Med syrran i Sarek

Jag växte upp i ett scout- och friluftshem. Eller rättare sagt - jag hade en far som var drivande inom dessa områden. Detta spillde över på mig - mellansonen - men nästan ingenting på min yngre bror, och min fyra år äldre syster - Åse - träffades inte av en droppe. Hon blev... tja... som storasystrar väl blir?

Åses man Christer hade följt med mig och en kompis på en vandringstur genom Sarek sommaren 1999. Den vandringen är - hittills - den jävligaste jag gjort. Den finns dokumenterad här på Utsidan i min blogg. Läs den nerifrån och upp. http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=34

Trots att den vandringen till stor del blev en pina för Christer, med tandvärk och stor trötthet, så hade han i varje fall lyckats förmedla till Åse att det var en fullständigt makalös upplevelse han varit med om. Han ville för allt i världen inte ha vandringen ogjord. Det hade blivit en oförglömlig upplevelse på mer än ett sätt. Han måste ha varit övertygande...

Året är 2002. Min syster är snart 54 år och tämligen överviktig när hon släpper bomben:

- Kan inte jag få följa med på en fjällvandring? (?????) Jo, tanken hade funnits länge och en önskan att få uppleva fjällvärlden "inifrån" hade sakta mognat fram. Hon ville ha ett tydligt mål att se fram emot för att känna sig motiverad att börja träna.

Jag ställde mig först en aning tveksam till idén. Det närmaste Åse kommit friluftsliv tidigare var antagligen någon tur med motorbåten vid stugan på Västkusten. Och "träna", det var för henne att börja promenera. Och det gjorde hon. Först helt vanliga promenader, senare med kängor och ryggsäck - tyngre och tyngre. Åse blev med tiden lite av en kändis i Linköpingstrakten, där hon letade upp de få uppförsbackar som finns och passerade dem om och om igen med vattendunkar i ryggsäcken.

Säga vad man vill, men envis var hon. Jag vet inte om - eller hur mycket - hon gick ner i vikt, men hon blev starkare och tåligare. Framför allt tror jag dock att hon skaffade sig en mental förberedelse på vad som komma skulle.

Och visst - vi planerade en Sarektur. "Vi" - det är jag och Livskamraten. Men varför Sarek? kanske någon undrar. Det finns ju så många mer lättvandrade områden. Svaret är ganska enkelt. Det var av samma anledning som jag valde Sarek när svågern Christer ville följa med. Jag misstänkte starkt att detta skulle bli den enda gången de kom upp till fjällen, och då ville jag visa det bästa som erbjuds.

Tisdagen den 29 juni 2004 började Åses fjälläventyr - för ett äventyr blev det. Det hon varit mest orolig för inför vandringen var vaden. All min tidigare erfarenhet från Sarek gällde sensommartid. Även så sent på året kan man ju ibland använda snöbryggor över vissa jokkar. Alltså tänkte jag: Tidigare på året - fler snöbryggor - färre vad. Fel - fel - fel! Fler vad! Mer vatten! Mer om det senare.

När vi kom upp till Ritsem visade det sig att det kanske inte skulle kunna bli någon båtfärd över till Änonjalme på grund av den hårda vinden. Prognosen var dessutom att vinden skulle tillta. Så småningom dök det dock upp en same som var villig att ta över ett lass. Tyvärr hamnade vi för långt bak i den kön och kom inte med. Värden på fjällstationen i Ritsem antydde dock - lite kryptiskt - att om vi bara väntade en stund så skulle det hela troligen lösa sig, bara den första båten gett sig iväg. Lösningen visade sig vara Alexander - en bror till den skeppare som just lämnat bryggan. De verkade stå i något slags konkurrensförhållande till varandra.

Överfärden blev minnesvärd på två sätt:

Dels är det själva båtresan jag minns. Det blåste hårt. Vågorna gick stundtals skyhöga och Alexander var tvungen till 100 % koncentration på manövrerandet för att inte båten skulle kantra. Enstaka gånger vräkte vågor in i båten.

Dels minns jag det skrikande samtal Alexander och jag periodvis hade i båtens akter. Han frågade oss förstås vilken väg vi tänkte ta - och jag berättade givetvis. Bland annat berättade jag att jag varit i telefonkontakt med Per Kuhmunen i Rinim angående båtfärd över Sitojaure - något som blivit tradition vid de flesta av mina Sarekvandringar. Då plirade Alexander på mig och sa: - Jasså... du känner Pehr Kuhmunen... ... ... Den mannen är shaman... ... Det är en man som alla samer har respekt för... ...

När jag då ville stoltsera med fler av mina samiska kontakter och berättade att jag var bekant med Acke och Siv Kuoljok samt Ackes far i Pietsaure, nära Saltoluokta, då plirade Alexander än mer med ögonen och sa: - Ja, ja. Men den mannen är inte shaman...... Han är bara religiös...  

En sak till minns jag från vårt samtal. Han sa ungefär:

- Upplevelen av Sarek beror inte på hur fort du vandrar, hur långt du går, hur tungt du bär eller hurdant vädret är. Upplevelsen av Sarek beror på alla de beslut du fattar.

Och så är det förstås...

Överfarten blev alltså ganska dramatisk i blåst och ösregn, men Alexander styrde med säker hand. Att vädret var dåligt denna dag spelade ju ingen större roll. Vi skulle ju bara passera bron över Vuojaädno och sedan börja leta efter tältplats. Sagt och gjort. Vi slog läger. Humöret på topp trots regnet.

Med viss oro lyssnade jag på droppandet under natten, men när det började ljusna avtog strilandet allt mer och vid frukostdags hade regnet upphört. Jag gratulerade oss till väderomsvängningen. Det är ju betydligt enklare att ge sig iväg på morgonen om vädret är skapligt. Och jag hade ju verkligen INGEN aning om hur Åse skulle reagera på dåligt väder. Sånt går väl inte att träna i Linköping?

Efter en timmes vandring kom regnet tillbaka och resten av dagen hade vi regnkläder på. Vandringen var ju lätt: Fin stig och inga vad. Över Sjnjuvtjudisjåhkå fanns ju bron och så stod vi där - på gränsen till Sarek. Jag tror att Åse (och vi med henne) levde den dagen på känslan av att nu är vi på väg in i Äventyret. Jag häpnade över hennes nyfikenhet. Hon var intresserad av allt - små och stora växter, fågelljud, kartnamnens betydelse mm. Vädret tycktes inte påverka henne.

På eftermiddagen mötte vi ett ungt par. De var på bröllopsresa! Möjligen kunde man gissa att de hade en hel del bröllopspresenter med sig i form av splitternya Norrönakläder och nya Klättermusen, konstaterade vår färdledare med avundsjuka blickar...

Farten var inte hög men konstant. Knappt halvvägs mellan Kisurisstugan och Kisuriskåtan slog vi upp tältet igen. Humöret glatt trots vädret.

Nästa dag skulle komma att bli en av de mest minnesvärda jag haft i fjällvärlden. Fast den började med en smärre katastrof...

Eftersom det regnade när vi la oss att sova, så förberedde vi frukosten redan på kvällen innan för att slippa ge oss ut i regnet direkt. Vi ställde upp kök, kastrull med vatten och lock, de råvaror som skulle användas samt kaffepulver. Till och med mina tändstickor låg framme. Det var bara för den som kände sig piggast/hungrigast att sätta igång. Nu bar det sig inte bättre än att en av oss (jag ska inte avslöja vem) sov lite oroligt och lyckades sparka omkull trangiakastrullen så att vattnet rann ner i den kåsa där såväl tändstickor som tändare låg, vilket gjorde dem helt obrukbara. Nåja, ingen större fara. Jag bad de andra att ta fram sina tändstickor.

Tändstickor??? Näe... det hade dom inte...

Men, vad tusan? Alla ska ha en tändsticksask inknuten i en plastpåse! ALLA!!

Det har inte du sagt...

Så - vi började dagen med att torka tändstickor. Som tur var lyste solen en stund, och under den tiden stod alla våra tändstickor på rad och soltorkade. Och... vi fick dem att fungera.

Men... Det var ju inte denna händelse som gjorde denna dag till en av de mest minnesvärda...

Denna dag skulle vi runda Gisuris och bege oss ner i Ruohtesvagge. Morgonen var blåsig och vi hade vinden rakt mot oss. Stundtals fick vi kura ihop ordentligt där vi gick. Stigen vi följde blev mer och mer osynlig och vi fick allt oftare bana oss egna vägar genom viden, som bitvis var ganska tät.

Plötsligt ropar Livskamraten till:

- Vad är det där?! (Hon lät rädd på rösten!)

Rakt framför oss - kanske 20 meter bort - reser sig en järv på bakbenen och stirrar närsynt på oss. Den känner ingen vittring på grund av vinden, men vi ser inte riktigt ut att passa in...

Jag måste erkänna att pulsen steg rejält där jag stod. Vad visste jag om järven egentligen? Ingenting...? Men jag hade i bakhuvudet att jag hört att det är ett av de farligaste rovdjuren? Rent av mordisk...? Eller var det något annat...?

Järven vred på huvudet fram och tillbaka. Sedan sänkte den sig ner på alla fyra... (Nu anfaller den?!) ... och sprang sedan i lufsande galopp uppför närmaste fjällsluttning och försvann snart utom synhåll.

Kameran! Var f... ? ........ för sent...

Järv! I min värld existerade den knappast. Vårvintern 2002 hade jag och Livskamraten sett spår efter järven i närheten av Singi och tyckt att DET var fantastiskt, men nu...

Det dröjde inte mer än ett par minuter förrän Livskamraten ropade igen:

- Vad är det här då?

Hon stod och tittade rakt ner i marken. (Nej, nej, bara inte en liten järvunge som mamman snart kommer för att försvara.)

- Vem har skitit här? Är det järven?

Så här såg det ut. 

Vi förstod snart att det inte kunde vara fråga om järven. I så fall hade den tömt ut en tredjedel av sin kroppsvolym. Det måste väl vara fråga om björn, det blev vi tre överens om. Men här uppe? Några dagar senare, när vi träffade Per Kuhmunen i Rinim frågade vi givetvis. Enligt honom är det fullt möjligt att björnen varit där. Många andra har också sett bilden, och i stort sett alla tror att det är björnspillning. Men en röst - som lät oroväckande säker på sin sak - påstår att det är vad han kallar för "sommarälg". Snälla, säg att han har fel!

Alldeles intill hittade vi ännu en bastant hög.

Ytterligare ett vilt djur hör ihop med denna vandring. Denna skickliga flygare. 

Jag har förstås sett fjällabb många gånger tidigare under mina vandringar, men aldrig så närgångna som nu. Detta var första gången som jag vandrat vid den tid då de mycket aktivt försvarar sina bon. Det fladdrade otäckt runt öronen när de dök i sitt syfte att skrämmas - ett syfte de uppnådde mer än väl. Bilden ovan är tagen när jag ligger på rygg och har min mössa på vadarstaven för att locka labben till anfall.

Dessa fåglar följde oss på samma sätt som Ljungpiparen annars brukar göra.

Vid ett tillfälle såg vi dem faktiskt ge sig på och jaga bort en kungsörn.

Hade jag veta innan hur vädret skulle vara - i kombination med hur vattennivåerna skulle vara - så hade jag aldrig gett mig in i Sarek med syrran - Åse. Nu - med facit i hand - vill jag verkligen poängtera: Det är tur att man inte alltid har facit i hand. Tänk vad mycket man då hade missat.

Det visade sig att Åse hade den perfekta inställningen till skitväder och högt vattenstånd - betydligt vettigare än undertecknad och Livskamraten. Åse visste vissa saker innan hon begav sig iväg:

Det kommer att bli besvärligt, jag kommer att vara rädd ibland, det kommer att vara kallt och regnigt, det kommer att vara myggigt, osv, osv. Men - vad av detta kan jag påverka? Jo, bra regnkläder, varmt att klä på mig när jag fryser, hålla strumpor och skor torra för att kunna värma fötterna efter vaden, bra myggmedel etc, etc. Detta kan jag påverka - då gör jag det. Resten kan jag inte påverka - då struntar jag i det.

Denna inställning märktes redan en av de första morgnarna, då det strilade mot tältduken. Jag svor tyst för mig själv och tänkte att vi ligger väl kvar en stund, men Åse?

-Måste vi ligga kvar? Det är väl lika bra att gå? Jag går ju inte så fort...

Och på den vägen var det. Inget som vi inte kunde påverka spelade någon större roll. Eller... det är klart att svinkalla vad spelar roll, men det påverkade inte själva vandringen... det var ju ofrånkomligt på vissa ställen.

Det här innebar att hela mitt tänk runt vandringen kom att ställas på huvudet. Jag skulle inte behöva fokusera på att peppa syrran. Hon var peppad tillräckligt. Jag kunde koncentrera mig på att hjälpa henne i vissa besvärliga fysiska situationer.

Från början såg vaden ut på detta vis. Jag pekade var Åse skulle sätta fötterna och var hon skulle sätta sina stavar. Jag berättade var hon borde lägga tyngden - steg för steg - även på så här pass små vattendrag.

Snart nog hade Åse förstått grundtekniken och klarade de flesta vad på egen hand sedan jag valt ut lämpligt vadställe.

Fast, det är klart... även om man kan tekniken kan det behövas lite mental förberedelse innan man ger sig i kast med ett långt och kallt vad... Åse blev riktigt tvärilsken på mig vid ett par tillfällen när jag plockade fram kameran för att dokumentera hennes vad.

Någon enstaka gång behövde Åse lite praktisk hjälp när det strömmade lite intensivare...

På ett par ställen i Basstavagge kunde vi utnyttja snöbryggor.

Nu bestod ju vandringen inte enbart av vad. Därför lägger jag också in ett par vyer, tagna i riktigt vackert väder.

I inledningen på denna text valde jag att inte publicera en bild på Alexander, som transporterade oss i båt från Ritsem till Änonjalme, eftersom han inte var tillfrågad. Nästa båttransportör drar jag mig dock inte för att lägga in - den kände Per Kuhmunen i Rinim. Detta är ett vykort med underrubriken "SAME", som föreställer den gode Kuhmunen vid Jokkmokks marknad för rätt många år sedan.

Per Kuhmunen var på ett alldeles strålande humör. Vi var en av de första transporterna denna säsong, och han tyckte uppenbarligen att det är roligt att få dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Under färden längs Sitojaure tog han flera omvägar och utvikningar för att visa och berätta om omgivningarna. Han visade oss dessutom sin egen led som han märkt upp, för att slippa gå delar av Kungsleden, och avslutningsvis tipsade han oss om en perfekt tältplats.

Nästsista dagens vandring - fram till fjällkanten ovanför Saltoluokta - blev bedrövlig. Det vräkte ner regn och det blåste en hel del. Eftersom vi visste att vi snart skulle vara framme var vi inte riktigt lika noggranna med att hålla oss torra, vilket alltså innebar att vi var sjöblöta redan halvvägs.

Tja... här borde väl vandringsberättelsen kunna sluta, men jag måste nog berätta om ett möte till... Framme i Saltoluokta bor det gamla sameparet Kuoljok. Hustrun - Sun-Ristin - har (fortfarande?) en liten försäljning av samiskt handarbete i en stuga i närheten. Sin ålder till trots - eller kanske just därför? - är hon en av de vackraste kvinnor jag mött. Hon är dessutom mild som en sunnanvind...

Bild på henne? Glöm det! Jag är förälskad...

Till sist: För de som absolut vill veta exakt vandring kommer här en uppräkning av våra tältplaser:

1 - Strax efter bron över Vuojaädno.

2 - 4 km SO Kisurisstugan längs Sjnjuvtjudisjåhkå.

3 - Vid den östra utlöparen från Gisuris.

4 - Strax SO Boajsatjåhkkå.

5 - På Pielavalta, söder Pielastugan.

6- Basstavagge, strax öster vattendelaren.

7 - På Per Kuhmunens förslag, "toppen" av Alep Vaggevarasj, ett par km NNV Sitojaurestugan. Vidunderlig utsikt trillbaka in mot Sarek.

8 - På fjällhöjden ovanför (söder om) Saltoluokta, längs Kungsleden. Underbar morgonutsikt.