Kebnekaise 2008 (Del 6: Nya Toppstugan-Sydtoppen)

Högre än så här hade ingen av oss tidigare varit utan att flyga. Snart skulle vi bege oss ut på den sista slutspurten mot toppen, men innan vi var uppe skulle vi råka ut för både det ena och det andra.



Efter välförtjänt vila och intag av någon form av mat började vi vandra mot toppen. Magen började återhämta sig, och knäna satt fortfarande kvar. Klappat och klart för avfärd alltså.

Innan vi visst ordet av kom vi fram till den äldre av de två toppstugorna, och kunde konstatera att den var i ungefär samma skick som den "nya". På höger sida hade vi en vidunderlig utsikt över berg och dalar, medan den vänstra bestod av sten och åter sten. Kanske skulle man göra som sauropoderna och äta stenarna istället för att vandra över dem? Det senare alternativet kändes något mer lockande, så vi tog beslutet att inte bruka leden som förtäring.



Vi vandrade vår väg upp mot toppen, och plötsligt såg vi den för första gången sedan vi varit uppe på Vierramvare! En vit snöängel som skilde sig abrupt mot de omgivande stenmassorna. Snart skulle vi stå där uppe!



Och nu hände det som absolut inte fick ske: Kameran lade av. De 1100 bilder jag tagit hittills under resans gång var precis så mycket som batterierna mäktade med. Och självklart hade jag lämnat alla reservbatterier nere i toppstugan. Attans! Som tur var hade Björn varit något mindre överdriven i sitt fotograferande, så han kunde dokumentera den första toppfärden.

De bilder som följer är alltså tagna till största delen av Björn.



Snart planade terrängen ut, och det blev riktigt behagligt att gå. Som grädde på moset hade vi lämnat de tunga ryggsäckarna nere i stugan - och ska man vara optimistisk slapp jag lite vikt när jag lämnade kameran strax innan toppröset.

(Ovanstående uttryck får mig att tappa matlusten. Det låter verkligen inte gott! Mos får åtminstone mig att tänka på potatismos, och att ha grädde på det verkar vara ungefär lika aptitligt som att ha ketchup på bullar.)



Björn tog täten, och det var säkrast att låta det förbli så. Att stå i vägen för honom när han har vittring på fjälltoppar är inte det smartase man kan göra. Jag tog för säkerhets skull på mig broddarna igen - skorna höll knappt ihop av sig själva, så det kunde vara bra att spänna fast delarna med några remmar. Lite extra fäste är inte heller negativt.

Nåväl, det blev ett furiöst tempo mot toppen, och väl uppe hade vi för en stund sällskap av tre andra glada fjällvandrare.

Någon gång kring 19:45 den 1:a augusti 2008 nådde vi den åtråvärda toppen. Det var en känsla utan dess like, och förklaras nog bäst med följande bilder.













Visst hade det varit trevligt att gå över till Nordtoppen, men säkerligen alltför spännande. Personligen resonerar jag som så att man inte ska riskera sitt liv bara för att ta sig upp på en topp. Sannolikt klarar man det, men helt utan lämplig utrustning är det ren idioti att bege sig ut på dylika kamvandringar, även om man antagligen hade klarat det.

Så jag står fast i mitt uttalande om att kammen måste asfalteras för att jag ska gå där utan utrustning och vana. Säkerheten framför allt.







Efter att ha ringt alla vi känner och några vi inte känner gav vi oss motvilligt ned mot toppstugan igen. Men först provade vi glidet inför morgondagens kommande sopsäcksåkning (även om regnbyxor gav  betydligt bättre fart).



Så småningom var vi tillbaka vid Nya Toppstugan, den tilltänka sovplatsen. Trevligare ställen har man onekligen tillbringat nätter i, men det var åtminstone skönt att slippe trängas i ett tvåmannatält för en natt.



Att lämna sitt skräp inne i stugan verkar vara populärt, men efter en städräd blev vi av med det värsta. Och nu hade vi äntligen gjort det vi främst var här för - bestigningen av Sydtoppen.

Följande dag skulle vi hinna med ett till toppbesök och mycket mer. Men har man väl kommit upp måste man också ta sig ned. Mitt knä var inte alls i toppskick, och fötterna började göra sig påminda om att de inte gillade mina skor. Skulle vi klara oss tillbaks hela vägen till Nikkaluokta?