Med Sulitelma i blickfånget

Mot Sårjåsjávvre

En sådan fantastisk fjällvandring!  Sulitelmamassivet är så vackert och det visade upp sig från sin allra bästa sida under min vandring. Ovanligt vackert fjällväder förstärkte skönhetsupplevelsen. De första dagarna var riktigt varma och soliga och luften nästan helt klar!  Lågt vattenstånd, inga mygg och knott, badvänlig temperatur i sjöar och bäckar - perfekta förutsättningar för  vandring.

När man kommer upp på "riktiga" fjället, vid vägens slut och där  fjällheden tar vid, möter anblicken av Stortoppen. Den står där, hög och mäktig, både vakande och välkomnande. Lite längre fram syns Suliskongen, Kokedaltinden och Sorjostjåhkkås "baksida". Landskapet är kargt och ödsligt, men alla imponerande toppar, glaciärer och många sjöar gör det mycket vackert.

 Stortoppen

Jag visste att jag skulle behöva vada några gånger under turen. Jag är lite rädd för vad men jag hade peppat mej bra inför dessa prövningar så det kändes inte alls otäckt och jag kom över utan problem! Som jag nämnde inledningsvis var det lågt vatten både i sjöar och bäckar och så varmt att den isande känslan som brukar komma i fötterna helt uteblev. Det var bara skönt att gå i vattnet!

Närmare Sorjoshytta passerade leden över några snöfält. Ett slutade i en sjö och jag höll högt upp för att ha chans att få stopp på mej själv innan jag hamnade i sjön, om jag skulle råka falla. Det gick bra, det värsta som hände var att jag lite senare snubblade och skrubbade knäna - två gånger! Jag var för trött för att fortsätta, det var dags att hitta en lägerplats. De många höjdmetrarna uppför tillsammans med  tung ryggsäck och värme tog på krafterna.

Lägerplatsen fanns vid Bajit Sorjosjávri, ett par km efter Sorjoshytta.

 Spegelblank morgon vid Bajit Sorjosjávri

Ett av vandringens delmål var Sårjåsjaurestugan, även kallad Konsul Perssons stuga. På vägen dit fanns ännu ett vad att passera, ett stort och brett, strax före riksgränsen. Jag vadade trots att jag egentligen inte var tvungen, det finns nämligen en bro någon km uppströms. Som jag förstått det byggdes en bro här för några år sedan, som dock ganska snart förstördes av snö och is. Någon säsong tidigare var den nog inte användbar, men nu fanns en bro på plats igen.

Vid Konsul Perssons stuga

Sårjåsjaurestugan ligger på en av de allra vackraste platser jag vet! Här kastar sig Såråsjávvre handlöst över kanten och landar i en skummande gryta för att så småningom rinna ut i Virihaure. I andra änden reser sig Sorjostjåhkkå, oändligt vacker vänder hon sin "framsida" mot sjön.

Vid ett tidigare besök här såg stugan ganska skamfilad ut men konsul Persson hade nu låtit måla om den. En STF-medlem, Solveig från Öland, som hjälpt till med måleriarbetet var kvar i stugan. Vi pratade en stund  och jag fick läsa ett kompendium hon skrivit med resultat av efterforskningar hon gjort om konsuln och hans yngsta dotter, Marta, som faktiskt var den som lät uppföra stugan. Hon gjorde det till sin fars minne, själv har konsuln aldrig varit där, men Marta tyckte mycket om platsen! Missa inte att läsa om ni passerar stugan!

Konsul Perssons stuga

Vid Såråsjávrres strand hade jag gott om tid att gå på upptäcktsfärd i omgivningarna. Topptur till Stáddátjåhkkå passade bra i det fina vädret. Det är egentligen bara en liten kulle jämförelsevis men en mycket bra utsiktsplats att överblicka stora delar Sulitelmamassivet.

Sulitelmamassivet från Stáddátjåhkkå

Utsikt från Stáddátjåhkkå

  Miehttjevágge sett från Stáddátjåhkkå

Mot Pieskehaure

Så var det dags att lämna Såråsjávvre med sitt vackra sjöfall. Solveig ökade på min proviant med flera kakor nygräddat stekpannebröd. Jag kunde bara hålla mej ner till bron över Stáddájåhkå, sedan  måste jag stanna och smaka på brödet, fortfarande ljummet med russin i och friskt fjällvatten att dricka till. Så gott, vilken lyx!

Härifrån och upp mot Gájlávágge ruvar Jiegnáffo som en stor mörk klump. Man lär kunna se ända till Atlanten från dess topp. På sluttningarna finns, enligt tore Abrahamssons bok "Okända fjäll", den sällsynta växten raggfingerört, i rikligt antal.  Jag träffade ett par som ägnat en hel dag åt att försöka finna den, utan att de lyckats och själv har jag också sökt lönlöst.

Efter bron över Stáddájåhkå försvinner stigen då och då. Det beror kanske på att snöfält ofta ligger kvar länge här och därför blir det inte någon tydlig stig upptrampad. Sedan blev omgivningarna ganska oinspirerande. Kasekietjtjåkkåhs dystra östbrant skymmer sikten mot Sulitelmas toppar. vädret blev lite sämre, inte kallt men mulet och jag var säker på att det skulle bli regn senare på dagen. Vadet över Hádditjåhkå, som kan vara knepigt, väntade. Jag la in extraväxeln och stegade på för att hinna över innan regnet kom och gjorde vadet svårare.

Inga problem! Tog av både kängor och byxor men vattnet gick inte ens upp till knäna. Stora, flata stenar som låg stadigt på bottnen. Nästa vad över Gállojåhkå gick fint med kängor på. Sen blev  det första bästa tältplats och välförtjänt vila.

Något regn kom aldrig!

 Vadstället vid Hádditjåhkå

Det sköna, soliga vädret var tillbaks när jag morgonen därpå styrde stegen mot nästa delmål - Pieskehaure. Lättvandrad terräng i svagt medlut, trevligt kuperat med många småkullar och mycket vatten. Återigen öppnade sig fina vyer in mot glaciärer och höga toppar i massivet.

 Sulitelmamassivet  från sydost

Ungefär i höjd med Uhtsa Varvvek fick jag syn på en stor fågel. Jag satt och spanade på den en lång stund med min lilla kikare och jag är nästan säker på att det var en kungsörn! Så mäktig och imponerande, trots avståndet.

Ibland är det skönt att stanna ett par nätter på samma plats, slippa packa ihop allt och bara ge sig iväg på en dagstur med lätt ryggsäck. Så hade jag planerat att göra när jag kom till Pieskehaure, oavsett väder. Ett par km före stugplatsen fann jag ett inbjudande ställe som fick bli min boplats ett par dagar.

Efter en lång och skön lunchpaus i solen gick jag på upptäcktfärd på Lájrros sluttningar. Där växer fjälltätört som man inte ser så ofta. Jag behövde inte leta länge för att hitta den!

 Fjälltätört

Vandringen fortsatte  högre upp på Láirro och jag fick jättefin utsikt mot Sulitjelmaisen, Sálajiegna och Suliskongen. Sjön 878 skymtade också. Hade jag fortsatt ända upp på högsta punkten, skulle nog sjön synts bättre. Efteråt ångrade jag rätt ordentligt att jag vände innan toppen var nådd.

  Suliskongen, Sálajiegna och en glimt av sjön 878

Dagen avslutades med en sväng ner till Pieskehaurestugan för en pratstund med stugvärden. Vi diskuterade vägval inför min planerade dagstur upp till Sálajiegna nästa dag. Jag lyssnade nog inte tillräckligt väl på vad han sa, för det blev inte som jag tänkt mej. Men det blev bra ändå!

Närkontakt med Sálajiegna

Jag önskade mej verkligen solsken den här dagen! Tanken var att följa Láirrojåhkås dalgång nästan från utflödet i Pieskehure ända upp till glaciärporten i Sálajiegna och sedan vidare till sjön 878 och tänkte att finväder skulle bli guldkant på dagen. 

 Láirrojåhåkås utlopp och deltat i Pieskehaure

Visst blev det solsken!  Efter frukost packade jag lunchmat, kök och godis i ryggsäcken. Förstärkningströjan åkte också ner trots shorts- och t-shirtväder.

Så iväg. Passerade bara första bron. Jag hade bestämt mej för att gå på Lábbasidan om jåkken upp därför att jag tyckte att den sidan såg trevligast ut från utsikten från Láirro kvällen innan och för att stugvärden i Pieskehaurestugan hade  bekräftat mitt intryck när vi pratades vid kvällen innan.

 Bron över Labbájåhkå

Jag gick över underbart lättvandrad mark, mest rished, ett och annt inslag av högörtsäng, brudsporre blommade här och där och det fanns många platser som inbjöd till tältning.

Plötsligt flög en uggla upp bara ett par meter framför mig! Vad var det för sort? Fjälluggla? Ganska stor, tyckte jag, ljust gråspräcklig gled den iväg och satte sig på betryggande avstånd från mej. Jag kikade på den en stund där den satt och vred på huvudet och såg uggleaktigt klok ut. Så försökte jag hitta var den hade suttit innan jag kom och störde och sen var den borta...

 Láirrojåhkå

Nästan hela vägen var lättvandrad men sista biten blev lite besvärligare, ett par höjdkurvor upp och storblockig terräng men ändå inte så svårt.  Suliskongen håller hela tiden ett vakande öga över dalen.

 Láirrojåhkå, Sálajiegna och Suliskongen

Så var jag uppe i ett mycket märkligt landskap - ödsligt och sterilt, sten, grus och sand som blottlagts då glaciären dragit sig tillbaka.En mullrande isälv  forsar ut under iskanten på Sálajiegna. Inte mycket som växer här uppe, isranunkel och någon liten videart, men inte mycket mer.

 Láirrojåhkå väller fram ur Sálajiegna

Ett stort grustag, ett månlandskap - jag kände mej väldigt liten och ensam  på denna plats som ändå är storslagen och vacker i sin ödslighet. Isen kylde och trots sol från klarblå himmel åkte långärmströjan på. Det ligger mycket grus och sten på isens yta, därför är den inte så där vackert blåskimrande som glaciärer oftast brukar vara.

En märklig formation fanns där - det som från ett håll såg ut som en kompakt grushög visade sig vara urgröpt på baksidan, som grottor i gruset. Jag funderade på hur det kunde bli så, finns där kanske en kärna av is som ett slags stomme? Eftersom jag var ensam hade jag ingen som kunde fungera som storleksjämförelse på bilden, men "grottorna" var så stora att jag, kanske något hukad, hade kunnat gå in dem.

 Grottor i grushögen

Efter att ha sett  glaciärporten på nära håll hade jag tänkt fortsätta till sjön 878. Att den inte har något riktigt namn kanske beror på att sjön inte funnits så länge, den har bildats, eller åtminstone blivit synlig då Sálajiegna och Sulitjelmaisen har smält och blivit mindre. Men då måste jag ta mej över Lájrrojåhkå. Utan att gå  på glaciären. Det går inte! Jag tyckte i alla fall att det var högst olämpligt att försöka vada det hårt strömmande, iskalla vattnet, alldeles ensam. Men Grundsten skrev ju " jåkken kan lätt vadas..." Men vänta - han menade ju OM man hade kunskap att gå över isen så kunde en annan gren av jåkken lätt vadas efter att man varit framme vid sjön. 

Jaha! Då skulle jag i alla fall missa det jag så länge önskat få se! Det kändes ganska snopet. Och det var nu jag ångrade att jag kvällen innan hade vänt utan att fullfölja toppturen. Då kunde jag fått en mycket bättre överblick över sjön jag nu helt missade!

Men så var det, gå ända ner till bron och upp igen på andra sidan hade jag inte lust med den dagen i alla fall. Kanske i morgon? Lite nedslagen vände jag tillbaks nerför stenskravlet igen.

En lång lunchpaus i solsken och grönska fick mej på bra humör igen. På vägen "hem" strosade jag  sakta längs Láirrojåhkå, njöt av vädret och beundrade formationer som skulpterats av vatten och sten. Inte bara de stora sakerna är värda att  ses, de små kan vara lika imponerande, men kanske lättare förgängliga.

Vackra formationer av större slag...

...och mindre. 

När jag kom tillbaks till mitt tält kände jag mej ändå väldigt nöjd och glad över dagens utflykt. Glad över att få vara på vandring just de här dagarna i detta fantastiska område.

Glad över att ha fått se ett mycket annorlunda stycke landskap och bättre väder kunde det inte ha varit!

Badet i bäcken nedanför min lägerplats blev en riktig njutning den kvällen! Det är sannerligen inte alla fjällturer man kan plaska runt  i vattnet lite extra bara för det är så varmt och skönt!

Jag funderade på att stanna ännu en dag här och gå upp till sjön om det skulle bli lika fint väder en dag till men bestämde inget. I dagboken skrev jag att kvällen blev lite blåsig och det verkar bli molnigare...  

Farväl, Sulitelma, på återseende!

Dagen efter min  tur upp till Sálajiegna bestämde jag, något motvilligt för att lämna Sulitelmamassivet bakom mej och styra kosan mot Kvikkjokk. Då jag började packa ihop mina saker kom en regnskur, det var det enda regn jag hade på tolv dagar!

Det var fantastiskt att få se dessa fjäll från nästan alla  håll, det fattas inte mycket i att jag gick runt hela massivet. Vädrets makter stod verkligen på min sida, inte en enda dag var topparna  skymda av moln!

Säkert kommer jag att återvända hit, jag vill fortfarande se den där sjön ordentligt, kanske göra en topptur. Det finns många ställen i fjällen där jag inte varit alls, men jag kan känna glädje i återseendet av  platser.

Sulitelma, vi ses igen!