Trekking i Nya Zeeland 2009

Sen drygt ett år tillbaka har jag och min far planerat att göra en större resa tillsammans. Jag minns inte riktigt hur beslutet togs men jag tror att det var mitt förslag att vandra i Nya Zeeland, kanske efter att ha blivit inspirerad av andra som varit där tidigare eller från fotot i Sagan om Ringen filmerna. Jag har planerat resan in i minsta detalj, alla hotell, bussar, flyg och vandringsleder är bokade och jag har en ambitiös aktivitetsplan för de tre veckorna vi skall spendera där. Pappa är 62 år och har ingen som helst vandringserfarenhet sen tidigare. Efter ivrigt påhejande och tjatande från min sida sätter han äntligen igång träningen med ryggsäck under senhösten 2008. Det är inte utan viss oro som jag följer hans framsteg men när tidpunkten för resan närmar sig känner jag mig ändå lugn, han har fått ihop hyggligt med träningstimmar och bör klara av de utmaningar som väntar oss utan alltför stora besvär.

Vårt äventyr inleds på eftermiddagen den 30:e januari då vi kliver på flyget på Landvetter strax utanför Göteborg. En resa till motsatt sida på jordklotet är ingen dans på rosor. Man får räkna med många flygtimmar med sporadisk sömn, i vårt fall blir det närmare två dygn inklusive tidsskillnaden på 12h, förseningar både i London och Sydney medför att vi ganska mörbultade anländer till Auckland sen eftermiddag den 1:a februari. Men vi har i alla fall kommit fram utan större missöden och ser förväntansfulla fram emot de kommande veckorna. Dessutom har vi lämnat vintern för att hamna mitt i den behagliga nya zeeländska sommarvärmen, 20 grader och sol, ja sämre kan man ha det.

Dag 1-3: Auckland och National Park Village

Nya Zeeland - landet upp och ner, bak och fram, ut och in. Det är varmt i norr och kallt i söder, de kör på fel sida vägen, öppnar dörrarna inåt och ibland sitter varmvattenkranen till höger. Detta är landet vars ikon är en nästan blind fågel som inte kan flyga och sover hela dagen. Trots detta är det en behaglig plats att besöka, hyfsat väder, trevliga människor och med alla moderniteter som vi är vana vid hemma. På vår första dag tar vi det lugnt, det känns nödvändigt efter maratonflygningen över tre kontinenter. Vi beger oss ner till hamnområdet och intar en god lunch (vi beställer Snapper) på en fiskrestaurang med trevlig utsikt. En yacht med Haparanda.co.nz skylt drar till sig vår uppmärksamhet. Därefter besöker vi DOC Visitors Centre (DOC - Department of Conservation) där vi köper våra Great Walk Pass för den första vandringsleden, Tongariro Northern Circuit (TNC), en av NZ:s många Great Walks. Great Walks är en kategori för de mest populära vandringslederna, de är väl underhållna och oftast finns det gasspisar och dricksvatten i hyttorna. För de flesta Great Walks måste en förbokning göras eftersom kiwisarna vill reglera antalet besökare, detta görs på DOC:s hemsida. För TNC behövs dock ingen sådan förbokning. Det innebär också att först till kvarn får sovplats, har man otur är det golvet som gäller. Vi har med oss ett liggunderlag ifall det skulle bli fullt någonstans. På eftermiddagen provianterar vi i outdoor butiker i New Market och köper gas. Tyvärr innehåller en del vattendrag i NZ parasiten Giardia, som inte är magens bästa vän. Det finns även risk att råttor och andra djur sprider crypto i dricksvatten. För att skydda sig mot dessa mikroskopiska fiender så kokar man vatten (>5min), filterar det eller använder Iodine tabletter. Om man skulle få för sig att ta ett bad i varma källor är det lämpligt att undvika att doppa huvudet, annars finns det risk att bli smittad av en amöba som orsakar meningitis (hjärnhinneinflammation). Vi kommer under resans gång att inse att kiwisarna överdriver en del faror och svårighetsgrader men just dricksvatten är inget vi vill chansa med. Sagt och gjort, ett vattenfilter (Microlite) införskaffas. Pappa känner sig trött efter den långa resan och har dessutom fått en otäck förkylning. Jag är lite orolig att han inte skall klara av att vandra Northern Circuit och gör i ordning en hälsodrink till honom - färskpressad apelsinjuice, ingefära och vitlök. Det smakar inget vidare men i kombination med ordentlig sömn borde det göra susen. Dagen efter dennna mirakelkur mår han bättre och vi kliver på Intercity-bussen och åker under ca 5 timmar söderut till National Park Village i hjärtat av nordön. På vägen dit passerar vi idylliska gräsbevuxna kullar a'la Hobbitland, stora arealer där skog avverkats för att ge plats för betesmarker, vi ser fler kor än får (Nya Zeelands fårbestånd är idag inte mer än hälften av vad det var för några årtionden sen). National Park Village är en by med tre breda parallella gator som löper från ena sidan till den andra, byn är antagligen mindre öde på vintern då skidåkare från hela Nordön samlas för att bemästra Mt Ruapehu sluttningar. Efter incheckning på det mindre glamorösa Ski Haus somnar vi tidigt, imorgon väntar aktiva vulkaner.

Dag 4-5: Great Walk 1 - Tongariro Northern Circuit

Äntligen har det blivit dags att ta på sig ryggsäcken, vandringsstavarna och ge sig ut på leden. Eller som en kille på flyget uttryckte det när han hörde att vi kom från Sverige: 'You've come a long way to walk a few miles'. Men det är inte vilka miles som helst utan det bästa som Nya Zeeland skall ha att erbjuda. Vår första vandring är alltså Tongariro Northern Circuit (TNC), leden är inte mer än ca 4 mil men erbjuder många höjdmeter och en högsta punkt på ca 1900möh. Det finns tre vulkaner i området, Mount Tongariro (1967möh), Mount Ngauruhoe (2291möh) och Mount Ruapehu (2797möh). Tongariro betyder 'bortburen av den sydliga vinden' på maorernas språk och härrör från legenden Ngatoro-i-rangi, en maorisk präst som blev fast på den frysande toppen. Nära döden kallade han då på sina systrar i Haiwaiki med ett rop om att han höll på att bli bortburen av den sydliga vinden. De hämtade då elden och räddade honom. Själva vandringsleden är i princip en cirkel runt Mt Ngauruhoe, även känd som 'Mount Doom' i Sagan om Ringen filmerna. Det intressanta med Mt Ngauruhoue är att det är områdets yngsta vulkan ca 2500år gammal och att den hade ett utbrott senast 1977. Den är dock fortfarande i hösta grad en mycket aktiv vulkan. Statistiken visar att den har haft över 60 utbrott sen 1839, det blir ca ett utbrott vartannat år fram till och med 1977. Efter att den åter visat oroliga tendenser 2006 pågår en livlig debatt om hur man skall säkerställa att inte en stor mängd vandrare råkar illa ut ifall den plötsligt åter skulle få ett utbrott. Om ett utbrott väl skulle ske tror man att så många som 400-500 vandrare skulle vara i farozonen en normal sommardag eftersom lavan sprider sig mycket snabbt och området är otroligt populärt under sommarhalvåret. 600 gradig lava skulle kunna nå Mangatepopo hut på mindre än 90 sekunder. De riktlinjer som gäller då är att snabbt klättra upp på en rygg och undvika leden och dalgången mellan Mt Tongariro och Mt Ngauruhoe. Jag inser att detta är lättare sagt än gjort eftersom det krävs väsentligt längre tid att komma upp på högre höjd om man skulle befinna sig på leden under ett plötsligt utbrott. Vi litar på att jätten sover ett tag till och startar vår vandring ett par km innan Mangatepopo Hut. Under första pausen upptäcker pappa att den ena Nalgeneflaskan är borta. Efter en del resonerande kommer vi fram till att den antagligen ligger kvar i bussen som tog oss från byn till nationalparken. Det är dock ingen fara, jag bär på 3l vatten så vi skall nog klara oss till Oturere Hut som är vår första anhalt. Innan Oturere dalen skall vi dock passera röda kratern som är ledens högsta punkt. Vägen dit börjar med en lång och stadig backe upp till Mangatepopo Saddle. Vi belönas med en mycket vacker vy över dalen som vi lämnat. På en klar dag kan man se ända bort till Mt Taranaki i sydväst, kanske den mest populära trekkingtoppen på Nordön. Vi är inte direkt ensamma på leden, jag förvånas lite av hur illa utrustade många är, jag möter åtskilliga som har enkla gymnastikskor på sig och kortbyxor och en ryggsäck som knappast verkar ha plats för lämpligt ombyte ifall vädret skulle slå om. Kanske är det därför som det också har hänt att vandrare faktiskt råkat illa ut här uppe trots att civilisationen ligger så pass nära. När man kommer upp på sadeln finns en möjlighet att göra en avstickare och bestiga Mt Ngauruhoe. Jag känner suget men eftersom pappa har fullt upp att klara leden vi vandrar på fortsätter vi till södra kratern. Denna plats kan beskrivas som en rund gulfärgad platå och till höger finns en sjö med svavelfärgat gult vatten. Vi korsar kratern och kommer upp på kammen mellan de två bergen. Nu tilltar vinden och jag manar på pappa att öka takten ifall det skulle blåsa upp ordentligt. Han har det ganska jobbigt när vi tar oss uppför ryggen som leder till röda kratern vilket inte är så konstigt med tanke på hans ringa erfarenhet av liknande terräng.

Väl uppe vid kratern blir vi dock åter belönade med magnifika vyer. Den som önskar göra en avstickare har här möjlighet att klättra upp på Mt Tongariros topp. Vi fortsätter uppför röda kraterns kant och vidare ned mot Emerald Lakes, tre sjöar belägna i explosionshål och som fått sin färg av mineraler från röda kratern. Uppe vid krönet skingras molnen, vinden avtar och vi får en kanonfin utsikt över kratrarna, sjöarna och Oturere valley i syd. 

Nedförsbacken mot Emerald Lakes kan vara besvärlig för den ovane, en hel del lös sand och sten. Vi har dock inga besvär utan tar oss ner smidigt mot den punkten på leden där den delar sig. Följer man norra leden kommer man till Ketehati hut och vidare norrut väntar busstransport för dem som nöjer sig med att göra en dagstur. Vi har dock andra planer och går söderut. Kort därefter stannar vi vid en av sjöarna för att inta lunch.

Kanske är det omgivningen och de vackra vyerna som gör att vi nu begår dagens fadäs. Vi glömmer helt enkelt att sätta på solkskyddsmedel något som vi båda kommer att få ångra djupt de närmaste dagarna. Efter lunchen fortsätter vi nedför Oturere valley och här ser vi kritvita stenar och svavel som pyser från berget. Det är i högsta grad ett levande berg! Oturere dalen är en märklig plats att vistas i. Hela dalen har täckts av stelnad lava, här och där sticker ett träd upp och underliga stenformationer pryder landskapet. Emellanåt kan vi inte låta bli att snegla tillbaka åt hållet vi kom ifrån och le åt Mt Ngauruhoe som reser sig stolt. Vi kommer fram till Oturere Hut 1360möh tidig eftermiddag och känner oss mycket nöjda med dagen. Tre andra sällskap har hittat hit och vi är ca 10 personer i hyttan. Vi vaknar vid sex då det ljusnar och gör frukost bestående av havregrynsgröt och te. Sviterna från igår märks tydligt då halva min panna och näsan har fått en ilsket röd färg. Pappa har bränt sig på nacken. Solskyddsmedlet tas fram, även om skadan redan är skedd vill vi inte förvärra den. Morgonen bjuder annars på klart väder och Oturere dalen ter sig än mer fridfull i soluppgångens ljus. Vi har nu klar vy över Mt Ngauruhoe medan Mt Ruapehu är dränkt i moln i söder. På tal om aktiva vulkaner så hade Ruapehu ett utbrott så sent som 1996, vi kommer att vandra nära ytterliggare en slumrande jätte som bara väntar på att få spy ut sin aska igen.

Efter ca tre timmar där vi passerar Waihohonu valley och en vacker bit som går genom urskog, når vi nästa hytta på leden - Waihohonu hut 1120möh. Det har varit varmt i flera dagar i området så dricksvattenbehållarna är ganska tomma. I min ursprungliga planering hade jag tänkt att vi skulle övernatta här men eftersom vi har halva dagen kvar och vi vill slippa att knö i en överfylld hytta (Waihohonu hut ligger i en knutpunkt mellan TNC och 'Round the mountain track', en annan populär led i området) så beslutar vi oss för att gå de resterande 16km till slutdestinationen Whakapapa Village. Vi intar således en lätt lunch innan vi kånkar vidare. Solen steker och det blir en ganska slitsam historia. För att inte förvärra solbrännan tvingas vi gå i långärmat, scarfar och keps. Det är väldigt varmt och vi måste slå av på takten. Jag försöker lätta upp stämningen med lite sång. Efter fyra och en halv timme genom stäpplandskapet når vi till sist Whakapapa Village. Vattnet räcker precis, pappa har tappat känseln i fötterna och jag känner mig också ganska trött på slutet. Totalt går vi nästan 2.5mil denna dagen. Desto skönare att få unna sig en kall öl innan vi tar bussen tillbaka till National Park.

Dag 6-8: Bestigning av Mount Ruapehu

Vi unnar oss en rejäl sovmorgon och bestämmer oss för att ha en vilodag. Pappa har lätt träningsvärk och jag ser ut som en tomte i ansiktet men annars mår vi finfint. Jag manar på att vi trots vilodagen bör ägna oss åt s.k. 'aktiv vila' eftersom kroppens återhämtning sker effektivare och man riskerar inte stela muskler. Det blir en lätt vandring på delar av Fishers track som är en led genom vacker urskog kallat Erua Forest. Därefter käkar vi lunch på den gamla järnvägsstationen där tåget fortfarande stannar. Vi unnar oss en god cappucino på ett av byns få cafeer vars ägarinna visar sig kunna lite svenska. Hon berättar att Waitangi weekend (6-7 feb) är en högtid där kiwisarna firar att den vita befolkningen och maorerna lever sida vid sida i fred och samförstånd. Samtidigt är det årsdagen då ett maoriskt territorium togs i beslag så det låter lite konstigt. Nästa dag är ytterliggare en i raden av strålande dagar. Jag är sugen på att bestiga Mount Ruapehu så vi bokar en buss till liftstationen och därefter tar vi liften till Nya Zeelands högst belägna cafe på ca 2000möh. Här skiljs vi åt, pappa vilar ut på cafeet och jag sätter fart mot huvudkratern. Jag följer Knoll Ridge från liften och klättrar upp till Dome (2672möh) - en bitopp med utsikt över kratersjön med sin karaktäristiska turkosblåa färg. Bakom sjön ligger den högsta av de tre huvudtopparna och nordöns högsta punkt - Tahurangi (2797möh). Jag bestämmer mig för att göra en kamvandring runt huvudkratern för att nå den östra huvudtoppen Te Heuheu Peak som fått sitt namn efter en lokal maorisk stamhövding. På andra sidan kratern ligger Cathedral Rocks, en samling vertikala klippor populära bland klättrare. När jag når Tukino Peak (2721möh) möter jag Wolfgang, en mycket trevlig tysk herre som tagit långledigt och vandrat 6 veckor i landet. Tillsammans tar vi oss upp på Te Heuheu Peak (2755möh) som är den näst högsta huvudtoppen på berget. Vyerna härifrån är obeskrivliga med 'Mt Doom' som reser sig stolt i norr och en blå horisont så långt ögat kan nå i alla vädersträcken.

Vår nedfärd går i början via Pinnacle Ridge men vi avviker till vänster i god tid innan pinnaklarna och använder oss av snöfält för att lindra belastningen på knä och fötter. Nere vid cafet avslutar vi denna mycket lyckade dag med utsökt nya zeeländskt kaffe. Dagen efter blir en vilodag i National Park. På eftermiddagen tar vi bussen tillbaka till Auckland.

Dag 9-13: Queenstown och Routeburn Track

Nästa anhalt på resan är Queenstown dit vi flyger. Framme i Queenstown installerar vi oss på Melbourne Lodge, ett trevligt hotell uppe på en kulle strax utanför centrum. Det är promenadavstånd till de flesta delarna av denna staden. Vi inhämtar bussbiljetter som vi bokat med Info & Track Centre, en minibuss skall ta oss till Routeburn Shelter, ledens startpunkt. Vi får även våra Great Walk pass för de tre övernattningarna vi skall göra i hyttor. Queenstown är vackert beläget vid Lake Wakatipu omgivet av bergkedjor. Vi tar oss ner till den lilla hamnen och intar en cesarsallad på en uteservering. Resan har dock gjort oss rejält hungriga så vi kompletterar med att beställa pizza på rummet. Följande morgon åker vi till Routeburn shelter för att påbörja den berömda Routeburn leden vars namn betyder ungefär 'leden vid lilla floden'. Detta är en av NZ:s populäraste leder med över 13000 vandrare per år, den har framröstats till top 10 bland världens klassiska vandringsleder. Leden är belägen vid gränsen mellan Mount Aspiring National Park och Fiordland National Park. Fiordland har i snitt över 200 regndagar per år och prognosen för de kommande dagarna är ganska dyster. Jag försöker trösta pappa med att han nu åtminstone får användning för sin nya skaljacka. Vi startar med att gå i en vacker dalgång mellan trädbevuna berg och längs älven tills vi når Routeburn Flats, en öppen dal på ca 750möh. Härifrån börjar stigningen till Routeburn Falls på ca 1000möh där vi sover över första natten. Under hela dagen ser vi knappt ett moln på himlen och jag börjar inse att prognosen vi fick i Queenstown inte är mycket värd. Routeburn Falls hyttan måste vara en av de absolut fräschaste hyttor jag sovit i. Toaletter, rinnande vatten och en fantastisk utsikt över Flats.

Trots hyttans höga kvalitet får jag en eländig natt och vaknar med en snorfabrik och en hals som känns som sandpapper. Typiskt att man skall åka på en förkylning när man gör en sån här klassiker! Det är bara att bita ihop och försöka att njuta av vyerna. Sådana finns det nämligen gott om och denna dagen erbjuder kanske de bästa under hela resan. Efter en grötfrukost startar vi stigningen mot Harris Saddle som är ledens högsta punkt på 1277möh. Än en gång slår väderprognosen fel och vi får en strålande morgon. Efter någon timme når vi Lake Harris och rundar Harris Bluffs, några klippor som stupar tvärt ner i sjön, här kan man vara lite försiktig om det regnar eftersom det lätt blir halt. Vi når kort därefter Harris Saddle som är en nödbivack. Ryggorna åker av och vi påbörjar en sidotripp upp till Conical Hill. Detta blir pappas första 'topp' även om Conical Hill är, just det, en kulle. Utsikten är dock inte att leka med. På toppen som ligger på ca 1500möh har man en grym vy över Darran Mountains som ligger på andra sidan Holleyford valley.

Nöjda tar vi oss ner igen och hämtar ryggsäckarna för att fortsätta längs med bergsidan. Efter Harris Saddle 'traverseras' Hollyford face och på denna delsträckan går man över gränsen till Fiordland National Park. Vi når Mackenzie Hut klockan fyra på eftermiddagen och intar en torrmatsmiddag. På slutet av dagen känns det ganska ansträngande trots den beskedliga sträckan (13-14km) vi vandrat. Jag skyller på förkylningen och att vi trots allt avverkat en hel del höjdmetrar. Natten blir en typisk nya zeeländsk sommarnatt dvs. svinkall. Morgonen därpå känner jag att förkylningen äntligen börjar ge med sig. Vi har en mycket lätt vandring till Howden Hut på ca 9km. En av sevärdheterna som passeras är Earland Falls - ett ståtligt vattenfall med 174m fallhöjd. Vi är framme vi Howden Hut redan vid lunch och inser att vi hade kunnat avslutat leden redan idag. Men bussen som skall hämta oss vid Divide kommer först imorgon så vi slår oss ner i hyttan och lagar ännu en måltid på frystorkat. Pappa är trött och tar sig en välbehövlig tupplur. Jag bestämmer mig för att göra en sidotripp till McKellar Saddle 945möh som är högsta punkten på CaplesTrack. För att komma dit får jag gå söderut på Greenstone track till McKellar sjön. Därefter korsar jag platån och Caples River för att påbörja en brant stigning över stock och sten - bokstavligt talat. Ibland ser jag knappt vart leden går i den täta skogen och på vissa ställen får jag använda händerna för att häva mig upp. Det blir ett bra träningspass och jag återvänder tillfredställd till stugan. Efter ännu en kall natt med ett par plusgrader, det är nästan lika kallt inne i hyttan som utanför, börjar vi sista dagen med att gå upp på Key Summit - ännu en avstickare. Key Summit är en vypunkt över bland annat Lake Marian som ligger vi foten av Mount Christina, ett respektabelt berg på ca 2200möh och två karaktäristiska toppglaciärer. Vi njuter av utsikten i sällskap av morgonsol och blåbärsoppa med chocklad innan vi går den avslutande biten ner mot slutdestinationen Divide. Här blir vi upphämtade av en buss som tar oss till Milford Sound. Innan dess gör vi ett stopp vid Homer Tunnel, en tunnel som går genom solid granitberg och tog 18 år att bygga. Överallt runt omkring oss reser sig häftiga Big Walls och området bör vara populärt bland klättrare. När vi kommer fram till Milford Sound får vi möjlighet att tvätta rent våra kläder och en efterlängtad dusch gör att man känner sig som en människa igen. Därefter beger vi oss omgående ner till hamnområdet och intar en minst sagt rejäl middag ackompanjerat av nya zeeländskt öl. Great Walk nummer 2 avklarad!

Dag 14: Milford Sound

Milford Sound är en vacker plats i hjärtat på Fiordland National Park. Här ser du både glaciärer och palmer. Jag har ordnat så att vi bor i en 'chalet', en egen stuga nära ett vattendrag och där vi är omringade av höga bergsväggar. Kvällen innan har vi trots trötta ben och besvärliga sandflugor tagit en promenad ned till bukten för att fotografera omgivningarna i solnedgången. Det är ganska fascinerande att observera tidvattnet och den markanta skillnaden i vattenlinjen mellan hög- och lågvatten. När vi kommer ner på kvällen är en stor del av bukten torrlagd. Solnedgången och den speciella naturen bjuder på ett makalöst skådespel av ljus och färg. Milford Sound känns nästan som en overklig plats, den måste helt enkelt upplevas!

Vi tror att vi nu har sett allt men även nästa dag kommer att etsa sig fast i våra minnen under lång tid framöver. Vi gör en kryssning i fjorden och får sällskap av lodräta granitväggar, häftiga vattenfall, sälar och olika fågelarter. Pappa är mycket dykintresserad så jag har ordnat en liten överraskning åt honom. Vi kliver av båten och går ombord på ett flytande undervattensobservatorium. Sammanträffande nog får han syn på en pigg bläckfisk, kanske 3-4 månader gammal, vilket är ganska kul med tanke på att han fångar sådana själv under somrarna. Tillbaka i hamnen blir det en stund över i vänta på bussen som skall ta oss tillbaka till Queenstown. Jag roar mig med att studera några modeller av sandflugan som uppmonterats på väggarna. Det är endast honan som biter och suger blod från människan men det verkar finnas tillräckligt med honor för att göra livet surt för en om man råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Dag 15-17: Nelson och Abel Tasman Coast Track

Från Queenstown flyger vi till Nelson via Christchurch med Air New Zealand. Nelson ligger på sydöns nordvästra spets och därifrån åker vi taxi till Marahau som är vår utgångspunkt inför vår tredje och sista vandring. Abel Tasman Coast Track är NZ:s absolut populäraste led med över 30 000 besökare per år inklusive kajakare. Enligt väderprognosen skall det komma regnskurar nästa dag och jag hoppas att vi skall få slippa den stora massan. Vårt hotell 'The Marahau Lodge' är ett välskött och rent ställe som jag varmt kan rekommendera. Jag kan också rekommendera en Fettuccine på 'Hooked on Marahau'. Efter att ha dumpat ryggsäckarna så söker vi oss ner till byns enda butik och provianterar lite mat och kollar in tidvattentabellerna för de stränder och bukter vi skall passera under vandringen. I Marahau är tidvattnet ännu mer påtagligt än i Milford Sound. Hela bukten torrläggs vid lågvatten och folk plockar musslor och snäckor i sanden. Segelbåtar körs ut med traktorer till vattnet alternativt får de stödjas för att inte välta när vattnet drar sig undan.

Lite förvånande verkar väderprognosen denna gången slå in, på följande dag är himlen grå och vi får lite regn för första gången under en vandringsträcka. Dagens etapp är Marahau till Bark Bay. Som vanligt gäller att allt skräp som man producerar får man ta med sig tillbaka eftersom det inte finns någon sophantering på leden. Trots måndag och regn möter vi många vandrare, de flesta tar en taxibåt ut till ngn strand och återvänder promenerandes till Marahau med dagspackning vilket knappast klassificerar som vandring. Efter ca 250st 'Hi' och 'Hello' orkar jag inte hålla räkningen eller fortsätta hälsa för den delen. Vi får säkert över 300 möten denna dagen. Leden är populär eftersom de flesta kan gå den, den är oerhört enkel med små höjdskillnader, en söndagspromenad i princip. Vi kommer fram till Torrent Bay ca 11.30 vilket är en dryg timme efter angiven sista tidpunkt för lågvatten. Bukten har dock inte hunnit fyllas mer än att det går att korsa den med kängor utan att bli blöt. Även om leden inte är världens mest spännande så passerar vi många vackra stränder vilket är sevärdheter i sig. På kvällen när vi käkar middag i Bark Bay hut träffar vi på en svensk forskare som spenderat ett par månader i Antarktis. Han berättar att Maorerna inte har ngt skriftspråk och att alla maoriska namn skrivna på engelska är en tolkning av språkljud som gjorts av den vita befolkningen. Nästa dag fortsätter vi till Onetahuti Beach som bara kan passeras vid lågvatten. Lågvatten tiderna sträcker sig dock över sex timmar vilket ger goda möjligheter att planera dagen. Vi avslutar Great Walk nummer tre vid Awaroa Bay med ett bad i det svalkande havet och en god öl och cappucino på Awaroa Lodge. När man besöker det här stället skall man ha gott om tid och tålamod, personalen har nämligen inte särskilt bråttom. Vi återvänder med båttaxi till Marahau och åker sen minibuss till Nelson där vi äter en mycket god och prisvärd middag på Lone Star.

Dag 18-21: Auckland och hemresa

Nelsons lilla inrikesflygplats är i stor kontrast mot Auckland och Sydneys motsvarigheter, det förekommer ingen som helst säkerhetskontroll. Vi har nu en extradag i Auckland eftersom allt har gått enligt resplanen. En viss mättnad börjar infinna sig efter alla dessa upplevelser på så kort tid men en sak har vi ännu inte lyckats få med nämligen mötet med hela nationens stolta ikon, fågeln som inte kan flyga! Eftersom Kiwin är så svår att råka på ute i det vilda bestämmer vi oss för att göra ett besök på Aucklands zoo. Och mycket riktigt, i ett mörklagt rum får vi se skymten av två exemplar. I rummet råder förbud mot fotografering med blixt så jag försöker ta en bild med nattkameran utan bra resultat. Här har jag rest över hela jordklotet för att fånga denna märkliga fågel på bild och så får jag inte ens använda blixten! Lika bra att erkänna, även om jag riskerar att få hela ornitologkåren över mig, att jag trotsar förbudet och tar ett kort med blixt. Nästa dag shoppar vi lite i New Market, dricker gott kaffe vid Parnell Road och besöker Albert Park med sina uråldriga träd och gigantiska trädstammar. Vädret håller på att försämras, det pratas på nyheterna om att ett ordentligt oväder är på väg in över öarna. Morgonen därpå lämnar vi ett blåsigt och regnigt Auckland men vi tar med oss soliga minnen hem...