mycket svag vind. Temperaturen ligger runt 20 grader. Det blir inte bättre än så här. Med Saitaris framför oss kastar vi på oss grejerna och lämnar allt onödig utrustning vid lägret. Dalen är bitvis relativt svårforcerad med något vad och scrambling över stora block. Eftersom vi gärna vill undvika att stuka oss tar vi det lungt. ca två timmar senare står vi vid den lilla glaciärens ändmorän och knäpper på oss stegjärnen.

Glaciären är brant. Jag noterar att glaciärerna överhuvudtaget är brantare här än längre söderut och funderar lite över detta. Några småsprickor löper tvärs över men bildar inga egentliga hinder eller faror vad vi kan avgöra. Torbjörn går igenom snön på ett ställe och står upp till låret i en spricka. Sprickan är smal och antagligen grund men vi fortsätter med försiktighet. Mitt första utrustningstips här är nog att det inte är överdrivet att ta med sig isskruv, isyxa och stegjärn. Man kommer upp utan dessa men sprickorna finns där.

Vid glaciärens slut finns en stenig brant som går upp mot den lägsta delen av kammen som går mellan Saitaristjåkkå och Palakpakte. Där gör vi en kort paus innan vi påbörjar klättringen.

Tre svårigheter har vi läst ska möta oss på väg upp. Först en låg vägg graderad till ca 3, sedan en något svårare passage runt 4 och sist någon typ av sva innan förtoppen. Det första som slår mig är, kanske inte helt oväntat, att exakt var dessa svårigheter är inte känns helt självklart. Vi ägnar en hel del snack åt var det kan vara bäst att klättra upp. "ska vi klättra upp här eller ser det bättre ut längre fram?" Det som förmodligen är det som beskrivs som 3:an klättras utan problem. Vi fortsätter upp längs kammen. Kamvandringen/klättringen kan väl bäst beskrivas som att gå i en mycket brant lutning (40-60°) på lös sten tills man stöter på ett brantare parti klippa som sticker upp ur skrövlet. Där får man klättra och scrambla uppför mer eller mindre osäkrat eftersom säkringsplaceringarna är dåliga på grund av den lösa karaktären på klippan. Berget känns väldigt sedimentärt (säger jag utan att vara geolog på något sätt) och är alltså som ett stort antal stenskivor staplade ovanpå varandra.

Efter ca hundra höjdmeter kommer ett nytt klipparti. Detta (som förmodligen är det andra kruxet graderat 4:a) klättras också utan problem även om jag är tvungen att göra en ganska obehaglig run out på ca 7-8 meter. Det finns helt enkelt inga placeringar som är värt att sätta något i. Graderingen känns rimlig. Klippan är inte överhängande ut över något stup som jag läst att den ska vara på ett par ställen.

Några meter efter den klättringen kommer jag fram till ett gammalt firningsankare som jag klipper in mig i och säkrar Torbjörn. Efter detta var det inga problem. En liten snölega på kammen precis innan toppen utgör inget hinder (men ta med stegjärnen upp på berget och lämna dem inte efter glaciären, detta ställe skulle kunna vara mycket isigt).

Något sva hittar vi inte (det som skulle vara det tredje och sista problemet på väg upp). Faktum är att jag nästa blir lite förvånad över att plötsligt stå vid toppröset.

Toppen är makalös. Liten som köket i en enrummare med bråda stup på tre sidor. En otrolig utsikt över total vildmark, fantastiska glaciärer och spetsiga toppar. Tanken över att man faktiskt står på den spetsigaste av dem är extra fin. Vädret är underbart. Vindstilla, sol. Vi ser tiotals mil omkring oss och försöker avgöra vilka toppar som är vilka.

Efter en folköl, lite obligatoriskt skojande om bestefar, fotande och snacks klättrar vi ner.

Det är nu som berget ger sig tillkänna som en av de farligaste toppar jag klättrat. Att berget är löst är en underdrift. Gång på gång rasar, trots försiktighet, stora sjok av sten som drar med sig mer sten hundratals meter ner.

Efter firningen från firningsankaret (vi bygger och lämnar ett extra) ner till det första kruxet går jag mycket långsamt och försiktigt men skjuter ändå ned ett lass med sten framför mig så att jag känner hur även det jag står på åker iväg lite. Tankarna går till ett spel som heter Råttfällan om någon spelat det när de var små. Stenarna jag puttat till rasar ner precis över den plats där vi ska klättra ner, det finns inte några egentliga alternativa ställen.

Torbjörn klättrar ner före mig och jag säkrar honom uppifrån och han sätter säkringar på vägen ner. Jag klättrar efter och tar bort säkringarna efterhand. Allt går bra och vi skyndar ner den sista biten. Precis när Torbjörn ska runda det sista hörnet av klippan mer eller mindre bara petar han på klippväggen brevid sig. Ett klippblock stort som två läskbackar trillar ut ur väggen och landar precis mitt emellan oss. Torbjörn hinner precis undan.

Vi tar lite vatten precis innan vi påbörjar vandringen ner för glaciären igen. Som för att markera en poäng kastar Saitaris ner en mycket stor sten 50 meter ifrån oss på glaciären som glider hela vägen ner till ändmoränen.

Vi når baslägret utan några vidare äventyr. Precis efter mat och kaffe börjar det regna.

Vägen hem är händelselös i jämförelse. Vi tar en tur upp på Pårte men är egentligen klara för den här gången och vill mest hem. Vädert har blivit dåligt.

Tillbaka i Kvikkjokk kan man summera det hela.

Att komma välutrustad är bra. Utrusta dig som för en alpintur med gott om säkringar (vi hade mest använding av våra kamsäkringar Cam 0.5-2). Ta med dig några slingor och skruvkarbiner extra för naturliga säkringar. Kanske vill du bygga ett extra firningsankare någonstans. Räkna inte med att ditt rep kommer att vara ok efter klättringen. Har du flera, ta med det sämsta du kan lita på. Det kommer att bli smutsligt och få trillande sten på sig.

Att klättra upp utan hjälm är dumdristigt. Frågan är om det inte är lite dumdristigt att klättra Saitaris över huvudtaget. Sten kommer att trilla runt omkring dig och ibland trillar sten spontant.

Var säker på att du grejar att klättra upp och ner för grad fyra osäkrad med kängor och några kilo på ryggen.

Vi gjorde turen, fram och tillbaka till glaciärens ändmorän, på ca 6 timmar. Därifrån är det ca 400 höjdmeter till toppen.

Claes Grundstens beskrivning av toppturen (På fjälltur i Sarek, 1992) får mig att undra om han gjort den över huvudtaget. "Vandring som ibland kräver att man använder händerna" Självklart kan du klättra Saitaristjåkkå utan att ha erfarenhet och utrustning från högalpin klättring men det skulle vara mycket farligt.

Jag hoppas att jag lyckats att ge en ganska nyanserad beskrivning av turen. Min mening är egentligen inte att avskräcka någon till detta fantastiska berg. Jag önskar bara att flagga lite för riskerna av vilka en del man inte kan styra över själv. Dessa i kombination med att man är mitt i Sarek minst 16 timmar från mobiltäckning gör situationen ganska seriös.